Min högsta dröm är att få bli mamma och har varit så länge jag kan minnas. När vi äntligen bestämde oss att försöka bli föräldrar så blev jag hur glad som helst, äntligen! Men månaderna gick och mensen kom lik förbannat varje gång. Redan där började man känna sig orolig, tänk om vi inte kan få barn? Man gick igenom en minikris varje månad fram tills det äntligen kom -plusset! Vi var gravida.

Tankarna började direkt, hur ska vi berätta, när ska vi berätta osv. Vi hann till och med börja planera julen, hur vi som familj skulle skapa nya traditioner.

Man började berätta ju längre tiden gick och varje gång slutade man med mening "det är ju fortfarande ganska tidigt, något kan ju fortfarande hända" och varje gång fick vi svaret "det klart, men det kommer det ju inte göra. Det kommer gå jättebra." I vårat fall hände det som inte fick hända. Min dröm har förskjutits ännu mer. Jag hade, i mitt huvud, i 13 veckor om inte ännu längre varit mamma i mitt huvud. Vem är jag nu? Änglamamma påstår några, andra menar att jag aldrig varit en mamma och kan inte vara änglamamma. Jag vet inte vilket.

Innan jag blev gravid bestod min livsstil av att jobba, träna, äta någorlunda nyttigt och bra och vara med vänner och familj.
När jag blev gravid så började jag må illa, kände mig bakfull varje dag i över sex veckor. All min tid gick åt att planera för att må så lite illa jag kunde. Gå upp tidigare för att äta innan jobbet, jobba och försöka dölja illamåendet och magen som växte i raketfart. Alltid tänka på vad jag sa så jag inte skulle försäga mig. När jag kom hem var det soffan som gällde, inte träning, inte umgänge med de jag tycker om. Utan jag, soffan och något onyttigt att äta för det gjorde mig mindre illamående. Jag vet att jag tänkte att det var tur att jag inte mådde så här utan att få något utav det. I september skulle jag ju få min belöning.

I slutet började jag dock må bättre och fyra dagar innan så hade jag till och med sprungit några kilometer och ingen var lyckligare än jag. Nu hade det vänt. Vi var ett superteam jag och lill* pyret i magen. Vad jag inte visste då var att det lill* pyret inte levde. Det var bara jag som sprungit de där kilometrarna. Inte vi.

Sen kom fredagen den 3/3 2017, jag började sent. Tränade lite gravidträning på morgonen och redan där kändes något fel. Väl två timmar in på arbetsdagen kom det, blodet. Senare samma dag fick vi veta att vi fått ett missfall.

Även om vi under dessa veckor bearbetat allt bra så står jag här idag, fast det är långt i från mig själv  Jag kan ännu inte få på mig mer än ett par byxor. Jag orkar knappt träna med få vikter utan att kunna gå på flera dagar. Jag har inte orken att träna som jag vill. Har ett sötsug utan dess like. Orkar inte heller ta tag i att ses med mina vänner. Jag är inte lika glad som förut. Julen i år behöver inte ändras för jag är ingen mamma längre. Jag kommer bara vara Josephine. Om jag nu hunnit bli mig själv tills dess?

Likes

Comments

Så många frågor som dyker upp när det händer en själv. Frågor som man tror att man är ensam om att genomgå. Men ändå en av fyra? Det är ganska många med tanke på hur många barn det faktiskt blir till varje dag. Varför är det ändå så att man tror att man är ensam? Jag tror på att allt beror på tabun kring missfall. Man vill inte prata om det, man känner sig misslyckad och vill inte visa det för resten av världen. Man väljer att behålla det för sig själv och kanske sina närmaste.

Därför har jag valt att starta denna blogg. För att uppmärksamma det som många går igenom varje dag. Du/ni är inte ensamma. Om inte jag skulle berätta om vår upplevelse kring vårt MA/missfall så är jag en av dem som skäms i hemlighet. Jag vill inte göra det. För innerst inne så vet jag att det inte var vårat fel även om det känns så många gånger.

Jag vill vara med och bidra till att fler pratar om sina upplevelser kring sitt/sina missfall. Jag vill få andra att känna att det är okej, vi är fler, vi behöver inte gömma oss bakom det, det är en del av vårat liv även om det är sorgligt på så många sätt.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans så kan vi klara allt.

Likes

Comments

"Det är vanligt, ni är inte ensamma. En av fyra kända graviditeter slutar i missfall."

Varför var vi tvungna att vara en av fyra? Varför kunde inte vi bli någon av de andra tre av fyra? Varför just vi? Hur kan andra bli gravida gång på gång utan att vara en av fyra en enda gång?

"Se det positivt, du har en kropp som kan avsluta något som inte hade blivit något bra. Något hade ju gått fel. Det är inte erat fel."

Det är sant och bra av min kropp. Men varför var den här graviditeten tvungen att bli fel? Varför skulle det vara i min kropp som det skulle gå fel? Varför är det jag som måste gå med ett dött embryo, vårt barn, i magen i över fem veckor och tro att allt är bra? Och får fortsätta bära det i över en vecka till innan någon tar ut det?

"Nu vet ni ju att ni kan bli gravida. Nästa gång säger sannolikheten att allt går bra. Det klart det går bra nästa gång."

Orden som på ett sätt lugnar mig och ger mig hopp inför framtiden. Men lika mycket skrämmer de mig. Denna graviditet hade vi tron på att allt skulle gå bra. Det var ett barn vi väntade inte ett missfall. Tänk om nästa har samma utgång. Tänk om det inte går bra nästa gång, hur stor är sannolikheten då att allt kommer sluta bra.

Tänk om vi blir en av fyra en gång till.

Likes

Comments