Är ju några dagar efter med det här men känner ändå att idag är väl en lika bra dag som vilken som helst att skriva detta inlägg. Så då gör jag det.

Jag antar att det är nu såhär runt nyår som folk ser tillbaka på det gamla året och alla minnen de haft, jag kan ärligt säga att det här har varit det tuffaste året i mitt liv hittills. Till det vill jag tillägga att jag är stolt över att ha tagit mig igenom det och att jag står här nu och att jag är den jag är. För bara för det är nytt år blir man ingen ny människa jag är precis samma som jag var innan. Jag kan dock säga att jag är glad att kunna lägga detta år bakom mig och kunna blicka framåt och drömma om hur detta året ska te sig.

Likes

Comments

Som om jag inte var bortskämd nog....

Mor och Far bestämde sig, tack vare mitt tjatande, att det ändå skulle vara väldigt bra om jag fick en mopedbil då de har separerat, sedan länge, och det är jobbigt för de att hela tiden köra runt på mig. Så då fick jag denna pärlan, ja hon är högljudd och har inga bromsar men vafan, de är ju precis som jag!

Det är så härligt att kunna ta sig vart jag vill när jag vill utan att behöva tänka på hur folk jobbar, frihetskänslan är total. Det är väldigt smidigt att kunna ta sig till skolan själv om morgonen, man blir dessutom mer motiverad till att gå upp när man kan sitta där å lyssna på hur hög musik man vill utan att folk klagar på huvudvärk eller nått annat löjligt.... ;)

Katterna uppskattar bilen de med och sitter på den minst 5 gånger om dagen, det är ju trevligt när andra kan ta nytta av sina presenter.

Likes

Comments


Jag älskar att prova nya saker speciellt i ridningen, det var så jag kom på att testa att rida Blanka med halsrem/rep (vad man nu vill kalla det) Och herregud! Varken jag eller Blanka har provat detta innan så jag hade inte en aning om hur jag skulle göra eller hur hon skulle reagera, men vafan? Man måste ju leva lite!

Jag började med att testa när hon hade sadel och träns på henne för att se hur det skulle gå, men det var inga problem alls och snart rök både sadel och träns av. Hon lyssnade på alla hjälper jag gav henne och jäklades inte en enda gång! Det kändes nästan som hon rentav njöt av ridpasset!

Det är en så otrolig känsla att rida henne på detta sättet för hon tvingas ha 100% uppmärksamhet på mig, och det är så roligt att det faktiskt fungerar! Vi kan tom rida igenom LB1 utan några bekymmer. Man märker på henne att hon trivs att ridas såhär då hon frustar och höjer ryggen och är allmänt trevlig hela vägen!

Man märker verkligen att min lilla filur litar på mig nu, då jag tror att mycket av sånt här hänger på tillit och respekt för varandra. Att vad denna ponny skänker mig mycket glädje, jag behöver inte hoppa ett enda hinder för att uppleva total lycka. Har aldrig varit såhär stolt över henne.

Hon är allt det finaste jag har

Finns en liten filmsnutt på youtube om ni vill kika;

https://www.youtube.com/watch?v=HztI-eYZd70


Likes

Comments

Igår kväll var nog en av de bästa kvällarna i mitt liv tack vara två personer, N och Håkan Hellström.

Vi satt ett antal rader ovan scenen där finaste Håkan med sin egendomliga humor och peppande metaforer, och de finaste texter jag någonsin hört, stod. Och det var en upplevelse olikt något annat.

När han började sjunga "Om du går i mörker och det regnar stenar." Början till min favorit Håkan låt, Pärlor. Ja då gick det rätt in i hjärtat på mig och tårarna började forsa. Inte för att Håkan Hellström stod framför oss och sjöng, inte för att jag är något superfan som får absolut panik när denna man står framför mig. Nej, Håkan är ingen gud, han är inte mer än jag. Faktum är att han är precis som jag. Kött och blod, mänsklig. Jag grät för att när han sjöng gick orden rakt in i själen på mig. Och allt som känts så jobbigt bara rann av. Jag kunde stå där och grina för att jag är stark. Och jag kände precis så han sjöng. Och det var helt underbart. Fina Håkan Hellström.

Jag är väldigt nöjd med konserten då han sjöng alla låtar jag önskade höra och det var 1000 gånger bättre än jag kunnat inbilla mig, han var så otroligt bra! Publiken var så otroligt bra, ja, hela alltet var så bra! Och det blev inte sämre av det faktum att N stod bredvid mig och vi kunde gräta om vartannat!

Sen var det ju inte helt fel att höra hur fult vi sjöng på det vi, mellan tårarna, lyckats filma in.

När vi satt där berättade N att hon skulle vilja ha en tatuering med någon av Håkans texter, typ "Man måste dö några gånger innan man kan leva" Och det fick mig att tänka när jag låg i sängen väl hemma igen fram på småtimmarna. Vilke Håkan-citat skulle jag kunna tänka mig att tatuera på min kropp? Denna diskussion jag vilt ledde i mitt huvud kom fram till ett svar. Att jag aldrig skulle kunna välja bara en. Nej det finns alltför många bra! Jag skulle inte heller bara kunna tatuera in Håkan när det finns så många andra artister som jag lika mycket. Som betytt så oerhört mycket. Jag kom därför fram till att hela jag skulle vara täckt av text från öron till tå och inte ens det hade nog räckt! Nej något Håkan citat skulle jag nog inte kunna välja. Inget annat heller för den delen. För jag tror inte att det skulle vara så attraktivt med text över hela kroppen. Nej orden passar nog bäst impregnerade i min hjärna så jag kan sjunga dem högt precis när jag vill!

Att vad du är fin Håkan, tack för en otrolig konsert som gick djupt in i själen min. Att det finns människor som är så fina som du trodde jag faktiskt inte.

Likes

Comments

Det är väldigt läskigt hur jag fortfarande inte greppat att denna varelse är borta, när jag ser bilder på honom så vet jag att han har funnits här, att han har stått i den boxen och att han har burit mig på sin rygg. Jag vet ju det, men jag gör ändå inte det. Och jag förstår inte hur min hjärna har lyckats fått mig att tro att denna varelse på något sätt inte funnits här. Varje gång jag rider förbi hans grav vet jag att han finns där samtidigt som jag inte har ett minne av hur han var. Jag minns hur han stod där i hagen, jag minns hur jag höll på att svimma. Hur jag la armarna om honom och hur ont det gjorde. Hur ont hela mitt jag gjorde. Jag minns blodet och jag minns hans ögon. Men på något sätt känns det falskt. Som något som hänt någon annan. Som att det jag såg endast var en dröm. Att all den tiden med honom inte var på riktigt. Jag skriver så för jag vet inte hur man annars skall kunna förklara det.

Jag lägger inte ner all min tid på att gråta över detta djur, nej. Men det gör mig ont att minnas stunden, att minnas allt som kunde varit. -han var ju bara en häst- biter inte på mig för -jag är bara en människa-

Jag sörjer inte honom längre, men känslan av tomhet varje gång jag minns den är kvar. Och minns det gör jag. Varje gång jag går in i mitt rum möts jag av väggar fylla av bilder av honom. Tomheten den äter inte på mig, den tär heller inte på mig. Men den finns där och jag räds den inte. För tomheten är det han är nu, och jag vill att han ska vara här på något sätt.

Jag kan ärligen säga att jag saknar denna individ något oerhört, jag saknar allt som var, och allt som inte var. Jag skriver detta med tårar rinnandes nedför mina kinder nu. Inte för tomheten, utan för saknaden. För att det känns så oerhört fel att han inte finns där nu.

Om jag blundar tillräckligt hårt kanske jag kan se dig där igen?

Likes

Comments

Tänk om man kunde bestämma hur livet skulle vara, om man kunde få skriva sitt eget manus och sedan leva därefter. Om man kunde bestämma hur allt skulle spelas ut utan en enda överraskning. Visst skulle det vara tråkigt?

Ändå är det nog det vi önskar ibland, att kunna ta kontroll över våra liv till den grad att vi kan styra precis allt som kommer hända. Man skulle kunna stoppa så mycket ont, men på vägen skulle mycket av det goda gå till spillo. Ändå sitter jag här och önskar att jag skulle kunna få lite mer kontroll. Att jag skulle kunna få ändra på några få saker och göra detta livet mer som jag önskar att det ska vara.

Självisk skulle jag nog kalla denna tanke. Men jag anser att vi alla har rätt att få vara det ibland, även vad de omkring än må säga. För jag tror att vi människor ibland behöver få vara själviska. Jag tror att det enda sätt för oss att kunna leva på riktigt och kunna bry oss om varandra precis så mycket som vi önskar, måste vi ibland sätta oss själva i det främsta rummet. För om inte vi gör det lite då och då, hur ska vi då kunna förvänta oss att andra skall göra det? Hur skall vi kunna förvänta oss att de vi älskar skall kunna sätta oss främst om det är något vi inte ens klarar av? Jag önska att fler människor var starka nog att inse att de inte behöver någon annan än sig själva. Att de är starka nog att kämpa ensamma, för ingen annan kan kämpa i deras ställe. De måste vinna inte han eller hon.

Jag är rädd att de som förtjänar mest får minst endast för att de inte vågar ta plats, för att de inte vågar växa. Och det är mycket sorgset att se. När man så väl vet att denna människa klart fan är stark nog själv. Man behöver inte vara stålmannen man behöver bara vara sig själv. Låt inte någon annan styra ditt liv, det är meningen att du ska vara huvudpersonen i den här historian inte de. För även om ditt manus inte kan ändra det som händer runtomkring måste du ändå inse vilken roll som hör hemma i förgrunden, respektive bakgrunden.

Göm dig inte i deras skugga. Du är stark nog att vara ljuset som kastar skuggan.

Likes

Comments

Så det här med gymnasieval är ju inte särskilt lätt alls. Man sitter där å blir deprimerad när man sakta inser att alla de man spenderat de senaste 3-4 åren ihop med alla ska ge sig av åt olika håll. Lite läskigt är det ändå, att bara ge sig ut och bryta sig loss, utan vänner menar jag. De man knappt känner alls blir totalt överlyckliga när de får reda på att ni två -antagligen- kommer gå i samma skola. Det blir en lättnad på nått sätt, ett ansikte man känner igen sen förut. Något som gör att man känner sig i trygg i situationen.

Det är lite konstigt ändå, att tänka på hur otroligt många timmar man befunnit sig i samma klassrum som alla dessa underbara människor och nu kommer man kanske aldrig mer se dem igen. Sorgligt skulle jag nog kalla det. Men det är väl detta som är livet? Vad vet jag, femton år med en hjärna som snurrar fram och tillbaka. Man inser hur liten man är nu när alla dessa val ska göras. Man är så van vid att alla vuxna bestämmer allt de säger vad man ska lära sig varpå man nickar och pluggar på. Men nu ska vi alltså välja vad vi vill hålla på med alldeles själva? Och det måste man ta på fullaste allvar för nu kommer man vara fast med detta under hela ditt liv, som man hör var och varannan dag vilket normalt följs upp med; tja men man kan ju alltid utbilda sig till något annat efteråt om man skulle vilja och läsa på komvux eller liknade. Men ÄNDÅ, du är helt körd om du väljer nått du inte vill fortsätta hålla på med senare!

Galen blir jag på allt detta, man känner hur alla relationer klipps av, för på något sätt ser jag dessa elever, arbetskamrater som en del av mitt liv. Man är ju trygg med dem nu, vi stöttar varandra, frågar om något är fel, vi hälsar för fan på varandra i korridoren! Men jag vet ju så väl att flertalet av dessa individer som sagt inte kommer finnas i mitt liv efter nian och det är faktiskt skrämmande.

Först tänkte jag gå hästlinjen, i vildaste panik valde jag det och klängde mig fast vid den tanken, tryckte in den i skallen på mig själv enda tills det lät väldigt bra, tills jag tänkte att fan det är ju så jag! Vilket jag nu inser bara var svar jag var tvungen att ha eftersom alla frågar vad man ska gå och man står där och ler för man har fan inte en jävla aning, men det kan man inte säga för då får man höra hur viktigt det är, att man måste bestämma sig snart. Att livet inte väntar! Jo tack Bertil jag vet! Men nuu har jag nog bestämt mig, säger hon för 7:e gången.... Jag ska gå samhäll och jag ska bli lärare. Det känns bra på nått sätt, samhäll. Det rullar fint på tungan, det känns som ett förståndigt val. Ett säkert kort. Och lärare behövs! Så varför inte? Det kommer nog passa mig fint. Man kan få jobb överallt för skolor behövs i hela världen. Inte för att jag har några planer på att jobba i Thailand, men om man någon gång känner för att flytta utomlands har man ett universalt yrke iallafall! Skitsmidigt. Och jag älskar att hjälpa människor och lära ut, dock har jag endast lärt ut galoppfattningar såhär långt men vafan, hur svårt kan det vara att lära barn skillnaden på where, were och we're? 

Where are we?

We're back where we were yesterday..

Likes

Comments

Som några kanske vet har Blanka probmel med ryggen lite från och till vilket leder till att hon får vila lite då och då. Det är inte superofta men det kommer och går. Vi tar då ut Vicky, innan hade vi Anna men det tar vi nu bara 2 gånger om året, som är hästmassör och så får hon klämma och lysa henne. Detta funkar bra ett tag men sen blir hon dålig igen. Denna gången hade jag precis fått tillbaka henne så hon gick alldeles underbart och var hur fin som helst och sen dagen därpå var hon tjurig och inte alls medgörlig. Sen när jag kände på ryggen hade hon superont. Skitskoj! När jag upptäckte det började jag isa henne varje dag men det blev bara värre och värre och veckan därpå ringde vi Vicky. Hon klämde på henne lite lätt och Blanka reagerade så grovt att hon sparkade rätt in i väggen. Så starkt har hon aldrig reagerat innan. Men eftersom ponnyn får tillbaka detta hela tiden tänkte vi att det kanske inte har med ryggen i sig att göra, utan någonting inuti som gränsar till ryggen. Nämligen njurarna. Så vi har nu köpt örtmedicin till henne och jag hoppas på det bästa! Jag vill inte få allt för höga förväntningar men det hade varit helt fantastiskt om hon kunde bli av med det. Det är ju aldrig kul när ens bästa vän mår dåligt!

Efter att Vicky lyst Blanka kunde hon klämma på henne hur hårt som helst utan minsta reaktion....

Likes

Comments