Det blev negativt denna gången också. Trots att mensen inte ska komma förrän onsdag så testade jag med ett "tidigt test" redan idag. Tron om att det skulle bli ett svagt plus raderades och det var bara ett stort minus. Åh jag som verkligen trodde att det var vår tur nu. Vet att det fortfarande kan ändras, men den tron är borta. Men ja hoppet finns där.

Men hur länge måste jag leva på hoppet? Jag vill leva på lyckan. Lyckan över att stolt bära mitt barn i min magen. Hälften av dig och hälften av mig. Visst är jag lycklig på andra plan. Men lyckan kan aldrig riktigt vara den totala lyckan när man lever i en ständig kamp. En kamp som den som inte lever i den aldrig kan tänka sig hur det känns.

Det är jobbigt att känna sig ensam i den. Det klart att jag och min sambo pratar om det nästan varje dag. Men man kan aldrig riktigt prata med en utomstående. För de vet inte hur det är. De kan fråga hur det går och hur man mår. Men jag känner att jag inte kan svara riktigt ärligt på hur jag mår. För då kommer det bara massa tips och råd för hur de eller andra som de känner har gjort. Medkänslan finns aldrig riktigt där. Jag vet ju att de försöker, men det är så på ytan.

2017 som jag verkligen trodde skulle bli det bästa året på länge håller på att ta slut, visserligen 2 månader kvar. Dock skulle jag legat här med en 2 månaders bebis om allt gått bra. Nä, 2017 kommer inte ses som ett bra år även om vi kommer bli gravida innan året är slut. 2017 kommer kommas ihåg som en kamp och olyckligt år.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I förra inlägget berättade jag om min magiska känsla om att det är våran månad, nu kommer vi bli gravida. Nu är jag dock inte lika säker längre. Ägglossningstesten vägrar att visa positivt, man börjar läsa på nätet och vips är känslan att något är fel här igen. Hoppet är det sista som överger en men den där magiska känslan är borta.

Allt har börjat bli värre de senaste dagarna. För varje bebis man träffar och för varje mage man ser (väldigt många i ens närhet.) så släcks lågan att det ska bli våran tid. Hur kan man känna en sådan missunhet till människor som inte gjort något ont? Men man gör det även om man inte vill. Hur kan jag ha blivit den jag är idag? Men man känner sig så orättvist behandlad. Varför Vi? Varför var det vi som var tvungen att förlora vår älskade skatt. Varför är det vi som måste kämpa för vår högsta önskan och otrolig längtan?
Man går runt och försöker göra andra nöjda, vill glädja andra och man går runt och ler precis som att livet är på topp. Men det är inte det, för skulle livet vara på topp så skulle inte tårarna finns minst en gång om dagen pga en enorm saknad. En saknad som jag hoppas slippa snart.

Älskade ängel du saknas hos oss <3

Likes

Comments

5 oktober och snart på dagen 7 månader efter att vår skatt var tvungen att tas bort pga ett MA. 7 månader av saknad, längtan, ovisshet och viss missunhet, allmänt svåra 7 månader. Den 15 september var det beräknat att vi skulle bli föräldrar, i mars blev vi istället ängelföräldrar ❤
Hur jobbigt och svårt det än är och har varit så måste man se framåt och hoppet är det sista som överger en. Men varje gång mensen kommer så försvinner hoppet för en dag eller två. I skrivande stund känner jag dock en känsla, en känsla jag i o för sig har haft varje månad, men denna är något annorlunda. Kan det vara så att denna månad är våran månad? Att det är vi om några veckor som får ett plus på stickan? Ett plus som får vara kvar och att det är vi som blir föräldrar nästa sommar?
Jag hoppas att känslan som jag har är rätt, jag hoppas att ett litet mirakel vill stanna och gro i min mage ❤

Likes

Comments

Min högsta dröm är att få bli mamma och har varit så länge jag kan minnas. När vi äntligen bestämde oss att försöka bli föräldrar så blev jag hur glad som helst, äntligen! Men månaderna gick och mensen kom lik förbannat varje gång. Redan där började man känna sig orolig, tänk om vi inte kan få barn? Man gick igenom en minikris varje månad fram tills det äntligen kom -plusset! Vi var gravida.

Tankarna började direkt, hur ska vi berätta, när ska vi berätta osv. Vi hann till och med börja planera julen, hur vi som familj skulle skapa nya traditioner.

Man började berätta ju längre tiden gick och varje gång slutade man med mening "det är ju fortfarande ganska tidigt, något kan ju fortfarande hända" och varje gång fick vi svaret "det klart, men det kommer det ju inte göra. Det kommer gå jättebra." I vårat fall hände det som inte fick hända. Min dröm har förskjutits ännu mer. Jag hade, i mitt huvud, i 13 veckor om inte ännu längre varit mamma i mitt huvud. Vem är jag nu? Änglamamma påstår några, andra menar att jag aldrig varit en mamma och kan inte vara änglamamma. Jag vet inte vilket.

Innan jag blev gravid bestod min livsstil av att jobba, träna, äta någorlunda nyttigt och bra och vara med vänner och familj.
När jag blev gravid så började jag må illa, kände mig bakfull varje dag i över sex veckor. All min tid gick åt att planera för att må så lite illa jag kunde. Gå upp tidigare för att äta innan jobbet, jobba och försöka dölja illamåendet och magen som växte i raketfart. Alltid tänka på vad jag sa så jag inte skulle försäga mig. När jag kom hem var det soffan som gällde, inte träning, inte umgänge med de jag tycker om. Utan jag, soffan och något onyttigt att äta för det gjorde mig mindre illamående. Jag vet att jag tänkte att det var tur att jag inte mådde så här utan att få något utav det. I september skulle jag ju få min belöning.

I slutet började jag dock må bättre och fyra dagar innan så hade jag till och med sprungit några kilometer och ingen var lyckligare än jag. Nu hade det vänt. Vi var ett superteam jag och lill* pyret i magen. Vad jag inte visste då var att det lill* pyret inte levde. Det var bara jag som sprungit de där kilometrarna. Inte vi.

Sen kom fredagen den 3/3 2017, jag började sent. Tränade lite gravidträning på morgonen och redan där kändes något fel. Väl två timmar in på arbetsdagen kom det, blodet. Senare samma dag fick vi veta att vi fått ett missfall.

Även om vi under dessa veckor bearbetat allt bra så står jag här idag, fast det är långt i från mig själv  Jag kan ännu inte få på mig mer än ett par byxor. Jag orkar knappt träna med få vikter utan att kunna gå på flera dagar. Jag har inte orken att träna som jag vill. Har ett sötsug utan dess like. Orkar inte heller ta tag i att ses med mina vänner. Jag är inte lika glad som förut. Julen i år behöver inte ändras för jag är ingen mamma längre. Jag kommer bara vara Josephine. Om jag nu hunnit bli mig själv tills dess?

Likes

Comments

Så många frågor som dyker upp när det händer en själv. Frågor som man tror att man är ensam om att genomgå. Men ändå en av fyra? Det är ganska många med tanke på hur många barn det faktiskt blir till varje dag. Varför är det ändå så att man tror att man är ensam? Jag tror på att allt beror på tabun kring missfall. Man vill inte prata om det, man känner sig misslyckad och vill inte visa det för resten av världen. Man väljer att behålla det för sig själv och kanske sina närmaste.

Därför har jag valt att starta denna blogg. För att uppmärksamma det som många går igenom varje dag. Du/ni är inte ensamma. Om inte jag skulle berätta om vår upplevelse kring vårt MA/missfall så är jag en av dem som skäms i hemlighet. Jag vill inte göra det. För innerst inne så vet jag att det inte var vårat fel även om det känns så många gånger.

Jag vill vara med och bidra till att fler pratar om sina upplevelser kring sitt/sina missfall. Jag vill få andra att känna att det är okej, vi är fler, vi behöver inte gömma oss bakom det, det är en del av vårat liv även om det är sorgligt på så många sätt.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans så kan vi klara allt.

Likes

Comments

"Det är vanligt, ni är inte ensamma. En av fyra kända graviditeter slutar i missfall."

Varför var vi tvungna att vara en av fyra? Varför kunde inte vi bli någon av de andra tre av fyra? Varför just vi? Hur kan andra bli gravida gång på gång utan att vara en av fyra en enda gång?

"Se det positivt, du har en kropp som kan avsluta något som inte hade blivit något bra. Något hade ju gått fel. Det är inte erat fel."

Det är sant och bra av min kropp. Men varför var den här graviditeten tvungen att bli fel? Varför skulle det vara i min kropp som det skulle gå fel? Varför är det jag som måste gå med ett dött embryo, vårt barn, i magen i över fem veckor och tro att allt är bra? Och får fortsätta bära det i över en vecka till innan någon tar ut det?

"Nu vet ni ju att ni kan bli gravida. Nästa gång säger sannolikheten att allt går bra. Det klart det går bra nästa gång."

Orden som på ett sätt lugnar mig och ger mig hopp inför framtiden. Men lika mycket skrämmer de mig. Denna graviditet hade vi tron på att allt skulle gå bra. Det var ett barn vi väntade inte ett missfall. Tänk om nästa har samma utgång. Tänk om det inte går bra nästa gång, hur stor är sannolikheten då att allt kommer sluta bra.

Tänk om vi blir en av fyra en gång till.

Likes

Comments