Igår var det exakte 15 veckor kvar till DEN dagen. Dagen som jag kämpat för i 12 år. 12 jävla år, och det är så sjuk lång tid! Det är 4385 dagar. 105 240 timmar. 144 månader av överlevnad.

Jag har kämpat för olika anledningar genom åren. Näst mest av allt för kärlek, för mina vackra vänners skull, även om dem har kommit och gått genom åren, så har de varit topp 2 anledningar till att jag lever. På senare år, har min kamp varit för en enda person endast. Jag pratade med Jonas om det idag, och jag har berättat om henne för er förut. Nämligen den åttaåriga Josefin. Hon som kämpade så jävla hårt för min skull att jag helt enkelt inte kunnat svika henne och förstöra det hon byggt upp genom att bara ge upp.

Och jag blev påmind om henne på ett speciellt sätt för ett par dagar sedan. Det var fint. Det var en tankeställare. Jag har det inte så jävla illa som jag brukade ha det, och den där påminnelsen behövdes för att jag skulle stanna upp och se vart jag var på väg igen, med mitt självdestruktiva beteende och allt skitsnack.

Ända sedan jag började må bättre har hon hamnat allt mer i skymundan, medans hon var den där brinnande elden i mitt hjärta under större delen av min gymnasietid. Och, nej, det gör ingenting. Det är så det ska vara, det är dags för andra saker att brinna inom mig, vi har gjort det vi måste tillsammans. Vi har överlevt, och hon vet att jag är på rätt väg.

Sättet hon gav mig en knuff på, sättet att säga skärp dig, för nu är jag glad, och det ska du också vara. Ingen av oss ska skada oss igen. Ingen annan för den delen heller, det är inte värt det. Jag behövde det.

För jag ska vara ärlig. Jag blev så upptagen av att leva mitt liv när jag insåg att jag kunde att jag glömde henne. Och det är fine för oss båda två, det vet jag. Får återigen, det ska vara så. Men jag glömde också att jag inte ska skada mig själv vid varje motgång, hur stora dem än är. Det är jag skyldig MIG nu, enbart mig och inte oss. Och jag är glad att hon såg till att jag skärper mig, och att jag fick en chans att tacka henne innan hon försvann igen.

Idag lever jag för mig själv. JAG är min glöd, min lycka och min framtid är det viktigaste. Jag har fortfarande svårt att tro att jag kommer klara min 20årsdag men nu, med 15 veckor kvar, kan jag ju faktiskt nästan TA på det. Det känns så häftigt.

Något annat som är häftigt är att jag kan ge tillbaka till de vänner som aldrig gav upp, som aldrig såg mig som ett hopplöst fall, med hela mitt hjärta. Jag har alltid ställt upp för dem, kommer alltid att göra. Men jag vet att den största gåvan jag ger dem är just det att jag kan leva ett normalt liv. Jag ser det i deras ögon, när jag helt plötsligt hänger med ut på det mesta och aldrig kommer med en taskig ursäkt för att Döden vill leka med mig igen. Att jag pluggar. Att jag kan sitta i en soffa och snacka, titta på film, spela spel, whatever utan att gråta eller somna av utmattning, att jag aldrig gömmer mig i ett hörn längre. Att mitt skratt inte är hysteriskt och påklistrat. Att jag njuter av att leva. Det är den största belöningen, det största tacket, den finaste gåvan.

Jag älskar er. Och tack så jävla mycket för verkligen allt. Allt. Ni är guld värda och ni vet vilka ni är.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det finns få saker som aldrig ändras här i livet. Hur kaos något än må vara, hur vilse man än är, hur fel allt kan ha blivit så finns det där som aldrig försvinner.

Som att du är viktigast i hela världen för mig. Hur du lyser upp mina dagar och får mig att skratta trots att jag nästan bryter ihop. Att du fortfarande kan ligga och prata med mig hela nätterna precis som förut, bara det att istället för precis bredvid varandra så är du lite längre bort. Att du stöttar, skrämmer livet ur mig och kommer med dina hot mot allt som skadar mig, de där orden som får mig att känna att det finns inget som kan ha sönder mig så länge du är i närheten.

De känslor vi hade må vara borta. Det ändrar inte det faktum att du är en av mina närmsta vänner, trots att vi känt varandra i enbart sex månader. Att du vet mer om mig, om misshandeln, om mitt psyke än vad många andra gör. And I will always hold you like this. You're too good to let go.

Likes

Comments

Jag åkte ju till Malin för ett par veckor sedan, för att få perspektiv efter att jag fått veta att min man varit otrogen. Den största smällen jag fått ta på länge. Det är klart vi är mitt i en kris, jag är sårad, jag är förvirrad, jag är ledsen och känslig, jag har tillitsproblem tillika intimitetsproblem. Det är en jävla våg detta.

Han låg med sin sons mamma. Det orsakade ju att jag som villkor för att komma tillbaka (att man älskar någon ändras inte på en sekund) är att vi tillsammans sätter upp regler för hur han får umgås med henne. Han har tagit dom reglerna ett steg längre och vill inte träffa henne alls. Sonen hämtas och lämnas på dagis de helger vi har honom, trots att jag sagt att det är okej att han hämtar i dörren, så länge jag eller en vän är med. Ja, jag är svartsjuk och misstänksam. Det får jag vara. Detta har dock resulterat i att jag fått en massa skit. Jag är löjlig, jag förstör för "hennes" son (sist jag kollade var han DERAS men okej) och hon har ju inte gjort fel. Jag är plötsligt boven och hon offret, hur hände det? Jag orkar inte med henne, jag har aldrig gjort annat än vara trevlig, hjälpt henne och försvarat henne och hennes sjukdomar när folk attackerat henne. ÄNDÅ får jag massa skit när båda hugger mig i ryggen. Jag vet inte ens vad jag ska säga.

Nu vet ni varför jag varit borta så länge sedan sist jag skrev, och varför jag var hos Malin och vad som hänt, vet att jag är kryptisk ibland.

Och imorgon då. Nästa stora smäll har kommit. Det misstänks att jag har livmoderhalscancer, jag har alla symptomen. Hela världen är upp och ner. Imorgon ska jag diskutera fram en lämplig tid för cellprov, tror jag det heter. Helt sjukt. Jag borde inte oroa mig, det är ju inte säkert. Samtidigt rusar alla tankar i 180. Varför jag, varför nu, varför just livmodern, när min högsta önskan här i livet är att få barn? Det tär på mig och jag hoppas jag får komma iväg så fort som möjligt. Jag är ju dessutom världens bästa katastroftänkare.

Jag hinner inte riktigt med i mitt egna liv just nu. Tillråga på allt har jag skola, familj, hem, pengar, jul, födelsedag osv att tänka på. Det här är inte rätt tid för hårda smällar. But then again. If anyone could handle this, it's me.

(Och jag vet att imorgon kommer jag bombarderas av sms, telefonsamtal och arga vänner, som undrar varför jag inte sagt något. Jag har helt enkelt inte orkat. Allt är så nytt. Jag hinner inte smälta. Jag vill inte oroa för mycket i onödan, och jag ber er att ta det lugnt, inte hetsa upp er. Inte förrän det är klart. Jag försöker distansera så mycket jag kan, och bloggen har alltid varit mitt sätt att få utlopp när känslorna bara... Blir för mycket. Vissa vet det, andra inte. Men jag antar att det är dags att bli våldtagen av Döden igen. Och ni vet att jag klarat det förut. Så ta ett djupt andetag och sjung för mig inatt)


Likes

Comments

Jag har pendlat mellan att gå på autopilot och rida på känslostormar hela helgen. Jösses amalia, det har varit de sjukaste, hemskaste dygnen i mitt liv.

Men vet ni? Det som hänt mig i helgen har varit den bästa utmaningen i hela mitt liv. Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv och mina vänner. Att allt inte är så svart och vitt och att det är rätt svårt att kasta bort kärlek.

Och JÄVLAR i min låda vad jag är älskad. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på allt stöd jag fått i helgen, alla sms som trillat in i min inkorg, alla samtal, meddelanden på Facebook, alla kramar, all hjälp. Jag har en enorm jävla tur som har så fantastiska människor runt mig och fan vad jag älskarälskarälskar er! Ni är bäst!

Och nu misstänker jag att Malin är nöjd, två inlägg på ett dygn, haha! (Fast så har hon inte ens läst det förra jag skrivit än, trots att hon tyckt att jag ska blogga... Jösses) Men dig älskar jag fan mest av allt. Dig och din underbara mamma. Min fina lilla extrafamilj.

Likes

Comments

Jag sitter i ett ganska vanligt vardagsrum i Sverige. Ett vardagsrum med beigebruna väggar, lite för högt bord och en grå hörnsoffa. Ett vardagsrum med små sagoinslag, en spinnrock och ett sminkbord. Inte sättet jag själv skulle komma på att inreda mitt hem på, trots att jag är ett inredningsfreak. Ändå har jag svårt att komma på platser jag älskar lika mycket som just detta vardagsrum. 

Och jag tänkte på det inatt. Varför är just det här vardagsrummet så speciellt? Varför trivs jag bättre här än i mitt eget vardagsrum, som är inrett enligt mitt huvud, som har kuddar med noter på, ljus överallt, lila fönsterlampor och blåa filtar, men inga gardiner?

Så inser jag det. Jag har levt ett helt liv här, och jag är alltid lika välkommen hit som jag är in i mitt egna vardagsrum. Jag har somnat på soffan, ätit framför tvn, kört Jag har aldrig, gråtit och skrattat tills magen gör ont. Och i just det här vardagsrummet - eller i rummen bredvid, finns alltid två av världens finasta människor. Som får mig att le när allting gör ont och alltid har dörren öppen för mig, vare sig jag är arg eller happyface.

Det finns få människor som jag älskar lika mycket som er två, Annelie och Malin. Ni är fan guld värda, och att komma hit kommer alltid vara som att komma hem. Tack för att ni finns <3


Likes

Comments