På måndag flyttar han. Han har inte bott här länge men jag har verkligen trivts och vant mig vid att min bästa vän är här. Därför bultar paniken så jävla hårt i min kropp. Jag vet att det här är bäst. Jag vet att när det här är över får jag den J jag älskar och trivs bäst med tillbaka, på heltid. Jag vill att han ska få bli frisk och må bra och vara den fantastiska vännen, fadern och partner jag vet att han innerst inne är. Han förtjänar det. Egentligen har han ett hjärta av renaste guld, som haft oturen att hamna så jävla, jävla fel. Och det är på tiden nu att han hamnar rätt.

Men samtidigt.. det kommer nästan bli så som innan han flyttade hit ett tag igen. Med brevkontakt och så vidare. Enda skillnaden är att nu vet jag vad som händer och jag får hälsa på honom en gång i veckan. Kanske till och med prata i telefon då och då. Men det är en prövning att inte ha kontakt på millisekunder exakt när man vill och det behövs. Sedan skrämmer saknaden och tomheten mig. För det kommer bli tomt och jag kommer att sakna. Det gjorde jag dom första sex veckorna och nu när jag anpassat mig till att leva med honom såhär kommer det bli värre.
För kläder kommer hänga kvar i garderoben. Saker kommer finnas kvar. Hans doft. Hans nyckel. Ständiga påminnelser. Värst är nog doften. Jag vet att jag kommer ha panik när den är kvar och panik när den börjar försvinna. Och vem ska jag prata med om kvällarna? Skratta med? Jag kommer nog till och med sakna all oro när han varit iväg någonstans.
Tystnaden. Den kommer vara jobbig. Och att gå tillbaka till min vardag med bara mig igen. Usch. Jag vill inte. Mycket snurrar.

Men självklart vill jag. För jag vill att han ska få bli bra. Att den J jag känner bakom alkoholen ska vara närvarande hela tiden. Och oavsett avstånd och hinder... Så är det du och jag, rygg mot rygg, mot världen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Många har svårt att tro det när dem träffar mig idag, verkar det som, men jag var inte särskilt populär när jag var yngre. Därtill hade jag dem allra flesta av mina få vänner i andra städer än där jag bott. Vad jag vill komma fram till är att det dröjde faktiskt tills jag var över 20 innan jag t.ex firade högtider som nyår och valborg någon annanstans än hemma med att glo in i en vägg. Jag har fortfarande svårt med det här att bli inbjuden ibland, fast oftast handlar det då om spontana påhitt och då är det förståeligt med tanke på att jag fortfarande bor ganska off och långt från mina vänner.

Tänk er då min glädje över att bli medbjuden på valborgsfirande hos en total främling egentligen (en kompis till min kombo, den här tjejen har jag träffat en gång och jag som dessutom är så jävla blyg hade tydligen gjort intryck). Det skulle bli första valborg jag faktiskt "firar". Förra året hade jag bestämt mig för att gå och se majbrasan men blev stoppad på grund av vädret. Jag har ju inte sett majbrasan sedan jag var fjorton, för att jag inte vågade ge mig ut. Fjorton var sista gången, femton ville jag inte stöta på min förövare och undvek honom och året efter bröt jag helt kontakten med honom och ville inte riskera att möta honom då heller. När jag sedan flyttade skulle jag prompt se majbrasan. Det blev inte så förra året, och jag var fast besluten att se den i år. Det glömdes bort kan jag säga, men det gör inget. Jag satsar på nästa år istället, haha!

Men jag hade faktiskt världens bästa valborg. Även om jag egentligen bara kände kombo. Ingela tog väl hand om mig och alla människor runt om var så jävla gulliga. Jag trodde det skulle vara extremt jobbigt i och med att jag egentligen är helt ny liksom, men jag tycker faktiskt att jag och Ingela klickade väldigt bra nu när jag träffade henne andra gången och kunde slappna av lite mer än vad jag kan göra första gången liksom. Jag trodde dessutom det skulle bli jobbigt då jag är brutalt mycket yngre än alla andra (ja förutom barnen då, men det räknas inte...) men det gick också superbra. Trodde nog aldrig att det skulle bli så kul som det var. Och det känns skönt att jag faktiskt börjar lossna lite när det gäller sociala bitar. Jag läste något i morse, om någon som kallade sig för "socialt tondöv" och jag kände så väl igen mig. Det är precis vad jag varit genom åren. Fast det blir ju helt klart bättre. Och jag blir mer och mer tillfreds med mitt liv, faktiskt. Jag börjar nu tappa den utanförskapskänslan jag haft länge. Det är häftigt att se min utveckling genom åren.

Har dock inga bilder från igår, sådant som händer, antar jag, haha. Hade för kul för att sitta gömd bakom skärmen liksom. Men en selfie från innan kvällen började kan jag nog bjuda på!

Likes

Comments