Hej hallå!

Imorse när jag vaknade var jag död. Jag bara "nej jag går intr till skolan" men nu sitter jag här i skolan ändå😂

Jag får nog skylla mig själv lite för jag o Stina sa o pratade FaceTime till halvtvå igår natt så jag sov bara fyra timmar, så den tröttheten kom väl nu. Skitsamma

Jag ska snart hem för jag orkar inte va kvar skolan, har setat o pratar den senaste timmen så snart blir det hemgång.
Ska inte gö ett skit när jag kommer hem, ska chilla satan!

Hörs o hej!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 148 readers

Likes

Comments

Tog mig en liten löptur idag när jag kom hem från skolan. Jag brukar inte göra det eftersom jag förknippar träning med viktnedgång och ångest. Och för att min träningsmotivation är noll sen jag blev sjuk o jag tränade hela tiden. Men idag gick det bra, fick ångest i början men den släppte. Det var jätteskönt när jag väl kommit igång. Sprang bara 30 min

  • 152 readers

Likes

Comments

​För snart ett år sen var det för första gången som jag satte min fot på Dala Abc. Jag visste inte då hur mycket det stället skulle komma att betyda för mig och hur mycket det skulle påverka mig. Jag gick på mitt Drop-in, mitt bedömningsamtal, mitt läkarbesök och väntade. Jag ville börja behandling men jag hoppades ändå att mitt namn försvunnit någonstans i alla deras papper. Men tyvärr, en dag ringde en kvinna som sa att jag skulle få börja i gruppbehandling veckan därpå. Jag var livrädd men ändå ganska förväntanslös.

Efter gråt, hopp, rädsla och en känsla av att springa i mörker. Var min första dag i Falun över. Och jag kände hopp. Den kvinna som skulle att bli min terapeut hette Fredrika. Fredrika fanns med hela tiden under sommaren, hösten och tills idag. Hon fanns där som min stöttpelare att luta mig mot och hon var anledningen till att jag ens tog mig genom dagarna. När allt var skit och jag funderare på lättaste sättet att vinka hejdå till livet, tänkte jag, "Men på tisdag får jag träffa Fredrika". Hon levde mitt liv de dagar jag inte orkade leva det själv.

I tisdags på vårt möte sa hon något som då kändes som en mardröm.

-Vi måste prata om en sak, jag har fått ett nytt jobb.

Min värld där och då gick i tusen bitar. Hur skulle jag klara mig utan Fredrika? Vad kommer hända med mig? Hur ska jag orka? Jag bröt ihop.

-Du ska fortsätta att gå här, du ska få träffa en annan att prata med. Du är inte klar än, din resa fortsätter. Men tyvärr inte med mig.

Jag ringde mamma och grät och grät och grät. Ända sedan det är det mörkare än vanligt i mig. Vi har 4 samtal kvar tillsammans.

Men hur säger man hejdå till någon som inte bara räddat livet på en, utan även som fått en att börja leva det?

Likes

Comments

Hej! Jag lever, jag är inte död. Bara lite halvt.

Jag skriver här mest för att jag själv inte vill glömma. Men tyvärr har jag inte orkat under hösten då den har varit skit.

Men för att sammanfatta. Efter sommaren blev jag 100% sjukskriven, jag fick börja gå i dagvård, fick börja äta antidepressiv medicin och mitt liv gick ut på att försöka ta mig igenom dagen. Till en början var jag ganska peppad, jag tyckte inte att själva ätdelen var så jobbig som jag föreställt mig. Jag var ju alltid hungrig och sugen så då blev det på nåt sätt lättare att äta. Men min viktuppgång var desto värre. Jag visste att jag nog skulle gå upp ca 20 kg. Men jag gick upp väldigt fort då min kropp drog högsta växeln i sparaläget och den började dra på sig vätska. Och den slutade inte efter 20 kg. Idag har jag nog gått upp närmare 25-30 kg, vilket känns skit. När man går ur en svält så är det vanligt att man drar på sig vätska, men min kropp drog på sig ovanligt mycket. Jag gick ner så fort och mycket i vikt när jag blev sjuk så min kropp är fortfarande i trauma. Fredrika hae lovat mig att det kommer släppa förr eller senare, men det enda jag kan göra är att äta.

Jag slutade med medicinen innan jul då jag kände att den hade fel effekt. Jag blev låst, kunde lixom intr gråta och jag kände mig väldigt instängd i mig själv. Dock ska jag träffa en läkare nu i Januari som ska sätta in en annan medicin åt mig. Jag har varit utan medicin nu några veckor och jag är kaos. Jag fixar det inte utan nån form av ångestdämpning.

Hösten har varit den mest destruktiva och det värsta helvete på mycket länge. Jag har svajat mellan hopp och förtvivlan och har mer än en gång bestämt mig för att falla tillbaka. Men jag har inte fallit särskilt långt.

Som jag känner just nu; jag tycker jag är tjock, jag tycker jag är ful, jag ser inget hopp i något och lovet suger.

Trots detta så fortsätter jag!

  • 152 readers

Likes

Comments

Vad händer i mitt liv nudå? Jo, jobb, jobb, ABC, jobb och lite mer jobb. Det är bara tre veckor kvar av jobbet nu och det är SÅ.SKÖNT! Om tre veckor kan jag vila på riktigt och lägga fokus på annat. Nu är mitt fokus bara att fixa jobbet så det ska bli skönt sen när det är över. Även om jag trivts jättebra och lätt kommer söka extrajobb där sen.

Har även varit på dagvården på ABC vilket har varit välbehövligt och asskönt. Man blir som fri där och all ångest bara flyr min kropp. Med hjälp av personalen där har jag även bestämt mig för att inte gå i skolan i år. Jag vill läsa några kurser men de på egen hand i den takt jag själv vill och orkar, bara för att ha något att göra. Men jag känner att jag har lite viktigare saker att göra nu än att gå i skolan, så jag känner bara befrielse över att inte vara låst vid den sen.
Jag kommer kunna lägga fokus på annat.

Nu har värmen ÄNTLIGEN kommit! Men dock lever ju jag på jobbet så solen ser jag inte mycket av. Men ändå, man blir ju lite mer levnadsglad av att bara titta ut och inte se regn. Allt känns så bra när det är riktig sommar, hela livet är som utan problem. Det är på riktigt den bästa tiden på året😍

  • 422 readers

Likes

Comments

Tillbaka på ruta ett känns det som. Inte riktigt, men jag är nästan tillbaka till där jag var när jag hoppade på tåget. 

Anorexitankar tog ett jävla grepp denna veckan och denna dag har gått till att motarbeta dom. Jag brukar gå långa promenader med nån najs podd för att tänka på annat och samtidigt få höra andra tankar. Det blir som att jag för en stund lämnar mig själv. Vilket är skönt.

Jag ska kämpa med halva portioner nu, både huvudmål och mellanmål. Jag har lite kvar men inom en månad iallafall vill jag kunna äta halvor utan att ångesten ska ge mig dödslängtan. Många skulle nog säga att jag lika gärna kan äta hela portioner, eller ta lite dag för dag. Men jag funkar inte så. Jag vill ha kontroll, scheman, uppstrukturerat. Och känna att jag fixar att ta mig genom dagen.

Jag har skrivit en lista med anledngar till varför jag ska bli frisk. Wow, den blev lång. Idag har varit en sån dag som börjar på botten, och sen nånstans har det vänt. Jag tror det vände under promenaden för det var efter promenaden som jag skrev listan. Det är skönt att läsa den, den får mig att förstå att det finns ett liv utan ätstörningar också, ett liv som kanske tillochmed är bättre. Det är skönt de stunder som jag längtar, för då kommer inte ångesten tillräckligt nära. Inte mina tankar heller för den delen.


Jag har funderat mycket över skolan. Jag vet inte om jag kommer orka, eller VILJA orka mig genom trean. Jag har funderat på både sabbatsår och halvtid. Vi får se, men jag tror tyvärr inte att jag kommer gå 100% i år. För så som tvåan har varit, har varit ett helvete. Visst har det varit skönt att ha något att göra om dagarna. Men efter detta året så känner jag att jag skulle vilja göra något annat än skolan. Tvåan gjorde jag bara, gick på maskin, tvingade mig genom det. Och trean vill jag faktiskt inte tvinga mig genom, jag vill GÅ trean, inte bara ta mig genom det. Det är en månad kvar och det kan ses dubbelt. "Det är en heel månad kvar" och "Det är bara en månad kvar"


Vi får se hur det blir. Men jag skulle bli förvånad om jag bestämmer mig för att köra 100% ändå, Lixom jag har ju redan ett jobb 24/7. Nämligen att bli frisk.

Likes

Comments

Hej igen, det var längesen nu. Jag ska berätta lite om vad som hänt. Det har hänt så sjukt mycket sen jag bestämde mig för stt börja äta igen.

Ångesten slog mig hårt i ansiktet och 1 vecka efter att jag "hoppat" och ruset lagt sig. Så ville jag bara ge upp. Jag ville bara somna och aldrig mer vakna. Jag grät flera gånger om dagen, jag grät över maten (bokstavligt talat), jag hade panikångestattacker varje dag och jag kände bara att jag inte pallade nå mer.

Men jag tänkte att jag snart skulle få en bättre dag så jag tvingade mig själv att äta, fram tills i söndags.

I söndags blev jag ensam hemma, ångesten stod mig upp i halsen och på jobbet var jag tvungen att gå iväg för att gråta. Alla tankar kom upp om jag skulle bli tjock, inte trivas när jag är normal viktigt osv. Jag kände mig äcklig, värdelös, skämdes, kände misslyckad. Alla katastroftankar som finns kom upp i mitt huvud.

Så i söndags tyvärr orkade jag inte hålla i det, jag fuskade lite den dagen och ångesten lättade (såklart). Det va så jäävla skönt så måndagen blev sämre med maten, tisdagen existerade knappt maten. Och ätstörningen belönade mig genom att låta mig må bra. Jag var tillochmed piggare i kroppen.

Nu har den gått 2,5 veckor sen jag började äta och denna vecka när jag varit ensam har jag inte levt på mycket. Det är så jävla svårt när man väl haft en dålig dag, att ta sig upp igen. Jag har inte tid att ha sån där ångest nu, jag måste fixa att jobba, jag kan ju inte sitta och gråta i kassan.

Mamma kommer hem imorgon så det är skönt. Hon kan nog hjälpa mig. Jag är ju livrädd. Men vi för börja om lite, små portioner, små steg.

Jag vill kämpa, jag vill bli frisk. Men fan vad kär jag är i ätstörningen.

Skitsamma, nu tar jag en dag i taget.

Jag vet att detta kommer bli en kamp som inte kommer vara av denna värld. Så det är kanske bra att ha en dipp typ på en gång, vad vet jag?

  • 470 readers

Likes

Comments

Hej igen, det var längesen nu. Jag ska berätta lite om vad som hänt. Det har hänt så sjukt mycket sen jag bestämde mig för stt börja äta igen.

Ångesten slog mig hårt i ansiktet och 1 vecka efter att jag "hoppat" och ruset lagt sig. Så ville jag bara ge upp. Jag ville bara somna och aldrig mer vakna. Jag grät flera gånger om dagen, jag grät över maten (bokstavligt talat), jag hade panikångestattacker varje dag och jag kände bara att jag inte pallade nå mer.

Men jag tänkte att jag snart skulle få en bättre dag så jag tvingade mig själv att äta, fram tills i söndags.

I söndags blev jag ensam hemma, ångesten stod mig upp i halsen och på jobbet var jag tvungen att gå iväg för att gråta. Alla tankar kom upp om jag skulle bli tjock, inte trivas när jag är normal viktigt osv. Jag kände mig äcklig, värdelös, skämdes, kände misslyckad. Alla katastroftankar som finns kom upp i mitt huvud.

Så i söndags tyvärr orkade jag inte hålla i det, jag fuskade lite den dagen och ångesten lättade (såklart). Det va så jäävla skönt så måndagen blev sämre med maten, tisdagen existerade knappt maten. Och ätstörningen belönade mig genom att låta mig må bra. Jag var tillochmed piggare i kroppen.

Nu har den gått 2,5 veckor sen jag började äta och denna vecka när jag varit ensam har jag inte levt på mycket. Det är så jävla svårt när man väl haft en dålig dag, att ta sig upp igen. Jag har inte tid att ha sån där ångest nu, jag måste fixa att jobba, jag kan ju inte sitta och gråta i kassan.

Mamma kommer hem imorgon så det är skönt. Hon kan nog hjälpa mig. Jag är ju livrädd. Men vi för börja om lite, små portioner, små steg.

Jag vill kämpa, jag vill bli frisk. Men fan vad kär jag är i ätstörningen.

Skitsamma, nu tar jag en dag i taget.

  • 471 readers

Likes

Comments

Hej hörni! Jag tänkte bara berätta hur det går. Jag har ju bara skrivit om ångesten, men det kanske kan vara intressant att veta hur mina dagar ser ut nu.

Jo, jag strävar mot fulla portioner, jag ligger just nu på 3/4 ungefär. Jag äter full frukost och mellanmål men lunch och middag sackar efter lite. Jag äter sex gånger om dagen och jag har börjat utmana mig själv med bröd och smör. Det går, inte så bra men, det går.

Jag har känner hur min kropp har börjat komma igång. Jag fryser inte på samma sätt, jag är piggare, jag orkar skratta och prata lite mer. Jag har även märkt att kroppen har börjat ta upp maten, den har börjat reparera sig. Jag kan äta min frukost på morgonen och sedan vara hungrig 30 minuter senare. Det är såklart jätteskönt att vara hungrig, men problemet är att om det går för länge mellan måltiderna så får jag dippar. Och då sitter jag bokstavligt talat och gråter över maten. Då har det gått för långt sen jag åt sist och all energi har min kropp tagit upp. I dessa stunder är det ju allra viktigast att jag får i mig mat. Men det är också i dessa stunder som jag verkligen inte ser någon poäng med att fortsätta kämpa.

Det är jättekonstigt. Men nu när jag har börjat äta och kroppen har vågat lita på att det kommer mer mat. Så då tar den upp allting och vill bara ha mer och mer. Vilket betyder att jag är hungrig konstant. Jag förstår nu varför de som är inlagda äter för 1,5 människa. Kroppen behöver det. Nu vill den ha mat.

  Jag har att välja mellan ångest eller mer ångest. Mer ångest får jag när jag inte äter, när det går för lång tid. För då är all energi slut, jag kan inte tänka och orkar inte kämpa emot ångesten. Nu har jag ju ätit hyfsat i drygt en vecka så det finns mycket mat att ha ångest över, och den kommer när jag är hungrig.

Därför väljer jag att äta, det är klart jag får ångest. Jag har dagligen panikångestattacker, stunder när jag bara sätter mig och gråter och funderar över det lättaste sättet att ta livet av sig. Men jag vet att när jag äter, när jag orkar tänka. Då har jag inte den allra värsta ångesten. Jag orkar kämpa emot den med mat i magen. Jag får ångest av att äta, men den ångesten jag har i mina dippar, den är ännu värre.

Så ja, det är väl typ pest eller kolera. För att vara ärlig så mår jag bättre, men samtidigt sämre än någonsin. Jag känner mig piggare, gladare osv. Men samtidigt känner jag oron stiga i mig, anorexitankarna blir starkare, tjockkänslan gör sig mer och mer påmind. Jag är LIVrädd.

Men jag kan inte sluta nu. Nu har jag hoppat på tåget och jag måste hålla mig kvar. Dom säger ju att det går att ta sig ur detta. Att man kan vinna över ångesten. Och just idag, så lever jag på hoppet.

Likes

Comments

Gormorgon! Har precis ätit frukost o sitter nu o pratar med min faster som är här och hälsar på.

Jag va uppe på ABC igår, sista gången innan Fredrika går på semester. Jag är lite nervös hur det ska gå faktiskt, en vecka är jobbig nog och nu blir det fem veckor utan henne. Men jag ska försöka kämpa vidare ändå, äta större portioner, äta fearfoods osv.
Jag står nu mitt emellan, jag vill inte gå upp i vikt och lämna allt, men jag vill ändå börja leva igen. Jag vill inte vakna varje morgon med den äckliga ångesten i bröstet.

Jag frågade Fredrika vad jag ska göra när jag har panikångestattacker och ångest över lag. Hon sa att allt det måste ut, att det bara är att ta sig genom det. Hon säger att jag kommer lära mig att hantera ångesten med tiden, så jag antar att jag får lita på henne. Även om det vissa dagar känns som ett omöjlighetsgöra.
Hennes bästa tips var att när jag har ångest över 1 dl kvarg, då ska jag äta 2 dl kvarg. För att slå lite extra på ångesten. Får se om jag testar det nån gång, det känns ju jävligt läskigt men, nån gång kanske man kan testa.

Men denna morgon vaknade man i vanlig ordning med ångest, åt min kvarg och gissa sen? Jo, jag åt bröd. Fattar ni det eller? Jag åt fucking bröd! Med smör tillochmed! Ingen stor brödbit men ändå. Jag minns inte ens sist jag åt bröd. Men det är så skumt, det va ju gott. Men inte sådär "Wow!". Kanske är att jag har saknat bröd så länge nu att jag intalat mig att det är godare än vad det egentligen är. Eller så spelar ångesten in, att jag fortfarande har negativa vibbar av bröd. Ingen aning...
Men brödet ligger i min mage nu iallafall👌🏻

Idag är min enda lediga dag så jag tänkte mest chilla, får väl se om nåt händer. Vi kanske hörs under dagen, eller inte, det märks. Puss😘

  • 478 readers

Likes

Comments