Att jag haft en speciell uppväxt har inte undgått någon. Bland alla dessa fruktansvärda minnen finns det såklart ljusglimtar. Det är nog därför bortgången av en man jag inte känner satt en rejäl törn i mitt hjärta. Den här mannen bidrog till många fina minnen. Jag vet att han antagligen inte minns mig. Hade jag stått framför honom för en månad sedan hade han inte känt igen mig. Och det är okej. Jag hade inte känt igen honom heller. Det förhindrar inre det faktum att det gjorde så fruktansvärt ont att få höra att den här mannen inte finns bland oss längre.

Jag minns särskilt alla dessa julbord. Kvällarna vi barn fick spendera på vinden som man inrett för barnen. Innan vi åkte hem fick vi plocka på oss julgodiset som fanns kvar och ta med oss hem. En jul var vi sjuka och kunde inte följa med. Den här mannen tänkte på oss och såg till att vi fick vårat godis ändå.

Alla ändlösa sommarnätter jag spenderat på den finaste platsen på jorden, med minigolf, grillos, barhäng... jag är nog den yngsta barbesökaren någonsin. Glasskulor, ritande och guldfiskdammen. Liveband, bilar och att få hjälpa till med att bära och ställa i ordning inför spelningar. När jag var så ledsen över att missa Nic and The family och fick autografer. När jag missade Veronica Maggio... lyckan när jag fick ta igen det och se henne live några år senare. Förvisso på en annan plats men en liten del av mig var ändå kvar på WQ. Precis som första gången jag såg Rytterne Röj, en del av mig var tillbaka i den vackra miljön med vackra människor. Jag kommer alltid vara en WQ-tjej. Jag växte upp där. Med den här mannen.

Tack, S. Utan dig hade det inte funnits så många fina minnen och jag hade inte varit Josefin om det inte hade varit för alla dessa dagar, kvällar, nätter... Jag har inte varit på WQ på många år. Men nästa sommar ska jag kika förbi. Tända ett nytt ljus för dig. Hedra ditt arv. Spela en runda minigolf, med glass i hand, på kvällen höja mitt glas för dig. För alla fina stunder du med ditt engagemang bidrog till.

Och när jag ser Rytterne igen, om två veckor, ska jag minnas dig. Inte bara en del av mig kommer vara på WQ. Hela mitt väsen ska minnas allt fint jag fått uppleva, även fastän jag hittills inte sett dom spela på platsen som är din. Men detta band kommer alltid vara förknippat med den platsen ändå. Och jag vet, att när jag står och skrålar med på WQ för första gången, lite för full, jag vet att jag kommer hoppas att du ser ner på oss, får syn på mig och att du vet... att det där är Josefin. Den yngsta WQ-tjejen någonsin. Hur snabbt jag än försöker springa, hur många dörrar till mitt ursprung jag än stänger, så kan ingen ta den delen ur mig. Aldrig någonsin.

Vila i frid.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Du har lagt dig i din säng, jag i soffan. På tv går The Hungergames men min blick fastnade på din rygg samtidigt som hjärtat fylldes av en så otrolig tacksamhet. Jag är så jävla lyckligt lottad som kan kalla dig min bästa vän och inga ord i världen kan beskriva känslan i min kropp, den jag burit på varje sekund sedan ditt namn dök upp på min skärm för åtta dagar sedan. Dom sex veckorna som gick utan dig vid min sida var tortyr. Få kan förstå hur lång tid sex veckor egentligen är. Det låter inte mycket. Men i det här fallet var det en livstid.

Det är så synd att du aldrig kommer förstå exakt hur jävla viktig du är. Hur det knyter sig i magen när du går ut genom dörren. Hur stolt jag är över dig. Det är nu jag verkligen förstår vad du menar när du kallar mig för hönsmamma och nu jag nästan förstår hur det känns att faktiskt vara en mamma. I alla fall känslomässigt så kommer jag vissa dagar väldigt nära. Tror jag. Jag hoppas, för är känslorna starkare än så här kommer jag aldrig klara av att axla mammarollen haha.

Jag svamlar mest. Jag vet det. Men det är för att orden inte räcker till. Att av alla människor på jorden så skulle just din väg och min väg korsas och trots allt kaos och toppar och dalar under tre år fortfarande stå enade... Det är ganska otroligt och får mig att förstå att det finns något som faktiskt heter öde. Utåt är vi så olika, världens mest omaka par. Ändå är vi så jävla lika med ett alldeles speciellt band. Jag hade en enorm tur när jag först mötte dig. Tänk om jag vetat det då.

Likes

Comments

Det regnar ikväll. Det värmer mitt hjärta. För nu blir det nästan som i den Håkan-låt jag lyssnat på om och om igen för att hålla mig över ytan. Bredvid mig ligger du och äter nötter och pratar i telefon. Aldrig har jag varit så glad över att höra din röst. Lägg inte på. Jag vill höra din röst hela natten. Jag älskar dig. Oändligt. Men... Idag slipper jag sakna dig, och det... det får mig att gråta, en sista gång.

Likes

Comments

Hej!
Sitter på bussen och tänkte kika in. Idag tas ett viktigt beslut och jag sitter som på nålar. Det har jag gjort hela dagen. Hoppas kanske lite för mycket men det visar sig.

Idag har vi spånat affärsidéer i skolan och sedan varit på studiebesök på Kompetenscenter och pratat om undersköterskeutbildning. Även om jag inte är intresserad av att bli undersköterska var det ändå spännande att lyssna på och se vad vissa av mina klasskompisar kommer syssla med när vi slutar på SMF. Klart man är nyfiken på vad människor man spenderar dagarna med kommer hamna och hur deras liv kommer se ut den närmsta tiden.

Vidare har jag också pratat med Vesa om min framtid. Jag funderar mer och mer på tryggheten här hemma i samband med hur jag mår för tillfället och om jag verkligen klarar av att lämna allt. Skolan har ju inte gått så bra att kombinera med mitt mående innan och flyttar jag trettio mil bort så hänger ju verkligen allt på skolan. Då känns det bättre att ta det året här hemma, med människor som kan stötta, där jag inte riskerar lika mycket och med lärare som känner mig och vet vad som händer i mitt liv. Som jag litar på och kan kommunicera med. Allt jag gör är att byta klassrum i princip. Och går det inte, om psyket sabbar är det lättare att ta ett uppehåll liksom. Mitt i samtalet kom min gamla kurator från Västerås in och jag fick veta att han kommer vara hos oss i Köping en del och då har jag ju någon som kan ta dom tunga samtalsbitarna. Och jag tror det kommer hjälpa att vara kvar i en miljö där jag trivs och fungerar som människa. Där allt är bekant. Då kommer nog det mesta lösa sig självt.

Likes

Comments

Jag har en sådan enorm tur. I början av den här helvetesåkturen kände jag mig ensammast på jorden. Jag stod utan min hjälte och bästa vän. Men så hände något.



Jag insåg det när jag gick längs ån här i Köping med min bror. Så här mycket har jag inte träffat mina vänner och familj på länge. Inte så ofta och tätt inpå. Dom flesta bor så långt bort. Så här bortskämd med sällskap och kärlek har jag aldrig blivit. Mina vänner är fantastiska på alla sätt och har alltid funnits där. Men jag tror också att alla har förstått att det här är en katastrof, tragedi och kris olik allt annat jag gått igenom. Mina vänner och familj och till och med lärare har verkligen lagt i en högre växel och tillsammans bildat det skyddsnät jag behöver ha i dagsläget. Jag känner mig såklart fortfarande halv utan mannen som alltid lagat allt och vetat precis vad jag behöver. Utan han som sveper in och förstår mig på helt andra sätt och djupare än någon annan. Men jag har sådan offantlig tur. Jag har valt så jävla bra i mitt liv och jag älskar varenda en av er så obeskrivligt mycket.



"Seperation is more than a distance between us"
Så sa min lärare idag. Det slog mig rakt i hjärtat. Vi pratade om hur sjukt det kändes att sitta i Örebro och det enda som skiljde mig från min bästa vän var en vägg. En jävla vägg. Att det är så absurt. Har en vägg skiljt oss åt och jag har behövt honom så har det bara varit att gå genom en dörr och plötsligt står man i en kram. Inte nu. Så jävla sjukt. Så jävla nära och jag kan ändå inte säga ett ord till min vapendragare, beskyddare, hjälte. Jag saknar dig. Oändligt.

Sedan finns det såklart dom som ifrågasätter. Tyvärr. Som anser att jag borde vända honom ryggen. Jag har känt att jag behövt förklara och försvara mitt beteende och mina val hela tiden och det ska jag inte behöva göra. Jag ska inte behöva säga att nu är rollerna ombytta och han behöver det faktum att jag agerar. Jag måste vara hans superhjälte nu. Idag blir mitt svar ofta bara "Varför?". För kärlek, relationer, FAMILJ slutar inte bara upphöra på grund av en människas snedsteg i livet. Det är ju då relationer växer sig starkare. Det är nu jag ska stå som en klippa i stormen. Och jag hoppas jag lyckas med det. Och ett "varför?" som svar avväpnar ofta människor. Dom hör en liten del av historian och kopplar ihop med något negativt och fult, men glömmer allt vi gått igenom. Att han egentligen inte är en dålig människa. Inte i mina ögon. Jag har alltid varit duktig på att skilja på vem en människa egentligen är från vad den gör. Det är inte alltid det som definierar en personlighet. Varför anser du att jag ska överge en stor del av min familj, en stor del av mitt liv och mitt hjärta när han behöver mig som allra mest? Är inte det ganska omänskligt?

Jag vill också ta upp det här med att människor ber mig släppa det och leva mitt liv för jag kan ändå inte göra något åt saken och jag mår bara sämre av att hålla fast så här och sugas in i karusellen. Han skulle ju vilja att jag lever mitt liv och mår bra. Till er... Vet ni vad ni säger egentligen? Det finns massor jag kan göra. Jag kan inte göra allt, men jag kan göra MASSOR. Och även om jag inte kunde, har ni fattat hur känslor och relationer till andra människor fungerar? Det är OMÖJLIGT att skaka av sig att ens bästa vän rycks ifrån en. Hela livet vänds upp och ner. Dubbelt upp i den här situationen. Dels tvingas jag leva utan min bästa vän men också ta hand om en massa praktiska saker medans han är borta, för hans liv är också upp och ner och han sitter med händerna bakbundna. Sedan har vi ju barnen också som inte heller mår bra, som jag älskar av hela mitt hjärta och som jag försöker se till att dom mår så bra som möjligt.

Men som sagt, även om jag inte kunde göra något står jag ändå här med ett tomrum. Jag kan inte fylla det. Jag kan inte låtsas som att det inte finns och leva mitt liv och tvinga mig själv att må bra. Det fungerar inte så. Och jag hatar när ni säger att "jag ska släppa det". Det är så vidrigt okänsligt och visar på så mycket oförståelse. Nästan empatilöst och psykopatiskt.

Men överlag har jag bra erfarenheter från den här månaden. Jag är väldigt tacksam för människorna runt mig som faktiskt greppar det här och tar så väl hand om mig. Ni ska ha ett stort tack och en jävla massa kärlek!! Bäst är ni!

Likes

Comments

​Det är något speciellt med att enda kommunikationen man kan ha med någon så enormt viktig i ens liv är via brev. Det tär på en. Särskilt när det ska godkännas och väntetiden är lång. När saker är kris är man ju väldigt van vid att den människa som kan göra allt bra bara är några knapptryck, några få sekunder bort. Men inte nu. 

Men det är fint också. Mormor fick läsa dina brev idag. Till slut grät hon. Hon sa det, att hon har ju inte träffat dig mer än en gång men det märks hur otroligt betydelsefull jag är för dig och att du saknar mig. Du skriver aldrig det, att du saknar mig. Jag vet att du gör det, för jag kan tolka det i vad du skriver, hur du skriver. Hon vet ju också hur viktig du är för mig, hur hårt jag tar hela situationen och att käftsmällarna av känslor kommer allt oftare, så att jag inte hinner återhämta mig mellan varje gång. Hur mycket jag gråter, hur stor ångesten är och hur jag tvingas vara min egen hjälte. Hon ser dagligen styrkan jag har, som kliver upp och slåss vidare, sköter vardagen med SMF. Hur jag klistrar på ett leende och är social och glad och trevlig på släktträffar så att ingen ser hur trasig jag är utan dig. 

Jag vet att dom som vet undrar när det kommer. Alla har sett mig klappa ihop för motgångar innan. Mycket tidigare än innan, jag har bara lagt mig ner och stängt av. Inte frivilligt, utan för att mitt psyke inte kan hantera saker. Men inte nu. Fast jag ser människors blickar, avsökande, undrande... Jag vet att dom väntar. Men det är så jävla annorlunda nu. För du är inte här. Du var alltid den som slogs för mig. Nu måste jag vara både din och min superhjälte, jag har inget annat val. Och även om jag inte känner mig redo för det, jag borde inte ha kastats in i något sådant på en gång utan att ha fått träna innan, så är jag så förbannat stolt över att jag snart klarat av det här i fyra veckor. Inte ensam, helt ensam är jag aldrig. Jag har fint stöd överallt. Men utan dig så är det inte samma sak.

Breven du skriver innehåller så mycket kärlek. Du skämtar. Berättar om din vardag. Hintar om hur viktig jag är. Alla dom där småsakerna du gör i handling när allt är som vanligt gör du i ord nu, trots att du inte kan kommunicera på annat sätt än så här, du vet trots att vi inte sagt ett ljud till varandra på snart en månad, att jag mår skit och att jag behöver dig och du gör vad du kan. 

Jag springer hem efter SMF. Posten kommer alltid precis när jag kommer hem, och jag vill vara där och fånga brevet ifall jag fått något nytt. Jag ser fram emot dom. Läser och blir så ledsen. Läser igen och älskar dig för att du är en fantastisk människa. Lägger dom på hög på nattduksbordet så jag har dom nära till hands när jag inte kan somna på grund av ångesten, då när jag behöver dig som mest. Blir besviken dom dagar det inte ligger ett nytt brev bland räkningar och annan skit...

"Vad jag bryr mig om nu, är att höra dig andas. För kärlek är ett brev..."

Likes

Comments

Du kan säga det hur mycket du vill. Att du gör det. Du "älskar" mina krokiga fingrar. Du "älskar" att jag alltid försöker. Du "älskar" min musiksmak, mitt skratt, mina ögon, min kämparglöd.

Så dom finns inte längre. Jag gömmer mina händer. Jag har slutat försöka. Jag lyssnar inte på musik, jag skrattar inte, jag öppnar inte ögonen och jag vill inte kämpa mer. Jag orkar inte kämpa mer. För du älskar inte mig och på nitton månader borde jag förstått det. Jag har kommit dig närmare än någon annan, jag vet att du är en psykopat, en lögnare, en narcissist.

Så jag gör allt det du hatar istället. Häller ut mina öl i vasken. Röker mer än jag brukar. Klipper av mina naglar, kollar på lesbisk porr och flirtar med afrikaner. Det har bara gått ett dygn och jag har hunnit dö tusentals gånger. Jag har känt smärta förr, men jag visste inte att det kunde bli värre. Att det kunde ta sig sådana fysiska former att jag inte ens klarar att stå på benen om jag tänker för mycket  på dig.

Och jag är arg. Så in i helvetes jävla arg och jag har aldrig hatat dig så här mycket. Inte ens den gången du gav mig den där örfilen, den som kändes i flera dagar.

Jag pratar inte med dig. Smider planer på hur jag genom sociala medier ska tvinga dig att se mig lycklig, men jag tänker aldrig någonsin igen svara på dina samtal. Sedan gråter jag lite till.

Jag svär att det räcker nu. Jag orkar inte krossas mer. Jag skriker och önskar dig allt möjligt ont, kastar saker omkring mig... Men få ser sorgen. Jag försöker vara tapper men det finns egentligen bara en enda som förstår, och M, jag är så tacksam att jag har dig. Att du fattar. Ilskan, hämndbegäret, sorgen, dödslängtan.

Det är det värsta, att du drivit mig till den gränsen, efter nästan TVÅ JÄVLA ÅR utan självmordstankar så kommer du av alla människor och förstör det. Jag hoppas du är så jääävla nöjd med dig själv.

Och jag hoppas att den dagen du inser att nästa gång du ramlar så kommer jag inte dämpa ditt fall och jag hoppas det trasar sönder dig lika mycket som du brutit ner mig under tiden vi känt varandra. Jag hoppas ditt liv blir miserabelt, det är det enda du förtjänar. Verkligen, det enda. För är det något du lärt mig, så är det att jag förtjänar bättre än alla skitstövlar därute. Och på bara några sekunder fick du mig att inse att du är en av alla dom. Jag hoppas du dör.

 

Och det spelar ingen roll att folk runt omkring dig säger att jag är det bästa som hänt dig. Det spelar ingen roll att dom i månader har bett mig att inte ge upp, det kommer, någon gång kommer du fatta. Det spelar ingen roll, för du kommer inte fatta. Du är så jävla dum i huvudet. Du kommer inte inse hur jävla bra du haft det och skulle kunna få. Och jag orkar inte förstöras mer. Jag har nått min gräns. Det här är över nu.

Likes

Comments

Bebo, om du visste hur fantastisk du är och hur stolt jag är över dig.

Vi är rätt lika du och jag. Lika jävla störda, haha. Och jag hoppas du förstår att jag vet hur det känns. Hur jävla äckligt det är att inte ha kontroll över sitt psyke och sin kropp. Att tillhöra Döden. Men vet du? Han kommer göra dig fucking odödlig. Han kommer ta dig till en plats där Han inte kan vinna över dig. För Han är så jävla dum i huvudet, lär sig aldrig av sina misstag - ger sig på dom som KAN vinna över honom för vi verkar så jävla förstörda, trasiga, svaga. Yes, he's a bitch. Ja, det verkar som att det inte finns något slut på tunneln här. FUCK that.

För sådana som du och jag, vi bryts inte ner av motgångarna, av all skit och alla Dödens våldtäkter. Det kanske känns så, men vi är inte sådana. Vi har en alldeles speciell glöd, och vet du vad glöd orsakar? Eld. Och vad händer när man matar en eld? Den sprider sig, blir starkare.

Folk kan säga vad dom vill om dig, låt dom vara oroliga och la la. Låt dom tro att du inte kommer klara det. Låt alla världens skithögar tro att dom kan krossa dig. När allt detta är över kommer dom att stå där, sönderslagna och aldrig öppna käften igen.

Vet du hur jag vet att du kommer stå på fucking Mount Everest snart? För du är jag. Den där glimten i dina ögon, de där känslorna som stormar i dig, dina beteenden i olika situationer - det brukade vara jag. We are one, och älskling, jag står precis bakom dig. Alltid.

Du och jag, ensamma är vi för starka för att krossas. Med mig kommer världen ligga under dina fötter any day now. Och viktigast av allt, jag älskar dig! Glöm aldrig det!

Likes

Comments

Jag tror inte någon missat Per Rydbergs öppna brev/"ursäkt" till Isabella Löwengrip. Jag vet inte vad hela deras fejd går ut på, vad som lagt grunden, men jag vet exakt vad som krävs för att drivas till att klippa alla band. Jag vet exakt vilken förakt som växer i en när ens "pappa" försöker nå fram på liknande vis.

Hela ditt brev, Per, osar självömkan och egoism. Och det äcklar mig. Brevet handlar inte om Isabella, om hur mycket du saknar henne, utan är ett desperat försök att få någon att tycka synd om dig. Något jag känner igen allt för väl från min egen far, den vidrigaste, mest manipulativa man jag någonsin mött. Jag känner igen sättet du uttrycker DITT behov av att allt ska se bra ut för omvärlden och hur du i panik försöker återskapa DIN ordning. DIG DIG DIG! Hur obehagligt är inte det? Inser du hur sjukt det är att ingenting handlar om din dotter - utan att du inte klarar av att inse hur misslyckad du är?

"Det var exakt samma motiv när jag jagade killen som gav dig hjärnskakning i högstadiet" - eller? Av erfarenhet, min egen och andras, skulle jag vilja påstå att det handlade om att till och med där kände du dig misslyckad som förälder. Du kunde inte ge din dotter en trygghet och kände dig som skit, eller hur? För vems skull jagade du den killen? Tror du Isabella mådde bättre av det? Den som mådde bäst var nog du.

Och det är HELT FANTASTISKT hur du lyckas få det hela att handla om dig. DIN uppväxt, DINA relationer... bla bla, bullshit. Har du någonsin stannat upp och funderat på hur dina handlingar påverkar Isabella? Gjorde du det när du publicerade brevet? Inser du att dina handlingar med största säkerhet driver bort henne? "Jag känner dig bättre än någon annan..." Gör du verkligen det? Barn till manipulativa individer utvecklar en alldeles särskild överlevnadsförmåga, som går ut på att genomskåda sin förälder, och stora delar av folk runt omkring sig, samtidigt som man bygger en mur, ett försvar för att de som försöker skada på detta vis inte ska kunna komma åt ordentligt. Du känner antagligen inte Isabella så bra som du tror.

Däremot känner jag igen ditt sätt, genom ett enda brev. Du är så lik min "pappa" att jag vill kräkas på dig. Det är intressant hur detta inlägg skulle kunna vara skrivet till vem som helst av din sort.

Till alla därute som känner att dom behöver någon att prata med står jag till förfogande. Jag vet att det man ställs inför när man väljer att klippa banden, eller det man möter varje dag med en manipulativ, egocentrisk, sjuk, misshandlande (här talar vi om min egen) förälder inte är enkelt. Jag har varit "fri" från min förälder i snart fyra år, och tro mig, det blir enklare. Han försöker fortfarande tvinga sig in i mitt liv igen, men det sker allt mer sällan nu. Jag har erfarenhet av det mesta ni kan tänka er, och jag är villig att stötta andra tjejer och killar som lever med detta.

(Tillägg: SJÄLVKLART vet jag inte hur Isabella upplever och har upplevt allt, alla människor är olika. Däremot har jag inte stött på något fall där manipulativa människor skiljer sig särskilt mycket från varandra, och jag har märkt att det är vanligt bland oss barn till dessa att utveckla fingertoppskänsla för skitsnack.)

Likes

Comments

De senaste två veckorna har varit kaos. Det kommer inte sluta vara kaos heller. Inte den närmsta tiden och jag längtar bort. Jag är inne i en sådan period där jag vill fly igen. Där de dåliga sidorna av mig fått ta över, de sidor som slår ner på mig själv, som orsakar illamående, ångest, panik... Som frivilligt låter Döden kladda med sina äckliga händer överallt.

Samtidigt vill jag inte att något ska ändras. Aldrig någonsin. Han får mer än gärna ta på mig, väsa att jag förtjänar det här - för det är den enda tryggheten jag har, det enda jag känner till.

I nästa sekund inser jag att saker och ting måste ändras. Jag hade ju kommit så långt, jag förtjänar mer än våldtäkter från Döden, jag FÅR faktiskt må bra. Och det kan vara värt att kämpa för.

Saker och ting måste ändras. Så kanske är det värt att jag berättar för dig vad jag vill att du ska veta? Har jag ens något att förlora på det? Om du älskar mig så mycket som du påstår, om du verkligen behöver mig, värderar vår vänskap skulle du väl inte slänga bort den bara för att jag inte kan kontrollera mitt hjärta när du är i närheten, eller mina tårar när jag vet att du är med henne? Att svartsjuka, denna avskyvärda känsla som jag inte kände till innan jag träffade dig nu för tiden är den känslan som tagit över stora delar av mig.

Saker och ting måste ändras och du måste veta by now att du har hela mitt hjärta. Varenda millimeter av det, varenda slag. Du har haft det i snart ett år. Jag vill inte ha tillbaka det. Jag har inte bett om att få det tillbaka när du träffat alla andra eller när jag träffade K, och du har aldrig frågat, försökt att ge mig det. Jag kommer aldrig vilja ha det, jag vill att du ska inse att det inte finns något jag kan göra för att sluta älska dig - jag vill att du ska vakna upp och förstå att den där tjejen som gör allt för dig, allt du ber om faktiskt är rätt fantastisk.

Jag vet ju att du tycker det redan nu. Men inte på det sättet jag vill att du ska tycka det på. Ibland händer något som gör att jag undrar om inte kanske... Något du säger, en blick, en handling. Och den där känslan när du snabbt försöker bortförklara det du precis sagt eller gjort.

Du har varit en så pass nära vän så länge att jag vet mer om dig än vad du själv gör ibland. Jag vet precis hur du funkar runt andra och hur annorlunda du är mot mig. Jag vet precis hur dina spel går till, och att du inte kör samma mot mig. Att med mig får du ut precis samma saker som från dem, men så mycket mer. Varför är jag den enda du inte slängt bort? För jag började ju precis som dom, innan du tröttnade och gick vidare till nästa. Hur kommer det sig att jag trots det fortfarande finns kvar, när så många andra inte gör det? När du inte tillåtit någon annan att vara kvar? För att jag kämpade så hårt för att hjälpa dig i en svår period? Så varför är jag då kvar nu när du inte behöver den hjälpen längre? Du har inga skyldigheter gentemot mig. Hur vill du att jag ska tolka det? 

Det är många frågetecken och jag önskar jag var modig nog att skriva detta till personen ifråga. Men efter de senaste två veckorna, som kantats av annat kaos än bara mina kärleksbekymmer orkar jag inte med mer drama. Kanske, kanske att jag visar detta någon dag. Just nu vet jag inte vad jag ska göra dock. Är inte pepp på att lämna Köping och min fina extrafamilj imorgon, är inte redo för det, så tror nästan ni kan förvänta er gamla, känslostormande Jossey i ett par dagar. Wuhuu, mer blogginlägg!....

Likes

Comments