I fredags hade vi redovisning om medicin. Vi började 08:45 fast jag kom 09:00 om jag minns rätt? [ja jag var ungefär en kvart försenad.]. Hursom, kom jag kom in till klassrummet med 2 klasskamrater som också var försenade så jag tänkte vilken tur. Men det var en grupp som redovisade då, och de var nästan klara. Men strax efter de så var det våran tur att redovisa. När jag kom in till klassrummet då hade jag stress och när jag ställde mig framför hela klassen, adå fick jag panik men jag redovisade ändå. Det dåliga var att jag var den som började. Men hursom, jag redovisade med någorlunda låg röst, tyckte att det räckte med att läraren hörde mig då han satt i närheten men folk klagade ändå. Jag har haft problem med min röst sen barnsben och jag stör mig väldigt mycket på folk som inte har mage att acceptera att jag inte kan höja mig röst något mer. Men jag tjafsade inte emot utan bara fortsatte redovisa, sen när jag äntligen var klar så ville jag bara lämna klassrummet men då var det en tjej som typ blockerade vägen så jag var tvungen att stanna. Vände mig om mot läraren fast jag lutade mig mot dörren. Han kollade på mig. Sen kollade jag runt klassrummet, hela jag skakade då sen helt plötsligt såg jag massvis blickar som stirrade och då tappade jag luften. Ouf! Jag kunde inte vara kvar så jag lämnade klassrummet för gott. Jag sprang långt bort med rädsla i full panik. Tog mina minuter där ute, återvände ej till lektionen därefter. Jag kunde inte. Jag vågade inte. Jag var borta över en timma men skitsamma!

Idag gick jag till läraren och berättade vad som hade hänt sen så sa han "jaha men oj!" och då frågade jag honom varför han inte gav mig frånvaro då förtjänade det, jag bara lämnade klassrummet utan att säga något och då svarade han "nej men du har ju gjort din redovisning och jag förstod att det hade hänt något och att du inte mådde bra. Så det är okey."

Och då tänkte jag shiet! Bara om alla lärare vore som honom. Nej men han ser en & förstår saker. Svårt nog för mig att visa det via text men jag säger bara att det är väldigt väldigt få lärare som är som honom. Och ett plus är att han är riktig go, han hjälper alla att nå sina mål. Får en att inte ångra att denne valde linjen denne har valt.

Sen om jag ska snacka om mig 💁😜 han vet att jag har add & aspergers [ingen har sagt något till honom utan han märkte det själv] men ändå så väljer han att försöka pusha mig. Han säger att det går bra för mig just nu och att jag kommer nå mina mål ifall jag fortsätter så som jag gör!

Och sen det här med andra lärarna. Visst behöver man inte veta allt om sjukdomar och diagnoser men iallafall det lilla minsta måste man. Man behöver inte jobba inom vården för att veta om sånt, verkligen inte! Visst är min medicin lärare en sjuksköterska men fan heller, nuförtiden så måste precis alla ha en minsta aning om vilka sjukdomar & diagnoser det finns, hur en person kan handla och att man måste ta det lugnt så att det inte ska leda till sjuka konsekvenser

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Men oavsett vad det krävs; svett, tårar, energi – jag kommer vänta på dig älskling! Får ingen sömn på nätterna. Jag har saknat dig så. Snälla förlåt för alla fel jag gjort, förlåt för att jag inte varit hon den där du kunde lita på och öppna dig för. Men du vet hur jag mår och vad jag har gått igenom. De säger "hoppet är det sista som lämnar människan". Jag hoppas och ber varje dag att du någon vacker dag hittar vägen tillbaks.​​

Likes

Comments

Saknar alla de där stunderna då vi snacka telefon flera timmar i sträck. Då vi inte behövde skämmas för varann utan bara sjunga så högt oavsett hur ful våra röster var. Tiderna då vi kunde diskutera saker som man & fru och ibland leka/bråka som snorungar. Du har alltid sagt till mig "håll huvudet högt, är det någon som är emot dig skratta bara åt deras skam. Du är en fin människa, accepterar de inte dig då är det deras förlust". Jag känner mig så dum och hemsk som inte funnits där för dig😔 du har sträckt ut din hand och bad om hjälp men jag blundade och bara gick min väg. Var så självupptagen och självisk. Alla de där gångerna du kommit hit bara för att få mig att må bra, de sa "men ofta han åker hela vägen ner dit bara för en tjej". Antar att ni inte har den blekaste aning om vad äkta kärlek är. Åh fy fan vad orättvist livet ska behöva vara. Du ska inte må dåligt och bara fly pga grisen, men nej! Du får inte lämna mig här, inte kvar här med allt skit som händer. Kommer du ihåg hur vår framtid skulle vara? Kommer du ihåg när vi planera våra barns namn och alla länder vi tänkte besöka? Kommer du ihåg vart vi skulle bo och alla planeringar vi gjorde? Kommer du ihåg allt vi sa? Snälla kom ihåg dedär vi sa om vår framtid. Lämna mig inte här, ensam och trasig. Du sa att du aldrig ville se mig nedstämd, hela min värld kommer rasa ihop om du krossar mina drömmar. Baby kom hit, håll om mig väldigt hårt och säg att du stannar. Precis som den där kvällen i stan, säg att jag är den ända. Att du inte längre vill ha något hemlig förhållande utan att du vill visa mig för världen.

Har aldrig gråtit över en kille, så vad innebär det att jag somnar i tårar varje natt? Antar att jag aldrig varit så kär. Tonårsåren, 13-19, sätts på prov. Men mitt är stort och väldigt svårt. Svårt nog för mig att klara det. Jag har alltid kunnat hantera kärlek på något sätt, men jag kan inte göra något nu. Jag tänker inte ljuga, jag tänker inte neka något, känslorna jag hade för dig första gången vi sågs är kvar. Gud vad jag älskar dig Hakim Mohamed.❤

Men låt mig sörja och låt mig gråta, ödet kommer föra oss samman så småningom! [hoppas jag!]

Kommer stanna kvar på samma plats och vänta på dig älskling, bara så du vet. Mitt hjärta slår för ingen annan än dig.❤

Men haha gud vad mycket hat jag kommer få nu, men jag struntar i det!😄

Likes

Comments

han ignorerar mig nu när han är i närheten för han vet att han kan få vilken tjej som helst men när han väl åker tillbaka han kommer bomba mig med samtal och sms där det står "jag saknar dig" och allt dedär. nu han leker med mina känslor men jag vet att jag en vacker dag kommer stå rak i ryggen, le mer än vad jag deppar&skratta mer än vad jag gråter, jag vet att dagen kommer då jag kommer hitta honom som älskar mig för den jag är, jag behöver inte använda en ton smink då eller lägga maskara i minst en timma, dagen kommer då jag äntligen kommer stå på mina egna ben och säger till världen, till alla som ville mig illa, till alla som krossade hela mig: "nu det dags att blockera er från mitt liv" och verkligen mena det. då jag kommer inte behöva hunda efter folk som inte ens vill ha med mig att göra, jag kommer skita i de, kommer inte bry mig ett endast dugg om de. en vacker dag. längtar tills dess. det ksk är imon eller om hundra år men till dess jag kommer fortsätta fälla mina tårar, det ju aldrig fel att gråta så aah .... men jag kommer aldrig aldrig mer skada mmig för de. vilka är de när jag ska göra saker de inte ens är värda? jag går vidare med ett stort leende på läpparna. från och med nu jag kommer vara jag. behöver ingen heller.

tack för mig!

Likes

Comments

Det finns demoner inom mig, det finns mönstrar som besöker min själ dagligen. Kan inte förklara hur jag mår just nu men ska försöka sätta fingrarna. Ingen kan förstå mig, det klart att ingen kan för jag suger på att förklara hur det går för mig men jag vill ändå försöka. Nätterna jag gråtit ögonen ur mig var det nån som fanns där? Nej, självklart inte för det ingen som ser mig. Pillerna jag tagit, alla mina skärsår, har ni sett mina lungor? Jag vill inte dö. Vill inte heller leva såhär. Jag vill skapa mig en framtid. Allt jag begär är att få ett normalt liv.

Ni kallar mig för psykopat för att jag kastar i mig piller. Ni kallar mig för uppmärksamhets hora för att jag söker hjälp. Ni kallar mig för falsk råtta för att ni förlorat min tillit. Hur känns det egentligen inuti när ni sårar mig så djupt? När du förstör för mig? När ni tar allt ifrån mig? Jag vill ha ett svar. Vad är det jag har gjort er? Vad var det som har hänt? Ge mig ett svar.

Jag har aldrig öppnat min käft, jag har låtit folk göra allt mot mig. Trott att de skulle mogna lite senare, men allt blir bara värre. Jag anses vara den svaga fega jäveln som inte vågar stå upp för den jag är. Men hur väl känner ni mig egentligen? Jag har aldrig vart såhär.

Fyfan vad jag saknar min barndom! En sån snabb förändring? Är det ens rimligt?

Att knappt våga gå ut och möta verkligheten. Det så sjukt!

En ängel som visar mig rätta vägen, en som alltid finns där för mig oavsett vad. En som skyddar mig från onda människor, dvs de som vill mig illa. Vart finns den ängeln? Snälla ta mig härifrån.

Likes

Comments