Presentation picture
jossey
Josefin, 22 år
Hej och välkommen!

Josefin, 22 år gammal.
Min blogg har alltid varit min alldeles egna plats för känslor och tankar, både när det går ruskigt bra och ganska dåligt. Mest dåligt, men jag hoppas kunna genomsyra bloggen med allt mer positiva känslor.

Ärligt och naket, kan man väl säga. Saker är inte alltid tipptopp men dom blir bättre och det vill jag visa.

 

Efter en helknas och väldigt kass dag med upprörda känslor (ett plus för min kreativa explosion som höll negativitet borta en stund) så är det väldigt skönt att gosa ner sig i mina haremsbyxor och myskofta.

Ikväll kändes det okej med en bit kladdkaka. Så det fixade jag. Med grädde och saft. På tvn visas Idol. Det är ändå en helt okej kväll, me myself and I. Det behövs distraktioner. Det enda som saknas är Malin. Den fröken ÄR Idol för mig numera haha!

Flytta din blogg till Nouw - nu kan du importera din gamla blogg - klicka här!

Likes

Comments

​Hej!

Tänkte kika in och skriva av mig lite grann. Det har bara hunnit bli onsdag men det har hänt så mycket roligt!
F hörde bland annat av sig och ville komma hit i måndags. Det blev inte riktigt så, för när jag var på väg in i duschen ringde Malin och undrade om jag ville ha besök. När ens älskade syster är hemma från Småland och tiden här uppe är knapp, ja då familj gå före fin pojke. Så är det i och för sig alltid, men särskilt när Malin är hemma. Men F kommer hit imorgon eller på fredag istället. Myspys!

I alla fall, Malin hade med sig Amanda hit och det blev en trevlig pratstund. Är det något jag måste lära mig så är det dock att alltid ha något fika hemma, varje gång det blir så där spontant känner jag mig hemsk som inte har något att bjuda på, haha. Men det var mys ändå, skönt att få krama om Malin igen.

På kvällen kikade Jessica och Turbo förbi. Det var supermysigt att ha en hund hemma, googlade uppfödare hela kvällen, haha! Tur att förnuftet säger ifrån, även om jag skulle älska att ha en hund hemma så skulle det i det långa loppet inte fungera.

Igår var det dags för möte på arbetsförmedlingen igen och som vanligt hade jag ont i magen och som vanligt så strulade det mycket. Fick till slut prata med någon som hade tid för mig och plötsligt ska jag tydligen sätta mig i skolbänken igen. Jag ska gå en kurs i handel och service från den 10e och tre månader framåt. Jag har bara hört bra saker från andra som gått denna så ser mycket fram emot det!

Sedan skulle jag ju då åka hem. När jag väntar på bussen sms:ar Elisabeth och säger att hon är hemma från Grekland och flyttar till Skövde redan på torsdag! Så hon har inte tid att åka hela vägen ut till mig för en sista tjejkväll. Det blev alltså till att hoppa på en annan buss och spontant åka hem till lilla Hallstahammar. Det blev en mysig lunch i parken tillsammans, en massa prat (vi måste ju passa på!) och så gick vi runt i alla småbutiker och kikade. När jag får börja jobba ska jag helt klart ta mig en shoppingrunda i Hallsta, så mycket fint som alltid finns i alla charmiga små affärer. Vid tre sade vi hej då till varandra och det känns i hjärtat att ytterligare en av mina närmsta vänner försvinner alldeles för långt bort. Det svider lite. Men när jag lämnar Kolsva för Västerås kommer det förhoppningsvis kännas bättre. Närmare de få som är kvar liksom. 

Idag är en lugnare dag, tack och lov. Det behövs ett annat tempo när saker inte går som det borde, men förhoppningsvis löser det sig för min fina familj så att alla kan pusta ut snart.

Hur har din vecka varit hittills?

Likes

Comments

Att jag haft en speciell uppväxt har inte undgått någon. Bland alla dessa fruktansvärda minnen finns det såklart ljusglimtar. Det är nog därför bortgången av en man jag inte känner satt en rejäl törn i mitt hjärta. Den här mannen bidrog till många fina minnen. Jag vet att han antagligen inte minns mig. Hade jag stått framför honom för en månad sedan hade han inte känt igen mig. Och det är okej. Jag hade inte känt igen honom heller. Det förhindrar inre det faktum att det gjorde så fruktansvärt ont att få höra att den här mannen inte finns bland oss längre.

Jag minns särskilt alla dessa julbord. Kvällarna vi barn fick spendera på vinden som man inrett för barnen. Innan vi åkte hem fick vi plocka på oss julgodiset som fanns kvar och ta med oss hem. En jul var vi sjuka och kunde inte följa med. Den här mannen tänkte på oss och såg till att vi fick vårat godis ändå.

Alla ändlösa sommarnätter jag spenderat på den finaste platsen på jorden, med minigolf, grillos, barhäng... jag är nog den yngsta barbesökaren någonsin. Glasskulor, ritande och guldfiskdammen. Liveband, bilar och att få hjälpa till med att bära och ställa i ordning inför spelningar. När jag var så ledsen över att missa Nic and The family och fick autografer. När jag missade Veronica Maggio... lyckan när jag fick ta igen det och se henne live några år senare. Förvisso på en annan plats men en liten del av mig var ändå kvar på WQ. Precis som första gången jag såg Rytterne Röj, en del av mig var tillbaka i den vackra miljön med vackra människor. Jag kommer alltid vara en WQ-tjej. Jag växte upp där. Med den här mannen.

Tack, S. Utan dig hade det inte funnits så många fina minnen och jag hade inte varit Josefin om det inte hade varit för alla dessa dagar, kvällar, nätter... Jag har inte varit på WQ på många år. Men nästa sommar ska jag kika förbi. Tända ett nytt ljus för dig. Hedra ditt arv. Spela en runda minigolf, med glass i hand, på kvällen höja mitt glas för dig. För alla fina stunder du med ditt engagemang bidrog till.

Och när jag ser Rytterne igen, om två veckor, ska jag minnas dig. Inte bara en del av mig kommer vara på WQ. Hela mitt väsen ska minnas allt fint jag fått uppleva, även fastän jag hittills inte sett dom spela på platsen som är din. Men detta band kommer alltid vara förknippat med den platsen ändå. Och jag vet, att när jag står och skrålar med på WQ för första gången, lite för full, jag vet att jag kommer hoppas att du ser ner på oss, får syn på mig och att du vet... att det där är Josefin. Den yngsta WQ-tjejen någonsin. Hur snabbt jag än försöker springa, hur många dörrar till mitt ursprung jag än stänger, så kan ingen ta den delen ur mig. Aldrig någonsin.

Vila i frid.

Likes

Comments

​115,8 kilo. Det väger jag i dagsläget. Nästan 15 kilo minus  på vågen. Antagligen en hel del mer i rent fett, men också mer i muskler. Jag flippar inte ur om vågen står på plus. Jag gör inte det. För jag vet att jag bygger muskler och att det hela tiden varit viktigt för mig att bli starkare. Igår spenderade jag en hel del tid med att mäta och anteckna. Googla mått och storlekar för att få fram ett mål. Så jag vet att när måttbandet visar en viss siffra så är jag hälsosam, även om vågen kanske inte berättar samma sak. För muskler väger mer än fett, så är det.

Men min resa får mig att tänka så himla mycket. Jag älskar att känna fysiska förbättringar. Att jag blir starkare, orkar mer, att jag blir klarare i huvudet. Jag drömmer om att när jag känner att tiden är redo våga ge mig in på den del av gymmet som innehåller vikter. Att börja boxas. Att när jag känner mig mogen och redo vad gäller psyket börja dansa. Jag älskar att känna att visst är det gott med choklad men den där gurkan är fan godare. Jag gillar verkligen alla hälsosamma effekter. Vad jag inte gillar är att jag från början tvingat mig själv att övertyga mig själv och omgivningen om att det bara handlar om det. Att det inte är hälsosamt att väga nästan 130 kilo och det är inte det liv jag vill leva. Ett liv som varit begränsat. Orkeslöst. Fullt av mitt eget och andras förakt.

Jag hatar min forna lathet. Jag trivs med mina livsstilsförändringar. Och jag hatar att det skulle vara så jävla fel att göra det för ytliga anledningar. Varför? När jag trivs så himla bra med att märka hur min kropp förändras. Hur kläder plötsligt passar och sen inte gör det längre, för att jag blir smalare. 

Jag hoppade inte på det här tåget för att jag ville bli hälsosam. Även om det var viktigt för mig att min resa är just hälsosam, så var och är det fortfarande inte av den anledningen. Det kommer alltid, jag upprepar alltid, vara ytligt. Jag gör det här för att få höra vad smal jag blivit. Jag gör det för alla pissråttor som ansett att min vikt varit deras business och deras rätt att tala om för mig hur ful och äcklig jag är, för att jag ska kunna köra ner mitt långfinger i halsen på dom och be dom dra åt helvete, bara genom min existens. Jag gör det för alla män och kvinnor som nobbat mig för att jag är tjock ska ångra sig. För att få bli behandlad som en människa. För blickarna. För återträffen med alla från högstadiet. För kläderna, för underkläder och badsäsonger och för att fucking kunna klä av mig framför spegeln och inte hata det jag ser. För att kunna slappna av när jag hamnar i sänghalmen, för jag vet att jag ta mig fan är attraktiv och människan som är med mig tycker det och inte för att min taskiga självkänsla gör mig till ett lätt byte. Och skulle det vara så jävla fel? Varför måste jag stå och säga till människor att jag sliter arslet av mig (haha, ja faktiskt, så är det väl precis vad jag gör) för att jag vill vara hälsosam när det från början inte alls handlade  om det? 

Jag älskar som sagt alla hälsosamma effekter. Det är en stor bonus som jag trivs med. Men varför måste jag ljuga för folk? Varför blir människor så förskräckta när jag säger sanningen? Det spelar ingen roll att jag säger att jag vill kunna orka med this and that. Det spelar ingen roll att jag säger att jag vill leva längre, minska risken för sjukdomar, eller vad fan som helst. Är inte det egentligen självklart? Det vill väl alla? I min värld, den där du inte får komma in, sitter jag ändå på bussen och bläddrar bland alla kläder jag kommer kunna ha om ett år. Jag kommer ändå ligga och googla bikinibilder innan jag somnar. Jag kommer ändå dagdrömma om hur skönt det kommer bli den dag jag slipper stå med hjärtat i ett järngrepp, huvudlöst kär i någon som inte vill ha mig för att jag är tjock. Det är vad som driver mig när jag går ut sent, sent på kvällarna och letar upp en lekplats att använda som utegym. Det är vad som driver mig till att plåga mig igenom alla jävla promenader som jag hatar, för det finns inget som är så tråkigt som att gå.. 

Att se vågen visa minus är en seger varje gång. Att kunna kryssa över mina delmål likaså. Men att stå framför spegeln och se min kropp förändras. Se hur kurvor kommer fram, lår smalna av... Att ta på sig en jacka, ett par jeans eller vad som helst som jag aldrig kunnat ha som plötsligt sitter så  jävla bra och om några veckor är dessa plagg för stora.  Det är vad som driver mig till att hålla ögonen på målet, till att minnas att jag aldrig mer ska väga 130 kilo.

Hälsan är viktig. Det har varit viktigt för mig från början att vara hälsosam. Att inte trycka i sig en kladdkaka varje kväll i en vecka. Att inte svälta mig själv. Att bygga muskler. Att ha hälsosamma, realistiska mål. Att inte kräkas. Att äta regelbundna måltider. Jag vill inte bli sjuk. För fan, jag håller ju på att bli frisk. Då tänker jag inte springa in i en ny sjukdom. Det handlar om att jag ser till att ta med mig den del av min hjärna som är smart. Att den delen får sköta det hårda arbetet, för att den del av min hjärna som är ytlig ska bli nöjd. Men jag vill inte förneka att det från start enbart handlat om att jag, när det gäller mig själv, är en väldigt ytlig människa. Mina mål är ytliga. Det som driver mig är ytligt. Det kommer alltid vara det. Och det är inget som helst fel med det.

Likes

Comments

Jag försöker desperat vända tillbaka dygnet. Det går sådär, go'vänner. Jag är numera jordens mest oregelbundna, mest fucked up människa. Jag vaknade 18.30 på måndagen och var sedan vaken till 13 på tisdag, fast besluten om att hålla mig genom dagen så jag fick en normal rytm. Sedan sov jag till 22. Bra jobbat.

Så nu har jag läst fanfics och ska sätta igång en ruskigt trist film och hoppas jag somnar. Mitt krigslarm till väckarklocka ska ställas så jag ser till att komma upp och gör något vettigt av dagen. Men någon får hemskt gärna skjuta mig och göra den här processen kort istället.

Likes

Comments

Mammas granne har lånat ut första två böckerna i 50 shades-triologin till mig. Jag har läst med stor entusiasm och slukat alla ord under fyra dagar nu, och funderat mycket av mitt eget liv. Mina funderingar kring att jag förvisso identifierade mig med Anastasia som person till viss del, men chockade mig själv genom att inte bara ty mig till Christian, utan med min bakgrund känna igen mig i honom otroligt mycket kommer jag nog behålla för mig själv. Istället vill jag prata med det här om att jag, med min uppväxt och med min kamp kring jämställdhet har sexuella preferenser som är så otroligt motsägelsefulla.

SPOILER ALERT!! Debatten kring E L James böcker har varit något jag inte velat ge mig in i förrän jag läst åtminstone första boken. Nu har jag läst två. Och jag vill börja med att säga att jag ser båda sidor. Jag kan själv säga att jag blir skrämd över hur vissa saker i böckerna, som att Ana går tillbaka till Grey efter att hon lämnade honom när han gått över hennes gräns, ska påverka kvinnor och män som försöker lämna destruktiva relationer. "Om Ana kunde gå tillbaka och han rörde ju inte henne så igen, varför ska inte jag kunna uppleva samma?" är en livsfarlig tanke. Men det är en skillnad på Grey och den som hänsynslöst misshandlar sin partner. Det jag just skrev är en otroligt provocerande mening, för Grey är störd. Han har ett mörker, absolut. Men Grey har alltid varit otroligt respektfull mot Ana. Gemensamt har två vuxna människor beslutat sig för ett avtal, där Grey har lyssnat på vad kvinnan framför honom har att säga. HON ville uppleva "det värsta möjliga". Hon uttryckligen bad honom visa. Sedan är det förargligt att hon glömde stoppordet och allt blev fel. När din partner ger dig en blåtira, lyssnar hen när du skriker "röd" då? Nej. Där har vi den stora skillnaden. Jag önskar att människor kan komma ihåg detta. Det är en viss skillnad på en bdsm-relation och riktigt våld i nära relationer, hur provocerande det än låter. Den som misshandlar en närstående i syfte att skada, kanske till och med döda, som misshandlar och handlar i hat, är sjuk. Till viss del är Grey också det, så pass trasig att han blir sjuk. Men Ana och Grey är fiktiva karaktärer och ska inte agera måttstock för om det är värt att gå tillbaka till någon som vill skada dig hellre än ge dig njutning. SPOILER ALERT OVER!!

Fast anledningen till att jag skriver det här är för att det finns människor som inte förstår mig och vissa av mina systrars val.Hur vi fungerar. Jag kan förvisso inte prata för mina medsystrar, men jag kan öppna och visa min värld. För jag är sexuellt undergiven.. Relativt oerfaren undergiven. Jag är också feminist och ett misshandelsoffer som brinner för att sätta stopp för det jag under min uppväxt fick uppleva, kvinnohatet och ojämställdheten i samhället. Jag ser människor som Silvana Imam, Zara Larsson och Maxida Märak som förebilder, som häller mer bensin på min eld. Jag är ett misshandelsoffer som inte borde underkasta mig eller söka mig tillbaka till smärta och förnedring, vilket många tror att jag gör. Jag är feminist och borde inte låta mig styras av en man, vilket många tror. Jag kan låta mig styras av kvinnor också, men det glöms ofta bort. Vad jag vill förklara är att jag kan äga, JA ÄGA, mina sexuella preferenser och ändå stå för det jag kämpar för. Det viktigaste att komma ihåg här är att jag äger min kropp, ingen annan. Jag väljer frivilligt att, i sexuella situationer, låna ut den till någon annan, så att säga. Men den är alltid min att ta tillbaka när helst jag önskar. Och den här insikten är viktig för att bli en stark, självständig kvinna. Jag har upplevt hur det är att inte äga sin egen kropp på riktigt, den berusande känslan av när jag vid sexton års ålder tog tillbaka den och att den nu är min att göra vad jag vill med. Och tro mig, nog har jag funderat både en och två gånger kring om det verkligen är min vilja. Jag har provat annat. Dominant, jämställt... allt ni kan tänka er.

För att klara upp det här med förnedring, att någon annan har makten, smärta, fysisk bestraffning... För det första vill jag klargöra att jag hade ingen sexuell relation med min förövare (så vitt jag vet bör jag tillägga då jag var barn och har många minnesluckor) och aldrig någonsin blivit upphetsad av det jag gått igenom. Min sexualitet är helt och hållet min och inget som påverkats av min förövare. Jag gillar inte att bli piskad och bunden för att jag blev slagen och inlåst när jag var tretton. Många tror att jag söker mig till vad som är bekant. För mig, som stått på båda dessa sidor, är det en så stor skillnad. Det enda som jag inte är helt säker på än är min dragning till äldre män, om det är min privata preferens eller om det handlar om daddy issues.

Jag har aldrig gjort något mot min vilja. Som en kvinna som älskar nytt är det fantastiskt att vara undergiven, och något mina partners vet om. Vi kan prova mycket och sedan strunta i det om ena parten inte gillade det. Jag njuter av den "smärta" som mina sexuella partners under åren gett mig. För den är inte samma, inte alls samma som den min förövare gav mig. Jag har alltid haft den yttersta kontrollen för jag är väldigt tydlig med mina gränser, och jävligt tydlig med att min kropp bara är till låns när jag går in som undergiven. Respekt och tillit är a och o. Jag inser att jag inte låter särskilt undergiven, men en vettig dominant vet vad som gäller och där den undergivna litar, ska den dominanta respektera. En kan nästan säga att det är ett spel av ge och ta. Och jag skulle aldrig vara någons undergivna om jag inte litar på människan. Min tillit måste förtjänas för att dominera mig är ett privilegium. Det är viktigt att förstå och att båda parter ser innan en ger sig in i "sovrummet" (eller där en nu vill utöva sina sexuella lekar) För att vara undergiven är jag väldigt mån om att den dominanta jag släpper in vet om mitt förflutna för ibland händer det att något triggar igång en panikångestattack. Det är mitt mått av kontroll, för bådas njutning. I grund och botten handlar det ju om det, bådas njutning och därför är det så viktigt med kommunikation och att båda är på samma sida redan innan. Därför gillar jag verkligen Greys avtal och Anas förhandlingar, om vi ska gå tillbaka till 50 shades. Det ska jag komma ihåg i framtiden, om behovet av ny dominant dyker upp. Jag har också fått frågan om jag inte skulle trivas bättre som dominant och mitt svar är tveklöst nej. Jag är medveten om min problematik som följer med min bakgrund, och det gör inget. En undergiven har också gränser, vi är inga robotar. Jag vet till exempel att jag inte gillar att se plötsliga rörelser - men rör dig hur du vill när jag har ögonbindel, att jag inte vill bli slagen i ansiktet eller inlåst - men fastbunden eller fastkedjad går bra. Och det är det här jag menar med att min kropp är min trots att jag sexuellt ägs av någon annan, för jag har rätt att bli behandlad med den respekten, det blir inte särskilt trevligt för någon inblandad om inte uppsatta gränser följs. Och jag har alltid ett stoppord, även om jag alltid sett till att lita på min dominant.

Jag inser också att jag haft tur. Dom som varit mina dominanter är i grund och botten väldigt respektfulla människor. Män och kvinnor som kämpar för att alla människor ska vara lika värda. Som förstår och tänker som jag. Alla dominanter är inte så. Vissa är vrickade och har något helt annat än njutning för båda i åtanke. För ja, jag njuter av att vara undergiven och till lags, med allt vad det innebär. Annars skulle jag inte vara undergiven. Hade jag gått igång på vanilj eller att vara dominant hade jag ju ägnat mig åt det. Att jag vet vad jag ska kolla efter när jag ska ge mig in i en ny sådan relation tackar jag min mardrömsbekant för, som stolt och flinande berättar rena skräckhistorier om saker han gjort mot sina undergivna, i försök att tända mig och få mig dit han vill. Jag kan ju säga att det inte gått särskilt bra för honom i dessa försök. Någon som går in för att bryta revben och upprepade gånger blivit anmäld är inget att sträva efter. Det handlar om njutning, inte att någon annan ska misshandla dig.

Viktigt att poängtera också är att jag är inte det minsta intresserad av att låta någon annan styra mig utanför mina sexuella äventyr. Jag behöver inte vara kontrollerad av en annan människa i min vardag, jag är inte intresserad av att någon annan försörjer mig eller säger åt mig vad jag ska göra. I övrigt är jag en otroligt jämställd människa. En tjej som vill störta patriarkatet men som har vett att hålla isär mina bakom stängda dörrar-preferenser och mina övertygelser kring samhället. Jag vet att det ena inte utesluter det andra. Särskilt inte eftersom jag förstått att min kropp är min kropp (den viktigaste insikten av alla) och min njutning har rätt att existera så länge den är laglig. Hur den ser ut, det borde inte spela roll, så länge JAG och inblandade parter samtycker. För det funkar för mig, jag har sökt, hittat, utforskat, landat i min sexualitet.

Varför tar jag då upp detta? Jo, för att vi ständigt skriker om att kvinnor ska bejaka sin sexualitet, inte vara rädd för den, vi får inte kalla folk horor för att dom öppet står för att dom är kåta. I nästa andetag fördömer samma människor som skriker ovanstående MIN njutning för det är ett påhitt för männen att få mer makt över kvinnan, både i sovrummet och i vardagen. Tack, man jag älskar att bli dominerad av en kvinna också och jag har en tydlig gräns för var jag vill vara undergiven och när. Tack, men jag har själv varit nyfiken, utforskat, provat mig fram och insett vad jag njuter av. Jag har själv fått ta första steget och förklara hur jag vill ha det. Det är ingen, någonsin som tvingat in mig i en BDSMrelation eller undergiven roll. Det har varit mitt val, och jag tycker det är så sjukt att jag och många andra inte har rätten till det för då är vi förtryckta av män.

Likes

Comments

På måndag flyttar han. Han har inte bott här länge men jag har verkligen trivts och vant mig vid att min bästa vän är här. Därför bultar paniken så jävla hårt i min kropp. Jag vet att det här är bäst. Jag vet att när det här är över får jag den J jag älskar och trivs bäst med tillbaka, på heltid. Jag vill att han ska få bli frisk och må bra och vara den fantastiska vännen, fadern och partner jag vet att han innerst inne är. Han förtjänar det. Egentligen har han ett hjärta av renaste guld, som haft oturen att hamna så jävla, jävla fel. Och det är på tiden nu att han hamnar rätt.

Men samtidigt.. det kommer nästan bli så som innan han flyttade hit ett tag igen. Med brevkontakt och så vidare. Enda skillnaden är att nu vet jag vad som händer och jag får hälsa på honom en gång i veckan. Kanske till och med prata i telefon då och då. Men det är en prövning att inte ha kontakt på millisekunder exakt när man vill och det behövs. Sedan skrämmer saknaden och tomheten mig. För det kommer bli tomt och jag kommer att sakna. Det gjorde jag dom första sex veckorna och nu när jag anpassat mig till att leva med honom såhär kommer det bli värre.
För kläder kommer hänga kvar i garderoben. Saker kommer finnas kvar. Hans doft. Hans nyckel. Ständiga påminnelser. Värst är nog doften. Jag vet att jag kommer ha panik när den är kvar och panik när den börjar försvinna. Och vem ska jag prata med om kvällarna? Skratta med? Jag kommer nog till och med sakna all oro när han varit iväg någonstans.
Tystnaden. Den kommer vara jobbig. Och att gå tillbaka till min vardag med bara mig igen. Usch. Jag vill inte. Mycket snurrar.

Men självklart vill jag. För jag vill att han ska få bli bra. Att den J jag känner bakom alkoholen ska vara närvarande hela tiden. Och oavsett avstånd och hinder... Så är det du och jag, rygg mot rygg, mot världen.

Likes

Comments

Många har svårt att tro det när dem träffar mig idag, verkar det som, men jag var inte särskilt populär när jag var yngre. Därtill hade jag dem allra flesta av mina få vänner i andra städer än där jag bott. Vad jag vill komma fram till är att det dröjde faktiskt tills jag var över 20 innan jag t.ex firade högtider som nyår och valborg någon annanstans än hemma med att glo in i en vägg. Jag har fortfarande svårt med det här att bli inbjuden ibland, fast oftast handlar det då om spontana påhitt och då är det förståeligt med tanke på att jag fortfarande bor ganska off och långt från mina vänner.

Tänk er då min glädje över att bli medbjuden på valborgsfirande hos en total främling egentligen (en kompis till min kombo, den här tjejen har jag träffat en gång och jag som dessutom är så jävla blyg hade tydligen gjort intryck). Det skulle bli första valborg jag faktiskt "firar". Förra året hade jag bestämt mig för att gå och se majbrasan men blev stoppad på grund av vädret. Jag har ju inte sett majbrasan sedan jag var fjorton, för att jag inte vågade ge mig ut. Fjorton var sista gången, femton ville jag inte stöta på min förövare och undvek honom och året efter bröt jag helt kontakten med honom och ville inte riskera att möta honom då heller. När jag sedan flyttade skulle jag prompt se majbrasan. Det blev inte så förra året, och jag var fast besluten att se den i år. Det glömdes bort kan jag säga, men det gör inget. Jag satsar på nästa år istället, haha!

Men jag hade faktiskt världens bästa valborg. Även om jag egentligen bara kände kombo. Ingela tog väl hand om mig och alla människor runt om var så jävla gulliga. Jag trodde det skulle vara extremt jobbigt i och med att jag egentligen är helt ny liksom, men jag tycker faktiskt att jag och Ingela klickade väldigt bra nu när jag träffade henne andra gången och kunde slappna av lite mer än vad jag kan göra första gången liksom. Jag trodde dessutom det skulle bli jobbigt då jag är brutalt mycket yngre än alla andra (ja förutom barnen då, men det räknas inte...) men det gick också superbra. Trodde nog aldrig att det skulle bli så kul som det var. Och det känns skönt att jag faktiskt börjar lossna lite när det gäller sociala bitar. Jag läste något i morse, om någon som kallade sig för "socialt tondöv" och jag kände så väl igen mig. Det är precis vad jag varit genom åren. Fast det blir ju helt klart bättre. Och jag blir mer och mer tillfreds med mitt liv, faktiskt. Jag börjar nu tappa den utanförskapskänslan jag haft länge. Det är häftigt att se min utveckling genom åren.

Har dock inga bilder från igår, sådant som händer, antar jag, haha. Hade för kul för att sitta gömd bakom skärmen liksom. Men en selfie från innan kvällen började kan jag nog bjuda på!

Likes

Comments

Du har lagt dig i din säng, jag i soffan. På tv går The Hungergames men min blick fastnade på din rygg samtidigt som hjärtat fylldes av en så otrolig tacksamhet. Jag är så jävla lyckligt lottad som kan kalla dig min bästa vän och inga ord i världen kan beskriva känslan i min kropp, den jag burit på varje sekund sedan ditt namn dök upp på min skärm för åtta dagar sedan. Dom sex veckorna som gick utan dig vid min sida var tortyr. Få kan förstå hur lång tid sex veckor egentligen är. Det låter inte mycket. Men i det här fallet var det en livstid.

Det är så synd att du aldrig kommer förstå exakt hur jävla viktig du är. Hur det knyter sig i magen när du går ut genom dörren. Hur stolt jag är över dig. Det är nu jag verkligen förstår vad du menar när du kallar mig för hönsmamma och nu jag nästan förstår hur det känns att faktiskt vara en mamma. I alla fall känslomässigt så kommer jag vissa dagar väldigt nära. Tror jag. Jag hoppas, för är känslorna starkare än så här kommer jag aldrig klara av att axla mammarollen haha.

Jag svamlar mest. Jag vet det. Men det är för att orden inte räcker till. Att av alla människor på jorden så skulle just din väg och min väg korsas och trots allt kaos och toppar och dalar under tre år fortfarande stå enade... Det är ganska otroligt och får mig att förstå att det finns något som faktiskt heter öde. Utåt är vi så olika, världens mest omaka par. Ändå är vi så jävla lika med ett alldeles speciellt band. Jag hade en enorm tur när jag först mötte dig. Tänk om jag vetat det då.

Likes

Comments

Kombo hämtade bilen i söndags vilket kändes som en skänk från ovan när jag vaknade alldeles för sent imorse. Dock lyckades han ju ha sönder något så den var inte så rolig att åka i haha.

När jag väl kom fram till skolan möts jag av att det spelas Håkan inne på Culinaren. Någon springer och sjunger med och jag kan inte sluta le. Det hörs i princip i hela huset. Så solen skiner, Håkan är närvarande och livet är faktiskt otroligt bra.

Likes

Comments


Better Blogging Nouw