​Han heter Andreas. Han är det finaste jag vet. Den där killen som kom hem med vita rosor på alla hjärtans dag, för att han vet att vitt är min favoritfärg och rosor min favoritblomma. Den där killen som är en gentleman ut i fingerspetsarna mot både mig och mina vänner. Han som satte sig och körde 60 mil tur och retur till Småland för att jag skulle få överraska min syster. Han som är urkass i köket men som ändå flyger upp när jag akut behöver mat för att jag måste vara på jobbet om en halvtimme. Han som fick mig att gråta när vi hade bråkat, inte för att vi varit osams utan för att han kom och bad om ursäkt. Det där jag aldrig upplevt förut. Han som jag efter två månader inte kan leva utan och han som jag, trots allt jag upplevt, allt jag sagt, min tidigare övertygelse... litar tillräckligt mycket på för att vilja skaffa barn med. Min trygga punkt, mitt allt. Jag finner inga ord som räcker för att beskriva honom och vad han betyder för mig. Han tog hand om mig efter bortgången, gör det fortfarande, han stannar trots att han sett mig i mitt allra värsta tillstånd, mitt i sorg, mörker och förtvivlan. Han är ändå vid min sida. Han är fantastisk på alla sätt. Den här relationen är så olikt något annat jag upplevt. Så olik alla män jag mött. 

Han jobbar två-skift och jag är timanställd. Jag går dessutom på kurs minst två dagar i veckan. Det sliter på en människa som är nykär. Vi går ofta om varandra och om jag inte jobbar så gör ju ändå han det. Ofta jobbar jag på hans lediga dagar. Men jag lär mig, antar jag. Som nu, det kändes piss att komma från jobbet och ha en hel kväll utan honom, gå och lägga sig så fort han kommer hem. Sedan insåg jag att det är ju nu vi har vår tid, jag jobbar inte imorgon, han har eftermiddagsskift. Vår tid tillsammans är bara förskjuten lite ikväll. Och jag lär mig att ta tillvara på stunderna vi har tillsammans, vi har fortfarande båda chansen att sakna varandra och inte försumma vänner och familj när vi går om varandra. Och tiden tillsammans blir ju mer dyrbar, jag värdesätter den mer och fyller den så mycket som möjligt. 

Men jag förnekar inte att det här är det jobbigaste jag gett mig in i relationsmässigt. Jag har haft distansförhållanden, jag har kärat ner mig i kk's och bästa vänner. I svin. Men inget är så jobbigt som att känna något äkta och inte kunna spendera varje sekund med den människan som betyder mest. Jag kan bli galen på det. Särskilt när jag sitter hemma och inte jobbar. Det driver mig till vansinne. Jag önskar vi hade likadana dagar. Eller samma jobb. Mycket vill ha mer antar jag. 

Mitt i det här glömmer jag hur lyckligt lottad jag är. Jag fångade nog den sista bra snubben här i världen. Och med en ruskigt bra familj som jag trivs otroligt bra ihop med, det är inte konstigt att han är som han är när familjen är fantastisk liksom. Och med alla dessa positiva saker så skulle jag kunna leva med våra anställningar för alltid. Så länge han är med mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Efter en helknas och väldigt kass dag med upprörda känslor (ett plus för min kreativa explosion som höll negativitet borta en stund) så är det väldigt skönt att gosa ner sig i mina haremsbyxor och myskofta.

Ikväll kändes det okej med en bit kladdkaka. Så det fixade jag. Med grädde och saft. På tvn visas Idol. Det är ändå en helt okej kväll, me myself and I. Det behövs distraktioner. Det enda som saknas är Malin. Den fröken ÄR Idol för mig numera haha!

Likes

Comments

​Hej!

Tänkte kika in och skriva av mig lite grann. Det har bara hunnit bli onsdag men det har hänt så mycket roligt!
F hörde bland annat av sig och ville komma hit i måndags. Det blev inte riktigt så, för när jag var på väg in i duschen ringde Malin och undrade om jag ville ha besök. När ens älskade syster är hemma från Småland och tiden här uppe är knapp, ja då familj gå före fin pojke. Så är det i och för sig alltid, men särskilt när Malin är hemma. Men F kommer hit imorgon eller på fredag istället. Myspys!

I alla fall, Malin hade med sig Amanda hit och det blev en trevlig pratstund. Är det något jag måste lära mig så är det dock att alltid ha något fika hemma, varje gång det blir så där spontant känner jag mig hemsk som inte har något att bjuda på, haha. Men det var mys ändå, skönt att få krama om Malin igen.

På kvällen kikade Jessica och Turbo förbi. Det var supermysigt att ha en hund hemma, googlade uppfödare hela kvällen, haha! Tur att förnuftet säger ifrån, även om jag skulle älska att ha en hund hemma så skulle det i det långa loppet inte fungera.

Igår var det dags för möte på arbetsförmedlingen igen och som vanligt hade jag ont i magen och som vanligt så strulade det mycket. Fick till slut prata med någon som hade tid för mig och plötsligt ska jag tydligen sätta mig i skolbänken igen. Jag ska gå en kurs i handel och service från den 10e och tre månader framåt. Jag har bara hört bra saker från andra som gått denna så ser mycket fram emot det!

Sedan skulle jag ju då åka hem. När jag väntar på bussen sms:ar Elisabeth och säger att hon är hemma från Grekland och flyttar till Skövde redan på torsdag! Så hon har inte tid att åka hela vägen ut till mig för en sista tjejkväll. Det blev alltså till att hoppa på en annan buss och spontant åka hem till lilla Hallstahammar. Det blev en mysig lunch i parken tillsammans, en massa prat (vi måste ju passa på!) och så gick vi runt i alla småbutiker och kikade. När jag får börja jobba ska jag helt klart ta mig en shoppingrunda i Hallsta, så mycket fint som alltid finns i alla charmiga små affärer. Vid tre sade vi hej då till varandra och det känns i hjärtat att ytterligare en av mina närmsta vänner försvinner alldeles för långt bort. Det svider lite. Men när jag lämnar Kolsva för Västerås kommer det förhoppningsvis kännas bättre. Närmare de få som är kvar liksom. 

Idag är en lugnare dag, tack och lov. Det behövs ett annat tempo när saker inte går som det borde, men förhoppningsvis löser det sig för min fina familj så att alla kan pusta ut snart.

Hur har din vecka varit hittills?

Likes

Comments

​115,8 kilo. Det väger jag i dagsläget. Nästan 15 kilo minus  på vågen. Antagligen en hel del mer i rent fett, men också mer i muskler. Jag flippar inte ur om vågen står på plus. Jag gör inte det. För jag vet att jag bygger muskler och att det hela tiden varit viktigt för mig att bli starkare. Igår spenderade jag en hel del tid med att mäta och anteckna. Googla mått och storlekar för att få fram ett mål. Så jag vet att när måttbandet visar en viss siffra så är jag hälsosam, även om vågen kanske inte berättar samma sak. För muskler väger mer än fett, så är det.

Men min resa får mig att tänka så himla mycket. Jag älskar att känna fysiska förbättringar. Att jag blir starkare, orkar mer, att jag blir klarare i huvudet. Jag drömmer om att när jag känner att tiden är redo våga ge mig in på den del av gymmet som innehåller vikter. Att börja boxas. Att när jag känner mig mogen och redo vad gäller psyket börja dansa. Jag älskar att känna att visst är det gott med choklad men den där gurkan är fan godare. Jag gillar verkligen alla hälsosamma effekter. Vad jag inte gillar är att jag från början tvingat mig själv att övertyga mig själv och omgivningen om att det bara handlar om det. Att det inte är hälsosamt att väga nästan 130 kilo och det är inte det liv jag vill leva. Ett liv som varit begränsat. Orkeslöst. Fullt av mitt eget och andras förakt.

Jag hatar min forna lathet. Jag trivs med mina livsstilsförändringar. Och jag hatar att det skulle vara så jävla fel att göra det för ytliga anledningar. Varför? När jag trivs så himla bra med att märka hur min kropp förändras. Hur kläder plötsligt passar och sen inte gör det längre, för att jag blir smalare. 

Jag hoppade inte på det här tåget för att jag ville bli hälsosam. Även om det var viktigt för mig att min resa är just hälsosam, så var och är det fortfarande inte av den anledningen. Det kommer alltid, jag upprepar alltid, vara ytligt. Jag gör det här för att få höra vad smal jag blivit. Jag gör det för alla pissråttor som ansett att min vikt varit deras business och deras rätt att tala om för mig hur ful och äcklig jag är, för att jag ska kunna köra ner mitt långfinger i halsen på dom och be dom dra åt helvete, bara genom min existens. Jag gör det för alla män och kvinnor som nobbat mig för att jag är tjock ska ångra sig. För att få bli behandlad som en människa. För blickarna. För återträffen med alla från högstadiet. För kläderna, för underkläder och badsäsonger och för att fucking kunna klä av mig framför spegeln och inte hata det jag ser. För att kunna slappna av när jag hamnar i sänghalmen, för jag vet att jag ta mig fan är attraktiv och människan som är med mig tycker det och inte för att min taskiga självkänsla gör mig till ett lätt byte. Och skulle det vara så jävla fel? Varför måste jag stå och säga till människor att jag sliter arslet av mig (haha, ja faktiskt, så är det väl precis vad jag gör) för att jag vill vara hälsosam när det från början inte alls handlade  om det? 

Jag älskar som sagt alla hälsosamma effekter. Det är en stor bonus som jag trivs med. Men varför måste jag ljuga för folk? Varför blir människor så förskräckta när jag säger sanningen? Det spelar ingen roll att jag säger att jag vill kunna orka med this and that. Det spelar ingen roll att jag säger att jag vill leva längre, minska risken för sjukdomar, eller vad fan som helst. Är inte det egentligen självklart? Det vill väl alla? I min värld, den där du inte får komma in, sitter jag ändå på bussen och bläddrar bland alla kläder jag kommer kunna ha om ett år. Jag kommer ändå ligga och googla bikinibilder innan jag somnar. Jag kommer ändå dagdrömma om hur skönt det kommer bli den dag jag slipper stå med hjärtat i ett järngrepp, huvudlöst kär i någon som inte vill ha mig för att jag är tjock. Det är vad som driver mig när jag går ut sent, sent på kvällarna och letar upp en lekplats att använda som utegym. Det är vad som driver mig till att plåga mig igenom alla jävla promenader som jag hatar, för det finns inget som är så tråkigt som att gå.. 

Att se vågen visa minus är en seger varje gång. Att kunna kryssa över mina delmål likaså. Men att stå framför spegeln och se min kropp förändras. Se hur kurvor kommer fram, lår smalna av... Att ta på sig en jacka, ett par jeans eller vad som helst som jag aldrig kunnat ha som plötsligt sitter så  jävla bra och om några veckor är dessa plagg för stora.  Det är vad som driver mig till att hålla ögonen på målet, till att minnas att jag aldrig mer ska väga 130 kilo.

Hälsan är viktig. Det har varit viktigt för mig från början att vara hälsosam. Att inte trycka i sig en kladdkaka varje kväll i en vecka. Att inte svälta mig själv. Att bygga muskler. Att ha hälsosamma, realistiska mål. Att inte kräkas. Att äta regelbundna måltider. Jag vill inte bli sjuk. För fan, jag håller ju på att bli frisk. Då tänker jag inte springa in i en ny sjukdom. Det handlar om att jag ser till att ta med mig den del av min hjärna som är smart. Att den delen får sköta det hårda arbetet, för att den del av min hjärna som är ytlig ska bli nöjd. Men jag vill inte förneka att det från start enbart handlat om att jag, när det gäller mig själv, är en väldigt ytlig människa. Mina mål är ytliga. Det som driver mig är ytligt. Det kommer alltid vara det. Och det är inget som helst fel med det.

Likes

Comments

Jag försöker desperat vända tillbaka dygnet. Det går sådär, go'vänner. Jag är numera jordens mest oregelbundna, mest fucked up människa. Jag vaknade 18.30 på måndagen och var sedan vaken till 13 på tisdag, fast besluten om att hålla mig genom dagen så jag fick en normal rytm. Sedan sov jag till 22. Bra jobbat.

Så nu har jag läst fanfics och ska sätta igång en ruskigt trist film och hoppas jag somnar. Mitt krigslarm till väckarklocka ska ställas så jag ser till att komma upp och gör något vettigt av dagen. Men någon får hemskt gärna skjuta mig och göra den här processen kort istället.

Likes

Comments

På måndag flyttar han. Han har inte bott här länge men jag har verkligen trivts och vant mig vid att min bästa vän är här. Därför bultar paniken så jävla hårt i min kropp. Jag vet att det här är bäst. Jag vet att när det här är över får jag den J jag älskar och trivs bäst med tillbaka, på heltid. Jag vill att han ska få bli frisk och må bra och vara den fantastiska vännen, fadern och partner jag vet att han innerst inne är. Han förtjänar det. Egentligen har han ett hjärta av renaste guld, som haft oturen att hamna så jävla, jävla fel. Och det är på tiden nu att han hamnar rätt.

Men samtidigt.. det kommer nästan bli så som innan han flyttade hit ett tag igen. Med brevkontakt och så vidare. Enda skillnaden är att nu vet jag vad som händer och jag får hälsa på honom en gång i veckan. Kanske till och med prata i telefon då och då. Men det är en prövning att inte ha kontakt på millisekunder exakt när man vill och det behövs. Sedan skrämmer saknaden och tomheten mig. För det kommer bli tomt och jag kommer att sakna. Det gjorde jag dom första sex veckorna och nu när jag anpassat mig till att leva med honom såhär kommer det bli värre.
För kläder kommer hänga kvar i garderoben. Saker kommer finnas kvar. Hans doft. Hans nyckel. Ständiga påminnelser. Värst är nog doften. Jag vet att jag kommer ha panik när den är kvar och panik när den börjar försvinna. Och vem ska jag prata med om kvällarna? Skratta med? Jag kommer nog till och med sakna all oro när han varit iväg någonstans.
Tystnaden. Den kommer vara jobbig. Och att gå tillbaka till min vardag med bara mig igen. Usch. Jag vill inte. Mycket snurrar.

Men självklart vill jag. För jag vill att han ska få bli bra. Att den J jag känner bakom alkoholen ska vara närvarande hela tiden. Och oavsett avstånd och hinder... Så är det du och jag, rygg mot rygg, mot världen.

Likes

Comments

Många har svårt att tro det när dem träffar mig idag, verkar det som, men jag var inte särskilt populär när jag var yngre. Därtill hade jag dem allra flesta av mina få vänner i andra städer än där jag bott. Vad jag vill komma fram till är att det dröjde faktiskt tills jag var över 20 innan jag t.ex firade högtider som nyår och valborg någon annanstans än hemma med att glo in i en vägg. Jag har fortfarande svårt med det här att bli inbjuden ibland, fast oftast handlar det då om spontana påhitt och då är det förståeligt med tanke på att jag fortfarande bor ganska off och långt från mina vänner.

Tänk er då min glädje över att bli medbjuden på valborgsfirande hos en total främling egentligen (en kompis till min kombo, den här tjejen har jag träffat en gång och jag som dessutom är så jävla blyg hade tydligen gjort intryck). Det skulle bli första valborg jag faktiskt "firar". Förra året hade jag bestämt mig för att gå och se majbrasan men blev stoppad på grund av vädret. Jag har ju inte sett majbrasan sedan jag var fjorton, för att jag inte vågade ge mig ut. Fjorton var sista gången, femton ville jag inte stöta på min förövare och undvek honom och året efter bröt jag helt kontakten med honom och ville inte riskera att möta honom då heller. När jag sedan flyttade skulle jag prompt se majbrasan. Det blev inte så förra året, och jag var fast besluten att se den i år. Det glömdes bort kan jag säga, men det gör inget. Jag satsar på nästa år istället, haha!

Men jag hade faktiskt världens bästa valborg. Även om jag egentligen bara kände kombo. Ingela tog väl hand om mig och alla människor runt om var så jävla gulliga. Jag trodde det skulle vara extremt jobbigt i och med att jag egentligen är helt ny liksom, men jag tycker faktiskt att jag och Ingela klickade väldigt bra nu när jag träffade henne andra gången och kunde slappna av lite mer än vad jag kan göra första gången liksom. Jag trodde dessutom det skulle bli jobbigt då jag är brutalt mycket yngre än alla andra (ja förutom barnen då, men det räknas inte...) men det gick också superbra. Trodde nog aldrig att det skulle bli så kul som det var. Och det känns skönt att jag faktiskt börjar lossna lite när det gäller sociala bitar. Jag läste något i morse, om någon som kallade sig för "socialt tondöv" och jag kände så väl igen mig. Det är precis vad jag varit genom åren. Fast det blir ju helt klart bättre. Och jag blir mer och mer tillfreds med mitt liv, faktiskt. Jag börjar nu tappa den utanförskapskänslan jag haft länge. Det är häftigt att se min utveckling genom åren.

Har dock inga bilder från igår, sådant som händer, antar jag, haha. Hade för kul för att sitta gömd bakom skärmen liksom. Men en selfie från innan kvällen började kan jag nog bjuda på!

Likes

Comments

Du har lagt dig i din säng, jag i soffan. På tv går The Hungergames men min blick fastnade på din rygg samtidigt som hjärtat fylldes av en så otrolig tacksamhet. Jag är så jävla lyckligt lottad som kan kalla dig min bästa vän och inga ord i världen kan beskriva känslan i min kropp, den jag burit på varje sekund sedan ditt namn dök upp på min skärm för åtta dagar sedan. Dom sex veckorna som gick utan dig vid min sida var tortyr. Få kan förstå hur lång tid sex veckor egentligen är. Det låter inte mycket. Men i det här fallet var det en livstid.

Det är så synd att du aldrig kommer förstå exakt hur jävla viktig du är. Hur det knyter sig i magen när du går ut genom dörren. Hur stolt jag är över dig. Det är nu jag verkligen förstår vad du menar när du kallar mig för hönsmamma och nu jag nästan förstår hur det känns att faktiskt vara en mamma. I alla fall känslomässigt så kommer jag vissa dagar väldigt nära. Tror jag. Jag hoppas, för är känslorna starkare än så här kommer jag aldrig klara av att axla mammarollen haha.

Jag svamlar mest. Jag vet det. Men det är för att orden inte räcker till. Att av alla människor på jorden så skulle just din väg och min väg korsas och trots allt kaos och toppar och dalar under tre år fortfarande stå enade... Det är ganska otroligt och får mig att förstå att det finns något som faktiskt heter öde. Utåt är vi så olika, världens mest omaka par. Ändå är vi så jävla lika med ett alldeles speciellt band. Jag hade en enorm tur när jag först mötte dig. Tänk om jag vetat det då.

Likes

Comments

Kombo hämtade bilen i söndags vilket kändes som en skänk från ovan när jag vaknade alldeles för sent imorse. Dock lyckades han ju ha sönder något så den var inte så rolig att åka i haha.

När jag väl kom fram till skolan möts jag av att det spelas Håkan inne på Culinaren. Någon springer och sjunger med och jag kan inte sluta le. Det hörs i princip i hela huset. Så solen skiner, Håkan är närvarande och livet är faktiskt otroligt bra.

Likes

Comments

Jag gick i skräckfilmspension för cirka ett år sedan. Men likt lärare jag haft som gått i pension ett tag så kommer jag alltså tillbaka ikväll. Och jag måste ju ändå säga att det är värst efter ett uppehåll. När vi hade maratonhelger blev man ändå avtrubbad efter ett tag men nu håller jag ju på att dö.

Jag fattar inte ens att jag går med på det här, jag vet ju hur lättskrämd jag är. Höll precis på att få en hjärtattack och bad kombo ringa och ha ambulans på standby. Bara skakar som en jävla idiot. Jag kan inte ens avgöra om filmens story i sig är bra, för jag är halvt hysterisk. Jag får ju panik av Det Okändas ihopklipp av upplevelser, ni kan ju tänka er hur jag mår nu. Nej fyfaaan, är glad att jag inte sover ensam i det här rummet inatt.

Likes

Comments