Header
View tracker

Att få skriva "18 dagar kvar" värmde i min mage. Ingen tillbakaräkning utan jag får räkna framåt, hur många dagar det är kvar. Om 18 dagar flyger jag till Kenya. Om 18 dagar gör vi det där som jag aldrig trodde att vi skulle göra, vi återvänder.

Den 25 Februari klockan 17:15 lyfter planet tillbaka till Nairobi, Kenya. Om 18 dagar. När jag skulle åka till Kenya för första gången publicerade jag ett inlägg här på bloggen när det var 14 dagar kvar, då skrev jag bland annat:

"Nu är vi inne på slutspurten. Idag är det 14 dagar kvar och nu börjar tillslut nervositeten krypa sig på. Jag drömmer om knäppa saker, om allt jag känner att jag vill fixa, göra, hinna med.

Det här är väl livets gång och jag får se detta som en förberedelse inför "riktiga livet". Man kommer inte att vara alla sina kära nära hela tiden, det är kanske priset man betalar för att få uppleva och leva.

Min spontana känsla idag skulle jag beskriva som okej."

Som ett svar på det hela vill jag skriva att vi är inne på slutspurten, slutspurten mot livets resa, den starkaste resan till och med. Och ja, det här är livets gång, hoppas jag i alla fall. Inte på det sättet att det handlar om att betala ett pris utan att det här är början på mitt livs gång, att jag kommer att fortsätta få möjligheterna att uppleva på det här sättet. Och slutligen, min spontana känsla idag skulle jag beskriva som bäst, det känns bäst.

Som Max och Simon så fint sjöng, "skrik så att det hörs högt över Nairobi-stad, att en vacker dag så kommer vi tillbaks". Ses där!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Av en slump gick jag in på bloggen och såg att jag fått en fråga. Kul att det finns de som läser fortfarande! Jag tänkte i alla fall svara på frågan!

"Hej! Jag har kikat in på din blogg ett tag då jag åker till SSN i höst, tacl för att du delat med dig av ditt år 😊 Har en massa frågor och hoppas att du vill svara på några av mina funderingar haha!

- Jag kommer åka åk 1 i gymnasiet och undrar vilket åk som var vanligast att åka? Och hur många var man i varje klass ungefär?
- Jag älskar verkligen att träna och brukar träna varje dag. Hur ser det ut på den fronten i Kenya? Har förstått att det finns gym men var det många som använde det? Och fanns det annan form av träning ? 😊
-Hur ofta lämnade man internatet ungefär? Har läst att man inte får lämna området om man inte är minst 3 pers och sådär, så var det mycket att man kände sig typ "instängd" eller hittade man på mycket aktiviteter utanför området ?

Hoppas verkligen du orkar svara haha, hade betytt jättemycket! Ha det bra 😃"

Svar:
Först och främst: GRATTIS till platsen! Du har livets äventyr framför dig. 

Det absolut vanligaste har genom åren varit att åka dit i tvåan men i och med att du blivit antagen som elev till årskurs ett tyder det på att ni är "många" i år. Många i det här sammanhanget är lite knäppt, om jag höftar skulle jag gissa att ni är runt 12-15 elever! Jag har å andra sidan ingen aning och ni skulle kunna vara många fler. Vad jag kan garantera dig är i alla fall att du och de vänner du får delar så mycket mer än skolan så vilket årskurs ni går i kommer inte att spela någon roll! 

Gällande träning är möjligheterna många. Precis som du säger finns ett gym, jag använde det till och med utan att ha köpt ett gymkort! På gymmet finns även slingor att springa, en som är 500 meter lång och ytterligare en som är drygt en kilometer. Andra alternativ är kurser på skolan du kan betala för att gå på, bland annat zumba, volleyboll och mer. Det finns dessutom pool och i den kan du också lätt komma åt träningen! 

Jag kan bara tala för mig själv och mina vänner när det kommer till att lämna internatet. Vi gjorde det flera gånger i veckan och jag skulle säga att det funkar precis som i Sverige: när man har tid och orkar! Dock finns det, precis som du säger, regler att förhålla sig till. Om du är grounded får du till exempel inte lämna internatet, i början måste ni vara många för att kunna gå utanför murarna (det där antalet kommer dock att minska med tiden) och du får heller inte vara var du vill. Jag kan inte minnas en känsla av instängdhet förutom när vi på slutet av säkerhetsläget blev väldigt begränsade! Såklart känns det ganska knäppt att aldrig få gå ut ensam men å andra sidan vänjer du dig, du vill heller inte vara ensam speciellt mycket. 

Om du skulle komma på fler frågor så får du jättegärna höra av dig, för snabbare svar kan du dessutom maila till mig! Stort lycka till, inte långt kvar nu! KRAM

Likes

Comments

View tracker

Så är dagen här, då saknaden hem till Kenya är definitiv. Hela mitt inre gör motstånd mot allt som sker, allt som inte är Kenya.

Jag saknar när jag började kalla den yta mellan min knarriga dör och halvtaskiga skrivbord hem, när råttan i elevköket var ett faktum och nästan en del av bakningen, när lyckan var total då bussen hämtade en halvtimma senare en utekväll, när jag besviket på order fick återvända till mitt eget rum vid elva för att sova, jag saknar till och med att bråka med alla i syfte att skydda min och Tessans fisk.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig trodde att det skulle kännas såhär. Den här bottenlösa saknaden som infekterar allt och gör att jag helt tappar ork för allt och alla. Men ni får tro mig, jag vill inte känna såhär. Jag vill inte behöva känna att jag vill bort, ut och iväg. Jag vill egentligen må precis som vanligt, bra alltså.

För att ta detta alldeles för långt och för att plåga mig själv kommer här bilder från kenyamobilen, never seen before (helt oredigerade).

Likes

Comments

Den person som för länge sedan myntade uttrycket "det var bättre förr", har jag insett hade skrämmande rätt.

Den senaste tiden har jag funderat mycket över detta uttryck, egentligen kanske mer funnit mig i det än funderat kring det. Jag har tänkt mycket över vad som har varit, vare sig det varit för 10 år sedan, några månader eller bara någon kort tid sedan och hur jag upplevt det. Jag är ganska ledsen att säga att jag faktiskt håller med. Det VAR bättre förr, och vad det beror på kan jag nog inte säga. Jag vet inte om det har med att jag har lättare att uppskatta det som hänt i efterhand eller om det beror på att jag kanske faktiskt hade det bättre förr.

Just varför jag kommit att tänka på detta nu finns några anledningar till. Jag insåg ganska precis nyss att jag ska börja mitt sista år på gymnasiet och att jag ska göra det helt utan en plan vad jag ska göra efter. Jag har just nu mitt sista sommarlov och jag kan inte annat än att känna att jag saknar grundskolan när gymnasiet och studenten var en livstid bort.

Jag var även nyligen på sundbornsgården, den där snälla plats som värmt så många hjärtan. Jag insåg till min besvikelse att jag är så stor nu, att det var mer än tre år sedan jag konfirmerade mig och att jag saknar det så mycket. Hur bra och kul det än kan vara att vara AL så kan det aldrig mäta sig med att vara konfirmand, ha allt det där framför sig.

Och sen kanske den där absolut främsta anledningen till att "det var bättre förr" har tagit upp stor del av min tankekraft, Kenya. Jag är hemma i Sverige och mitt äventyr är slut. Som jag skrev förut har det gått bra att komma hem, jag har inte varit ledsen och knappt hunnit med att sakna än. Men jag tror att min kropp och hjärna gör sitt bästa i att infinna sig i att det är över. Jag spenderade närmare tre år i att längta till Kenya, längta bort, längta hem. Sedan spenderade jag ett år genom att leva denna dröm jag haft och nu helt plötsligt, står jag tomhänt kvar. Okej det var kanske dumt, inte tomhänt, men lite så känns det. Som att jag abrupt kastades ur denna dröm som att den inte var min, som att jag inte hörde hemma där och som att det var löjligt av mig att ens tro att det skulle vara min dröm att drömma.

Alldeles säkert är allt detta bara svammel som kommit ur mitt allt för verksamma drömmande men jag kan inte annat än att fundera vad som ska hända nu. Eller, jag vet ju vad som ska hända nu. Nu ska jag ha sommarlov, sedan ska jag börja mitt sista år på gymnasiet och därefter ska jag liksom många andra jobba och sedan upptäcka världen och mig själv för att en tid senare påbörja en ambitiös universitetsutbildning. Vad som skrämmer mig är att jag inte vet på vilket sätt detta ska gå till, med vem, när eller hur. Innan jag åkte till Kenya visste jag precis hur jag ville att min närmaste framtid skulle se ut, jag visste exakt hur jag ville att det skulle vara och kännas.

Nu sitter jag och känner mig liten och inte alls redo för vad världen har att komma med.

Likes

Comments

Hej! Jag ska åka till SSN i höst och jag har lite funderingar kring packning. Jag såg att du gjort en packningslista vilket jag är grymt tacksam för! På alla SSN-bloggar står det om femfingers-regeln. Vad är det? Är jättetacksam för svar!

Hej! Grattis, grattis, GRATTIS! Du har så mycket att se fram emot. Femfingers-regeln går ut på att du ska se till att täcka fem fingrar över bröst, axlar och knän! Tänk bara på att inte gå för avklätt så kommer det att gå bra, du kommer dessutom att känna av ganska bra vad du kan ha på dig och vad du inte ska ha på dig sen när du väl är där. Ha det bra!

Likes

Comments

Jag ska berätta för er, det går att komma hem. Jag vill tro att allt handlar om inställning och att så länge man håller sig underhållen och sysselsatt går det bra. Det har det gjort för mig. Ännu har jag inte längtat tillbaka, hem. Dock har jag sakta fått lära mig att det är annorlunda. Jag hänger inte med i alla diskussioner, jag kommer inte ihåg allt och det finns en hel del grejer som jag kommer att få finna mig i.

Jag ser mig en extra gång om när jag ska gå över gatan för jag kan inte hålla någon ordning på vilket håll det var, jag vill helst gå till vänster om personen jag möter, jag vill prata med alla om allt och jag skulle vilja anamma pole pole-konceptet här i Sverige.

Det finns saker som jag vill berätta men jag inser för varje dag som går att inte allt behöver berättas, för den enda det spelar någon roll för är för mig och mina vänner som jag var i Kenya med. Och det kanske är okej. Vad som kanske även är okej är det faktum att jag från och med nu ligger lite efter, att alla har ett år tillsammans som jag inte har haft till exempel.


Detta skrev jag i mina anteckningar för drygt två veckor sedan och jag skulle vilja spinna vidare på detta. Jag kan känna saknaden krypa sig på men jag gör allt för att inte tänka så mycket på Kenya. Jag vill inte sakna, jag vill vara kvar i min bubbla där en del av mig fortfarande tror att jag snart ska åka tillbaka. Jag kan känna magknipen komma när jag tänker på min vardag i Nairobi, jag kan känna hur mina ögon sakta vattnas när jag tänker på partybussarna och jag får som ont i huvudet när jag tänker på vår sista helg i Nairobi.

Det är kanske inte så lätt som jag trott. Det kanske kommer nu, nu kommer den här saknaden som jag fruktade redan innan jag åkte till Kenya. Den där saknaden som gnager hela tiden och liksom tar sig in i allt. Den där saknaden som ingen riktigt förstår sig på. Den där saknaden som är den absolut värsta, speciellt när jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka allt det jag saknar så mycket, aldrig på samma sätt åtminstone.

Jag är dessutom rädd. Jag är rädd att den person jag blev i Kenya ska försvinna från mig här i Sverige, att Kenyajossan ska återgå i sitt vanliga jag och att det inte kommer att finnas spår av Kenya i mig längre. Just nu har jag mina armband runt handleden, mitt fotband runt ankeln, Afrika runt halsen och mig själv som person. Men om det jag blev i Kenya kommer att lämna mig har jag endast materiella saker kvar och för mig har det inget värde. Jag vill på alla sätt hålla kvar Kenya men det känns som att det sakta glider ur mina händer och tillslut kommer att lämna mig.

Det är på många, kanske för många, sätt helt normalt att komma hem. Sekunden jag klev in genom dörren i mitt hem kom den där bekanta doften tillbaka, när jag ställde mig på tunnelbanan stod jag där tyst och tillbakadragen som den svensk jag är och när jag kramat om alla mina vänner infinner sig ett sorts antiklimax att den eufori man alldeles nyss kände inte längre rusar genom kroppen utan att man helt vant umgås och pratar med varandra.

Det blir helt säkert ytterligare ett inlägg snart igen, när den där saknaden antingen helt har infunnit sig eller kanske helt försvunnit. ​

Likes

Comments

Okej, här kommer en packlista. Den skrevs under de sista dagarna och det kan absolut vara så att vi har glömt något. Dock kommer skolan med en packlista även de så den kanske kan komplettera lite! Det är svårt att säga exakt vad man ska ha med sig och vilken mängd, det är nämligen väldigt mycket upp till en själv. Vi hade med oss alldeles för mycket kläder när vi åkte ner och vi har båda vid flera tillfällen skickat hem kläder! Det bästa tipset vi har är att ha med mycket sköna kläder som du trivs i!

Byxor:
Jeans:Vi tog med 4 par var, ett bra antal! Man vill ändå ha några att byta emellan, man kan tro att det är varmt med det är det inte alltid.
Mjukisbyxor: Vi har med ungefär 5 mjukisbyxor var, vi går väldigt ofta runt i mjukisbyxor så kan vara därför vi har väldigt många.
Sköna byxor, typ som haremsbyxor, fladderbyxor: Byxor som är sköna men som man ändå kan ha på sig i allmänheten liksom. Vi går mest runt i sköna byxor här. Ta med dig så många som du har, för det kommer användas!
Shorts: Shorts är inte något som vi använder här, vi har nog med oss ett par shorts var.
Kjolar: Tess älskar sin långkjol det är så bekvämt att ha på sig, så om du gillar att ha långkjol ta med dig det. Annars använder vi båda svarta korta utsvängda kjolar på utekvällarna. Kan vara ett alternativ till shorts (liksom lite mer påklätt).

Tröjor:
Tjocktröjor: Användbart att ha i början och i slutet av detta år då det är väldigt kallt till och från under dessa perioder. Vi har nog med oss ungefär 7 tjocktröjor var.
Långärmade, t-shirts, linnen: Vi båda tog med oss extremt många t-shirts, något vi är glad över då det har använts flitigt. Dock har vi nog fördubblat antalet t-shirtar med alla turer till Toi. Men ungefär 20 stycken t-shirts var tog vi nog med.
Blusar: Vi två är inga blus personer och därför har vi inte många blusar med oss. Jossan har något fler men känner att de kunde hon ha lämnat hemma. Men om du trivs i blusar ta med dig det!
Klänningar: Tess hade med sig kanske 20 klänningar vid årets början nu har hon kanske 6 stycken kvar här för har skickat hem alla. Jossan hade färre klänningar med sig, men det är som sagt också väldigt inviduellt och beror helt på vad man trivs i.
Festkläder: Här väljer du själv vad du vill festa i, men ett hett tips är att ta med plagg som du är bekväm i och som respekterar kulturen som finns här. Tänk på fem-fingers-regeln! Det som har varit poppis i år är bland annat, skinnjackan, svart kort utsvängd midjekjol, croptops och höga byxor. Killarna går ofta ut i skjortor, t-shirts, jeans. Ja väldigt inviduellt är det, men kanske lite mer uppklätt än till vardags. Men ingen kostym liksom, som vanlig fest i Sverige. Men ta med sig saker du trivs i och är bekväm i.

Jackor: Jackor används inte speciellt mycket här, men ta med någon jacka du kan ha på utekvällar. Typ en skinnjacka eller bomberjacka kanske.

​​
Underkläder och övrigt:
Underkläder och strumpor: Ta med dig mycket underkläder och framförallt strumpor, de har en förmåga att försvinna under året. Och ytterligare ett tips, köp inte bara hm’s animal printed strumpor, inte de vita eller svarta ankelstrumporna heller, köp strumpor som sticker ut och och som kanske rent utav är riktigt fula som ingen kommer att vilja ta av dig. Men ta självklart med dig vanliga strumpor också.
Badkläder och träningskläder: Ta med dig efter intresse. Om du hatar att bada, ta kanske inte med dig så mycket badkläder. Avskyr du att träna ta inte med dig träningskläder. Dock kommer du under året att behöva det så utelämna det inte helt!

Skor:
Gympaskor (träningsskor): Ett måste till idrottslektionerna och om du vill träna själv.
Flipflops: går alla runt i typ hela tiden. Skönt att bara kliva i dom.
Sneakers: Till vardag och utekvällar.
Uggs: Något som många hade med sig, sköna skor att ha med sig på utflykter också.
Tofflor: Tess har seriöst levt i sina tofflor det här året, hon använde aldrig det innan. Men det är världens bästa skor här. (Kan vara ett alternativ till Uggs!)

​​
Teknik:
Dator + laddare: Måste du ha med dig på grund av skolan.
Mobil: En självklarhet för de flesta tror vi.
Kamera: De flesta har nog med sig en kamera i år då det är roligt att ha bättre bilder.
Hårddisk: Väldigt bra för att dels ladda över alla de bilder man tar under året och även för att eventuellt ha filmer på!
HDMI-adapter: Absolut inget måste men en ganska bra grej att ha ändå. Om du har den gamla MacBook Air kan du till exempel inte koppla den till tv:n i Zebra (boardingen har inte en sån!). Inte speciellt dyrt att köpa heller! 
Plattång, hårfön, locktång osv: Inte en självklarhet men ta med dig om du känner att du använder det ofta. Tess har med sig en hårfön och plattång. Jossan har med sig multitasking-tång, haha.
Dubbla minneskort och batterier till din kamera: Bra om du vet att du vill ta mycket bilder samt att du kanske inte har bra batteritid. Man kan inte alltid ladda batteriet på resor.
Hörlurar: Vanliga hörlurar, typ iPhonelurar. Annars har många Urbaners, kul att ha då man kan lyssna på samma musik ur samma telfon under resor.
Bärbar laddare: Båda hade med sig bärbara laddare men Tess använde sin betydligt mindre än Jossan! Jossan använde till exempel sin på Mt. Kenya för att ladda en GoPro-kamera! Inget måste men kan vara najs.

​​
Hygien: 
Ta bara med det som du känner är nödvändigt, kanske en kräm du använder varje dag och som bara finns i Sverige. Men ta inte med schampoo eller liknande, det köper du här! Solkräm kan vara bra att köpa i Sverige då det är billigare där. Men om du har plats tycker vi att du ska köpa så mycket grejer du kan ta med dig, kanske tandborstar och rakhyvlar. För det är väldigt tråkigt att lägga sin månadspeng på det här. Men inga tyngre grejer!

​​
Mount Kenya:
Sovsäck: Ta med dig en bra och varm sovsäck. De skojar inte när de säger att det är kallt, det är svinkallt. Lägg pengar på en varm sovsäck, tro oss! Våra var extremtep. -20 och de klarade både Mt. Kenya såväl som andra resor.
Liggunderlag: Lika som med sovsäcken ska även liggunderlaget vara varmt! Ett som fyller sig med luft eller som är upppumpningsbart är av egna erfarenheter det bästa!
Underställ: Ta med dig dubbla underställ! Jossan hade med sig två vanliga tunna och ytterligare ett som var något tjockare, var fruktansvärt tacksam på toppen.
Fleece: Ta med dig en något tjockare tröja i form av en fleece. Det är kallt och det är kallt mest hela tiden!
Varm jacka: Jossan hade med sig både en dunjacka och skaljacka och det var väldigt väldigt bra. Tessan hade bara med sig skaljacka och hon känner att det hade varit skönt med en dun också.
Vindjacka + byxor: Ta med dig något för blåsten, typ en skaljacka eller en vindjacka. Ta även med dig byxor, regnbyxor fungerar bra!
Vandringsbyxor: Något du verkligen vill ha under dagarna då det är kallt fast att man svettas. Ta med några som är slittåliga och ordentliga + har stretch på bra ställen som rumpa och lår.
Träningsbyxor: Ett alternativ till vandringsbyxor om du ej har ett par.
Vandringskängor: Köp ett bra par vandringskängor och gå in dem innan!! Det är hemskt att få skavsår under Mount Kenya.
Strumpor: Ta me dig bra vandringsstrumpor i form av både tjocka och några något tunnare. (Hett tips: ha den tunna strumpan under den tjocka i kängan, minimerar risken för skavsår + blöt dina skor när du ska gå in dem!)
Mössa och vantar: Ja, ja, ja! Ta med både tjocka och tunna vantar!
Buff/bandana/halsduk: Ta med något att dra upp över halsen, mun och näsa, skönt att ha på toppen!
Sköna skor: Ta med ett par tofflor eller Uggs att ta på dig när du är framme vid camp, låt fötterna vila lite. 
Pannlampa: Ta med dig en pannlampa, men du behöver inte ha den bästa av dem bästa. Vid toppbestigningen går alla på ett led så du kommer att se även om din lampa inte är världsbäst.
Hörlurar: Fast att de kommer att säga att du inte får lyssna på musik var det väldigt skönt att ha på nedgången, när exakt alla dina kroppsdelar gör ont och du inte gärna pratar med någon.
Camelback: Något som många hade med sig och fann väldigt användbart. Det är otroligt smidigt att inte behöva ta av sig ryggsäcken och öppna den varje gång man vill ha vatten.
Påsar att packa i: För det första, packa allt i påsar. För det andra, packa det i vattentäta påsar du kan tömma på luft, sparar massa plats!
Ryggsäck: Köp en stor ryggsäck som rymmer många liter (och tänk på din bärare, fixa en schysst ryggsäck) och ta även med dig en liten ryggsäck som är skön att bära på. En med ryggplatta mellan själva ryggsäcken och ryggen är väldigt skönt att ha!
Resorb: Ta med dig svensk resorb, bättre än allt du kan hitta här nere och det kan vara din räddning!
Våtservetter: Ta med våtservetter, fast att du är så oerhört ofräsch kan det vara skönt att ändå tvätta dig lite.

Likes

Comments

De sista dagarna i Nairobi är som en enda dimma. Jag kan inte urskilja detaljer ur det som hände och jag tror att det har med alla tårar att göra. Att jag inte såg eller kände något specifikt utan att allt kom på en och samma gång. Mina tårar gick från ledsna till glada den 1/6 när jag fick krama om min familj. Och sedan dess har jag fått uppleva fler kära återseendem och de kommer att fortsätta ett tag till. Jag skulle vilja tro att det är de som håller mitt humör uppe för jag är förvånad att jag ännu inte brutit ihop över att jag inte längre är i Kenya. Men som min mamma sa, jag ska låta bli att tänka på det och vara glad att jag får vara glad.

Som jag redan sagt kommer jag inte att kunna sammanfatta året eller på något sätt göra det så att jag är nöjd. Det enda jag vill göra är att tacka. Tacka alla mina vänner som fanns på andra sidan havet fast att det varit långt, tacka alla mina vänner som funnits på andra sidan internatet och hjälpt i alla lägen, tacka Kenya för allt detta år har gett mig men absolut största tacket ska gå till mina föräldrar som jag kommer att vara evigt tacksam för detta, för att ni gav mig det absolut finaste man kan få.

Att klistra in låttexter i blogginlägg känns som något man gjorde för flera år sedan men på någon vänster har OneRepublic lyckats sätta ord på något jag egentligen inte kan identifiera men det är ändå så bra. "Hope when you take that jump, you don't fear the fall, hope when the water rises, you built a wall, hope when the crowd screams out, they'rescreaming your name, hope if everybody runs, you choose to stay. Hope that you fall in love, and it hurts sobad, the only way you can know is give it all youhave, and I hope that you don't suffer but take thepain, hope when the moment comes, you'll say... I did it all. I owned every second that this world couldgive, I saw so many places, the things that I did, with every broken bone, I swear I lived"

I mitt andra inlägg på den här bloggen skrev jag:

"Det känns som innan jag fick beskedet, fast utan nervositet, stress och ångest. Det känns bra helt enkelt men då det ännu inte är verkligt för mig känns det inte så mycket. Jag tänker på det, mest hela tiden. Men jag kan inte tro att det ska bli på riktigt och därför är det samma tankar som jag haft tidigare.


Jag är faktiskt ganska rädd att det ska slå mig någon gång att jag på riktigt ska åka till Afrika och vara där i tio månader.

Jag lär skriva när den reaktionen kommer."

Och precis såhär känns det nu. Det känns mer eller mindre som att jag inte ens varit borta, som att allt har varit en dröm. Men precis som jag skrev för nästan tre hundra dagar sedan så säger jag nu att jag skriver när jag inser, när den riktiga reaktionen kommer. Men för nu, nu är det slut. Hejdå.

Likes

Comments

​Hej, ska mitt i allt försöka återge de tre senaste dagarna så att ni förstår.

I fredags var det äntligen dags för mig och Tessan att hålla i avslutningslunchen och fast att det givetvis inte var felfritt så var det fruktansvärt kul. Alla var glada, stämningen var trots omständigheterna på topp och allt var så himla bra! Det var några som uppträdde och varje gång var det svårt att hålla sig ifrån tårar. Studenterna var fruktansvärt fina allihopa och fast att man inte var förälder eller absolut bästa vän så var det med stolthet som man kramade om alla! 

Efter lunchen hade vi en kramring (läs: gråtring) runt poolen. Jag höll mig från gråt tills det att jag skulle krama om Renaida, min älskade älskade granne.

Mellan lunchen och middagen samlade vi oss, byggde en enorm säng i zebra och fixade oss inför middagen. Middagen var fruktansvärt bra, jag tror att jag satt under hela tiden och bara fånlog. Människor höll tal, uppträdde och allt var riktigt bra! 

Kvällen spenderade vi på Treehouse, eller i alla fall en del av kvällen! Kvällen var bra men fruktansvärt omtumlande, jag tror att jag grät 50% av tiden. Desto bättre blev lördagkvällen när alla var väldigt måna om att vara tillsammans så vi gjorde Nairobi's gator tillsammans vi som var kvar. 

Likes

Comments