View tracker

Då och då i livet uppenbarar sig en människa som förändrar hela ditt universum. En person vars ögon har förmågan att borra sig in i ditt medvetande och slita upp varenda värdering du trodde att du hade, som motsätter sig dina övertygelser och visar dig vad du egentligen behöver. Någon som bara genom att dra fingrarna genom ditt hår får dig att tänka att din framtid nog är avgjord. Du vill aldrig vila i någon annans famn, för nu vet du var inget mörker når dig.


Förälskelsen.


Stark fast skrämmande. Skör och snabbt skiftande. Hänsynslös men livsnödvändig. Totalt irrationell. Eller som Ulf Lundell sjunger: En tokig idiot.


Förälskelsen är en intensiv hunger och för att inte svälta ihjäl, för att inte förgöras av osäkerhet och förtvivlan, måste du bli bekräftad. Du är rädd varje gång du lämnar honom för att du inte vet om han vill ses igen och när ni inte ses vill du vill skriva till honom hela tiden för kanske glömmer han dig annars. Samtidigt är det bäst att inte vara påstridig eftersom att det kan skrämma iväg honom. Så du spjärnar emot, eller så gör du det inte. Du backar eller du hoppar. Oavsett vad, väntar du på honom.


Honom. Han. Förälskelsen.


Du väntar och du hoppas att han ska hjälpa till att städa upp den röra han orsakade när han stormade in i ditt liv. Du väntar och du hoppas att han ska känna likadant tillbaka. Men du vet också, att de sagor vi läser inte alltid slutar som vi hoppats. Istället för att bli räddad av prinsen på den vita hästen blir du sjuk. Sjuk i obesvarad kärlek. Allt med honom som tidigare gjorde dig uppspelt och förtjust, lamslår dig nu i sorg. Sorg som river och klöser dig inifrån. Om du visste allt tillsammans med honom, är du utan honom alldeles vilsen. Du frågar dig varför och när han bestämde sig för att du inte var hans, du viskar anklagande “vad var det jag sa” och “vad trodde du egentligen” och bestämmer dig för att stänga ditt hjärta för alltid. Du tittar på flera avsnitt av Så mycket bättre och gråter till varje låt för att det handlar ju om er, dig och honom.


Och när du nästintill gråtit ditt hjärta ur kroppen kommer du att somna och vakna upp till en dag då förnuftet är tillbaka. Förnuftet, som varken är laddat av kärlek eller hat - och därför möjligtvis - det sannaste att lyssna till. Du vaknar upp och tänker att ditt universum aldrig igen blir sig likt, men inte på grund av utan tack vare en person vars ögon hade förmågan att borra sig in i ditt medvetande och slita upp varenda värdering du trodde att du hade. Som motsatte sig dina övertygelser och visade dig vem du egentligen var - den som kunde, ville och vågade kärlek.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

morse besökte jag Stina Wollters Instagram och blev varse om att hon fått ännu en kommentar om att "hon minsann får skylla sig själv om hon får kommentarer om hennes utseende eftersom att hon lägger upp sig själv som ett sexobjekt". Hon lägger upp bilder på sin kropp i bikini. I BH och trosor. Tydligen betyder det fritt fram för gemene man att tycka en massa saker om hennes kropp. 

Elden i mig då. Elden i mig nu. 


Jag tänker skriva och skrika det här upprepade gånger till dess att det nöts in i era hjärnor: Min kropp är MIN kropp som JAG bestämmer över. Oavsett hur jag ser ut, vilka slags kläder jag har eller om jag har någraoavsett om jag dansar med dig, kysser dig, går hem med dig och ja, till och med om vi har legat med varandra eller om jag tyckte att vadsomhelst var okej förra gången vi sågs betyder det INTE att du får ta dig friheten att kommentera eller ta på min kropp nu. 
Så om du väljer att göra någonting ändå, är det i alla fall inte mitt fel. Det är ditt fel.  


När jag säger att jag är osäker på om jag vill ha barn tror alla att det beror på att jag inte är barnkär. De säger att jag kommer att ångra mig med tiden, att jag kommer att älska mina egna barn och att jag kommer att vilja ha någon som tar hand om mig när jag är gammal. Jag säger inte att de har fel, jag tror att jag skulle älska sönder mina barn, men jag vet ju också att kärlek inte övervinner allt.  

Att skaffa ett barn betyder att jag ansvarar för ett liv som ska växa upp i ett samhälle som säger att alla är lika värda, men som samtidigt begär att vi bevisar det. Ett samhälle där kvinnorna måste skrika för att få leva på samma villkor som männen. 


Jag vill inte sätta en flicka till den här världen som hela tiden behöver bevisa att hon är lika duktig som pojkarna, att hon ständigt måste visa framfötterna för att pojkarna inte ska ta över. Jag vill inte att hon ska växa upp och jämföra sin kropp med ideal skapade av och för män. Jag vill inte att killen i lockigt hår i klassen över henne ska kommentera hennes bröst. Jag vill inte att killen hon ser som sin kompis tar henne på bröstet och att hon, när hon tar bort hans hand, får höra att det bara var ett skämt. Jag vill inte att hon ska tro att bekräftelsebehovet bara kan bli stillat genom att killar tycker om henne. Jag vill inte att hon ska ställa upp på saker som inte känns bra i hjärtat för att hos killarna framstå som "en skön och rolig tjej" så att hon får vara med nästa gång. Jag vill inte att hon bara ska våga när hon dricker alkohol. Jag vill inte att hon ska vakna i ångest och med skam tänka på vad som hände igår. Jag vill inte att hon under flera dagar ska känna sig illa till mods efter att hon fått bilder hon inte bett om på en killes kön eller filmer på när andra har sexJag vill inte att hon ska behöva ta en taxi från en fest när det egentligen tar fem minuter att gå hem för att hon är rädd att bli våldtagen. Jag vill inte att hon ska kolla sig över axeln var femte sekund när hon väl går någonstans. Jag vill inte att hon ska växa upp i ett samhälle där det är rätt åt henne att hon blev våldtagen för att hon bar en kort klänning när det hände. 


Ni förstår ju, att mycket av det jag är rädd ska hända min framtida, vackra och alldeles speciella dotter, har hänt mig. Och det som inte har hänt mig har hänt mina väninnor och medsystrar. 
Mammas villkorslösa kärlek kan inte skydda oss från allt. 


Det är alltid vi kvinnor som måste vara försiktiga och undertonen säger alltid att vi får skylla oss lite själva. Jag vet att det finns föräldrar som säger till sina döttrar att inte dricka för mycket eftersom att det är ofräscht med för fulla tjejer och att vad som helst kan hända. Finns det samtidigt föräldrar som säger till sina söner att inte dricka för mycket eftersom att det är ofräscht med för fulla killar och att de kan  för sig att göra vad som helst 


Tjejer, jag önskar att vi inte hade behövt skrika så högt. Att vi inte hade behövt bevisa så mycket och armbåga oss fram vad vi än gav oss in. Jag önskar att vi hade levt på samma villkor från början. Att vi inte hade tilldelats de traditionella könsrollerna. Att någon gett killen som var taskig mot oss en tillsägelse istället för att intala oss att han nog egentligen gillar en "för det är så killar gör" och samma sak när den där killen tog oss på rumpan i åttonde klass och läraren avfärdade det som "ett pojkstreck". Jag önskar att allt var annorlunda och jag hoppas att om vi fortsätter att skrika kanske det en dag blir annorlundaOm inte för oss så för våra döttrar.  
Jag vill så gärna ha fel. Jag vill att kärleken ska övervinna allt. 

Likes

Comments

View tracker

Smögen,

återigen skriver jag till dig för att jag behöver dig. Det slog mig idag att du är det enda som med säkerhet kommer att vara konstant i mitt liv. Oavsett vad som stormar i mitt liv kommer du och jag stå orubbliga. Jag står inför en tid där mycket kommer att förändras. Det jag främst tänker på är att jag ska flytta från mitt barndomshem. Inte bara jag utan mina föräldrar också. Jag måste acceptera att mitt nuvarande hem inte för alltid ska finnas för mig att komma tillbaka till.


Du, mina drömmars ö, är trösten när tryggheten raseras. Tjusningen i att vara förälskad i en plats är att allt förödande som kan drabba en relation med en människa, ett djur eller sak aldrig kan drabba oss. Du kommer aldrig att dö eller säljas för att sedan tillhöra någon annan. Du kommer aldrig att bråka för att sedan säga upp kontakten och bli kär i en ny.


Du är scenen, min kära. Allt runtomkring är bara rekvisita; jag, vännerna, killarna, festerna. Men tillsammans är vi föreställningen, pjäsen, Shakespeare-sagan.


Jag står inför en tid där mycket kommer att förändras. Jag ska inte bara flytta ifrån mitt barndomshem utan jag måste även acceptera att jag har vänner som förbereder sig för ett liv där jag inte kommer att vara viktigast. För jag hör ju om det här med att skaffa barn. Om hur livet aldrig blir sig likt igen. Om hur prioriteringen direkt förflyttas från en själv till den nya lilla personen. Tidvis blir jag rädd, nästan panisk, när jag tänker på hur ensam jag kommer att känna mig när alla mina kompisar är där och inte jag. Jag blir rädd för att jag tänker att jag inte längre ska ha något att ge dem, att mitt liv jämfört med deras kommer verka sorgligt och oviktigt. Jag gillar att dricka vin, gå på efterfester och skriva texter om olycklig kärlek. Jag kan ju inget om amning eller barnvagnar eller förskolor. 


Men Smögen,

då tänker jag på och skäms inte för att skriva att jag nog är kärare än vad mina kompisar är. Min kärlek bubblar i mig varje dag. Det dansas och skålas och skrattas innanför mitt bröst. Jag ler, ler, ler och får hejda mig själv från att göra hoppsasteg när jag rör mig på dina gator. Allt det som annars är för stort, som cementerar mitt huvud och kropp och gör att jag ibland inte kan gå upp ur sängen, finns inte när jag är med dig. Du tillintetgör allt jag måste, borde och ska. Du förintar bakgrundsbruset. Förgör min svärta. Det är en kärlek som betyder något, som innebär att mitt liv aldrig kommer att kännas sorgligt eller oviktigt. Det är få förunnat att vara kär utan att vara rädd för att det en dag ska försvinna. Att veta att vad som än stormar i mitt liv kommer du och jag stå orubbliga.


Vi ses om några dagar, mitt älskade paradis.

Likes

Comments

Jag har sagt farväl till henne förut, men alltid tagit henne tillbaka. Hon är min trygghet och vi känner varandra utan och innan. Hon vet vad hon vill och tar vad hon vill ha. Hon är känslostormande och kärleksfull. Rolig och äventyrlig. Det är en vän jag umgåtts så intensivt med att jag identifierat mig som henne och glömt bort mig själv och andra runt omkring. Hon har försatt mig i farliga situationer och svikit mig. Jag har varit besviken på henne och önskat att hon aldrig kommit in i mitt liv. Vi har skrattat, vi har älskat, vi har gråtit och vi har hatat. Vi har fallit, vi har flugit och vi har svävat på moln. Hennes sällskap blev mitt missbruk och vår relation destruktiv. Ett tag hoppades jag på att vi skulle kunna umgås på ett annat sätt än vi gjort men jag vet inte om det går. För även om vi är olika är vi samma person. Varken hos henne eller mig finns det något mellan högt och lågt och inget mellan svart och vitt. Vi flyger för högt och kraschar till sist och återstår gör bara mörker. Hon lever i mig och det är hon som är ångestens ansikte. Om nätterna gråter jag över allt elakt hon gjort mot mig men också sörjer jag henne. Utan henne måste jag lära mig att flyga på andra sätt och om inte omöjligt så känns det i alla fall som den svåraste utmaningen hittills.
Att flyga lika högt men utan att krascha.

Likes

Comments

De kysser varandra hej då i hallen. Ingen dagen-efter-vi-ses-nog-inte-igen-kyss, utan en riktig, med värme och smak av rom. Båda ler sen och han går ut i sommarförmiddagen. I spegeln bakom sig möter hon en artonårig flicka, rödblommig och med torr mascara som snöflingor under ögonen. Han har lämnat små röda märken på hennes hals som hon vanligtvis hatar men gillar nu för att det är som att han stannar hos henne ett tag till. Hon tänker att det är nog nu det händer. Det är nog nu hon tar steget utför stupet för att en kort stund falla och sedan flyga högt.

Likes

Comments

Mörkret i mitt liv har gjort sig påmint inatt. Ångesten smög sig på och vägrar låta mig sova. Får mig att tänka på alla saker jag någonsin mått dåligt över och som jag kämpar med att acceptera och förlåta, kanske till och med glömma. Grät en stund men sedan har det mest bullrat och svidit i kroppen. Det är spända käkar och allvarlig min. Gryningen kommer att bli tung.

Likes

Comments

Idag har jag umgåtts bara med mig själv. Jag blir glad när jag tänker på det, för det hade inte hänt för ett år sedan. Det betyder att det blivit bättre. Att jag blivit bättre. Jag har lärt mig att tygla rastlösheten. Den rastlöshet som aldrig varit ett problem innan för ett år sedan. Krypandet under huden, benen som aldrig kunde vara still och det ständigt kliande tandköttet. Som alltid kom i ensamheten och gav mig ångest.

I början av september förra året var jag relativt nyligen hemflyttad från England. Jag bodde alltså hos mina föräldrar i min hemstad och hade inget jobb. Sommaren, som varit fylld av fest och umgänge, var slut och alla andra var tillbaka i vardagsrutinerna. Jag lämnades därmed åt mitt eget öde och fick mycket tid till att fundera (och få ångest) över min framtid. För att slippa fundera var jag tvungen att hitta på saker när mina nära var på jobbet.

Jag gick ut. Jag gick ut och jag gick och gick och gick. Minns att jag en gång stannade för att sätta mig ned på en stentrapp vid min gamla högstadieskola och att jag satt där med gråten i halsen och bara stirrade ut i tomma intet. Det hände hemma också. Jag låg i sängen och stirrade upp i taket. Det var de gånger då alltsammans kändes alldeles för stort. Ensamheten, ångesten, rastlösheten. Det blev för stort och för svårt att hantera och gjorde mig handlingsförlamad.

Nu i efterhand önskar jag förstås att jag kanaliserat rastlösheten till något bättre, men när jag väl var fast i den onda cirkeln var det svårt att ta sig ur så länge det funkade. För det sorgligaste i min historia är att det behövde hända så många jobbiga saker för att få mig att förstå att mitt leverne var destruktivt. Jag skrev först "jobbiga och onödiga saker", men de var nog inte onödiga eftersom de fick mig att spräcka min bubbla.

Då och då händer det att jag tänker på henne jag var där och då och blir ledsen. Jag vill kunna ge henne en kram och säga att hon måste sluta vara så elak mot sig själv för att annars kanske något händer som hon inte orkar leva med. Jag önskar innerligt att hon hade förstått det tidigare och att hon hade fått slippa minst hälften av all dramatik och ångest som följde.

Det finns fler delar i den här historien jag vill berätta om, men det ska jag inte. Inte än. Inte förrän jag är helt färdig och tillfreds med mitt förhållningssätt till de delarna. Men en dag kommer jag att berätta, för ni är många med mig.

Min resa hit har varit lång, med många uppförsbackar, gropar och gupp och sjöar att simma över. Men jag är här. Och jag planerar att fortsätta. Imorgon kanske jag vaknar med ångest och har en sämre dag och därför känns det extra viktigt att jag nu, i denna stund, tillåter mig att vara stolt över att jag klarat av den här dagen utan katastroftankar och ormar under huden. Det är dags att ge mig själv en klapp på axeln istället för en smäll i ansiktet.

Likes

Comments

Min bästa tid sägs vara nu, men det känns inte så. Jag tror att min tid kommer sen.

Nu är jag förvirrad och gör saker eller gör inte saker utan att förstå varför och förbannar mig för det efteråt. Jag vet inte var jag strävar, jag vet inte vad som är hemma och jag känner mig aldrig säker på något.
  ​
Ungdomen är en destruktiv tid.

Det vore skönt att komma tillfreds med mig själv. Att inte känna mig som olika personer utanpå kontra inuti. Att hundra procent veta att jag klarar en uppgift. Att, åtminstone ibland, slippa tveka och känna mig säker i mina val.

Det finns dagar, bra dagar, då jag tycker att jag är världens bästa människa. Andra dagar vill jag inget hellre än att fly från mig själv och leva som ett skal. Jag önskar att det fick vara jämnare. Att allt inte var högt eller lågt, svart eller vitt.
  ​
Därför tror jag inte att min tid är nu. Jag gillar inte stormarna av och bråken mellan känslor och tankar, hjärna och hjärta.

Likes

Comments

Han kommer aldrig få veta att hon gillar hur hans blick aldrig viker undan eller hur hon plötsligt kan få svindel av att titta på honom. Han kommer aldrig få veta att hon gillar när han undrar om sådant hon trodde ingen brydde sig om eller när han lägger märke till smått hon själv inte tänkt på. Han kommer aldrig få veta att när hon är med honom, vill hon aldrig gå. 

Om hon inte hade varit så trasig och vilsen och osäker. 
Då kanske.

Likes

Comments

Så fort hon kände den berusande känslan av något som kunde vara kärlek visste hon att hon var tvungen att skydda sitt ömma hjärta. Problemet är att det inte går att förälska sig i någon som lindat in sitt hjärta i tidningspapper och bubbelplast och förpackat det i en plåtlåda. Hjärtat förblir intakt men vad spelar det för roll när det gör att hon varken kan älskas eller älska fullt ut? 

Likes

Comments