"Vi skulle vandra denhär vägen tillsammans, hand i hand och stanna då och då för att kyssa varandra. Ja, vi skulle ju bli världens lyckligaste"

Det blev inte så. Och nu 3 år senare sitter jag fortfarande och sörjer dig. Jag måste hela tiden påminna migsjälv om att dethär var ditt aktiva val, du valde bort mig och nu är du med henne. Jag har ingen rätt att vilja ha dig tillbaka.

Lördag 7e september 2013.
Syster Sol hade liveuppträdande på våghustorget. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att något inte stog rätt till mellan oss så jag klamrade mig fast kring din midja som en liten blodigel. Och senare på kvällen samlades vi ett gäng kompisar i slottsparken under trädet med eluttaget och du la armen om mig när vi satt där i det torra höstgräset, så vi satt tätt tätt ihop. Du pussade mig på kinden och viskade i mitt öra att du älskade mig, och att du var glad att jag löste bråket vi hade haft tidigare i veckan. Jag minns att Madde som satt på min vänstra gav ifrån sig ett ljud av välbehag och jag vände mig om och tittade på henne genom kvällsdunklet. "Ni är såå fina tillsammans!" utbrister hon.

När jag har tänkt att jag behöver skriva av mig angående dig den senaste veckan har jag varit osäker på vad jag velat skriva. Största delarna av mina dagar går åt till att tänka att jag saknar dig, men så har jag varit tvungen att fråga migsjälv vad är det jag saknar? Är det verkligen dig jag saknar eller är det bara minnena jag saknar?
Jag har faktiskt inte kommit fram till något vettigt svar på frågan, men jag vet att jag saknar känslan som du placerade i min kropp. Känslan av att aldrig vara ensam och känslan av att tillhöra någon. Känslan av att duga precis som jag är.

Sen saknar jag mycket av det objektiva också - som att somna till dina andetag. Stressa till bussen på mornarna för jag var så långsam hemma. Käka på donken. Ta trapporna istället för hissen. Hur dina läppar smakade efter att du borstat tänderna. Ta en cigg utanför Ica med Julia eller Zack. Hålla handen. Jag saknar hur jag kunde ligga i flera timmar och bara gosa med dig innan du vaknade under helgerna. Jag saknar när du följde med mig till stallet, varje jävla gång under hela den sommaren. Och jag saknar hur du hade koll på alla saker som jag glömde.

Vi såg varann igen i helgen. För första gången på väldigt länge. Sist du såg mig var på Springmeet. Jag hade mitt långa mörka hår uppsatt i en hästsvans och jag gick BHlös i ett vitt linne. Det var säkert en gräslig syn egentligen, men jag kände mig självsäker då. På kvällen klippte jag av mig håret och påbörjade arbetet att göra mig blond.
Och i lördags såg du mig äntligen, du korsade parkeringen som jag och Emma gick längsmed och du tittade rakt på mig. Jag var tvungen att titta bort. Det gör fortfarande för ont i bröstet när jag ser dig.
Senare står jag och Emma och snackar med ett par killar från Hallsberg, jag håller koll bort mot Zacks golf som jag såg parkerad en bit bort, men jag ser dig inte. Dock ser jag Zack kolla åt mitt håll hela tiden.
Min älskade lilla vän. Om jag fortfarande kan älska någon, annat än jag älskar mina föräldrar, så älskar jag honom. Och kommer alltid att göra efter allt han sa och gjorde för mig när du betett dig som värst.
Jag hoppas verkligen han är lycklig ihop med henne.

Helt plötsligt backar det ut en röd, sunkig volvo 240 ut från p-platserna där Zack står och den svänger mot vårt håll. Det jag inte uppmärksammade då var vilket håll bilen valde att åka - mot vårt håll. Det var udda
 eftersom den oskrivna regeln är att alltid åka i motsatt riktning över parkeringarna där vi en hel drös med ungdomar brukar hålla till med våra bilar om helgerna. Jag tänker skrattretande för migsjälv att det vore komiskt om du valt en 240 av alla bilar att äga, när du nu vet att jag har en 140. Jag slår bort tanken att det ska finnas något slags sammanhang i det valet av bil och körriktning. 

Den slitna volvon kör förbi oss och jag gör valet att se efter vem det är som kör bilen, jag var även 110% säker på att jag inte skulle känna igen det lilla pojkansikte som skulle sitta bakom ratten. Men när bilen närmar sig möter jag ett par granskande, gröna ögon som sitter på ett välbekant ansikte, nämligen ditt.
Jag kan inte låta bli att undra vad du tänker när du ser mig stå där i mitt noga ihopsamlade, blonda hår, slitna blå jeans och en flickig höstjacka av förra årets modell från H&M. Inte alls såsom du är van att se mig och jag undrar om du tänker på mig nu? Undrar du hur mitt liv ser ut idag? Om jag har någon som tar hand om mig? Har du scrollat igenom min facebook efter ledtrådar som styrker att jag har ett bra liv nu? För man kan ju tycka att jag efter 3 år skulle ha kommit långt, förändrats en hel del.

Men jag har inte kommit någonstans...





Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I 3års tid har jag känt mig trasig. I 3års tid har jag försökt hitta en trygghet, i andra och i migsjälv. I 3års tid har jag längtat efter att få vakna upp en dag och känna mig hel igen, som om ingenting fattas längre.
Jag har kämpat mot motgångar, fumlat runt i mörker och oftast så har jag rasat till botten. Men jag har rest mig upp igen.
Och visst har det funnits dagar då jag inte saknat dig alls, Det har funnits dagar då du inte ens passerat mina tankar och det har varit bra dagar. Men hur kommer det sig att jag alltid slutar upp med att sakna just dig? Och hur kommer det sig att jag inte tror du skänker mig ens en liten fundering ibland... Vad jag gör, hur jag mår och hur livet fungerar...

Jag trodde ju att livet skulle se annorlunda ut idag, att du inte skulle passera för mitt inre mer än en gång i halvåret kanske och att jag skulle glömt bort vårt datum. Men så inser jag också nu att jag inte kommit någonstans närmare att komma över dig egentligen. Att det aldrig slutat skära som knivar i bröstet när något påminner om dig, det har bara blivit lättare att hantera smärtan.

Men du lever med någon ny nu, en liten blond, smal skönhet som jag inte kan klassa ut, hur mycket jag än anstränger mig. Hon har sagt att du inte vill veta av mig, och hon har sagt att jag kan dra, och även fast du ligger naken där med henne och jag ligger i någon annans famn någons annanstans så är det dej jag tänker på och tillslut somnar.

Jag försöker dagligen pussla ihop alla trasiga bitar, för det var det någon som sa att jag skulle göra, då skulle allt annat också lösa sig. Men jag pusslar och pusslar och det går fan inte ihop, allt bara spricker mer. Jag undrar när det tar slut för jag har inte plåster nog att laga allt.

Inte heller vill jag att du ska se mig nu för jag har inte kommit någonstans i livet. Medan jag har hört att du har ett anständigt jobb nu, du har tillochmed fått lägenhet och flyttat hemifrån och så ligger jag på mammas soffa som alltid om dagarna och låter timmarna bara gå.


Jag säger inte att jag vill ha dig tillbaka, men jag tror att jag inte kan leva med någon annan.


Likes

Comments

Lika mycket som jag älskar hösten, hatar jag den.
Jag älskar färgerna, frasandet under fötterna från alla fallna löv och alla mysiga ljuslyktor som man får tända om kvällarna. Jag börjar lära mig älska varma drycker, mörkret och den fuktiga kylan som smyger sig på.
Men jag hatar ångesten som stilla med stadigt gör entré i min kropp. Varför allt kommer ikapp mig om hösten vet jag inte riktigt. Kanske för att man börjar landa i verkligheten igen efter sommarens alla äventyr.
Jag vet iallafall att ångesten är jobbig, och inte bara för mig...
Den drabbar min familj och mina närstående också, dock det är nog ingen som förstår varför eller vet vad det är som pågår i mitt inre. Men tror och hoppas jag att acceptans och erkännande är vägen till tillfrisknande. Att våga säga som det är, att våga be om hjälp.

Det är inte många över huvud taget som förstår hur det är att leva i en kropp som kämpar för att överleva med ett sinne som försöker att dö. Det är en daglig kamp mot sigsjälv och i slutet av dagen är det jag som vinner och förlorar.

Men trots detta finns det ingenting som jag inte objektivt älskar med hösten. Färger blir starkare, solen blir mildare, kläder blir tjockare och ett lugn lägger sig som man inte riktigt hittar i någon annan årstid.
Jag minns hur det var att gå ner på stan och ta bussen till skolan, första året på gymnasiet för 4 år sedan, stressa till första lektionen eftersom bussen alltid var lite försenad och det kändes som att det var en mil att gå från busshållplatsen till vår lektionssal. Och jag kunde verkligen inte vänta mer spänt på att dendär första timmen skulle passera så jag fick skynda över frasiga löv som landat på den asfalterade gångfartsvägen till matsalen där förmiddagsfikat hölls. Där min pojkvän satt och smuttade på en kopp skollhett kaffe. Vilken jag kände den bittra smaken av när jag pussade honom, mjukt och lite för länge för att vara anständigt egentligen, men vi var ju nykära.

Bara 1år senare skulle det hända något som förändrade mig dramatiskt, som satte mig i ständig sorg och saknad.
"Din första riktiga kärlek kommer få dig att inse varför det aldrig funkat med någon annan tidigare".

Likes

Comments

det är verkligen inte min rätt att skriva om mina minnen tillsammans med en människa som inte vill vara delaktig i mitt liv längre, men jag kommer göra det ändå. det är ett oavslutat kapitel i mitt liv och jag är livrädd för att du avslutade våran bok helt, dendär höstnatten i september då du såg på mig i dunklet som faller in genom fönster om natten. med sammanbiten ton säger du helt enkelt "dethär funkar inte längre". det gjorde det inte heller.


över 1 år senare sitter vi i min risiga mazda som jag bara några dagar senare skulle komma att krocka, i en stad som jag aldrig varit i och en konstig känsla infinner sig i min kropp. du som alltid känt mig bäst (det gör du fortfarande om du bara tänker efter) sitter en halvmeter ifrån mig och har inte en aning om vem jag är längre. vi pratar om saker som hänt, det förflutna, och du säger saker som jag längtat efter att få höra i över 1 år.
"jag har ångrat mig så många gånger över att ha lämnat dig."
i den fula verkligheten har jag precis blivit dumpad av en kille som jag trodde jag var kär i och lyssnar knappt på vad du säger, jag minns inte så mycket, men jag minns att du var underbar, du var min igen.

du tar min hand och ser på mig och frågar hur jag mår. "jag vet inte" svarar jag med tårarna i halsen. "jag vill inte sitta och beklaga mig inför dig heller..."
"varför tror du att jag följde med på denhär roadtrippen för?" frågar du med lugn röst, ett leende på läpparna och huvudet lätt lutat och tårarna börjar rulla nerför mina kinder.
i tanken pussar du mig på pannan, såsom du alltid gjorde förr, men jag är inte säker på att det var det som hände då. men jag vet att du håller armen om mig och jag känner din doft för första gången på en evighet.


hade jag kunnat hade jag pausat världen precis här så att ingenting förändrades efter det, men i den fula verkligheten rullar dagarna på i en kuslig fart och bara några veckor efter dethär slutade jag höra från dig. jag vill bara att du ska veta att när jag nu i efterhand ser på allt från ett annat håll förstår jag hur mycket jag sårade dig den kvällen i karlskoga.


på vägen hem i mazdan sen håller du min hand nästan hela vägen, vi lyssnar på *våra* gamla låtar och du skrattar och säger "det känns som om vi fortfarande är tillsammans, som att ingenting har förändrats." och du anar inte hur fint den meningen klingade i mitt huvud. men idag minns jag inte ens din röst.
när vi står utanför huset du och din familj flyttade till, i ert gamla kvarter, så ser du på mig, och jag tittar bort för på något sätt gör det fortfarande för ont att se rakt på dig, när jag vet att det inte kommer vara för evigt denhär gången heller. du lägger din hand mot min kind och vrider mitt huvud mot dig igen och du kysser mig. förvånad som jag blir hinner jag inte ens tänka och det blev antagligen den sämsta kyssen du och jag någonsin haft.

när jag kommit hem skriver du förlåt i ett sms och skickar iväg. för vadå undrar jag eftersom du inte gjorde något fel. "för kyssen" svarar du, "det kändes verkligen inte som du ville så jag ska aldrig mer göra om det" och det skar lite i mitt hjärta att jag hade gett dig den reaktionen när allt jag någonsin velat var att du skulle kyssa mig igen.

Likes

Comments