View tracker

Vad händer i mitt liv nudå? Jo, jobb, jobb, ABC, jobb och lite mer jobb. Det är bara tre veckor kvar av jobbet nu och det är SÅ.SKÖNT! Om tre veckor kan jag vila på riktigt och lägga fokus på annat. Nu är mitt fokus bara att fixa jobbet så det ska bli skönt sen när det är över. Även om jag trivts jättebra och lätt kommer söka extrajobb där sen.

Har även varit på dagvården på ABC vilket har varit välbehövligt och asskönt. Man blir som fri där och all ångest bara flyr min kropp. Med hjälp av personalen där har jag även bestämt mig för att inte gå i skolan i år. Jag vill läsa några kurser men de på egen hand i den takt jag själv vill och orkar, bara för att ha något att göra. Men jag känner att jag har lite viktigare saker att göra nu än att gå i skolan, så jag känner bara befrielse över att inte vara låst vid den sen.
Jag kommer kunna lägga fokus på annat.

Nu har värmen ÄNTLIGEN kommit! Men dock lever ju jag på jobbet så solen ser jag inte mycket av. Men ändå, man blir ju lite mer levnadsglad av att bara titta ut och inte se regn. Allt känns så bra när det är riktig sommar, hela livet är som utan problem. Det är på riktigt den bästa tiden på året😍

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 259 readers

Likes

Comments

View tracker

Tillbaka på ruta ett känns det som. Inte riktigt, men jag är nästan tillbaka till där jag var när jag hoppade på tåget. 

Anorexitankar tog ett jävla grepp denna veckan och denna dag har gått till att motarbeta dom. Jag brukar gå långa promenader med nån najs podd för att tänka på annat och samtidigt få höra andra tankar. Det blir som att jag för en stund lämnar mig själv. Vilket är skönt.

Jag ska kämpa med halva portioner nu, både huvudmål och mellanmål. Jag har lite kvar men inom en månad iallafall vill jag kunna äta halvor utan att ångesten ska ge mig dödslängtan. Många skulle nog säga att jag lika gärna kan äta hela portioner, eller ta lite dag för dag. Men jag funkar inte så. Jag vill ha kontroll, scheman, uppstrukturerat. Och känna att jag fixar att ta mig genom dagen.

Jag har skrivit en lista med anledngar till varför jag ska bli frisk. Wow, den blev lång. Idag har varit en sån dag som börjar på botten, och sen nånstans har det vänt. Jag tror det vände under promenaden för det var efter promenaden som jag skrev listan. Det är skönt att läsa den, den får mig att förstå att det finns ett liv utan ätstörningar också, ett liv som kanske tillochmed är bättre. Det är skönt de stunder som jag längtar, för då kommer inte ångesten tillräckligt nära. Inte mina tankar heller för den delen.


Jag har funderat mycket över skolan. Jag vet inte om jag kommer orka, eller VILJA orka mig genom trean. Jag har funderat på både sabbatsår och halvtid. Vi får se, men jag tror tyvärr inte att jag kommer gå 100% i år. För så som tvåan har varit, har varit ett helvete. Visst har det varit skönt att ha något att göra om dagarna. Men efter detta året så känner jag att jag skulle vilja göra något annat än skolan. Tvåan gjorde jag bara, gick på maskin, tvingade mig genom det. Och trean vill jag faktiskt inte tvinga mig genom, jag vill GÅ trean, inte bara ta mig genom det. Det är en månad kvar och det kan ses dubbelt. "Det är en heel månad kvar" och "Det är bara en månad kvar"


Vi får se hur det blir. Men jag skulle bli förvånad om jag bestämmer mig för att köra 100% ändå, Lixom jag har ju redan ett jobb 24/7. Nämligen att bli frisk.

Likes

Comments

View tracker

Hej igen, det var längesen nu. Jag ska berätta lite om vad som hänt. Det har hänt så sjukt mycket sen jag bestämde mig för stt börja äta igen.

Ångesten slog mig hårt i ansiktet och 1 vecka efter att jag "hoppat" och ruset lagt sig. Så ville jag bara ge upp. Jag ville bara somna och aldrig mer vakna. Jag grät flera gånger om dagen, jag grät över maten (bokstavligt talat), jag hade panikångestattacker varje dag och jag kände bara att jag inte pallade nå mer.

Men jag tänkte att jag snart skulle få en bättre dag så jag tvingade mig själv att äta, fram tills i söndags.

I söndags blev jag ensam hemma, ångesten stod mig upp i halsen och på jobbet var jag tvungen att gå iväg för att gråta. Alla tankar kom upp om jag skulle bli tjock, inte trivas när jag är normal viktigt osv. Jag kände mig äcklig, värdelös, skämdes, kände misslyckad. Alla katastroftankar som finns kom upp i mitt huvud.

Så i söndags tyvärr orkade jag inte hålla i det, jag fuskade lite den dagen och ångesten lättade (såklart). Det va så jäävla skönt så måndagen blev sämre med maten, tisdagen existerade knappt maten. Och ätstörningen belönade mig genom att låta mig må bra. Jag var tillochmed piggare i kroppen.

Nu har den gått 2,5 veckor sen jag började äta och denna vecka när jag varit ensam har jag inte levt på mycket. Det är så jävla svårt när man väl haft en dålig dag, att ta sig upp igen. Jag har inte tid att ha sån där ångest nu, jag måste fixa att jobba, jag kan ju inte sitta och gråta i kassan.

Mamma kommer hem imorgon så det är skönt. Hon kan nog hjälpa mig. Jag är ju livrädd. Men vi för börja om lite, små portioner, små steg.

Jag vill kämpa, jag vill bli frisk. Men fan vad kär jag är i ätstörningen.

Skitsamma, nu tar jag en dag i taget.

Jag vet att detta kommer bli en kamp som inte kommer vara av denna värld. Så det är kanske bra att ha en dipp typ på en gång, vad vet jag?

  • 307 readers

Likes

Comments

Hej igen, det var längesen nu. Jag ska berätta lite om vad som hänt. Det har hänt så sjukt mycket sen jag bestämde mig för stt börja äta igen.

Ångesten slog mig hårt i ansiktet och 1 vecka efter att jag "hoppat" och ruset lagt sig. Så ville jag bara ge upp. Jag ville bara somna och aldrig mer vakna. Jag grät flera gånger om dagen, jag grät över maten (bokstavligt talat), jag hade panikångestattacker varje dag och jag kände bara att jag inte pallade nå mer.

Men jag tänkte att jag snart skulle få en bättre dag så jag tvingade mig själv att äta, fram tills i söndags.

I söndags blev jag ensam hemma, ångesten stod mig upp i halsen och på jobbet var jag tvungen att gå iväg för att gråta. Alla tankar kom upp om jag skulle bli tjock, inte trivas när jag är normal viktigt osv. Jag kände mig äcklig, värdelös, skämdes, kände misslyckad. Alla katastroftankar som finns kom upp i mitt huvud.

Så i söndags tyvärr orkade jag inte hålla i det, jag fuskade lite den dagen och ångesten lättade (såklart). Det va så jäävla skönt så måndagen blev sämre med maten, tisdagen existerade knappt maten. Och ätstörningen belönade mig genom att låta mig må bra. Jag var tillochmed piggare i kroppen.

Nu har den gått 2,5 veckor sen jag började äta och denna vecka när jag varit ensam har jag inte levt på mycket. Det är så jävla svårt när man väl haft en dålig dag, att ta sig upp igen. Jag har inte tid att ha sån där ångest nu, jag måste fixa att jobba, jag kan ju inte sitta och gråta i kassan.

Mamma kommer hem imorgon så det är skönt. Hon kan nog hjälpa mig. Jag är ju livrädd. Men vi för börja om lite, små portioner, små steg.

Jag vill kämpa, jag vill bli frisk. Men fan vad kär jag är i ätstörningen.

Skitsamma, nu tar jag en dag i taget.

  • 308 readers

Likes

Comments

Hej hörni! Jag tänkte bara berätta hur det går. Jag har ju bara skrivit om ångesten, men det kanske kan vara intressant att veta hur mina dagar ser ut nu.

Jo, jag strävar mot fulla portioner, jag ligger just nu på 3/4 ungefär. Jag äter full frukost och mellanmål men lunch och middag sackar efter lite. Jag äter sex gånger om dagen och jag har börjat utmana mig själv med bröd och smör. Det går, inte så bra men, det går.

Jag har känner hur min kropp har börjat komma igång. Jag fryser inte på samma sätt, jag är piggare, jag orkar skratta och prata lite mer. Jag har även märkt att kroppen har börjat ta upp maten, den har börjat reparera sig. Jag kan äta min frukost på morgonen och sedan vara hungrig 30 minuter senare. Det är såklart jätteskönt att vara hungrig, men problemet är att om det går för länge mellan måltiderna så får jag dippar. Och då sitter jag bokstavligt talat och gråter över maten. Då har det gått för långt sen jag åt sist och all energi har min kropp tagit upp. I dessa stunder är det ju allra viktigast att jag får i mig mat. Men det är också i dessa stunder som jag verkligen inte ser någon poäng med att fortsätta kämpa.

Det är jättekonstigt. Men nu när jag har börjat äta och kroppen har vågat lita på att det kommer mer mat. Så då tar den upp allting och vill bara ha mer och mer. Vilket betyder att jag är hungrig konstant. Jag förstår nu varför de som är inlagda äter för 1,5 människa. Kroppen behöver det. Nu vill den ha mat.

  Jag har att välja mellan ångest eller mer ångest. Mer ångest får jag när jag inte äter, när det går för lång tid. För då är all energi slut, jag kan inte tänka och orkar inte kämpa emot ångesten. Nu har jag ju ätit hyfsat i drygt en vecka så det finns mycket mat att ha ångest över, och den kommer när jag är hungrig.

Därför väljer jag att äta, det är klart jag får ångest. Jag har dagligen panikångestattacker, stunder när jag bara sätter mig och gråter och funderar över det lättaste sättet att ta livet av sig. Men jag vet att när jag äter, när jag orkar tänka. Då har jag inte den allra värsta ångesten. Jag orkar kämpa emot den med mat i magen. Jag får ångest av att äta, men den ångesten jag har i mina dippar, den är ännu värre.

Så ja, det är väl typ pest eller kolera. För att vara ärlig så mår jag bättre, men samtidigt sämre än någonsin. Jag känner mig piggare, gladare osv. Men samtidigt känner jag oron stiga i mig, anorexitankarna blir starkare, tjockkänslan gör sig mer och mer påmind. Jag är LIVrädd.

Men jag kan inte sluta nu. Nu har jag hoppat på tåget och jag måste hålla mig kvar. Dom säger ju att det går att ta sig ur detta. Att man kan vinna över ångesten. Och just idag, så lever jag på hoppet.

Likes

Comments

Gormorgon! Har precis ätit frukost o sitter nu o pratar med min faster som är här och hälsar på.

Jag va uppe på ABC igår, sista gången innan Fredrika går på semester. Jag är lite nervös hur det ska gå faktiskt, en vecka är jobbig nog och nu blir det fem veckor utan henne. Men jag ska försöka kämpa vidare ändå, äta större portioner, äta fearfoods osv.
Jag står nu mitt emellan, jag vill inte gå upp i vikt och lämna allt, men jag vill ändå börja leva igen. Jag vill inte vakna varje morgon med den äckliga ångesten i bröstet.

Jag frågade Fredrika vad jag ska göra när jag har panikångestattacker och ångest över lag. Hon sa att allt det måste ut, att det bara är att ta sig genom det. Hon säger att jag kommer lära mig att hantera ångesten med tiden, så jag antar att jag får lita på henne. Även om det vissa dagar känns som ett omöjlighetsgöra.
Hennes bästa tips var att när jag har ångest över 1 dl kvarg, då ska jag äta 2 dl kvarg. För att slå lite extra på ångesten. Får se om jag testar det nån gång, det känns ju jävligt läskigt men, nån gång kanske man kan testa.

Men denna morgon vaknade man i vanlig ordning med ångest, åt min kvarg och gissa sen? Jo, jag åt bröd. Fattar ni det eller? Jag åt fucking bröd! Med smör tillochmed! Ingen stor brödbit men ändå. Jag minns inte ens sist jag åt bröd. Men det är så skumt, det va ju gott. Men inte sådär "Wow!". Kanske är att jag har saknat bröd så länge nu att jag intalat mig att det är godare än vad det egentligen är. Eller så spelar ångesten in, att jag fortfarande har negativa vibbar av bröd. Ingen aning...
Men brödet ligger i min mage nu iallafall👌🏻

Idag är min enda lediga dag så jag tänkte mest chilla, får väl se om nåt händer. Vi kanske hörs under dagen, eller inte, det märks. Puss😘

  • 315 readers

Likes

Comments

Jag vet det kommer blöda i mig, nåt kommer att gå sönder inom mig. Du kommer att få se, mig får du aldrig, aldrig nånsin ner.

Jag försöker vara positiv. Jag försöker verkligen varje morgon, att idag ska bli en bra dag. Idag ska jag kämpa igenom ångesten. Jag sitter så ofta och drömmer mig bort till ett friskt liv. Livet där man bor i en frisk kropp och utan ångest kan unna precis det man är sugen på. Livet där man inte behöver vara orolig att man ska orka dagen, eftersom mat och energiintaget tryter. Livet där man lever. Och ibland blir jag faktiskt motiverad, jag tänker att "Nej förfan, nu får det vara bra!" Sen tänker jag på mat....

Nej Jossan förfan, sluta nu! Sluta tyck synd om dig själv. Res dig som den starka människa du vet att du är, ta dig bara igenom det.

Meningen "ta dig bara igenom det" är en mening som ekat i mitt huvud ständigt det senaste året. Ta dig bara genom löppasset, ta dig bara genom middagen, ta dig bara genom lektionen, ta dig bara genom dagen, ta dig bara genom livet. Gör det bara och känn inte efter.

Jag antar att jag får tänka så nu med. Ta dig bara genom dagen, men ät! Ta dig bara genom jobbet, men ät! Ta dig bara genom ångesten, men ät! Ta dig bara igenom den här vidriga sjukdomen, och ät!

Har jag pressat mig själv så pass långt att jag tillslut blivit sjuk. Då ska jag väl kunna pressa mig så långt att jag blir frisk också?

Jag försöker undvika allt vad kost, träning, hälsa osv. heter. Men har ni någonsin försökt undvika sånt som triggar ätstörningar när hela vår värld är ätstörd? Gör det, jag kan säga att det är bra svårare än vad man tror. Det är egentligen sjukt vad sjuka vissa människor är, utan att själva veta om det. Som man förstår så känner jag idag igen en ätstörning ganska snabbt, i alla fall om den liknar min egen. Och jag måste få berätta att det är ofta jag ramlar över någon YouTuber, någon bloggare, någon halv bekant eller vem som helst egentligen. Som har någon form av ätstörning men som inte har fattat det själv. Jag har hört (och lagt märke till) hur ofta människor använder sig av meningen "Fan jag måste träna idag för jag hann inte igår!" Eller "Å fan vilken ångest jag har, jag har bara hunnit träna tre gånger denna vecka" Eller standarden när en fika precis förtärts "Jahapp, då blev det en timme extra på gymmet ikväll då" Folk säger ju det rakt ut, ångest, måsten. Direkt ångest och måsten kombineras med mat och träning, klassificeras det som ätstörning. Träning ska vara ett intresse och mat för att vi ska kunna leva.

Jag klandrar ingen, jag har nog själv inte riktigt fattat att jag är sjuk, trots att jag bestämt mig för att inte vara sjuk. (Sjukt rörigt va? ;) Jag klandrar ingen personligen. Men jag klandrar vår värld, vårt samhälles uppbyggnad. Det är ju inte konstigt att folk blir sjuka när det enda som verkar vara värt något är en platt mage och vältränade lår.

Jag har ingen specifik slutdestination med detta inlägg. Mer klottra ner mina röriga tankar så Mamma kan få vila sina öron lite, haha. Men för att knyta ihop början och slut...

Jag vet det kommer blöda i mig, nåt kommer att gå sönder inom mig. Du kommer att få se, mig får du aldrig, aldrig nånsin ner.


Likes

Comments

Jag har hoppat nu. När jag va på ABC i onsdags så hände något med mig, jag bestämde mig. Nu fan får det vara bra med det här. Jag kan ärligt inte säga vad specifikt det var som fick mig att tänka om. Jag TROR dels att det var Fredrika. För jag har varit sugen att hoppa så länge nu, att lämna allt bakom mig. Men jag har inte vågat, desperat klamrat mig kvar i tryggheten och tänkt "jag ska, sen". Men Fredrika, som den Gud hon är, har läst av mig bättre än jag trott. Och har i några veckor sagt till mig det jag tänkt men aldrig sagt.
-Josefine, du säger det hela tiden, om du äter Si, om du äter så. Rätta mig om jag har fel, men visst är du jävligt less på ätstörningen? Är egentligen inte det enda du vill, att kasta ut djävulen nu?

Hon har sagt det flera gånger, fyllt i mina meningar med det jag tänkt men inte vågat säga. Så i onsdags sa jag till henne -Jag skulle vilja börja äta, men jag vet inte. Ska jag bara släppa allt? Vad är det för poäng med det?
Jag har sagt det förut och hon har haft samma svar med olika form var gång. Och i onsdags så svarade hon så enkelt som
-Ja, vad är poängen med att håll kvar ätstörningen? Vad ger den dig? Mer än sjujävla massa ångest.

Jossan du måste börja äta NU! Du har att välja mellan mat och antidepressiva.

Så när jag kom hem stegade jag in och hämtade min kära vän som jag hållit så hårt. Jag sprang nästan till garaget och greppade första bästa hammare, jag placerade fint vågen på plattorna framför och slog hammaren det hårdaste jag kunde. Det var en stark jävel, för det var inte förens tredje slaget som den i ett enda kras, gick i tusen bitar. Jag satte mig och kollade på mitt verk, vad har jag gjort? Äntligen är du borta! Jag började skratta och samtidigt fälla tårar. Med darrande händer plockade jag ihop bitarna.

Det var starkare än något rus jag tidigare känt. Aldrig någonsin har jag känt blodet pumpa så hårt, aldrig någonsin har jag känt mig så mäktig. För första gången på så lång tid, hade jag själv befälet över mitt liv. Jag var så stolt, äntligen hade jag gjort det jag viljat göra så länge. Ingen siffra som den vågen visat, har någonsin fått mig att känna mig så mäktig som jag gjorde när jag slog sönder den. Om det är så narkomaner känner över narkotika så förstår jag att narkomaner är just det, besatta.

  • 319 readers

Likes

Comments

Jag tänker på dendär tavlan som sitter i väntrummet på ABC. Dendär rörigt färgglada med några människor som håller varandra i handen och över dom formar snirkliga bokstäver meningen "Vi kan hoppa tillsammans"

Jag minns när jag såg den första gången, första gången som jag klev in på ABC och jag förstod verkligen inte dess innebörd. Vad betyder "Hoppa tillsammans"?

I onsdags förstod jag för första gången vad dom menar när dom säger att man ska hoppa utför stupet, lämna allt bakom sig och aldrig se tillbaks.

Jag vill nu skriva något vackert, starkt och inspirerande till att lämna dethär livet. Jag vill skriva om hur jag starkt går upp på morgonen och bestämt stegar till kylskåpet. Att jag nu har hoppat på tåget och åker mot dess slutdestination; livet.

Jag vill peppande kunna skriva; Res dig efter varje fall, livet blir bättre! Men man vill ju inte heller skriva något man själv inte tror på.

Idag är en sån dag. Idag är en sån dag då jag ligger i min säng och funderar om det inte var rätt skönt att vara Herren på täppan ändå, jag lever ju, så det borde ju betyda att det livet funkar.

Jag vet också att det är djävulen som talar, den där vidriga rösten som ständigt finns med. Med djävulen på ena axeln hör jag min ängel på den andra axeln, desperat skrika Älskling du lever inte! Res dig upp! Res dig som den starka individ du är!

Fyfan vad jag är trött på att vara stark... Vadfan är poängen med allt om man bara ska vara stark?



Välkommen ombord, detta tåg lämnar nu ätstörningen och åker mot sin slutdestination; Livet

Oj vad jag önskar att jag kunde tro på dedär orden...


  • 320 readers

Likes

Comments

Ikväll är en sån kväll där jag kommer ihåg känslan jag hade i början av allt detta. Den euroforiska känslan som får en att känna sig som Herren på täppan. Den där känslan som får en att känna sig oövervinnelig.

Jag vet innerst inne att det inte är bra att jag känner detta, för min ångest kommer bara att byggas på ju mer jag kollar bakåt. Men fan vilken härlig känsla det är! Som det högsta ruset man någonsin känt. Jag minns nu vad det var som triggade mig in i sjukdomen, vad det var som pressade mig till att bli sjuk. Det var jag. Det var jag själv. Inte så att jag har valt att bli sjuk, men jag fick sådana bra känslor av att gå ner i vikt och framförallt TANKEN att bli den bästa människa på viktnedgång, "tjejen som lyckades". Detta gav mig så bra känslor, att jag själv inte märkte att jag blev sjuk. Alla såg på mig att jag var sjuk, just när jag var i mitt livs lyckorus.

Det är klart det var tufft emellan lyckorusen. Men jag var som en narkoman är till narkotika; besatt av kickarna.
Jag såg mig själv som duktig. Dock misstog jag mig för vad som är beslutsamhet, och vad som är besatthet.

Detta blev resultatet av Herren på täppan

Likes

Comments