Jag har mått piss. Verkligen varit på botten. Jag började blogga igen för att skriva av mig, men jag har inte orkat. Jag har inte ens orkat gå upp ur sängen på ca 3 veckor minst.

Ska jag vara ärlig har jag inte velat leva vissa kvällar. Dom kvällarna man ligger där och känner sig helt värdelös, att man inte räcker till. Man ligger där i sängen, med tårarna rinnandes ner för kinderna, med hela magen fylld med ångest. Man får panik och man drar sig i håret. För man orkar inte mer. Men sen har jag somnat, sovit dåligt, drömt om allt som snurrar i mitt huvud, vaknat och sedan somnat igen. Sen är det morgon och jag vaknar alltid med huvudvärk, en sån fruktansvärd huvudvärk efter dessa kvällar. Och det är då jag inte orkar gå upp på morgonen. Och sen kommer ångesten igen, att jag inte ens kan gå upp ur sängen? Hur dålig får man va...?

Men trots att jag på riktigt mått värre än var jag nånsin gjort innan så finns det nånting som ändå får mig att gå upp ur sängen tillslut. Och jag vet inte exakt vad det är men jag tror det kallas hopp. Hopp om att det faktiskt kommer bli bra som alla säger. Hopp om att få känna sig glad igen.

Och det är jag idag. Allt är inte bra, jag har fortfarande mycket ångest, jag är fortfarande trött och jag har ibland svårt att gå upp ur sängen. Men det är lite bättre, tillräckligt för att jag ska känna lite hopp och lite glädje. För jag kan rida på dusty igen.

Efter olyckan vågade jag inte rida och dusty krånglade bara i uppsittningen vilket gjorde allt värre. Och jag red inte. Jag ville knappt till stallet och allt kändes hopplöst. Men sen tog jag mig upp. Efter ångestattacker och lite övertalning (och lite lugnande tabletter) såå kom jag upp och det gick bra. Det var en vecka sen nu och jag har ridit nästa varje dag efter det. Och det har vart roligt på riktigt. Och nu längtar jag till nästa ridpass. Han känns såå fin att rida och jag ser en framtid med oss. Och det ger mig hopp om att saker blir bra tillslut.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 233 Readers

Likes

Comments

Den här dagen har gått så långsamt. På förmiddagen gjorde vi övningar i klassen som handlade mest om vänskap osv. Och i slutet skrev vi lappar till varandra. Alltså jag skrev en lapp till varje person och sedan hade man då massa lappar där det stod fina saker om en själv. Och det var faktiskt fint, jag fick en del om att jag var stark, snäll, fin och rolig så det kändes bra.

Men jag vaknade med huvudvärk som inte släppte och jag sa till min lärare att jag åkte hem efter lunch. Inte bara pga huvudvärk utan för att jag inte orkar. Och nu är det inte så att jag är lat (eller jo det är jag också) men så är det inte i detta fallet. Utan när jag inte orkar menar jag att mitt huvud liksom inte kan ta in vad folk säger, att jag blir trött i huvudet och kan inte koncentrera mig. Och jag vill oftast bort från klassrummet när jag mår så för jag är rädd att få ångestattack oså. Så därför går jag bara halvdagar tre dagar i veckan för tillfället. Och min lärare vet om hur jag mår så hon förstod när jag åkte hem.

Jag kom hem runt 13 och har sovit till och från fram till nu. Men huvudvärken är kvar, jag är fortfarande trött. Och det är när jag är trött som jag har lättast att må dåligt, om ni förstår vad jag menar. Jag får ångest för att jag är trött. och även om jag sover så hjälper det inte, och då blir jag frustrerad för att jag inte vet vad jag ska göra, vilket leder till ångest.

För det är nog det som är jobbigast, den orkeslösheten och tröttheten jag upplever. Att jag inte har någon som helst energi. Jag tänker det som så här, att "vanliga" människor, eller personer som mår bra. Dom har 100 % energi under dagen och sen beroende på vad dom gör så gör dom av med olika. Men oftast har dom lite procent kvar när dagen är slut. kanske 15% ? Men jag, vaknar upp med 15% trots att jag sovit hela natten. så när halva dagen gått har jag bara några få procent kvar. och alla har ju någon gång varit riktigt trötta, eller hur? Ni vet när tankarna drar iväg nästan och man orkar inte fokusera på något. SÅ känns det för mig efter halva dagen. och det gör mig frustrerad för jag VILL inte känna så.

Och den ständiga huvudvärken som är där varje dag, varenda jävla dag. mer eller mindre, och idag var det mer. Jag blir galen snart för jag är så trött på att vara trött. trött på att få ångest för minsta lilla. trött på att känna såhär. och jag försöker, verkligen hitta motivation och inspiration till livet och allt som hör till. vissa stunder under vissa dagar går det, och det är ju alltid något men det är så sjukt svårt när energin är på noll.

meen nu ska jag till stallet, kolla på hoppspecialen och kanske få motivation för jag ska försöka mig på att rida i morgon och jag måste förbereda mig mentalt i typ 2-3 dagar för det (: Och jag ska självklart mysa med Dusty, han ger mig alltid lite energi.

Likes

Comments

För mig började det som en trötthet, en ständig trötthet. Ni vet som om man vart vaken i 48 h och inte orkar fokusera på något, orkar inte bry sig och det enda man vill är att sova. Skillnaden nu var bara att jag gick o la mig kl 22 och vaknade kl 8, och när kl sedan var 12, det var då jag kände mig som tröttast.

Jag orkade inte ens åka till stallet vissa dagar, det som brukade vara det bästa på dagen. Och det gav mig dåligt samvete, att låta Dusty bara stå där när jag vet att han mår som bäst när jag är med honom. Det dåliga samvetet gav mig ångest som gjorde att jag blev ledsen.

Jag orkade inte plugga alls. Jag har aldrig vart en "plugghäst" men nu hade jag noll motivation. Jag hamnade efter och det gav mig ångest.

Till slut fick jag ångest och dåligt samvete av allt. Jag hade dagar då jag bara ville gråta och jag var förvirrad, för jag kunde inte förstå varför. Det var inget som hade hänt? Jag har vart med om så mycket värre saker i livet och om man jämför så är livet ganska så bra nu. Så varför ledsen? varför ångest? Något måste vara fel tänkte jag.

Efter att ha känt såhär i ca 2 månader så lyssnade jag till slut på folk i min omgivning som tyckte att jag skulle uppsöka läkare. Jag tänkte att jag måste ha brist på någon vitamin eller nåt så jag gick till läkaren och förklarade allt.

"Har du haft tankar på självmord det senaste?" fick jag frågan. Men gud nej! Vad tror hon om mig? Jag vill leva, men när jag tänkte efter så kunde jag ofta känna att det hade vart skönt o krypa ur sin kropp ett tag och försvinna. Inte dö, men bara försvinna en stund.

Jag fick fylla i ett sånt papper med massa frågor och jag tog blodprov. Jag var inställd på att jag skulle få typ järntabletter eller något. Men läkaren ringde två dagar senare.

"Provsvaren såg bra ut så det är inget fel med det. Och så som du då beskriver det så verkar det som du har en depression. Så jag skriver ut tabletter mot det och bokar tid för en psykolog om det känns okej?"

Jag blev helt ställd.. vadå depression? Vadå tabletter? Ska jag leva på tabletter för att må bra? Jag vill verkligen inte bli sån. Men jag svarade att det var okej och jag hämtade ut mina tabletter.

Jag tog en hel tablett. (Sertralin 50mg) och jag inväntade glädjen. Men den kom inte. Senare samma kväll fick jag känslan av att det kröp i kroppen, jag ville springa, slåss, skrika, explodera. Jag ville gråta och skratta på samma gång. Jag satt i soffan men kunde inte bestämma om jag skulle ligga ner eller sitta upp. Jag slet mitt hår och stirrade tomt upp i taket. Alla som sa något till mig snäste jag åt och rörde någon mig slog jag mot den. Jag var rädd, jag kände inte igen mig själv. Och känslan av ångest åt upp mig inifrån.

Så just nu lever jag med depression, och jag tar en dag i taget. Ena dagen kan vara hemsk medan andra dagen kan vara helt normal. Jag upplever det som att min värld är färglös och känslorna är tomma och att vissa dagar har lite färg och kanske lite glada känslor och jag försöker ta vara på den lilla färg jag får i vardagen. men det är svårt.

Jag började blogga nu för att få ur mig känslor och kanske kan någon känna igen sig? jag vet inte. Det är mest till för mig men vill någon läsa så får den gärna göra det.

Likes

Comments