Då kom det på riktigt det som jag hade hoppas på var en nidblödning för två dagar sen. Idag kom det blod igen... Bara drygt en vecka efter ägglossningen. Jag förstår ingenting.
Varför kan det aldrig bli vår tur?
Alla andra kan ju. Det känns så orättvist. En efter en går de om oss och blir gravida och hinner också gå en hel graviditet innan vi ens blir gravida igen. Andra har fått barn och blivit gravida igen...

Idag skulle vi ha haft en tre månaders bebis om allt slutat annorlunda ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jaha, där är ännu en gravid. Hur kommer det sig att ALLA andra kan bli gravida men inte vi?
Allt känns som en misslyckande och en käftsmäll när man får reda på att andra är gravida... Nu är det inte bara mensen som får en att känna sig som världens sämsta person. Får så känns det.

Undrar om vi kan få världens bästa julklapp eller om vi kommer att behöva börja ferilitetsutredningen i januari?
Kan vi få avsluta året 2017 som det började och kunna glömma all tid som varit där emellan?

Vill så gärna. Synd att tron och hopp inte har hjälpt hittills. Men det är det jag lever på just nu.

Älskade älskade älskade ängel i himmeln, jag undrar så hur livet blivit om du fått stanna hos oss ❤

Likes

Comments

Det enda jag skulle vilja ha svar på är när det är vår tur? När är det vår tur att få lyckan  till ett plus? Ett plus som lever kvar och gör så vi bilder en familj? När är det vår tur att få berätta vår hemlighet till alla att vi ska få bli föräldrar? När är det vår tur att få känna de små puffarna inifrån magen? När är det vår tur att få inreda klart barnrummet? När är det vår tur att få checka av listan vi börjat på en gång? När är det vår tur att få dela nyheten att vårt mirakel är fött? När är det vår tur?
Skulle jag bara veta om det är om en månad, sex månader, ett år eller tre år. Om jag bara visste, då skulle livet just nu vara så mycket enklare att leva. Då skulle mensen varje månad inte kännas som en käftsmäll. Då skulle alla tårarna inte behöva rinna. Och inte heller min självkänsla och självförtroende behöva brytas samman varje månad. Då skulle jag vara mig själv igen, en gladare, positivare och lyckligare jag. Jag saknar henne.

Likes

Comments

Midsommar 2016 var en fin dag, underbart väder, underbara vänner, lekar, god mat, bra fest osv. Samma midsommarafton jag berättar för mina vänner att nu har vi bestämt oss, nu ska vi försöka bli gravida och att nästa midsommar så kanske det är en bebis med oss. Oj vad någon däruppe måste ha skrattat åt mig. Julen 2016 närmade sig och jag fick andra tankar. Okej kanske inte midsommar 2017 men nästa jul, 2017, så kommer vi ha en liten bebis hos oss. I 13 veckor såg det ut att bli så, men icke. Nu väntar julen 2017 runt hörnet och jag är inte ens gravid. Det känns som om jag är så långt ifrån gravid som man kan vara.

Idag är det inte en bra dag. Idag är en dag då testen visade negativt ännu en gång och jag vet att mensen lär komma vilken dag som helst. Jag blir så ledsen och det känns som om man går sönder inuti ännu en gång. Undra hur många gånger man kan gå sönder?
Satte mig och kollade igenom bebiskläderna som jag köpt. Tror ingen annan som är så långt ifrån en bebis som vi kan ha lika mycket kläder som vi har. Men jag kan inte rå för det. Hittar jag söta kläder och oftast till billigt pris så måste jag köpa. Idag insåg jag dock att kläderna som är tänkta till vår bebis mest troligt kommer få bli någon annans kläder. Jag känner på mig att någon riktigt nära kommer berätta att de är gravida. Och mitt hopp att bli gravid börjar blekna riktigt ordentligt. Trots att jag vet att jag inte är gravid så måste jag testa. Jag blir inte ens besviken längre ändå blir jag så ledsen och jag vet inte varför. Jag vet ju att jag inte är gravid.
Nej, jag blir aldrig gravid, men andra blir det på första försöket eller så sker ett "hoppsan". Oftast de som redan har allt. Jag vet, jag låter så negativ och oempatiskt. Men ibland så orkar man inte vara den som gör alla andra glada och gör allt rätt i deras ögon. Det verkar ju ändå inte ge mig någon tur eller lycka.

Likes

Comments

Ja och samtidigt som mensen kom i torsdags ploppade det ut ännu ett kusinbarn och x antal graviditeter på sociala medier. Alla utom vi. Alla i olika kategorier, men inte vi. Det gör så otroligt ont.

Känslan att vara så himla kluven. Så otroligt ledsen men ändå glad gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen. I onsdagskväll efter ännu ett negativt gravtest så kom ångesten. Ångesten över att något är fel. Ångesten över att det aldrig blir vår tur. Ångesten över att aldrig få bli mamma. Drömmen sedan små barns steg. Den enda leken jag lekte riktigt bra, mamma, pappa, barn. De alla pengarna jag la på barnkläder till min docka och tänkte att en dag, måste bara fylla tjugo, då ska det bli min riktiga bebis kläder. Nu har jag hunnit fylla 25 år utan att uppleva mammarollen. Och tiden springer iväg och blir jag inte gravid innan året är slut så hinner jag fylla 26 år också.
2017 året jag trodde skulle bli bästa året någonsin. Det kommer aldrig bli det bästa året eventuellt bästa sista månaderna bara vi kunde få det efterlängtade plusset som väljer att stanna hos oss.
För jag vet att vi kommer att bli världens bästa föräldrar alla kategorier.

På tal om pengar som egentligen är helt oväsentligt men ändå jag tänkte tillbaka lite och tänkte på alla pengar man lagt på att bli gravid. Alla tusentals tester, både ägglossning och graviditet. Alla "kosttillskott som folsyra". Ett missfall som kostat oss över 1000 kronor med läkarvård och bilresor. Och nu har jag även köpt natrural cycles får vi se om det hjälper. Som tur är får det kosta hur mycket som helst. Jag vill bli mamma och bilda familj med min älskade sambo till vilket pris som helst.

Men det är en otrolig kamp vi går igenom och jag som tyckte att kroppen sände ut signaler att denna månaden så är det vår tur hade så fel. Nu kan jag inte lita på något längre. Vet inte om hoppet börjar försvinna att det någonsin kommer bli våran tur. Om de där så söta kläderna jag köpte till mitt kusinbarn igår någonsin istället kommer bli köpta till vårt barn.

När folk nu frågar så har jag slutat ljuga, nu säger jag inte bra längre, nu är det okej eller upp och ner. Det är så långt ifrån vem jag är egentligen. Men jag orkar inte längre gå runt med ett falskt leende.

Likes

Comments

Det blev negativt denna gången också. Trots att mensen inte ska komma förrän onsdag så testade jag med ett "tidigt test" redan idag. Tron om att det skulle bli ett svagt plus raderades och det var bara ett stort minus. Åh jag som verkligen trodde att det var vår tur nu. Vet att det fortfarande kan ändras, men den tron är borta. Men ja hoppet finns där.

Men hur länge måste jag leva på hoppet? Jag vill leva på lyckan. Lyckan över att stolt bära mitt barn i min magen. Hälften av dig och hälften av mig. Visst är jag lycklig på andra plan. Men lyckan kan aldrig riktigt vara den totala lyckan när man lever i en ständig kamp. En kamp som den som inte lever i den aldrig kan tänka sig hur det känns.

Det är jobbigt att känna sig ensam i den. Det klart att jag och min sambo pratar om det nästan varje dag. Men man kan aldrig riktigt prata med en utomstående. För de vet inte hur det är. De kan fråga hur det går och hur man mår. Men jag känner att jag inte kan svara riktigt ärligt på hur jag mår. För då kommer det bara massa tips och råd för hur de eller andra som de känner har gjort. Medkänslan finns aldrig riktigt där. Jag vet ju att de försöker, men det är så på ytan.

2017 som jag verkligen trodde skulle bli det bästa året på länge håller på att ta slut, visserligen 2 månader kvar. Dock skulle jag legat här med en 2 månaders bebis om allt gått bra. Nä, 2017 kommer inte ses som ett bra år även om vi kommer bli gravida innan året är slut. 2017 kommer kommas ihåg som en kamp och olyckligt år.

Likes

Comments

I förra inlägget berättade jag om min magiska känsla om att det är våran månad, nu kommer vi bli gravida. Nu är jag dock inte lika säker längre. Ägglossningstesten vägrar att visa positivt, man börjar läsa på nätet och vips är känslan att något är fel här igen. Hoppet är det sista som överger en men den där magiska känslan är borta.

Allt har börjat bli värre de senaste dagarna. För varje bebis man träffar och för varje mage man ser (väldigt många i ens närhet.) så släcks lågan att det ska bli våran tid. Hur kan man känna en sådan missunhet till människor som inte gjort något ont? Men man gör det även om man inte vill. Hur kan jag ha blivit den jag är idag? Men man känner sig så orättvist behandlad. Varför Vi? Varför var det vi som var tvungen att förlora vår älskade skatt. Varför är det vi som måste kämpa för vår högsta önskan och otrolig längtan?
Man går runt och försöker göra andra nöjda, vill glädja andra och man går runt och ler precis som att livet är på topp. Men det är inte det, för skulle livet vara på topp så skulle inte tårarna finns minst en gång om dagen pga en enorm saknad. En saknad som jag hoppas slippa snart.

Älskade ängel du saknas hos oss <3

Likes

Comments

5 oktober och snart på dagen 7 månader efter att vår skatt var tvungen att tas bort pga ett MA. 7 månader av saknad, längtan, ovisshet och viss missunhet, allmänt svåra 7 månader. Den 15 september var det beräknat att vi skulle bli föräldrar, i mars blev vi istället ängelföräldrar ❤
Hur jobbigt och svårt det än är och har varit så måste man se framåt och hoppet är det sista som överger en. Men varje gång mensen kommer så försvinner hoppet för en dag eller två. I skrivande stund känner jag dock en känsla, en känsla jag i o för sig har haft varje månad, men denna är något annorlunda. Kan det vara så att denna månad är våran månad? Att det är vi om några veckor som får ett plus på stickan? Ett plus som får vara kvar och att det är vi som blir föräldrar nästa sommar?
Jag hoppas att känslan som jag har är rätt, jag hoppas att ett litet mirakel vill stanna och gro i min mage ❤

Likes

Comments

Min högsta dröm är att få bli mamma och har varit så länge jag kan minnas. När vi äntligen bestämde oss att försöka bli föräldrar så blev jag hur glad som helst, äntligen! Men månaderna gick och mensen kom lik förbannat varje gång. Redan där började man känna sig orolig, tänk om vi inte kan få barn? Man gick igenom en minikris varje månad fram tills det äntligen kom -plusset! Vi var gravida.

Tankarna började direkt, hur ska vi berätta, när ska vi berätta osv. Vi hann till och med börja planera julen, hur vi som familj skulle skapa nya traditioner.

Man började berätta ju längre tiden gick och varje gång slutade man med mening "det är ju fortfarande ganska tidigt, något kan ju fortfarande hända" och varje gång fick vi svaret "det klart, men det kommer det ju inte göra. Det kommer gå jättebra." I vårat fall hände det som inte fick hända. Min dröm har förskjutits ännu mer. Jag hade, i mitt huvud, i 13 veckor om inte ännu längre varit mamma i mitt huvud. Vem är jag nu? Änglamamma påstår några, andra menar att jag aldrig varit en mamma och kan inte vara änglamamma. Jag vet inte vilket.

Innan jag blev gravid bestod min livsstil av att jobba, träna, äta någorlunda nyttigt och bra och vara med vänner och familj.
När jag blev gravid så började jag må illa, kände mig bakfull varje dag i över sex veckor. All min tid gick åt att planera för att må så lite illa jag kunde. Gå upp tidigare för att äta innan jobbet, jobba och försöka dölja illamåendet och magen som växte i raketfart. Alltid tänka på vad jag sa så jag inte skulle försäga mig. När jag kom hem var det soffan som gällde, inte träning, inte umgänge med de jag tycker om. Utan jag, soffan och något onyttigt att äta för det gjorde mig mindre illamående. Jag vet att jag tänkte att det var tur att jag inte mådde så här utan att få något utav det. I september skulle jag ju få min belöning.

I slutet började jag dock må bättre och fyra dagar innan så hade jag till och med sprungit några kilometer och ingen var lyckligare än jag. Nu hade det vänt. Vi var ett superteam jag och lill* pyret i magen. Vad jag inte visste då var att det lill* pyret inte levde. Det var bara jag som sprungit de där kilometrarna. Inte vi.

Sen kom fredagen den 3/3 2017, jag började sent. Tränade lite gravidträning på morgonen och redan där kändes något fel. Väl två timmar in på arbetsdagen kom det, blodet. Senare samma dag fick vi veta att vi fått ett missfall.

Även om vi under dessa veckor bearbetat allt bra så står jag här idag, fast det är långt i från mig själv  Jag kan ännu inte få på mig mer än ett par byxor. Jag orkar knappt träna med få vikter utan att kunna gå på flera dagar. Jag har inte orken att träna som jag vill. Har ett sötsug utan dess like. Orkar inte heller ta tag i att ses med mina vänner. Jag är inte lika glad som förut. Julen i år behöver inte ändras för jag är ingen mamma längre. Jag kommer bara vara Josephine. Om jag nu hunnit bli mig själv tills dess?

Likes

Comments

Så många frågor som dyker upp när det händer en själv. Frågor som man tror att man är ensam om att genomgå. Men ändå en av fyra? Det är ganska många med tanke på hur många barn det faktiskt blir till varje dag. Varför är det ändå så att man tror att man är ensam? Jag tror på att allt beror på tabun kring missfall. Man vill inte prata om det, man känner sig misslyckad och vill inte visa det för resten av världen. Man väljer att behålla det för sig själv och kanske sina närmaste.

Därför har jag valt att starta denna blogg. För att uppmärksamma det som många går igenom varje dag. Du/ni är inte ensamma. Om inte jag skulle berätta om vår upplevelse kring vårt MA/missfall så är jag en av dem som skäms i hemlighet. Jag vill inte göra det. För innerst inne så vet jag att det inte var vårat fel även om det känns så många gånger.

Jag vill vara med och bidra till att fler pratar om sina upplevelser kring sitt/sina missfall. Jag vill få andra att känna att det är okej, vi är fler, vi behöver inte gömma oss bakom det, det är en del av vårat liv även om det är sorgligt på så många sätt.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans så kan vi klara allt.

Likes

Comments