Jag har tagit studenten. För snart två veckor sedan, och jag har hatat varje sekund. Jag menar det. Jag är bara ledsen hela tiden, det var som en nasty break-up. KG har varit min livlina, jag saknar alla cirka 20 lärare, 60 klasskamrater och 180 personer ren kärlek. Jag saknar Pilen och hans storm-trooper-dräkt, Eva och hennes samtal, Rikards peppande mail, paketinslagning och skjutsande, Jims kritik (jag gick till och med på lillsyrrans avslutning för att få komma nära någon som binder mig till KG och som förstår), att vara arg på rektorn, Iris underbara komplimanger, Jimmys skratt, Daniels gitarrspelande, Mattias hästsvans, Annicas upptåg, Jessicas bowling, Nadias teknik-superpowers... Fan.

Vi sprang ut till "Ingen kan älska som vi". Det stod på vårat flak, med en massa bilder på oss runt. Fyfan vad jag saknar er, KG09. Ingen kan älska som vi stämmer som fan. Tänk alla gånger vi ställt upp för varandra, pulled it together när det verkligen gäller. Jag skulle kunna skriva så mycket fint om er.

Hur många gånger vi räddat liv tillsammans. Hur många minnen vi skapat. Vilka fantastiska individer vi har blivit. Vilka saker vi har dragit igång. Det är sjukt hur vi lyft varandra. Hur vi stöttat när någon varit rädd. Hur vi har vågat. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på hur fruktansvärt tråkigt och långrandigt är och hur ingen av oss tar risker. När jag ser tillbaka, så inser jag att det är det enda vi gjort, utmanat oss själva och allt har bara varit ett jävla långt äventyr. Jag vill inte att det tar slut nu. Vem fan är jag utan er?

Jag kan inte sluta tänka på er. Hur modiga så många av oss varit. På hur lite vi vetat om varandra, och hur starka vi är tillsammans nu. Jag kommer alltid älska er, aldrig glömma er. Fan ta er om ni försvinner nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments