Jag försöker desperat vända tillbaka dygnet. Det går sådär, go'vänner. Jag är numera jordens mest oregelbundna, mest fucked up människa. Jag vaknade 18.30 på måndagen och var sedan vaken till 13 på tisdag, fast besluten om att hålla mig genom dagen så jag fick en normal rytm. Sedan sov jag till 22. Bra jobbat.

Så nu har jag läst fanfics och ska sätta igång en ruskigt trist film och hoppas jag somnar. Mitt krigslarm till väckarklocka ska ställas så jag ser till att komma upp och gör något vettigt av dagen. Men någon får hemskt gärna skjuta mig och göra den här processen kort istället.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Så vidrigt trött. Efter nästan en vecka utslagen i sängen sitter jag på bussen till skolan trots att jag inte alls känner mig fit for fight. Kan man ha det värre?
Ja. För idag avgörs min framtid. Jag går i skolan på överenskommelse vilket innebär att man får ha max 20 procent frånvaro första månaden och all sjukdom ska ha ett intyg . Jag har redan fyllt min kvot och det har bara gått två veckor av terminen. Att ingen läkare vill ta emot mig för att det "är ju bara en vanlig förkylning" kommer ju knappast hjälpa. Newsflash till svensk sjukvård: om patienten upplever andningsuppehåll och svimmar då och då så är det inte en vanlig förkylning, även fastän hon är lite snorig till på köpet. Trodde det var basic kunskap? Annars kan ju jag också bli läkare, om allt löser sig med en alvedon och att snyta sig.

Och jag skulle ju bara säga god morgon... Haha.

Likes

Comments

Du kan säga det hur mycket du vill. Att du gör det. Du "älskar" mina krokiga fingrar. Du "älskar" att jag alltid försöker. Du "älskar" min musiksmak, mitt skratt, mina ögon, min kämparglöd.

Så dom finns inte längre. Jag gömmer mina händer. Jag har slutat försöka. Jag lyssnar inte på musik, jag skrattar inte, jag öppnar inte ögonen och jag vill inte kämpa mer. Jag orkar inte kämpa mer. För du älskar inte mig och på nitton månader borde jag förstått det. Jag har kommit dig närmare än någon annan, jag vet att du är en psykopat, en lögnare, en narcissist.

Så jag gör allt det du hatar istället. Häller ut mina öl i vasken. Röker mer än jag brukar. Klipper av mina naglar, kollar på lesbisk porr och flirtar med afrikaner. Det har bara gått ett dygn och jag har hunnit dö tusentals gånger. Jag har känt smärta förr, men jag visste inte att det kunde bli värre. Att det kunde ta sig sådana fysiska former att jag inte ens klarar att stå på benen om jag tänker för mycket  på dig.

Och jag är arg. Så in i helvetes jävla arg och jag har aldrig hatat dig så här mycket. Inte ens den gången du gav mig den där örfilen, den som kändes i flera dagar.

Jag pratar inte med dig. Smider planer på hur jag genom sociala medier ska tvinga dig att se mig lycklig, men jag tänker aldrig någonsin igen svara på dina samtal. Sedan gråter jag lite till.

Jag svär att det räcker nu. Jag orkar inte krossas mer. Jag skriker och önskar dig allt möjligt ont, kastar saker omkring mig... Men få ser sorgen. Jag försöker vara tapper men det finns egentligen bara en enda som förstår, och M, jag är så tacksam att jag har dig. Att du fattar. Ilskan, hämndbegäret, sorgen, dödslängtan.

Det är det värsta, att du drivit mig till den gränsen, efter nästan TVÅ JÄVLA ÅR utan självmordstankar så kommer du av alla människor och förstör det. Jag hoppas du är så jääävla nöjd med dig själv.

Och jag hoppas att den dagen du inser att nästa gång du ramlar så kommer jag inte dämpa ditt fall och jag hoppas det trasar sönder dig lika mycket som du brutit ner mig under tiden vi känt varandra. Jag hoppas ditt liv blir miserabelt, det är det enda du förtjänar. Verkligen, det enda. För är det något du lärt mig, så är det att jag förtjänar bättre än alla skitstövlar därute. Och på bara några sekunder fick du mig att inse att du är en av alla dom. Jag hoppas du dör.

 

Och det spelar ingen roll att folk runt omkring dig säger att jag är det bästa som hänt dig. Det spelar ingen roll att dom i månader har bett mig att inte ge upp, det kommer, någon gång kommer du fatta. Det spelar ingen roll, för du kommer inte fatta. Du är så jävla dum i huvudet. Du kommer inte inse hur jävla bra du haft det och skulle kunna få. Och jag orkar inte förstöras mer. Jag har nått min gräns. Det här är över nu.

Likes

Comments

Jag tror inte någon missat Per Rydbergs öppna brev/"ursäkt" till Isabella Löwengrip. Jag vet inte vad hela deras fejd går ut på, vad som lagt grunden, men jag vet exakt vad som krävs för att drivas till att klippa alla band. Jag vet exakt vilken förakt som växer i en när ens "pappa" försöker nå fram på liknande vis.

Hela ditt brev, Per, osar självömkan och egoism. Och det äcklar mig. Brevet handlar inte om Isabella, om hur mycket du saknar henne, utan är ett desperat försök att få någon att tycka synd om dig. Något jag känner igen allt för väl från min egen far, den vidrigaste, mest manipulativa man jag någonsin mött. Jag känner igen sättet du uttrycker DITT behov av att allt ska se bra ut för omvärlden och hur du i panik försöker återskapa DIN ordning. DIG DIG DIG! Hur obehagligt är inte det? Inser du hur sjukt det är att ingenting handlar om din dotter - utan att du inte klarar av att inse hur misslyckad du är?

"Det var exakt samma motiv när jag jagade killen som gav dig hjärnskakning i högstadiet" - eller? Av erfarenhet, min egen och andras, skulle jag vilja påstå att det handlade om att till och med där kände du dig misslyckad som förälder. Du kunde inte ge din dotter en trygghet och kände dig som skit, eller hur? För vems skull jagade du den killen? Tror du Isabella mådde bättre av det? Den som mådde bäst var nog du.

Och det är HELT FANTASTISKT hur du lyckas få det hela att handla om dig. DIN uppväxt, DINA relationer... bla bla, bullshit. Har du någonsin stannat upp och funderat på hur dina handlingar påverkar Isabella? Gjorde du det när du publicerade brevet? Inser du att dina handlingar med största säkerhet driver bort henne? "Jag känner dig bättre än någon annan..." Gör du verkligen det? Barn till manipulativa individer utvecklar en alldeles särskild överlevnadsförmåga, som går ut på att genomskåda sin förälder, och stora delar av folk runt omkring sig, samtidigt som man bygger en mur, ett försvar för att de som försöker skada på detta vis inte ska kunna komma åt ordentligt. Du känner antagligen inte Isabella så bra som du tror.

Däremot känner jag igen ditt sätt, genom ett enda brev. Du är så lik min "pappa" att jag vill kräkas på dig. Det är intressant hur detta inlägg skulle kunna vara skrivet till vem som helst av din sort.

Till alla därute som känner att dom behöver någon att prata med står jag till förfogande. Jag vet att det man ställs inför när man väljer att klippa banden, eller det man möter varje dag med en manipulativ, egocentrisk, sjuk, misshandlande (här talar vi om min egen) förälder inte är enkelt. Jag har varit "fri" från min förälder i snart fyra år, och tro mig, det blir enklare. Han försöker fortfarande tvinga sig in i mitt liv igen, men det sker allt mer sällan nu. Jag har erfarenhet av det mesta ni kan tänka er, och jag är villig att stötta andra tjejer och killar som lever med detta.

(Tillägg: SJÄLVKLART vet jag inte hur Isabella upplever och har upplevt allt, alla människor är olika. Däremot har jag inte stött på något fall där manipulativa människor skiljer sig särskilt mycket från varandra, och jag har märkt att det är vanligt bland oss barn till dessa att utveckla fingertoppskänsla för skitsnack.)

Likes

Comments

Ja, faktiskt. Så ful, din röst är hemsk, du är lat och oartig. Vad h*n ser i dig egentligen kan man fråga sig. Du måste ju vara jävligt bra i sängen, när man väl fått papperspåsen över ditt huvud.

Och ditt namn. Så fult. Till och med dina föräldrar lär ju hata dig liksom, varför skulle man annars döpa någon till det namn du har? Men men, ska nog tacka dom i alla fall, för det  har gett mig många skratt de senaste dagarna, skrattat tills jag inte kan andas - vilket behövts för att jag inte ska gå sönder eller slå ihjäl dig för att du tagit det som är mitt. Äckel.

(Jag är en väldigt snäll människa egentligen, kära läsare. Jag brukar inte vara hatisk, jag brukar inte känna så här eller vara oförskämd mot människor vare sig i mitt huvud eller öppet. Jag är varm, omtänksam och kärleksfull. Jag är egentligen emot elakheter. Men just nu är jag så arg, ledsen och besviken att jag måste få spy ur mig allt det hat som plötsligt uppfyller mig. Jag är inte stolt över det, jag kommer antagligen skämmas som en hund om någon timme och plocka bort detta. Men just nu får det faktiskt stå kvar. Någon gång får min droppe också få rinna över.)

Likes

Comments

De senaste två veckorna har varit kaos. Det kommer inte sluta vara kaos heller. Inte den närmsta tiden och jag längtar bort. Jag är inne i en sådan period där jag vill fly igen. Där de dåliga sidorna av mig fått ta över, de sidor som slår ner på mig själv, som orsakar illamående, ångest, panik... Som frivilligt låter Döden kladda med sina äckliga händer överallt.

Samtidigt vill jag inte att något ska ändras. Aldrig någonsin. Han får mer än gärna ta på mig, väsa att jag förtjänar det här - för det är den enda tryggheten jag har, det enda jag känner till.

I nästa sekund inser jag att saker och ting måste ändras. Jag hade ju kommit så långt, jag förtjänar mer än våldtäkter från Döden, jag FÅR faktiskt må bra. Och det kan vara värt att kämpa för.

Saker och ting måste ändras. Så kanske är det värt att jag berättar för dig vad jag vill att du ska veta? Har jag ens något att förlora på det? Om du älskar mig så mycket som du påstår, om du verkligen behöver mig, värderar vår vänskap skulle du väl inte slänga bort den bara för att jag inte kan kontrollera mitt hjärta när du är i närheten, eller mina tårar när jag vet att du är med henne? Att svartsjuka, denna avskyvärda känsla som jag inte kände till innan jag träffade dig nu för tiden är den känslan som tagit över stora delar av mig.

Saker och ting måste ändras och du måste veta by now att du har hela mitt hjärta. Varenda millimeter av det, varenda slag. Du har haft det i snart ett år. Jag vill inte ha tillbaka det. Jag har inte bett om att få det tillbaka när du träffat alla andra eller när jag träffade K, och du har aldrig frågat, försökt att ge mig det. Jag kommer aldrig vilja ha det, jag vill att du ska inse att det inte finns något jag kan göra för att sluta älska dig - jag vill att du ska vakna upp och förstå att den där tjejen som gör allt för dig, allt du ber om faktiskt är rätt fantastisk.

Jag vet ju att du tycker det redan nu. Men inte på det sättet jag vill att du ska tycka det på. Ibland händer något som gör att jag undrar om inte kanske... Något du säger, en blick, en handling. Och den där känslan när du snabbt försöker bortförklara det du precis sagt eller gjort.

Du har varit en så pass nära vän så länge att jag vet mer om dig än vad du själv gör ibland. Jag vet precis hur du funkar runt andra och hur annorlunda du är mot mig. Jag vet precis hur dina spel går till, och att du inte kör samma mot mig. Att med mig får du ut precis samma saker som från dem, men så mycket mer. Varför är jag den enda du inte slängt bort? För jag började ju precis som dom, innan du tröttnade och gick vidare till nästa. Hur kommer det sig att jag trots det fortfarande finns kvar, när så många andra inte gör det? När du inte tillåtit någon annan att vara kvar? För att jag kämpade så hårt för att hjälpa dig i en svår period? Så varför är jag då kvar nu när du inte behöver den hjälpen längre? Du har inga skyldigheter gentemot mig. Hur vill du att jag ska tolka det? 

Det är många frågetecken och jag önskar jag var modig nog att skriva detta till personen ifråga. Men efter de senaste två veckorna, som kantats av annat kaos än bara mina kärleksbekymmer orkar jag inte med mer drama. Kanske, kanske att jag visar detta någon dag. Just nu vet jag inte vad jag ska göra dock. Är inte pepp på att lämna Köping och min fina extrafamilj imorgon, är inte redo för det, så tror nästan ni kan förvänta er gamla, känslostormande Jossey i ett par dagar. Wuhuu, mer blogginlägg!....

Likes

Comments

Jag är såååå fruktansvärt hungrig. Finns inget att äta heller, för pojkarna åt upp allt bröd imorse, och det är totalt onödigt att laga mat när vi är bortbjudna och ska åka så fort Jonathan vaknat. Jag tror jag dör. Så jävla jobbigt.

Jag är också så fruktansvärt trött, jag får inte sova ordentligt på nätterna för att Kristoffer ALDRIG ligger still. Ni skulle bara veta hur många gånger jag tagit min kudde och lagt mig rakt ner på det iskalla golvet för att få sova ett par timmar. Det blir dessutom ÄNNU VÄRRE när Jonathan är här, för tydligen kan man ju sova sig igenom det nu när jag är här enligt den stora klunsen. Då kan jag gå upp och ta honom när han vaknar och skriker femtioelva gånger per natt och sen upp klockan 7 för att serva honom. Kristoffer har heller ingen förståelse för att jag är trött, trots att jag förklarat hur det ligger till tusen gånger. Somna i soffan går inte, då ska han fram och väcka mig på en gång, sova kan jag tydligen göra på natten? Jaha? Och du som sover gott hela natten får självklart lägga dig och sova i tre timmar under dagen - det är ju sååå ansträngande att vara pappa. Pfft.

I övrigt då... Jag har fått jobb, tack och lov. Avskyr det, men det är ett jobb.

Nu ska jag ta en kaka. Puss.

Likes

Comments

Något jag avskyr är när min familj ska veta precis allt om mig. Särskilt när jag träffar någon. Jag får aldrig en chans att själv känna av och se vad som händer. Har man fikat en gång är man plötsligt gifta typ. Det tär på mig och gör att jag har jättesvårt att träffa folk, om jag ska vara ärlig. För alla dras in i min familj så fort och det ska inte behöva vara så. Min mamma känner mig bäst av alla men har i detta avseende ingen förståelse för att här BEHÖVER jag andrum, här behöver jag få vara ifred och ta det i min egna takt. Jag ska kunna åka iväg en kväll eller sova borta en natt eller gå ut en söndageftermiddag utan att det ska bli en så big deal av det hela!

Det blir dessutom jättejobbigt när man efter att man träffats ett par gånger inser att nej, men vi passar nog bäst som vänner eller vi ska nog inte fortsätta ses. För det blir kaos här, så många frågor. Som med Jonas, jag föll verkligen för honom och det var tufft när han träffade Jessica, även om han inte vet om det. Och när han försvann ur mitt liv blev det en röra här hemma, Min MORMOR hade sett honom med Jessica och ringt upprört och sagt att han är otrogen och blabla. Eh, men nej, det var han ju inte, vi hade ju inget förhållande och det hade jag poängterat flera gånger. Ändå ska folk ta allt så seriöst och det ger mig ingen chans att själv hamna rätt. Det är min familj som träffar människor, inte jag liksom.

Det spelar ingen roll vad jag gör heller. Jag vill så gärna kunna umgås med folk utan att andra ska lägga sig i och kika på varje steg jag tar. Min mamma kan inte ens ta att jag chattar med mina killKOMPISAR på facebook utan att lägga sig i. Hur är det meningen att jag som vuxen människa ska kunna hamna på en minsta seriös nivå med någon som fångat mitt intresse utan att det blir så här?

Min familj är fin på många vis. De lade sig inte i när jag träffade en 14 år äldre man till exempel, åldersskillnaden sket dom i. Men det blir fan kaos i mig när jag inte får en chans att vara självständig på det enda området som egentligen betyder något för mig. Det är en stor nackdel med att bo hemma. Mina föräldrar vet när jag går utanför dörren, min fritid är begränsad till helger och kvällar och då har dom koll på mig och med tanke på vår boendesituation är jag ständigt beroende av att bli hämtad/lämnad vid t.ex bussar. Jag har ingen chans att kunna smita undan över huvud taget.

Likes

Comments

Igår insåg jag att jag inte litar på min bästa vän, på min skugga. Och det gjorde ont. Om jag inte litar på honom, vem fan litar jag på då? Ingen, såklart. Jag litar ju inte ens på mig själv. Kan man lita på andra då?

Det är stunder som dessa som det ska bli så skönt att flytta. Och skönt att lämna vissa människor bakom mig, även om jag inte erkänner det. Men vad kan jag egentligen göra för att bygga upp mig själv?

Visst är det bra, att jag kanske inte är lika naiv som jag brukade vara, men till vilket pris? Att jag blir kallare i utbyte mot att slippa bli sårad så lätt? Vad är det för liv egentligen? Och sedan är jag livrädd för att jag inte ska kunna fungera ute i den "riktiga världen" när jag har svårt att fungera i skolans bubbla. Det är såhär, mina vänner, det slutar när man inte beviljas hjälp. Vi har pissråttor i regeringen.


Likes

Comments

Hej, här kommer mentalt instabila Jossey och kikar förbi. Morr.

Ett sådant där argt nattinlägg, efter en gråtattack, erkänn att ni har saknat dom? Där jag spyr ur mig ångest och tycker synd om mig själv och hatar hela världen. Hej emo.

Nej, okej. Jag hatar inte hela världen. Jag hatar Honom och hans jävla bullshit. Blir så trött.

Det har tagit ett tag sedan vi pratade sist, mest för att jag inte har orkat att fokusera på alla andra och därmed isolerat mig aningens från mina vänner. Han har skrivit och varit orolig för mig i tre dagar, gulligt jag vet. Jag blir uppriktigt rörd. Men sedan blir jag arg. Som alltid så kommer vi in på framtiden när jag mår så här, och ja, jag blir pessimistisk och "jag är inte värd det och jag kan inte uppnå det blabla" (ja, jag erkänner, jag gillar uppmärksamheten jag får när jag säger så, men kanske bara till 10% resten menar jag faktiskt).

Jag skrev bland annat "Du känner ju mig, kan jag inte få ALLT så vill jag inte ha något för då är det inte komplett, precis så barnslig är jag"... Jag vet inte om han fattar att det är pga honom som jag är ledsen, och pga honom som jag inte vill eller orkar kämpa för resten av mina drömmar. Kan jag inte få honom vill jag inte ha resten. Jag antar att han inte fattar att det är det jag menar.

I alla fall. Han säger att han inte vill ha mig. Men samtidigt blir han så jäääävla sur och dramatisk och säger att han ska dö när jag säger att jag ska sluta kämpa för mina drömmar. Kan han inte bara lägga ner, det snacket var fine innan vi rensade luften och jag erkände mina känslor för dig, men nu funkar det inte längre. Du kan inte säga att jag ska fortsätta jaga mina drömmar för att du vill se mig lycklig, när du innerst inne VET att jag inte blir lycklig utan dig. Du har ingen rätt att bli sur när jag säger att jag ger upp nu, för att du älskar henne. Vad fan ska jag jaga dig för, när du själv säger att det inte är värt att jaga dig? Och sen säga att du vill att jag följer mina drömmar. Ååh, lägg ner. Inte konstigt att jag mår för jävligt. Jag skulle aldrig ha sagt något.

Likes

Comments