Att vara kär, förälskad. Inget är nog lika upp och ner som just det. För det är så mycket som hör till, så många känslor och tankar som hör dit. Ena stunden går man på rosa moln och hela världen är din, i nästa sitter du, som jag just nu, framför datorn med Veronica Maggio snälla bli min på högsta volym. Att någonting så oerhört fint kan göra så ont. Att något så glädjefullt kan föra ,ed sig så många tårar. Känslor av tomhet och förvirring. På båda sidor, såklart. Även om pojkar ofta finner det svårt att uttrycka sina känslor vet jag ändå. Vet att de är precis lika ledsna som vi.

Det har gått nästan exakt 4 månader sedan vi blev tillsammans och allt är precis lika rörigt med känslor hit och dit, som det var i början. Vissa dagar klarar vi av tillvaron bättre än andra.

Men jag vet ändå att när jag ligger där bredvid honom, och hela huset sover tungt, när den där tystnaden lagt sig och allt jag hör är hans andetag, just då vet jag av hela mitt hjärta att han är det enda jag vill ha. Att han är den enda som kan såra mig och läka mig på samma gång. Att han är den enda som får tårar att falla ner för mina kinder, och den enda som kan torka dem. För han är min trygghet och aldrig är jag så trygg som i hans närhet, så lycklig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

En tyngd har lyfts från mina axlar, ett enormt svart moln har blåst bort. Nu är jag fri. Nu känns allting mycket lättare, aldrig mer tillbaka till de där korridorer jag lärt mig avsky. Aldrig mer tillbaka till de människor som dag ut och dag in varit där, som med sin existens fått denna skolan att vara ett helvete. Adjö, jag hoppas vi aldrig möts igen. Aldrig har jag velat bryta så mycket som denna terminen aldrig har skolan varit värre, aldrig har jag brytt mig så lite. Aldrig har det funnits så lite ork. Jag har aldrig presterat så dåligt, jag har aldrig varit lyckligare av ett avslut.

Sista dagen fylldes mina kinder av tårar, tårar för alla lärare som gång på gång kämpat för mig. Visat mig livet. Hjälpt mig med livet, tankar. Lärare som grät hårdare än jag när de la armarna om mig och tryckte ut ett "Ta hand om dig nu, du är bra nog." För ett ögonblick var livet så underbart sorgligt. "Du har alltid ett hem hos mig" Det gör mig mindre rädd, mindre förtvivlad. Älskade lärare hur ni har visat mig livet. Tack för allting, ni gjorde så det gick. Att jag klarade allting.

Jag är faktiskt taggad på gymnasiet, redo för nästa steg i livet. Vill lära mig igen. Gnistan är tillbaka, den jag tappade någonstans i klassrummen i någon av bänkarna på Åsenskolan. Den vill igen, den är hungrig på livet igen, hungrig på skolan. En känsla jag saknat något oerhört. Äntligen är den tillbaka och jag ska ta vara på varje sekund den finns hos mig.

Nu ska jag kämpa tills luften går ur, för jag ska fan bli något. Ni ska få se att ni hade rätt. Jag kan. Jag lovar att jag kommer kämpa hårt nu!

Likes

Comments

Rörigt. Precis det ordet skulle jag använda för att förklara mitt liv just nu. Allting snurrar runt som nån sorts karusell. Och allting går alldeles för fort. Livet går för fort. Så fort att jag inte ens vet hur fan jag hamnade här. Här i denna jävla röran.

Jag mår inte dåligt, mitt liv är inte jobbigt. Jag är inte deprimerad eller ledsen, jag har inte ångest eller något sånt. Jag känner mig bara vilsen. Vilsen i mig själv och vilsen i livet som helhet. Jag frågar mig om det är såhär jag vill ha det, om det är såhär allting ska vara. Hundratals tankar och känslor som sliter hit och dit. Som vänder in och ut på min hjärna och som lämnar mitt hjärta alldeles förtvivlat.

Även om jag såklart känner mig glad ibland, sådär som alla gör. Ser jag inte riktigt mig själv längre. Mitt leende är inte lika lysande och mina ögon tindrar inte likadant. Lyckan sprudlar inte, den är mer undangömd. Som någon fin bordsservis som bara används under speciella tillfällen. Den är inte lika närvarande längre. Jag är inte olycklig alls. Missförstå mig inte. Jag vet bara inte hur jag känner. Hur jag känner över någonting. Livet är så oförutsägbart. Så föränderligt. Hela tiden förändras saker och det blir svårt att hinna med. Svårt att finna sig i de nya situationerna du inte kunnat förbereda dig på. Eftersom de kom alldeles utan förvarning, kraschade in i ditt liv. Inte för att det är dåligt. Bara annorlunda. Oväntat.

Jag har blivit kär, kär i någon jag aldrig borde blivit kär i. Men jag är glad att jag blev det. Glad att vi fann varandra. Trots allt som gjort så ont. Tärt på hjärtat. Alla skriken. Den där känslan av att jag inte har någon. Att jag inte har någon alls. För jag har sett vänner, människor runt omkring mig som jag älskat av hela mitt hjärta förvandlas till främlingar. Inget har gjort mer ont än det. Inget har slitit i själen värre än det. Bara kunnat se på när de försvinner från mig. Hur jag tappar greppet om de. Hur hjärtat delas i två. Den ena vill vara med honom, skrika åt de att det är deras förlust. Den andra delen vill be de att komma tillbaka, den bönar mig att hålla om de förklara för de att jag behöver de. Men jag är för stolt för något sådant. Istället bär jag huvudet högt och försöker glömma. Låtsas inte om att det är ansträngt. Låter de gå sin väg. Jag pratar inte med min bror längre. Eller rättare sagt, han pratar inte med mig. Och jag är rädd att jag inte kan lösa det. Att det är här vi står nu. 4 månader sedan jag sov hos min pappa. I början var det väl lite jobbigt, men nu har jag funnit mig i det. En del av mig vill ha tillbaka det lilla jag hade hos honom, utanför men ändå närvarande. Ändå där. Nu är jag bara utanför, bortglömd. Inte delaktig i det liv de har tillsammans. Det är inte ett klagomål, endast ett faktum. Förlåt. Jag önskar att jag kunde vara min bror tillmötes. Men det kan jag inte, fan det kan jag ju inte. Varför förstår ingen?

Jag inte tror på kärlek, inte tror på lyckliga slut eller att jag förmår att älska någon på det där sättet man ska. Det där familjära ordet jag inte använder på killar, Älska. Sådant finns inte hos mig. Inte nu, kanske senare. Vem vet? Men jag vet att jag gillar personen som bosatt sig i mitt rum, dedär rummet jag bott i sen 5 år tillbaka, som brukade vara dekorerat med djuraffischer och rosa möbler. Jag har känslor för honom. Han finns där inne och ockuperar min förvirrade själ. Ser till att den är rörig som aldrig förr. Tack.



För hur kan man älska när alla ber en att hata? Och hur kan man åtrå om alla ber en avsky? Hur ska hjärtat få ro när alla ockuperar? Hur ska jag få vara jag när alla ber mig vara någon annan?

Likes

Comments

Jag vill så himla mycket och jag känner så himla starkt men samtidigt räcker inte det. Inte när folk gör som Hen och tvingar sig inpå, river upp allt på bara några få minuter. När alla känslor väller över en igen och man inte vet vad som är på riktigt längre. För man känner sig så jävla vilsen och man gör så himla ont.

Jag förstår inte hur någon kan göra som Hen, försvinna utan någon förklaring, säga att de ska dö. Att veta att man inte räckte till, känna att man kunde gjort något. Lägga skulden på sig själv. Hur de sedan inte hör av sig på flera månader och man äntligen -glömt- äntligen lagt det bakom sig. Och just då slår de sig tillbaka in, säger att de vill ha en. Att man är saknad och de ber om förlåtelse. Det enda Hen fick som svar var, "Det är okej. Jag förstår" fast jag egentligen inte förstod alls. Förstod absolut ingenting. För nu finns någon annan, för jag trodde ju aldrig att Hen skulle komma tillbaka...

Samtidigt som jag nu inser att man saknat Hen. Utav bara helvete faktiskt. Och den andra skriker på mig, alldeles skräckslaget "Hen är ond, vill inget bra, Hen utnyttjar och manipulerar. Inget Hen sa till dig var någonsin sant" Och att Hen sedan kallar den andra en lögnare som manipulerar och kontrollerar gör så allt snurrar. För vem ska man tro på? Vem ljuger? Eller är det faktiskt så att ingen ljuger? Tänk om ingen ljuger. Tänk om de är lika dåliga båda två och jag bara inte ser det?

Ont gjorde det när Hen försvann. Mycket ont och jag kände mig ensam. Det var jag ju inte... Hade kvar alla vänner, min familj och allt såklart. Men samtidigt var jag ensammast i världen. Jag kände mig så oerhört blottad, så otillräcklig.

När den andre sedan i vild panik tar en till sig själv, gör en till en ägodel och hotar Hen. Skrämmer Hen till den grad att Hen mycket sorgset förklarar att den ska ge sig av igen. Då känner man som man inte äger sig själv. Och det är då man blir rädd. När ens egen åsikt inte spelar roll.  Och då var det för sent. Allt snurrade redan.

Att känna som jag gör nu, att känna sig så otroligt fast. Går jag så kanske han gör något dumt, speciellt när han är som han är. Men det jag kände för Hen finns kvar och då blir det jobbigt. Vad ska man göra? Är det själviskt av mig att tänka som jag gör? När han säger så fina ord och får mig att känna mig bäst? För han fanns kvar, när Hen försvann.

Precis så är det Håkan.

Likes

Comments

Det är onsdag morgon och jag är påväg till skolan, sen. 9:30 kör jag något för snabbt på den något för slaskiga asfalterade skogsvägen och bilen lyder mig inte. Istället för att fortsätta framåt förbi det gula huset på kullen, svänger bilen kraftigt åt vänster. Rullar rätt över motsatta körfältet och ner i det mossiga diket. Med en smäll kränger bilen till vänster innan den tillslut stannar i den blöta mossan. Och där står jag med halvt sönderslagen bil på en öde väg. Helvete. Jävla skit i helvete svär jag.

Jag har inte ont, eller? Kanske lite, nej. Från förarsidan syns ingenting på bilen, den ser hel och fin ut. På passagerarsidan däremot... Hela fronten har lossnat, framfästet till däcken, fråga mig inte efter vad det heter, har flyttat sig ca 3 cm... Och undertill visar det sig senare att den även tagit stryk.

Efter det kör pappa mig till skolan och jag stannar till andra lektionen, jag har lite ont i huvudet, och nog mår jag lite illa med. Det är nog ingen fara tänker jag. Sedan kommer skolsköterskan och bokstavligen tvingar mig från lektionen och menar att det är mycket allvarligt, och jag absolut måste till vårdcentralen. Anderstorps vårdcentral, vilket jävla skämt vad kan dom hjälpa mig med? Idioter får jag nog säga att 99% av dom som jobbar där är. Det är fan sorgligt.

Väl där träffar jag den värsta läkare jag någonsin mött, jag och mamma kunde inte hålla oss för skratt när vi äntligen fick lämna vårdcentralen. Min skolsköterska förklarade ändå för dem att jag verkade förvirrad, samt inte kädes riktigt närvarande. Att det var något fel helt enkelt, ÄNDÅ frågar läkaren vad som hänt och i 5 minuter tror mannen att jag blivit överkörd av en moped.... Bra med svensktalande läkare.

Efter att han sedan slagit mig i huvudet lite, kittlat mig och petat på min nacke drar han slutsatsen att mig är det inget fel på och till huvudvärken ska jag ta ett par Alvedon så går det över. Tack Tiborg!

Vid utgången kollapsar jag nästan, huvudet bultar och ögonen flimrar. Jag lyckas få tag på dörren och hålla mig uppe. Fyfan vad dåligt jag mår, och absolut ingen hjälp har jag fått. Skamligt.

När jag sedan kommer hem är jag så trött att jag håller på att somna flera gånger, mamma säger att jag absolut INTE får somna, ifall det är hjärnskakning.

När jag sedan vaknar torsdag morgon har jag ont i hela kroppen. Det känns som jag blivit överkörd av en lastbil. Lutar jag mig fram brusar hela huvudet och nacken värker. Ryggen gör hur ont som helst, känns som Blanka stampat på mig.. TACK Å LOV fick vi tag på en kvinna i Kulltorp som jobbar med alternativ medicin. Har gått till henne ett antal gånger innan å hon är helt fantastisk. Hon hade fått ett återbesök just den dagen och klockan 9:00 låg jag på hennes brits och fick hjälp. Det är bra att det finns folk som kan hjälpa till efter olyckor, till skillnad från Sveriges läkare!

Idag är det fredag och nu känns det mer som jag blivit överkörd av en personbil istället för lastbils-känslan. Så det är skönt iallafall. Kan dock inte påstå att jag mår bra.

Vad ni än gör, krocka inte. Det gör hur jävla ont som helst. Inte kul alls faktiskt. Och snälla ni, det gör 1000 gånger ondare morgonen efter. Tro mig. Och då krockade jag inte ens med en annan bil utan bara diket.


Stackars lilla bil.

Likes

Comments


Det är ren lycka att rida denna häst. Sedan jag tog bort sadel och träns har vi kommit varandra så otroligt nära, inte bara för att det inte finns någon sadel i vägen. Utan att jag känner att hon litar på mig, på mina beslut och att hon lyssnar så oerhört bra. Jag har aldrig upplevt något såhär otroligt förut, varje pass på henne slutar nu i ett stort leende, inga mer tårar, förutom de av glädje såklart. Allting stämmer så himla bra och jag rider inte med sadel mer nu. Den används bara ifall någon annan ska rida henne. Träns använder jag inte heller mer, bara i skogen. Har planer på att sluta helt med bett och endast ha det bettlösa nu istället.

Det är en sån frihet i att rida såhär, man känner sig som man är på toppen av världen. Hon bockar aldrig med mig när jag rider med rep. Inga sparkar och inga stegringar. Inga protester. Allt är perfekt. Hon är perfekt.

Det finns såklart de som, i avundsjuka?, skakar ogillande på huvudet och viskar om oss, det gör mig inget. De får tycka vad de vill om mig, för jag är så oerhört lycklig, känner mig så oerhört hel. Att deras ord och blickar inte kan ta ner mig. Nej inte en chans. Upp med hakan och le, för jag vet att de inte har upplevt denna känslan. Så hur i hela fridens namn ska de då kunna förstå vad frihet innebär? Det gör mig lite sorgsen dock, att se hur de inte kan tåla andras lycka. Att de måste försöka sig på att förstöra. Göra illa. Det måste innebära att de själva inte trivs. När man känner att klanka ner på någon så mycket yngre är en bra idé. Att det känns rätt. Rätt åt henne. För hon kan ju inget ändå.

Förstår inte varför speciellt när man ser hur min fina njuter, frustar och har öronen spetsade. Lyssnar och lyder. Lycklig, utan något bett som drar i henne, utan sadel som trycker och tyglar som rycker. Inget som spänner in och tvingar ner.

För det känns att det är så det ska vara idag. Ju starkare bett desto bättre, ju mer tyglar och remmar desto bättre är du, ryttaren. Om du behöver minst 5 inspänningstyglar och remmar för att klara av din häst då är du fan kung. Om du lyckas tvinga den till att lyda, ja då är du helt otrolig. Men jag ser det du inte ser. Kanske det du väljer att inte se. Jag ser själen som krossas, den som inte har något att säga till om. Jag ser det som blir kvar, tomheten i ögat, glimten är borta ersatt av nått mycket sorgligt. Sorgsna hästar och lyckliga ryttare.

Ögonen skriker att det gör ont, de knäpper på nacken och försöker på alla vis att lätta på trycken. Men den går ju fint iallafall. För det är ju det viktiga. Eller hur? Och om den protesterar, fram med spö och sporrar, starkare bett och hårdare hand. Säg till den onda hästen. För hästen gör fel och människorna gör, som alltid, rätt. Även om ni hör det 100 gånger, "rätta er själva före hästen" Kommer ni ändå instinktivt bestraffa era djur. De ska lyda, era maskiner. De ska jobba, de ska orka. Men viktigast av allt, de ska få er att fyllas av lyckoruset, de ska få upp er på pallen.

Ni är fulla av högmod, jag ser blicken. Vi är sämre än er. Ni är bättre än mig. För jag kan ingenting, och ni kan allting. För jag tror att jag är bättre än er. När jag alldeles lugnt går in i svarta termobyxor och en röd hoodie med färgstänk på. Rider runt utan sadel och träns och ler för mig själv. Nej usch sådant borde förbjudas. Här inne skall man vara professionell. Blanka är ju en fara till andra, en okontrollerbar vulkan som väntar på att sprängas. Vild.

Det är okej för mig, jag har inget behov av att vara bäst. För jag upplever friheten och känslan av det som inte går att beskriva, det som bara går att känna. Nej, ni får behålla era titlar. Du kan vara kung, bäst. Jag vill bara vara jag, Indianen med den knäppa hästen som har läskiga ögon.


Likes

Comments


Är ju några dagar efter med det här men känner ändå att idag är väl en lika bra dag som vilken som helst att skriva detta inlägg. Så då gör jag det.

Jag antar att det är nu såhär runt nyår som folk ser tillbaka på det gamla året och alla minnen de haft, jag kan ärligt säga att det här har varit det tuffaste året i mitt liv hittills. Till det vill jag tillägga att jag är stolt över att ha tagit mig igenom det och att jag står här nu och att jag är den jag är. För bara för det är nytt år blir man ingen ny människa jag är precis samma som jag var innan. Jag kan dock säga att jag är glad att kunna lägga detta år bakom mig och kunna blicka framåt och drömma om hur detta året ska te sig.

Likes

Comments

Som om jag inte var bortskämd nog....

Mor och Far bestämde sig, tack vare mitt tjatande, att det ändå skulle vara väldigt bra om jag fick en mopedbil då de har separerat, sedan länge, och det är jobbigt för de att hela tiden köra runt på mig. Så då fick jag denna pärlan, ja hon är högljudd och har inga bromsar men vafan, de är ju precis som jag!

Det är så härligt att kunna ta sig vart jag vill när jag vill utan att behöva tänka på hur folk jobbar, frihetskänslan är total. Det är väldigt smidigt att kunna ta sig till skolan själv om morgonen, man blir dessutom mer motiverad till att gå upp när man kan sitta där å lyssna på hur hög musik man vill utan att folk klagar på huvudvärk eller nått annat löjligt.... ;)

Katterna uppskattar bilen de med och sitter på den minst 5 gånger om dagen, det är ju trevligt när andra kan ta nytta av sina presenter.

Likes

Comments


Jag älskar att prova nya saker speciellt i ridningen, det var så jag kom på att testa att rida Blanka med halsrem/rep (vad man nu vill kalla det) Och herregud! Varken jag eller Blanka har provat detta innan så jag hade inte en aning om hur jag skulle göra eller hur hon skulle reagera, men vafan? Man måste ju leva lite!

Jag började med att testa när hon hade sadel och träns på henne för att se hur det skulle gå, men det var inga problem alls och snart rök både sadel och träns av. Hon lyssnade på alla hjälper jag gav henne och jäklades inte en enda gång! Det kändes nästan som hon rentav njöt av ridpasset!

Det är en så otrolig känsla att rida henne på detta sättet för hon tvingas ha 100% uppmärksamhet på mig, och det är så roligt att det faktiskt fungerar! Vi kan tom rida igenom LB1 utan några bekymmer. Man märker på henne att hon trivs att ridas såhär då hon frustar och höjer ryggen och är allmänt trevlig hela vägen!

Man märker verkligen att min lilla filur litar på mig nu, då jag tror att mycket av sånt här hänger på tillit och respekt för varandra. Att vad denna ponny skänker mig mycket glädje, jag behöver inte hoppa ett enda hinder för att uppleva total lycka. Har aldrig varit såhär stolt över henne.

Hon är allt det finaste jag har

Finns en liten filmsnutt på youtube om ni vill kika;

https://www.youtube.com/watch?v=HztI-eYZd70


Likes

Comments

Igår kväll var nog en av de bästa kvällarna i mitt liv tack vara två personer, N och Håkan Hellström.

Vi satt ett antal rader ovan scenen där finaste Håkan med sin egendomliga humor och peppande metaforer, och de finaste texter jag någonsin hört, stod. Och det var en upplevelse olikt något annat.

När han började sjunga "Om du går i mörker och det regnar stenar." Början till min favorit Håkan låt, Pärlor. Ja då gick det rätt in i hjärtat på mig och tårarna började forsa. Inte för att Håkan Hellström stod framför oss och sjöng, inte för att jag är något superfan som får absolut panik när denna man står framför mig. Nej, Håkan är ingen gud, han är inte mer än jag. Faktum är att han är precis som jag. Kött och blod, mänsklig. Jag grät för att när han sjöng gick orden rakt in i själen på mig. Och allt som känts så jobbigt bara rann av. Jag kunde stå där och grina för att jag är stark. Och jag kände precis så han sjöng. Och det var helt underbart. Fina Håkan Hellström.

Jag är väldigt nöjd med konserten då han sjöng alla låtar jag önskade höra och det var 1000 gånger bättre än jag kunnat inbilla mig, han var så otroligt bra! Publiken var så otroligt bra, ja, hela alltet var så bra! Och det blev inte sämre av det faktum att N stod bredvid mig och vi kunde gräta om vartannat!

Sen var det ju inte helt fel att höra hur fult vi sjöng på det vi, mellan tårarna, lyckats filma in.

När vi satt där berättade N att hon skulle vilja ha en tatuering med någon av Håkans texter, typ "Man måste dö några gånger innan man kan leva" Och det fick mig att tänka när jag låg i sängen väl hemma igen fram på småtimmarna. Vilke Håkan-citat skulle jag kunna tänka mig att tatuera på min kropp? Denna diskussion jag vilt ledde i mitt huvud kom fram till ett svar. Att jag aldrig skulle kunna välja bara en. Nej det finns alltför många bra! Jag skulle inte heller bara kunna tatuera in Håkan när det finns så många andra artister som jag lika mycket. Som betytt så oerhört mycket. Jag kom därför fram till att hela jag skulle vara täckt av text från öron till tå och inte ens det hade nog räckt! Nej något Håkan citat skulle jag nog inte kunna välja. Inget annat heller för den delen. För jag tror inte att det skulle vara så attraktivt med text över hela kroppen. Nej orden passar nog bäst impregnerade i min hjärna så jag kan sjunga dem högt precis när jag vill!

Att vad du är fin Håkan, tack för en otrolig konsert som gick djupt in i själen min. Att det finns människor som är så fina som du trodde jag faktiskt inte.

Likes

Comments