View tracker

Vinglösa? Glädjelösa? Tomma.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är väldigt läskigt hur jag fortfarande inte greppat att denna varelse är borta, när jag ser bilder på honom så vet jag att han har funnits här, att han har stått i den boxen och att han har burit mig på sin rygg. Jag vet ju det, men jag gör ändå inte det. Och jag förstår inte hur min hjärna har lyckats fått mig att tro att denna varelse på något sätt inte funnits här. Varje gång jag rider förbi hans grav vet jag att han finns där samtidigt som jag inte har ett minne av hur han var. Jag minns hur han stod där i hagen, jag minns hur jag höll på att svimma. Hur jag la armarna om honom och hur ont det gjorde. Hur ont hela mitt jag gjorde. Jag minns blodet och jag minns hans ögon. Men på något sätt känns det falskt. Som något som hänt någon annan. Som att det jag såg endast var en dröm. Att all den tiden med honom inte var på riktigt. Jag skriver så för jag vet inte hur man annars skall kunna förklara det.

Jag lägger inte ner all min tid på att gråta över detta djur, nej. Men det gör mig ont att minnas stunden, att minnas allt som kunde varit. -han var ju bara en häst- biter inte på mig för -jag är bara en människa-

Jag sörjer inte honom längre, men känslan av tomhet varje gång jag minns den är kvar. Och minns det gör jag. Varje gång jag går in i mitt rum möts jag av väggar fylla av bilder av honom. Tomheten den äter inte på mig, den tär heller inte på mig. Men den finns där och jag räds den inte. För tomheten är det han är nu, och jag vill att han ska vara här på något sätt.

Jag kan ärligen säga att jag saknar denna individ något oerhört, jag saknar allt som var, och allt som inte var. Jag skriver detta med tårar rinnandes nedför mina kinder nu. Inte för tomheten, utan för saknaden. För att det känns så oerhört fel att han inte finns där nu.

Om jag blundar tillräckligt hårt kanske jag kan se dig där igen?

Likes

Comments

View tracker

Tänk om man kunde bestämma hur livet skulle vara, om man kunde få skriva sitt eget manus och sedan leva därefter. Om man kunde bestämma hur allt skulle spelas ut utan en enda överraskning. Visst skulle det vara tråkigt?

Ändå är det nog det vi önskar ibland, att kunna ta kontroll över våra liv till den grad att vi kan styra precis allt som kommer hända. Man skulle kunna stoppa så mycket ont, men på vägen skulle mycket av det goda gå till spillo. Ändå sitter jag här och önskar att jag skulle kunna få lite mer kontroll. Att jag skulle kunna få ändra på några få saker och göra detta livet mer som jag önskar att det ska vara.

Självisk skulle jag nog kalla denna tanke. Men jag anser att vi alla har rätt att få vara det ibland, även vad de omkring än må säga. För jag tror att vi människor ibland behöver få vara själviska. Jag tror att det enda sätt för oss att kunna leva på riktigt och kunna bry oss om varandra precis så mycket som vi önskar, måste vi ibland sätta oss själva i det främsta rummet. För om inte vi gör det lite då och då, hur ska vi då kunna förvänta oss att andra skall göra det? Hur skall vi kunna förvänta oss att de vi älskar skall kunna sätta oss främst om det är något vi inte ens klarar av? Jag önska att fler människor var starka nog att inse att de inte behöver någon annan än sig själva. Att de är starka nog att kämpa ensamma, för ingen annan kan kämpa i deras ställe. De måste vinna inte han eller hon.

Jag är rädd att de som förtjänar mest får minst endast för att de inte vågar ta plats, för att de inte vågar växa. Och det är mycket sorgset att se. När man så väl vet att denna människa klart fan är stark nog själv. Man behöver inte vara stålmannen man behöver bara vara sig själv. Låt inte någon annan styra ditt liv, det är meningen att du ska vara huvudpersonen i den här historian inte de. För även om ditt manus inte kan ändra det som händer runtomkring måste du ändå inse vilken roll som hör hemma i förgrunden, respektive bakgrunden.

Göm dig inte i deras skugga. Du är stark nog att vara ljuset som kastar skuggan.

Likes

Comments

Så det här med gymnasieval är ju inte särskilt lätt alls. Man sitter där å blir deprimerad när man sakta inser att alla de man spenderat de senaste 3-4 åren ihop med alla ska ge sig av åt olika håll. Lite läskigt är det ändå, att bara ge sig ut och bryta sig loss, utan vänner menar jag. De man knappt känner alls blir totalt överlyckliga när de får reda på att ni två -antagligen- kommer gå i samma skola. Det blir en lättnad på nått sätt, ett ansikte man känner igen sen förut. Något som gör att man känner sig i trygg i situationen.

Det är lite konstigt ändå, att tänka på hur otroligt många timmar man befunnit sig i samma klassrum som alla dessa underbara människor och nu kommer man kanske aldrig mer se dem igen. Sorgligt skulle jag nog kalla det. Men det är väl detta som är livet? Vad vet jag, femton år med en hjärna som snurrar fram och tillbaka. Man inser hur liten man är nu när alla dessa val ska göras. Man är så van vid att alla vuxna bestämmer allt de säger vad man ska lära sig varpå man nickar och pluggar på. Men nu ska vi alltså välja vad vi vill hålla på med alldeles själva? Och det måste man ta på fullaste allvar för nu kommer man vara fast med detta under hela ditt liv, som man hör var och varannan dag vilket normalt följs upp med; tja men man kan ju alltid utbilda sig till något annat efteråt om man skulle vilja och läsa på komvux eller liknade. Men ÄNDÅ, du är helt körd om du väljer nått du inte vill fortsätta hålla på med senare!

Galen blir jag på allt detta, man känner hur alla relationer klipps av, för på något sätt ser jag dessa elever, arbetskamrater som en del av mitt liv. Man är ju trygg med dem nu, vi stöttar varandra, frågar om något är fel, vi hälsar för fan på varandra i korridoren! Men jag vet ju så väl att flertalet av dessa individer som sagt inte kommer finnas i mitt liv efter nian och det är faktiskt skrämmande.

Först tänkte jag gå hästlinjen, i vildaste panik valde jag det och klängde mig fast vid den tanken, tryckte in den i skallen på mig själv enda tills det lät väldigt bra, tills jag tänkte att fan det är ju så jag! Vilket jag nu inser bara var svar jag var tvungen att ha eftersom alla frågar vad man ska gå och man står där och ler för man har fan inte en jävla aning, men det kan man inte säga för då får man höra hur viktigt det är, att man måste bestämma sig snart. Att livet inte väntar! Jo tack Bertil jag vet! Men nuu har jag nog bestämt mig, säger hon för 7:e gången.... Jag ska gå samhäll och jag ska bli lärare. Det känns bra på nått sätt, samhäll. Det rullar fint på tungan, det känns som ett förståndigt val. Ett säkert kort. Och lärare behövs! Så varför inte? Det kommer nog passa mig fint. Man kan få jobb överallt för skolor behövs i hela världen. Inte för att jag har några planer på att jobba i Thailand, men om man någon gång känner för att flytta utomlands har man ett universalt yrke iallafall! Skitsmidigt. Och jag älskar att hjälpa människor och lära ut, dock har jag endast lärt ut galoppfattningar såhär långt men vafan, hur svårt kan det vara att lära barn skillnaden på where, were och we're? 

Where are we?

We're back where we were yesterday..

Likes

Comments

Som några kanske vet har Blanka probmel med ryggen lite från och till vilket leder till att hon får vila lite då och då. Det är inte superofta men det kommer och går. Vi tar då ut Vicky, innan hade vi Anna men det tar vi nu bara 2 gånger om året, som är hästmassör och så får hon klämma och lysa henne. Detta funkar bra ett tag men sen blir hon dålig igen. Denna gången hade jag precis fått tillbaka henne så hon gick alldeles underbart och var hur fin som helst och sen dagen därpå var hon tjurig och inte alls medgörlig. Sen när jag kände på ryggen hade hon superont. Skitskoj! När jag upptäckte det började jag isa henne varje dag men det blev bara värre och värre och veckan därpå ringde vi Vicky. Hon klämde på henne lite lätt och Blanka reagerade så grovt att hon sparkade rätt in i väggen. Så starkt har hon aldrig reagerat innan. Men eftersom ponnyn får tillbaka detta hela tiden tänkte vi att det kanske inte har med ryggen i sig att göra, utan någonting inuti som gränsar till ryggen. Nämligen njurarna. Så vi har nu köpt örtmedicin till henne och jag hoppas på det bästa! Jag vill inte få allt för höga förväntningar men det hade varit helt fantastiskt om hon kunde bli av med det. Det är ju aldrig kul när ens bästa vän mår dåligt!

Efter att Vicky lyst Blanka kunde hon klämma på henne hur hårt som helst utan minsta reaktion....

Likes

Comments

Under lördagen befann jag mig i jönköping hela dagen. Jag, mamma, Alicia, Liselott och Evelina var nämligen på elmia mässan. :) En väldigt lyckad dag kan jag meddela er! Det var supertrevligt, men det bästa av allt var ju alla proppfulla montrar. Jag hittade bl,a ett par PS of sweden skydd till blanka som matchar hennes sadel alldeles utmärkt om ni frågar mig. Dessutom köpte jag ett superfint schabrak. Färgen passar jättebra till Blanka och passformen är hur bra som helst. Den ligger där man lägger den och följer hästens rygg jättefint. Rekommenderar därför detta schabrak starkt .

Efter att ha köpt saker för runt 2.000, jag höll min budget riktigt bra denna gången med massa pengar över (Tjoho), så åkte vi vidare till nästa destination, Tenhult. Men inte utan att stanna på Max först och köpa var sin Mocha caramell lyxshake såklart! När vi kommer fram till hästhandlaren har han en hel hage full med shettisar så det var bara att välja och vraka! Vi behöver nämligen en sällskapshäst till Alicia då Charity flyttar nästa vecka. Om ni frågar mig tycker jag att en shettis passar mycket bättre än en tinker, de är ju så himla söta! Det fanns ett antal småttingar där, nästa alla dräktiga. Hur underbart hade det inte vart med ett shettis föl???? De måste ju vara dubbelt så söta som vanliga föl, eller? Vi får se hur det går med detta men jag röstar ja på alla med bebis i magen.

Världens sötaste 

Likes

Comments

Jag har insett att jag just nu är så skoltrött att jag bara vill spy på hela skiten, detta har ingenting med lärarna att göra då de är helt fantastiska. Nej jag vill helt enkelt gå vidare i livet och fokusera på sådant som jag vill hålla på med. Detta sista året känns oändligt långt, som det aldrig skall ta slut. Jag blir lätt sjuk vilket som är en lättnad vissa dagar då jag kan vara hemma, samtidigt som när jag är sjuk får jag ångest för att jag inte är i skolan. Jag mår absolut skit och får nästan panik när jag tänker på vad jag kanske missar i skolan, alla genomgångar och dyrbara lektioner som jag ju behöver vara med på. Och dessa två känslor blandas till en enda cocktail och mitt humör går upp och ner. Ena stunden är jag lättad över att vara hemma för att i nästa knappt få luft för tänk om jag missar något otroligt viktigt och detta leder till att mina betyg sjunker? För fastän jag är så trött på skolan så gråter jag när jag får dåliga resultat på matteproven. För så är det. Allt måste gå bra ändå fast än jag samtidigt inte orkar bry mig. Så vad gör jag då? Gråter till mamma, något jag gjorde igår då jag varit hemma hela veckan pga en riktigt ruskig förkylning. Och min underbara super mamma säger att jag ska gå upp till Blanka så hon får mig att må bättre (efter att hon lugnat ner mig en bra stund) och när jag står där så rinner all skit av mig och allt känns så lätt, för det är väl därför vi håller på med hästar?

De är våra terapeuter, våra räddare i nöden, de får oss att glömma allt jobbigt och allt tråkigt runt omkring. Och för detta är jag så otroligt tacksam, tacksam för att de finns, för jag mår så oerhört bra när jag är i stallet, speciellt när jag sitter på Blankas rygg och bara får existera en stund, bara får finnas till och ingenting annat behöver spela någon roll över huvud taget.


Så tack min fina vän, tack för du hjälper mig ta mig igenom vad än livet kastar emot mig.

Tack.

Likes

Comments

Som jag berättade i tidigare inlägg var ja och kollade på hästar Horrred, tinkrar närmare bestämt, med grannarna. Där fanns ett sto som stod ut extra mycket, hon hade dessutom blå ögon precis som Blanka, kan det bli finare än så? Kathy hette hon men eftersom där vi provred endast fanns en grusväg att rida på så kunde man inte känna särskilt mycket.

Gången därpå fick vi dock provrida henne (och en till segplutt) i deras ridhus nån kilometer bort. Och My God. Hon kunde ju absolut nada men hon var helt underbar att rida! Sån otrolig rid känsla att jag blev helt lamslagen. Tänk att man kan hitta såna guldkorn bara sådär, i ett litet ridhus mitt ute i ingenstans fanns en underbart vacker och trevlig liten d-ponny där allt bara stämmer.

Hade vi haft ekonomin hade jag bönat mamma att köpa henne till mig, Kathy är en utmaning men eftersom hon var väldigt känslig för skänkeln och handen så, har jag inbillat mig iallafall, borde det gå lättare att lära henne. Hon lyssnade mycket bra för att vara så grön, hon hade inte ens varit i ett ridhus någonsin och var alldeles kollugn.

Hon kan inte galoppskänkel än men det är inte så svårt att lära dem om man har min mammas knep till hjälp. ;) Så Liselott bestämde sig för att köpa henne, jag tycker inte hon kunde gjort ett bättre val till sin dotter! Jag hoppas innerligt att de vill ha ridhjälp ibland. Jag skulle då inte tacka nej till detta, det kan jag meddela redan nu.

Tänkte dessutom skriva att det nu finns en otroligt vacker shetlandsponny hingst till salu på 20 år! Han har gått i avel när han var yngre och vill nu komma till ett hem där han kan gå som sällskap/skogsmulle ponny. Han är till salu på runt 1000 kr men hemmet är det viktigaste då han står sina ägare mycket nära. Han står just nu i Kulltorp utanför Värnamo. Sugen? Ring/sma då Liselott på: 070-265 97 85.

Kathy och Evelina
Lotus (Till salu)

Likes

Comments

Hej på er!

Tänkte berätta lite om vad som hänt sen sist jag skrev.

Alicia har nu fått hem ett jättefint fux sto efter Stanford. Superfin verkligen! Som ett brev på posten kom dessutom Charity, en gullig liten Tinker.

Så nu är vi bara tjejer i stallet! 4 ston, fem ungdomar och mamma också såklart. Vi har dessutom hittat medryttare nu! Självklart är Silja kvar men eftersom hon pluggar i Tenhult så kan hon inte komma ut på vardagar. Därför behöver vi en till. Och vem kan vara bättre än en gammal dagiskompis? Nellie svarade på min annons på hästnet och nu har vi ytterligare en toppentjej i stallet! :)

Grannarna som jag hjälpt med att hitta häst ett tag har äntligen åkt ut och kollat på några! Vi åkte till Horred och provred 3 Tinkrar, superfina, dock väldigt gröna men känner att det inte spelar så stor roll med tanke på att flickan som skall ha hästen inte kan mycket.

Mamma har tyvärr lyckats göra sig illa i ryggen så "oturligt" nog har jag fått rida båda hästarna, något som fått ett otroligt resultat.

Duchesse går bättre med mig än hon någonsin gjort, hon lyssnar på mig väldigt bra och bits nästan aldirg!

och Blankis går bara bättre å bättre just nu! Så himla skönt att allt funkar super på en gång med ridningen!

Igår red jag Blanka på ridbanan runt 20-21 och FYFAN vad det blåste! Det var ju riktig storm ute. Blanka vart alldeles panikslagen då hon är mörkrädd XD och mörkt det var de igår! Hon hoppade och kastade sig för precis allt, men efter en stunds övertalning gick hon i fantastisk form och glömde helt bort monstren och spöken! Hon har förresten blivit jättefin nu, gått ner riktigt mycket i vikt. Så mycket att det börjar bli en fin ponny av henne! Det leder ju också till att hon orkar gå och jobba i formen och hoppa. Usch vad jag älskar denna ponny. Skulle aldrig byta henne mot någon!

Ska idag hem till min kära pappa efter skolan då ett medie ska komma hem till oss. Har enda sedan vi började bygga kännt att jag inte är ensam i mitt rum. Har hört röster och kännt mig allmänt övervakad. Jag vet att pappan min är överbeskyddande men jag menar det har verkligen känts som någon eller något är i mitt rum.

Min styvmamma och pappa har hört dörrar smälla och kännt en allmän olustkänsla så vi tyckte det är bäst för alla att ta ut någon att kolla så vi alla kan få ro på kvällarna! Jag har tröttnat på att ligga vaken framåt 5-tiden på morgonen! 


Likes

Comments