View tracker

"Vi skulle vandra denhär vägen tillsammans, hand i hand och stanna då och då för att kyssa varandra. Ja, vi skulle ju bli världens lyckligaste"

Det blev inte så. Och nu 3 år senare sitter jag fortfarande och sörjer dig. Jag måste hela tiden påminna migsjälv om att dethär var ditt aktiva val, du valde bort mig och nu är du med henne. Jag har ingen rätt att vilja ha dig tillbaka.

Lördag 7e september 2013.
Syster Sol hade liveuppträdande på våghustorget. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att något inte stog rätt till mellan oss så jag klamrade mig fast kring din midja som en liten blodigel. Och senare på kvällen samlades vi ett gäng kompisar i slottsparken under trädet med eluttaget och du la armen om mig när vi satt där i det torra höstgräset, så vi satt tätt tätt ihop. Du pussade mig på kinden och viskade i mitt öra att du älskade mig, och att du var glad att jag löste bråket vi hade haft tidigare i veckan. Jag minns att Madde som satt på min vänstra gav ifrån sig ett ljud av välbehag och jag vände mig om och tittade på henne genom kvällsdunklet. "Ni är såå fina tillsammans!" utbrister hon.

När jag har tänkt att jag vill skriva om dig den senaste veckan har jag varit osäker på vad jag velat skriva. Största delarna av mina dagar går åt till att tänka att jag saknar dig, men så har jag varit tvungen att fråga migsjälv vad är det jag saknar? Är det verkligen dig jag saknar eller är det bara minnena jag saknar?
Jag har faktiskt inte kommit fram till något vettigt svar på frågan, men jag vet att jag saknar känslan som du placerade i min kropp. Känslan av att aldrig vara ensam och känslan av att tillhöra någon. Känslan av att duga precis som jag är.

Sen saknar jag mycket av det objektiva också - som att somna till dina andetag. Stressa till bussen på mornarna. Käka på donken för att sen gå till Hemmakväll och köpa godis. Ta trapporna istället för hissen. Hur dina läppar smakade efter att du borstat tänderna. Ta en cigg utanför Ica med Julia eller Zack. Hålla handen. Jag saknar hur jag kunde ligga i flera timmar och mysa med dig innan du ens vaknade när det var helg. När du följde med mig till stallet, varje jävla gång. Du hade koll på saker som jag glömde.

Vi såg varann igen i helgen. För första gången på väldigt länge. Sist du såg mig var på Springmeet. Jag hade mitt långa mörka hår uppsatt i en hästsvans och jag gick BHlös i ett vitt linne. Det var säkert en gräslig syn egentligen, men jag kände mig självsäker då. På kvällen klippte jag av mig håret och påbörjade arbetet att göra mig blond.
Och i lördags såg du mig äntligen, du korsade parkeringen som jag och Emma gick längsmed och du tittade rakt på mig. Jag var tvungen att titta bort. Det gör fortfarande för ont i bröstet när jag ser dig.
Senare står jag och Emma och snackar med ett par killar från Hallsberg, jag håller koll bort mot Zacks golf, men jag ser dig inte. Dock ser jag Zack kolla åt mitt håll hela tiden.
Min älskade lilla Zack, om jag fortfarande kan älska någon annan än min föräldrar så älskar jag Zack och kommer alltid att göra efter allt han sa och gjorde för mig när du betett dig som värst. Jag hoppas verkligen han är lycklig ihop med henne.

Helt plötsligt backar det ut en röd, sunkig 240i ut från platserna där Zack parkerat och svänger mot vårt håll. Det jag inte tänkte på då var att det var konstigt att volvon valde vårt håll att köra åt då den oskrivna regeln är att alltid åka mot Blomsterlandets riktning. Jag tänker skrattretande för migsjälv att det vore komiskt om simon valt en 240i av alla bilar att äga, när han nu vet att jag har en 140i. Jag slår bort tanken att det ska finnas något slags sammanhang i det valet om han nu skulle köra 240i.
Den slitna volvon kör förbi oss och jag gör valet att se efter vem det är som kör bilen, jag var även 100% säker på att jag inte skulle känna igen det lilla pojkansikte som skulle sitta bakom ratten. Men när bilen närmar sig möter jag ett par granskande, gröna ögon som sitter på ett välbekant ansikte, nämligen ditt.
Jag kan inte låta bli att undra vad du tänker när du ser mig stå där i mitt noga hoppsamlade, blonda hår, slitna blå jeans och en flickig höstjacka av förra årets modell från H&M. Inte alls såsom du är van att se mig och jag undrar om du tänker på mig nu? Undrar du hur mitt liv ser ut idag? Om jag har någon som tar hand om mig? Har du scrollat igenom min facebook efter ledtrådar som styrker att jag har ett bra liv nu? För man kan ju tycka att jag efter 3 år skulle ha kommit långt, förändrats en hel del.

Men jag har inte kommit något närmare att komma över dig...





Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 5 readers

Likes

Comments

View tracker

I 3års tid har jag känt mig trasig. I 3års tid har jag försökt hitta en trygghet, i andra och i migsjälv. I 3års tid har jag längtat efter att få vakna upp en dag och känna mig hel igen, som om ingenting fattas längre.
Jag har kämpat mot motgångar, fumlat runt i mörker och oftast så har jag rasat till botten. Men jag har rest mig upp igen.
Och visst har det funnits dagar då jag inte saknat dig alls, Det har funnits dagar då du inte ens passerat mina tankar och det har varit bra dagar. Men hur kommer det sig att jag alltid slutar upp med att sakna just dig? Och hur kommer det sig att jag inte tror du skänker mig ens en liten fundering ibland... Vad jag gör, hur jag mår och hur livet fungerar...

Jag trodde ju att livet skulle se annorlunda ut idag, att du inte skulle passera för mitt inre mer än en gång i halvåret kanse och att jag skulle glömt bort vårt datum. Men så inser jag också nu att jag inte kommit någonstans närmare att komma över dig egentligen. Att det aldrig slutat skära som knivar i bröstet när något påminner om dig, det har bara blivit lättare att hantera smärtan.

Men du lever med någon ny nu, en liten blond, smal skönhet som jag inte kan klassa ut, hur mycket jag än anstränger mig. Hon har sagt att du inte vill veta av mig, och hon har sagt att jag kan dra, och även fast du ligger naken där med henne och jag ligger i någon annans famn någons annanstans så är det dej jag tänker på och tillslut somnar.

Jag försöker dagligen pussla ihop alla trasiga bitar, för det var det någon som sa att jag skulle göra, då skulle allt annat också lösa sig. Men jag pusslar och pusslar och det går fan inte ihop, allt bara spricker mer. Jag undrar när det tar slut för jag har inte plåster nog att laga allt.

Inte heller vill jag att du ska se mig nu för jag har inte kommit någonstans i livet. Medan jag har hört att du har ett anständigt jobb nu, du har tillochmed fått lägenhet och flyttat hemifrån och så ligger jag på mammas soffa som alltid om dagarna och låter timmarna bara gå.
Jag fantiserade ju såklart om att du skulle få reda på att jag flyttat till Holland och att du skulle se hur långt jag kommit med mitt liv, att du skulle tänka att det verkligen var försent för oss nu och att jag har någon annan. Men det blev inte så. Jag klarade inte av det och jag åkte hem och jag har aldrig skämts så mycket i mitt liv.


Jag säger inte att jag vill ha dig tillbaka, men jag tror att jag inte kan leva med någon annan.


Likes

Comments

View tracker

​Ikväll kan jag inte sova och jag vet inte om det beror på mitt huvud som förvånansvärt är tomt på tankar eller om det beror på det faktum att jag sov 14h inatt... Jag tror ju såklart på det sistnämnda, men låt mig återgå till mitt tankelösa inre. Det är något som inte stämmer, det är som om jag stöter ifrån mig varenda fundering som jag har och det är inte likt mig. Det är inte heller så konstigt med tanke på vilken känslokarusell jag har genomgått bara de senaste månaderna, och till vilken nytta? 

Det kom upp minnen idag från 3år sen och nostalgin rasade över mig som spöregn. Gamla kärlekar, föredetta vänner och en helt annan Josephine. Det smärtade så mycket att jag ville trycka handen genom bröstkorgen och riva ut mitt hjärta, för jag är trött på att leva i saknad och sorg över saker som hände för så länge sedan. 
Dem säger ju att sakna någon är en del av att gå vidare, men hur lång tid ska det ta att gå vidare då? Det måste ju vara något fel på mig, något fel i mitt huvud... 

Men trots detta finns det ingenting som jag inte älskar med hösten. Färger blir starkare, solen blir mildare, kläder blir tjockare och ett lugn lägger sig som man inte riktigt hittar i någon annan årstid. 
Jag minns hur det var att gå ner på stan och ta bussen till skolan, första året på gymnasiet för 4 år sedan, stressa till första lektionen eftersom bussen alltid var lite försenad och det kändes som att det var en mil att gå från busshållplatsen till vår lektionssal. Och jag kunde verkligen inte vänta mer spänt på att dendär första timmen skulle passera så jag fick skynda över frasiga löv som landat på den asfalterade gångfartsvägen till matsalen där förmiddagsfikat hölls och där min pojkvän satt och smuttade på en kopp skollhett kaffe. Vilken jag kände den bittra smaken av när jag pussade honom, mjukt och lite för länge för att vara anständigt egentligen, men vi var ju nykära. 

Bara 1år senare skulle det hända något som förändrade mig dramatiskt, som satte mig i ständig sorg och saknad. 
"Din första riktiga kärlek kommer få dig att inse varför det aldrig funkat med någon annan tidigare"

Likes

Comments

Det är äckligt hur mycket tid man kan lägga på personer som i slutändan visar sig inte ha lagt en sekund åt att ens tänka på mig. 
Men jag tänker och jag känner och jag involverar mig och jag hoppas och tror, fast egentligen är man inte mer än luft, luft som byts ut i varje andetag. Jag kan lova att om ni inte är försiktiga så kommer det inte finnas någon ny luft att andas in vid nästa andetag och vad gör ni då när ni står där och kippar? 
Jag kanske bara var ett par korta meningar i erat liv, (jag förstår nu att man bara är en förbrukningsvara och sånna kastar man bort när man är klar med dem och införskaffar nya), men ni råkade vara ett stort kapitel i mitt liv. 
Jag trodde verkligen på er, trodde att ni involverade mig. Nu är jag bara trasig för det känns som om jag sitter och skriver med ett tomrum där lungorna ska sitta egentligen, ni hade sönder mig. 
Och inte bara det han gjorde, neeej. Jag är inte ens förvånad att just det faktiskt hände en vacker dag för han är en sån stor pussy och kan inte stå för sin egen vilja och sitt eget tycke. Då är man en hemsk människa, när man inte kan säga ​NEJ. 
Att ni, ​ni, ​​NI, ​​ni​ spelade med i spelet hela tiden och ni visste, ​visste​ vad som hände bakom stängda dörrar och ni sa inget, jag trodde ju ni var lojala. 
Inte konstigt att ni betedde er konstigt de sista veckorna. 

​SANNINGEN.
Ni hade bara kunna sagt sanningen, ni alla 3 hade bara kunnat säga sanningen. Hur svår kan den vara att förtälja när det handlar om någon man tycker mycket om.
Det bevisar ju bara en sak till. 
-Hur lite en annan faktiskt betydde för er.​


Så nu sitter jag här med ett ärrat inre och ett lyckligare yttre, för ni, ​ni, ​​NI, ​​ni​ kommer aldrig få slå ihjäl mig igen. 

 

Likes

Comments

Killar. 
Eller idag kan vi prata om en kille. Vi kan kalla honom Robert för inte en chans i denna värld att jag skulle falla för en kille med namnet Robert (bara för det så kommer det vara min blivande man...).
Robert är ett svin. Han använder oss tjejer som förbrukningsvaror. "Vill dem ha ska dem få" sitter han och hans bästa killkompis och säger till mig en sen kväll när vi träffats på krogen. Nu har han knullat oss, OSS, två tjejer i ett halvår, 6 MÅNADER, samtidigt, I SAMMA SÄNGKLÄDER. 
Egentligen ska vi tycka mest synd om henne. För hon träffade den här underbara killen som fick henne att glömma bort sitt krossade hjärta med leenden och skratt och ömhet, ja allt jag kan tänka mig som han gjorde mot mig för snart 1 helt år sedan. 
Jag klandrar henne inte för han är ett riktigt charmtroll och jag har sett igenom honom. Jag har sett igenom hans douchbag-skal och sett hans riktiga insida. Han som är osäker i vardagen och i  sociala situationer så han gör om sig själv till en clown och skrattar och flirtar tills den jobbiga, sociala situationen är över. Han som gulligullar med en tills man blir alldeles knäsvag. Ja, jag själv minns den gången han sa att jag var hans gud. Jag minnas alla gånger han har varit supergullig och sagt bara alla dem rätta sakerna för att få en dit han vill ha en, i sängen utan trosor. Där låg jag alltför många gånger för mitt egna självförtroendes bästa. 
Men. Jag minns alla gånger han har fått mig att skälva av gråt som inte kommer fram för ilskan trycker på, och jag minns ännu bättre den där stora stenen man får i magen när han inte har svarat på snap på hela dagen. Bäst av allt minns jag hur jag står lutad över diskbänken för bara några dagar sedan och gråter och försöker hålla inne förtvivlan som infinner sig när man inser hur lite man betyder för den här människan som man slutit sitt liv kring mer eller mindre.
Jag har ett stort problem i mitt liv, när jag faller så faller jag hårt och handlöst.
Har ni gått igenom den förtvivlan som jag pratar om? När hela bröstkorgen vill sugas ihop till ett skrumpet äpple? När du ser dig gråtandes i spegeln och du tänker på ​henne​, hon som antagligen sitter ihopkuren i hans soffa just i denna sekund och det ända du kan tänka på hur flawless hon är. Hur okomplicerad och perfekt hon är. Att hon är allt som du inte är så du börjar räkna bilringar och dubbelhakor och tillslut kalorier och allt du får i dig om dagarna tillslut är just ett skrumpet äpple och ett glas vatten. 

Ja, jag minns hur tårarna bara sprutade när jag sjönk ner på knä på sovrumsgolvet och kippade efter andan i min panikångestattack. För när insikten slår dig hur liten du är för honom, att du bara är ett hål, ett redskap, en leksak, då vill du bara sjunka. Försvinna. Sluta existera. 

​När jag för andra gången i mitt liv sitter där på golvet med pannan mot den svala cementväggen så att de desperata snyftningarna nånstans försvinner in i tapetens lugnande mönster, så lovar jag mig själv, gång nr 2 i ordningen, att aldrig känna så här över en kille igen. Jag menar det funkade ju första gången jag lovade mig själv det. 

Jo, jag tycker nog mest synd om henne ändå för till henne säger Robert att han vill se vart saker kan leda och bladibla (sånt gulligt som han aldrig skulle säga till mig längre, jag är bara ett hål.)
Det som gör mig så arg är hur han kan ta sig friheten att förstöra.
Hon hade ändå träffat Robert ett par månader innan jag kom in i bilden igen. MEN, vi ska också nämna detta; jag varnade henne. Hon kom fram till mig för att fråga mig hur han funkar eftersom jag ändå, vid den tidpunkten, hade en större eller mindre relation till honom. Och jag berättade hur han hade ryckt min stolthet ifrån mej, tydligt visat att jag inte dög och sedan sagt till mitt ansikte "jag är nog inte redo". Jag berättade hur han hade stått och raggat på andra tjejer (typ henne) framför mina ögon, hur han en gång när vi stått och pratat på krogen hade sagt att jag var en cockblocker och att han skulle gå hem och knulla och att jag var i vägen. 


Killar. Robert. Jag hatar dig och jag älskar dig. Du behandlar en som en prinsessa och sen tar du det ifrån en. Du har kontrollen och du går vinnande ur varje situation. Vid närmare eftertanke så hatar jag dig nog bara. 

Likes

Comments

det är verkligen inte min rätt att skriva om mina minnen tillsammans med en människa som inte vill vara delaktig i mitt liv längre, men jag kommer göra det ändå. det är ett oavslutat kapitel i mitt liv och jag är livrädd för att du avslutade våran bok helt, dendär höstnatten i september då du såg på mig i dunklet som faller in genom fönster om natten. med sammanbiten ton säger du helt enkelt "dethär funkar inte längre". det gjorde det inte heller.


över 1 år senare sitter vi i min risiga mazda som jag bara några dagar senare skulle komma att krocka, i en stad som jag aldrig varit i och en konstig känsla infinner sig i min kropp. du som alltid känt mig bäst (det gör du fortfarande om du bara tänker efter) sitter en halvmeter ifrån mig och har inte en aning om vem jag är längre. vi pratar om saker som hänt, det förflutna, och du säger saker som jag längtat efter att få höra i över 1 år.
"jag har ångrat mig så många gånger över att ha lämnat dig."
i den fula verkligheten har jag precis blivit dumpad av en kille som jag trodde jag var kär i och lyssnar knappt på vad du säger, jag minns inte så mycket, men jag minns att du var underbar, du var min igen.

du tar min hand och ser på mig och frågar hur jag mår. "jag vet inte" svarar jag med tårarna i halsen. "jag vill inte sitta och beklaga mig inför dig heller..."
"varför tror du att jag följde med på denhär roadtrippen för?" frågar du med lugn röst, ett leende på läpparna och huvudet lätt lutat och tårarna börjar rulla nerför mina kinder.
i tanken pussar du mig på pannan, såsom du alltid gjorde förr, men jag är inte säker på att det var det som hände då. men jag vet att du håller armen om mig och jag känner din doft för första gången på en evighet.


hade jag kunnat hade jag pausat världen precis här så att ingenting förändrades efter det, men i den fula verkligheten rullar dagarna på i en kuslig fart och bara några veckor efter dethär slutade jag höra från dig. jag vill bara att du ska veta att när jag nu i efterhand ser på allt från ett annat håll förstår jag hur mycket jag sårade dig den kvällen i karlskoga.


på vägen hem i mazdan sen håller du min hand nästan hela vägen, vi lyssnar på *våra* gamla låtar och du skrattar och säger "det känns som om vi fortfarande är tillsammans, som att ingenting har förändrats." och du anar inte hur fint den meningen klingade i mitt huvud. men idag minns jag inte ens din röst.
när vi står utanför huset du och din familj flyttade till, i ert gamla kvarter, så ser du på mig, och jag tittar bort för på något sätt gör det fortfarande för ont att se rakt på dig, när jag vet att det inte kommer vara för evigt denhär gången heller. du lägger din hand mot min kind och vrider mitt huvud mot dig igen och du kysser mig. förvånad som jag blir hinner jag inte ens tänka och det blev antagligen den sämsta kyssen du och jag någonsin haft.

när jag kommit hem skriver du förlåt i ett sms och skickar iväg. för vadå undrar jag eftersom du inte gjorde något fel. "för kyssen" svarar du, "det kändes verkligen inte som du ville så jag ska aldrig mer göra om det" och det skar lite i mitt hjärta att jag hade gett dig den reaktionen när allt jag någonsin velat var att du skulle kyssa mig igen.

Likes

Comments