I helgen hade jag min så kallade "orientation weekend". Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det till korrekt svenska, men det var i alla fall en helg då jag åkte till en stad vid namn Chapecó där jag träffade alla andra utbytesstudenter som är i mitt distrikt för första gången. Det tog ungefär fem timmar att åka dit med minibuss, vilket är en ganska normal sträcka att åka för brasilianare, jag anser dock personligen att det var jättelångt, vi har lite olika perspektiv på den fronten. Vi anlände på fredagskvällen och vi var ute och åt på restaurang och gick sedan tillbaka till hotellet, för vi skulle upp tidigt på lördagen. Redan vid åtta satt vi i ett konferensrum och lyssnade på massa information och regler under nästan hela dagen. Det var även ”gamla” utbytesstudenter från Brasilien på plats som har varit på olika ställen i världen som kom hem för bara någon vecka sedan. De hade först presentationer om sina resor och allt verkade så himla bra för dem, de hade haft ett jättebra år med massa nya vänner. Men sedan bad vår ledare alla vuxna (olika Rotarypersoner och föräldrar) att lämna rummet och de gamla utbytesstudenterna stod och berättade om de lite "mörkare" delarna av sina utbyten. En tjej som hade varit i Frankrike hade fått höra ordagrant av sin världsfamilj att hon hade varit en dålig utbytesstudent och att hon inte hade gjort tillräckligt. Sån fruktansvärd sak att få höra! Om jag hade varit i hennes läge hade jag blivit jätteledsen. Det var väldigt skönt att få höra den sidan av deras utbytesår också, för allt är inte en dans på rosor här nere för mig, det är inte direkt så att jag går runt och skrattar och njuter av varje sekund. Det har redan nu börjat dyka upp lite jobbiga situationer och det var väldigt skönt att höra att jag inte är ensam om det.

Men det var jätteroligt att träffa de andra utbytesstudenterna, jag kom extra nära en tjej från Tyskland som heter Anna. Hon, jag och Barbara blev ett eget litet crew som hade jätteroligt tillsammans, det är väldigt tråkigt att Anna bor ungefär 6 timmar ifrån oss. Vi umgicks även mycket med en kille från USA och en annan kille från Mexico. Helt ärligt var det ganska mycket grupperingar bland alla oss utbytesstudenter, det blev mycket att de spansktalande tjejerna hängde för sig själva och två fransyskor för sig och två asiater för sig, pågrund av att de talade sina modersmål med varandra. Men det blev bättre i slutet av helgen och det kommer säkert bli ännu bättre när vi träffas nästa gång. Det dröjer dock ganska länge till dess, ungefär två månader då det är en resa till Iguazúfallen vilket ska bli väldigt roligt.

Vi hade en talangshow på lördagskvällen, och varken jag eller Barbara har någon direkt talang så vi gick hela lördagen och hade ingen aning vad vi skulle göra. Vi hade små pauser där vi skulle öva inför våra framföranden och när det var tjugo minuter kvar på den sista pausen bestämde vi oss för att lära oss "the cup song". Det gick snabbare att lära sig än vad jag förväntade mig och vårt uppträdande gick riktigt bra, jag körde själva "cup-sången" och Barbara och Anna sjöng. Det var en jätterolig kväll och allihopa var uppe sent, ändå in till tidig söndagsmorgon och pratade och umgicks. Jag var väldigt trött på söndagen, men vi åt bara lunch sedan sov jag i bussen hem igen. Jag längtar redan nu tills vi alla träffas igen, att umgås med andra utbytesstudenter är en såpass stor del av hela utbytesåret!

Barbara och Antionella (min kontaktpersons dotter) i bilen till vår minibuss

Till vänster Barbara, Anna och jag när vi besökte ett shoppingcenter, till höger Jacob från USA, Barbara från Österrike och Juan från Mexico

Till vänster hela gänget med utbytesstudenter, bilden till höger längst upp är för att stötta det fotbollslag som var med om den fruktansvärda flygplansolyckan förra året, bilden längst ner är inne i konferensrummet när vi skulle få information om de olika resorna som vi erbjuds under året

Jag och Barbara till vänster, till höger några av utbytesstudenterna

Under talangshowen på lördagskvällen

Jag och Anna till vänster, till höger är på en mexikansk resturang som vi åt på under lördagskvällen

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Detta är min andra vecka här i Brasilien. Jag börjar komma in i vardagen och mitt liv ser ganska normalt ut. Jag går i skolan på dagarna, är med min familj och tränar på eftermiddagarna. I Sverige spelade jag innebandy, men det finns inte här så jag har börjat spela volleyboll och tennis istället. Jag har aldrig tränat någon av de sporterna seriöst innan så det är väldigt svårt. Speciellt med volleybollen. Jag spelar i ett skollag (dock inte min skola) och de andra har spelat volleyboll ända sedan de var små så de är hur duktiga som helst. Jag som är väldigt tävlingsinriktad tycker det är jobbigt att inte vara duktig på någonting, så jag har lätt prestationsångest för att gå till volleybollträningarna. Men jag har köpt en egen volleyboll och står hemma och övar, så jag blir förhoppningsvis bättre snart. Det är hur kul som helst, även om jag inte är så duktig.

Eftersom jag reser med Rotary innebär det att jag ska närvara vid Rotarymöten. Det är olika beroende vilken klubb du tillhör hur många möten du måste gå på, jag vet att hemma i Borås räcker det ofta att man är där en gång i månaden. Jag måste dock gå dit varje vecka, så jag har nu varit med två gånger. Det är dock ganska tråkigt att bara sitta och lyssna på ett främmande språk under 1-2 timmar, plus att man måste se intresserad ut även om man inte förstår någonting vad de pratar om. Efteråt är det är alltid middag, så lite värt är det ändå. I måndags var det farsdagsfirande så det var lite extra fint och pyntat, de tar farsdag på större allvar här än vad vi gör hemma i Sverige.

I helgen var jag iväg med min kontaktperson Kelins familj och åt en välgörenhetslunch. Det var något secret society som organiserade det, som Kelins man Roger hade varit medlem i för några år sen. Han förklarade för mig på vägen dit att det var som en grupp där man samlas på möten och man är bröder (det är bara för killar) för livet ut. Alla pengar som de tjänade in gick till fattiga människor i Lages. Det var nog väldigt lyckat, det var massa folk och maten var jättegod.

Alla utbytesstudenterna som ska bo i Lages har nu anlänt. Det är jag från Sverige, Barbara från Österrike, Serena från Italien och Mélanie från Frankrike. De är alla jätteroliga och jag tror vi kommer bli väldigt bra vänner! Jag är väldigt tacksam att jag har andra utbytesstudenter i min stad som jag enkelt kan träffa, jag och Barbara går på samma skola så jag ser henne varje dag. Jag vet andra som är själva i sina städer, vilket inte verkar vara lika roligt.

Från farsdags-rotarymötet

I helgen på lunchen med Kelin och hennes familj

Jag och de andra utbytesstudenterna. Jag och Barbara på bilden till vänster. På bilden till höger är det Barbara från Österrike i brun jacka, jag till vänster om henne, till vänster om mig Roberta (från Brasilien ska åka till Mexico på utbytesår snart), i röd bandana Mélanie från Frankrike, till höger om henne Serena från Italien och till höger om henne är Sabrina (också från Brasilien, hon ska åka till Tyskland)

Till vänster är på mitt första Rotarymöte, mannen till höger om mig kommer vara min andra världspappa. Bilden till höger visar isbollarna som kallas hagel här nere, det var storm igår kväll

Likes

Comments

Nu har jag varit i Brasilien ungefär en vecka. Jag har träffat massa nya människor, testat nya saker och smakat på ny mat. I helgen var jag iväg med min syster, bror och hans familj till ett jättefint naturreservat som heter Salto Veloso. Vi vandrade runt där inne och tittade på ett underbart vattenfall. Det har inte regnat i min stad Lages på över en månad, så det var inte så mycket vatten kvar, men det lilla vattenfall som bestod var vackert. Samma dag testade jag en brasiliansk sport som heter Peteka som inte går ut på någonting direkt, man står bara i en ring och kastar en ”boll” mellan varandra. Man slår på bollen med handflatan så den flyger vidare till nästa person, det är jämförbart med badminton, fast utan nät eller rack. Det gjorde dock ganska ont i handflatan och blev snabbt långtråkigt, men det var roligt att ha testat.

Under lördagen åt min familj pizza tillsammans med min kontaktperson Kelins familj. Det var lite annorlunda från att äta pizza i Sverige. Här beställde vi in två stycken stora pizzor men olika toppning på olika bitar. När pizzan var klar kom det ut en servitör och delade ut en bit på ens tallrik och när man ätit upp var de snabbt framme och skulle dela ut en till. Till efterrätt beställde vi en till pizza, men denna var toppad med jordgubbar och massa choklad. Det var gott, men jag är inte så mycket för söta saker så en bit räckte gott och väl för mig. På söndagen åt vi med min kontaktperson igen, men vi grillade hemma hos henne denna gång. När man blir bortbjuden i Sverige brukar alla hjälpas åt tillsammans med att laga maten, men vi gick bara ut och satte oss vid ett bord och tittade på när den andra familjen gjorde i ordning allting. Den typiska grillen här i Brasilien ser väldigt annorlunda ut än i Sverige, vi har liksom ”bord” med en grill på som man kan rulla runt. Här har de istället utomhusgrillar som liknar ugnar och ser ut ungefär som en eldstad där de sticker in järnpinnar i hål i väggen. Vi fick någonting att dricka och Kelins man började grilla vitlöksbröd, korv och kött- vilka han la fram på en bricka och vi satt och smååt av. Eller smååt är fel ordval, vi satt och åt i ungefär en timma innan vi ens hade gått till matbordet. Visst vi har förrätter i Sverige också, men detta var samma mat som vi skulle äta till själva lunchen och vi åt upp nästan allting direkt. Detta var ganska konstigt, jag var liksom mätt innan jag ens hade börjat äta, förrätt är menad att göra en hungrigare inte tvärtom.

Nu har jag även börjat skolan. Den är väldigt chill, dagarna är bara mellan 7.40-12 så man har nästan hela dagen ledig. Strukturen på deras lektioner består av genomgångar från lärarna, eleverna jobbar ingenting med uppgifter i skolan. Storleken på klassen är liknande som i Sverige, det är 32 elever i min klass. Vi sitter i ett och samma klassrum hela dagen, det kommer nya lärare när det är en ny lektion. Själva lektionerna är väldigt korta, ungefär 40 minuter. När den är slut ringer det en klocka, vi har en kort rast och det kommer en ny lärare. Efter halva dagen är det en längre rast där alla går ut från klassrummet. Skolan är byggd som en kub med klassrum runt om vid alla väggar och i mitten är det en öppen yta med bord och stolar där alla hänger på den långa rasten. Det spelas musik och folk går runt och snackar. Det är som sagt är det inte många vuxna som kan engelska här i Brasilien och alla lektioner är på portugisiska så jag förstår nästan ingenting i skolan vilket är väldigt tråkigt. Men de flesta ungdomarna kan helt okej engelska och jag har flera personer i min klass som kan kommunicera rätt bra. Detta är väldigt roligt och jag har fått massa nya kompisar i klassen, alla är så välkommande. Detta känner jag är en stor skillnad från Sverige, vi ryggar nästan tillbaka och håller avstånd när det kommer någon ny person inom något sammanhang. Här är det raka motsatsen, att välkomna nya personer verkar vara något av det bästa som finns.

Till vänster jag och mina värdsyskon när vi spelar Peteka och till höger själva "bollen"

På lunchen hos min kontaktperson, längst ner till vänster är vår efterrätt på pizzerian

På lunchen hos min kontaktperson

Salto Veloso

Likes

Comments

Jag är som sagt på utbytesår med en internationell organisation vid namn Rotary. Detta innebär att jag bor i värdfamilj under min tid här i Brasilien och jag byter familj efter fyra månader. Jag är otroligt nöjd med min första familj, de är roliga, vänliga, välkomnande samt mycket bestämda att jag ska lära mig portugisiska och är väldigt hjälpsamma när det kommer till att jag ska lära mig det nya språket. Det sistnämnda är jag evigt tacksam över. Jag är fast besluten att jag ska kunna prata portugisiska när jag åker hem och jag tar emot all hjälp som jag kan få. Det är dock väldigt svårt då jag inte kan någonting sen innan, och jag läste tyska i skolan så har ingen hjälp av någon spansk grammatik som förmodligen hade underlättat. Jag försöker lära mig så mycket som möjligt och jag kan några få ord samt presentera mig än så länge. Jag kan faktiskt redan snappa upp små saker som de pratar om, vilket är väldigt roligt. Mina föräldrar pratar inte alls bra engelska, min pappa kan knappt göra sig förstådd och mamma kan ingenting alls. Detta ser jag dock som en positiv sak eftersom jag blir tvingad att prata på portugisiska och jag lyckas redan nu få fram några få meningar på det lilla ordförråd jag har.

Standarden på vägarna och husen i Brasilien går inte ens att jämföra med Sverige. Allting är så varierande. Visst, de flesta vägarna är asfalterade, men de är fulla med hål överallt så det går absolut inte att säga att vägarna är bra. Trottoarerna är ofta helt förstörda, så det blir att man går mer på gatan där bilarna kör. Min familj bor i ett av de finare områdena, på andra delar finns många helt förstörda och ödelagda hus, det är väldigt växlande mellan rika och fattiga hushåll. Min familjs hus består av en våning med flera smårum, så som mitt rum, Paulas rum, föräldrarnas sovrum, kontor, kök och vardagsrum. De har hur många toaletter som helst, vartannat rum är in princip en toalett. De har även en källare med ett stort garage till sina bilar och även där nere är det toaletter samt förvaringsrum. Alla hus här nere har galler, inte staket, runt tomten så ingen kommer varken in eller ut utan nyckel. Det är väldigt tydligt att man vill hålla ute oinbjudna gäster, vilket i för sig är bra, men det ser inte direkt trevligt ut.

Jag glömde skriva det i mitt förra inlägg, familjen har även två hundar. Den ena hunden heter Capitu och pga språksvårigheter så jag har inte riktigt uppfattat namnet på den andra hunden eller vilka raser de är. Capitu är en äkta primadonna, en liten hund som tror att hon är on top of the world, en äkta knähund. Hon är runt familjen hela tiden och följde till och med när vi åkte in och shoppade idag. Hon har ett väldigt temperament och tydligt underbett, men hon har sin charm. Den andra hunden är en stor muskulös brun hund som bor utomhus på deras bakgård och den träffar jag inte lika mycket, men den verkar snäll. Det är hundar överallt här, nästan varje hushåll har minst en hund. Och de skäller konstant. Bara man går förbi ett hus springer det nästan alltid fram en skällande hund. Det är också relativt många hemlösa hundar som lever på gatan och det gör alltid lika ont i hjärtat varje gång jag ser en ensam hund gå omkring. Det är lite konstigt, men jag tror faktiskt inte jag har sett en ända katt än så länge, vilket är ganska annorlunda jämfört med Sverige.

Hela familjen Andrade, längst till vänster Marcus flickvän, till höger Marcus, sen Paulo, tjejen i grön är Paula och till höger om Paula är Ede. Bilden till höger är Capitu

Längst upp vänster är deras hus, längst ner vänster är mitt rum, till höger Paulo i köket, sen vardagsrummet, längst upp till höger är framsidan och Paula utanför huset

Längst upp till vänster deras garage, till höger Paula och Paulo, längst ner till vänster är vardagsrummet och längst ner till vänster är Ede i köket

Likes

Comments

Nu har jag varit i Brasilien i ungefär två dygn. Resan gick jättebra och även om den var så pass lång gick tiden väldigt snabbt eftersom jag hade sällskap med två svenska tjejer som heter Ingrid och Vendela nästan hela vägen. De ska också vara utbytesstudenter i Brasilien detta året, men vi bor väldigt långt ifrån varandra så vi kommer inte kunna träffas, om vi inte åker på någon gemensam resa som Rotary anordnar. Detta är verkligen jättesynd för de var båda två jätteschyssta och vi hade så roligt på resan ner. Jag är jätteglad att jag fick möjligheten att resa med dem och jag är inte ett dugg taggad på att åka hela vägen hem om ett år helt själv.

Väl framme i Brasilien stod min världsfamilj och väntade med öppna armar och välkomnade mig på bästa möjliga sätt. Även om jag bara har bott med dem i två dagar känns det redan som om jag är en del av familjen och jag hade inte kunnat få en bättre förstafamilj. Familjen består av pappa Paulo, jobbar som biolog, och mamma Ede, jobbar på ett företag som säljer larm, två jättesnälla föräldrar. De har två barn, eller rättare sagt vuxna barn, dottern Paula som är 24 år och sonen Markus som är 28 (jag måste poängtera att jag helt klart har stavat deras namn fel, jag har ingen aning hur de stavas så jag gör en vild gissning och kör på svensk stavning). Paula bor fortfarande hemma för hon pluggar på universitet här i stan och Markus bor tillsammans med sin flickvän. Än så länge har jag varit väldigt mycket med Paula, hon känns redan som min syster. Vi umgås hela tiden, hon har visat mig runt, jag har träffat hennes kompisar och vi tränar tillsammans. Under gårdagen var jag med Paulo och han visade upp mig för sina bekanta, det känns som om han vet vem nästan hela i staden är här. Och varje gång jag träffar någon ny är det hela tiden samma sak ”åh vad fin hon är, och vad lång hon är”. Jag skämtar inte att varje person säger detta till mig minst en gång. Det är ganska pinsamt, för vad ska man svara liksom? Så blir ett stelt leende som svar till nästan alla haha.

Folk här pratar inte alls bra engelska, det är kanske 1 av 10 vuxna som kan göra sin förstådda på engelska. Visst detta är lite jobbigt, men jag har ofta med mig Paula som pratar helt ok engelska som kan översätta eller så blir det kroppsspråk som gäller. Jag fruktar dock min skolstart på måndag, för då kommer jag inte ha med Paula och ungdomarna kan tydligen inte engelska. Men det blir ett senare problem. Jag tänkte bara skriva att jag har det jättebra och jag stortrivs, alla människor är så trevliga och välkomnande så man kan inte annat än att tycka om det här!

Bilder från avresan i Arlanda och på flyget till São Paulo

Bilder från flygplatsen i Frankfurt och senare i São Paulo

Ankomst i Florianópolis med min värdsfamilj

Likes

Comments

Hej och välkommen till min blogg!

Jag kan börja med att inleda att blogga är väldigt ovant och konstigt för mig, jag är en riktig nybörjare så ursäktar redan nu för amatöraktig blogg haha. Du som läser vet förmodligen redan detta, men jag kör en kort presentation ändå. Mitt namn är Josephine Lindberg och jag är nyligen fyllda 18 år och kommer från en liten stad som heter Borås strax utanför Göteborg. Under 2017/2018 ska jag vara i utbytesstudent i Brasilien i en stad som heter Lages i Santa Catarina. Och nej det kommer förmodligen inte bli som en solsemester uppe i Rio med 30+ året om, Lages ligger 120 mil från Rio de Janeiro och jag har förstått av folk som bor där nere att Lages är en av de kallaste städerna i hela Brasilien. Deras definition av kallt är dock helt annorlunda än vår hemma i Sverige, det är vinter i Brasilien nu och det är nästan lika varmt på dagarna som vår svenska sommar. Jag har ofta fått frågan vad jag ska göra där nere, Brasilien är ett ganska udda land att åka till om man jämför med länder som USA och Japan. Men jag ska vara som en vanlig ungdom, bo i en familj, gå i skola samt lära mig språket och kulturen. Jag åker med en organisation som heter Rotary, vilket inte är ett företag som vill tjäna pengar på mitt utbytesår, utan alla familjer jag bor i ställer upp frivilligt och får inte betalt. Jag har varit i kontakt med Rotary genom min mamma i flera år och det är verkligen en fantastisk organisation som verkar för allas bästa utan att vara vinstdrivande, vilket är en stor skillnad till andra företag som EF och STS som jag har varit på språkresor med tidigare. 

För tillfället sitter jag uppe på Arlanda och väntar in två andra tjejer som jag ska flyga tillsammans med ner till São Paulo i Brasilien, vårt flyg avgår vid 16 tiden. Jag kom upp hit igår kväll och sov över på hotell inatt så jag är ordentligt utvilad vilket är väldigt skönt, jag kommer resa i över ett dygn så det blir en bit. Igår lämnade jag min familj och vänner hemma i Borås och jag kommer inte träffa dem igen innan jag kommer hem någon gång i juni nästa år. Jag har ganska splittrade känslor över detta för jag har ännu inte riktigt fattat att jag ska vara borta så länge. Jag har spenderar väldigt mycket tid tillsammans med mina två närmaste vänner den senaste veckan och i söndags var släkt och vänner hemma hos mig för att säga hej då. Det låter fruktansvärt att säga, men jag har sagt hej då till så mycket människor de senaste två månaderna så det berör mig liksom inte riktigt. Det är som om jag förtränger hela resan för mig själv, jag har verkligen inte insett att jag inte kommer vara hemma på flera månader. Jag vill få mig själv att förstå detta för jag är rädd att allt bara ska komma som en chock på en gång när jag sitter nere i Brasilien och att hela världen kommer rasa ner. Jag har alltid vetat att jag vill åka på ett utbytesår och jag har planerat för denna resan och lagt ner så många timmar på arbete och förberedelser, och nu sitter jag här och väntar på mitt flyg som ska ta mig till mitt efterlängtade Brasilien. Det smälter helt enkelt inte in.

Några bilder från avresan från Landvetter under gårdagen

Likes

Comments