​Han heter Andreas. Han är det finaste jag vet. Den där killen som kom hem med vita rosor på alla hjärtans dag, för att han vet att vitt är min favoritfärg och rosor min favoritblomma. Den där killen som är en gentleman ut i fingerspetsarna mot både mig och mina vänner. Han som satte sig och körde 60 mil tur och retur till Småland för att jag skulle få överraska min syster. Han som är urkass i köket men som ändå flyger upp när jag akut behöver mat för att jag måste vara på jobbet om en halvtimme. Han som fick mig att gråta när vi hade bråkat, inte för att vi varit osams utan för att han kom och bad om ursäkt. Det där jag aldrig upplevt förut. Han som jag efter två månader inte kan leva utan och han som jag, trots allt jag upplevt, allt jag sagt, min tidigare övertygelse... litar tillräckligt mycket på för att vilja skaffa barn med. Min trygga punkt, mitt allt. Jag finner inga ord som räcker för att beskriva honom och vad han betyder för mig. Han tog hand om mig efter bortgången, gör det fortfarande, han stannar trots att han sett mig i mitt allra värsta tillstånd, mitt i sorg, mörker och förtvivlan. Han är ändå vid min sida. Han är fantastisk på alla sätt. Den här relationen är så olikt något annat jag upplevt. Så olik alla män jag mött. 

Han jobbar två-skift och jag är timanställd. Jag går dessutom på kurs minst två dagar i veckan. Det sliter på en människa som är nykär. Vi går ofta om varandra och om jag inte jobbar så gör ju ändå han det. Ofta jobbar jag på hans lediga dagar. Men jag lär mig, antar jag. Som nu, det kändes piss att komma från jobbet och ha en hel kväll utan honom, gå och lägga sig så fort han kommer hem. Sedan insåg jag att det är ju nu vi har vår tid, jag jobbar inte imorgon, han har eftermiddagsskift. Vår tid tillsammans är bara förskjuten lite ikväll. Och jag lär mig att ta tillvara på stunderna vi har tillsammans, vi har fortfarande båda chansen att sakna varandra och inte försumma vänner och familj när vi går om varandra. Och tiden tillsammans blir ju mer dyrbar, jag värdesätter den mer och fyller den så mycket som möjligt. 

Men jag förnekar inte att det här är det jobbigaste jag gett mig in i relationsmässigt. Jag har haft distansförhållanden, jag har kärat ner mig i kk's och bästa vänner. I svin. Men inget är så jobbigt som att känna något äkta och inte kunna spendera varje sekund med den människan som betyder mest. Jag kan bli galen på det. Särskilt när jag sitter hemma och inte jobbar. Det driver mig till vansinne. Jag önskar vi hade likadana dagar. Eller samma jobb. Mycket vill ha mer antar jag. 

Mitt i det här glömmer jag hur lyckligt lottad jag är. Jag fångade nog den sista bra snubben här i världen. Och med en ruskigt bra familj som jag trivs otroligt bra ihop med, det är inte konstigt att han är som han är när familjen är fantastisk liksom. Och med alla dessa positiva saker så skulle jag kunna leva med våra anställningar för alltid. Så länge han är med mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments