Header

Hur långt kan mänskligheten gå innan man börjar se till sina medmänniskor? När är det dags att vända blad i historien och försöka blicka framåt? Jag menar på att folket behöver säga ifrån på riktigt för att kunna vända 2000-talet till ett fredsårhundrade där alla kan bygga en framtid utan krigshot och fattigdom.

När allt kommer omkring har man det ändå riktigt bra, så vad finns det att klaga på egentligen? Att kön i mataffären är för lång, att bussen är fem minuter sen, att den där personen som man knappt känner snackar bakom ryggen på en etc. etc, Allt det här är bara småpotatis egentligen som inte borde få ta så mycket energi från vardagen men som så lätt blir veckans snackis, och tillsammans med andra pessimister så drar man bara ner varandra ännu mer tills det bara finns hat kvar, och om man sätter detta i perspektiv så är vår klagan inget annat än absurd.

När allt kommer omkring så är jag frisk, har två ben och två armar samt en fin liten lägenhet i östra Uppsala tillsammans med en av mina absolut bästa vänner. Jag har mat för dagen och en hel del kläder, mer än vad jag behöver men ändå vill man ha mer, typiskt människor.

När allt kommer omkring så lever jag, mer än det kan man inte begära när 60 miljoner människor idag väntar vid Europas gränser på att någon skall bry sig om dem. Människor som hungrar och inte vet om de kommer överleva tills nästa år. Man kan klaga på mycket men vi i Sverige har mycket mer än vad vi behöver så egentligen borde vi vara tacksamma för varje liten stund som vi inte behöver möta krig, död och fattigdom.

När allt kommer omkring så finns det något så mycket större än att se sina egna "behov" och sträcka ut sin hand till de som verkligen saknar en framtid och till dem vars förflutna är söndertrasat. När allt kommer omkring så handlar det inte om dig, det handlar om andra.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments