Header

Aristoteles sa "hoppet är en vaken dröm".
Och jag håller med. Kan vi inte drömma, så kan vi inte hoppas. Och kan vi inte hoppas, så kan vi inte drömma. Det är vad som får oss att kämpa vidare. Det är vår överlevar instinkt som skjuts in och pushar oss.

Hoppet försvinner aldrig. Hoppet är det sista som lämnar en. Även om allt känns hopplöst. Och varför? Jag sitter här och funderar på om jag ska dö. Om jag kanske ska ta mitt sista andetag. Trycka i mig alla piller, hoppa framför ett tåg och bara försvinna. Jag är trött. Jag har ont överallt. Varenda en liten cell i min kropp skriker. Jag vill inte leva mer.
Men nej, där finns hoppet. Sitter där på min axel och säger: kanske finns det en liten, mikroskopisk chans att allt reder ut sig. Att allt löser sig till det bästa. Håll ut ett tag till! Kanske löser det sig redan imorgon! Jag drömmer. Jag hoppas.

Men när försvinner hoppet?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag ligger just nu här och kokar av ilska. Inte för att det hänt något speciellt just nu, utan för att min ilska byggts upp under en längre tid. Och nu kommer det ut. Med full fart.


Som ni vet så fick jag min adhd diagnos i början på mars. Läkaren, Ayad Behnam Dawood Nakasha, satte in Ritalin till mig. Fick ett recept, 30 tabletter och informationen om att jag skulle få en ny tid igen efter ca 3v för kontroller och medicinjustering.
Jag var så glad! Äntligen fanns där en kompetent läkare. Äntligen fanns där någon som lyssna på mig! Som förstod mig.

Men nej. Som vanligt så sviker dom mig så grovt.

För det första så håller jag koll på min journal. Det brukar ta dem ca 2 dagar att skriva i journalen. Men nej, det tog honom en månad att fylla i! Vilket så klart innebär att där står saker som inte stämmer. Och det är ju inte så jäkla konstigt. Han känner ju inte mig. Saker faller bort och han kommer inte ihåg. Hur fan ska han göra det?
"Patienten förnekar självskadebeteende. Förnekar alkoholbruk. Förnekar suicidtankar". Kyss mig i röven.
Sen så är personalen i receptionen helt värdelösa. Jag har flertalet gånger ringt dit och sagt ifrån om att min medicin snart är slut, att jag nu tar mina tabletter varannan dag för att dryga ut. Vänner har ringt dit, uttryckt sin oro. Berättat hur jag beter mig. Och varje gång svarar dem "vi ska lösa det". Men hände det något? Nej. Mitt självskadebeteende har eskalerat. Har skurit mig nästan varje natt nu. Mina suicidtankar är värre. Och där stod jag ensam.
Så, jag försökte med något annat. Psyk akut. Kunde dom hjälpa? Nej, eftersom det är narkotikaklassade läkemedel och det måste vara specialistläkare som skriver ut. Så än en gång, gick jag därifrån sviken.

Men så nu i veckan så fick jag hem en tid från fosievägen, för kontroller hos ssk. Den 9 maj. Vilket innebär att jag får gå och vänta på en ny tid i mer än nio veckor. När jag egentligen bara skulle vänta tre.
Hur fan kan man skriva ut sådana läkemedel och inte sköta kontroller när man mycket väl är medvetna om att jag har suicidtankar. Tvångsbeteenden. Tidigare missbruk. Som dessutom kan påverkas och bli värre av medicinen. Jag förstår inte. Jag fattar inte.
Så nu ligger jag här. På min jävla luftmadrass med ilskan rykandes. Såriga armar och ett brustet hjärta. Jag känner mig värdelös. Dom får mig att tänka att jag inte är värd ett smack. Att jag inte är värd deras tid. Känns som att det inte hade spelat någon roll om jag hade varit död eller levande. Dom personerna, vården, som ska finnas där och hjälpa mig när jag behöver det, har tryckt ner mig i mina skor. Och skiter totalt i det.


Jag är så jäkla förbannad. Jag är arg på psyk. Arg på cheferna. Arg på den där jäkla regeringen som inte gör sitt arbete och prioriterar annorlunda.
Det ska fan inte vara så här. Vem är det som står upp för patienterna? Vem är det som ser till att det inte ska gå till på detta sättet? Någon ska fan stå till svars.

Fy fan för er.

Likes

Comments

Okej. Så här är det.

Idag har jag haft den värsta dagen på länge.
Jag har haft en så grov ångest. Har känt mig så arg idag. Ledsen. Ensam. Och jag börjar bli så jäkla trött på det här.
Jag orkar inte sitta här med denna ångesten. Jag orkar inte sitta här med denna paniken längre.
Jag orkar inte andas. JAG ORKAR INTE.
Jag har ett stort hål i mig och jag orkar inte hålla ihop det längre.

Jag vill inte skada mig. Men jag gör det ändå.
Jag vill inte svälja alla piller på en gång. Men jag funderar på det ändå.

Men jag vill ju inte dö. Så vad fan gör jag?

Och ni som tänker kommentera en massa skit om att "det kommer bli bättre", "gräset är grönare på andra sidan". Håll käften. För gräset har inte varit grönare på andra sidan på 15år. Så bara tyst.

/Josse

Likes

Comments

Som många av er vet så lever jag med psykisk ohälsa och har mått dåligt i typ hela mitt liv.
Nyligen så blev jag diagnostiserad med adhd. Jag har inte riktigt velat skriva och berätta om det för jag har inte riktigt själv vetat vad jag känt kring det. Så fram tills nu så är det bara mina närmsta som vetat. Men nu är jag redo! Jag har liksom kommit in i det. Kunnat börja förstå! Kunnat acceptera och börjat leva med det. Det har liksom kommit i olika faser med acceptansen. Det har tagit tid! Och det kommer att ta ännu längre tid, för jag är inte klar med mig själv. Och jag kommer förmodligen aldrig att bli det.

Fas ett. Förvirring.
Så, i mitten på januari så blev jag klar med min utredning som jag gjorde inom psykiatrin och min ssk som gjorde utredningen kunde redan, utan att läkaren tagit något beslut, säga att jag hade adhd. Jag lyssna, men förstod inte riktigt. Det gick liksom inte in. Jag gick därifrån. Hade en konstig känsla. Kändes inte alls bra. Hade en sån grov ångest. Mådde illa. Samtidigt som jag inte förstod vad som sagts. Jag berätta för dem som stod mig närmst. Fick blandade reaktioner. Många blev glada, men många tveka och ifrågasatte.

Fas två. Tvekande.
Det gick en tid och jag fick sedan hem en läkartid till en specialistläkare. Jag skulle vara där efter två månader. Först blev jag arg. För jag ville ha en lösning på direkten, nu, exakt på pricken. Så funkar jag med allt. Jag vill ha det nu! Allt på samma gång. Annars ger jag upp. Men jag skulle få vänta. Och där börja jag tveka. Jag prata med mina vänner. Min familj. Vilket jag ångrar idag. Det gjorde att jag bara blev ännu mer förvirrad. Fick så många olika reaktioner, åsikter. Folk tyckte och tänkte och tillslut så visste jag inte själv vad jag kände.
Jag börja ifrågasätta utredningen. Läkaren. Psykiatrin. Men framför allt, mig själv.

Fas tre. Döda läkaren.
Nu började det närma sig läkartiden. Jag gjorde mig redo för att gå till attack mot läkaren. Ifrågasätta och klaga på deras inkompetens. Och jag gjorde det. Jag gick till läkaren, sa vad jag tyckte och tänkte. Ifrågasatte honom för vad han sa. Och detta är helt olikt mig. Hemma eller med dom som är nära, är det en sak. Men när det gäller personer jag inte känner så vågar jag inte säga något. Men jag hade liksom blivit så uppeldad av mina egna tankar och alla andras åsikter och tankar. Så jag kände mig explosiv. Så arg!
Men han satte mig på plats. Hårt. Han tog fram allt. Visa mig. Förklara och berätta vad han sett genom utredningen. För varje grej han sa, förstod jag mer och mer. Bitarna föll på plats. Men jag kunde ändå inte acceptera det. Jag kände mig fortfarande förvirrad.
Medicin blev insatt. Fick Ritalin. Och jag hämta ut dem, med en klump i halsen.

Fas fyra. Ilska och hat.
Jag förstod med och mer efter hur medicinen verka. Kände skillnaden från explosiva Josse. Josse med allt svart och vitt. Josse med enorm ilska och lika stor glädje. Jag stabiliserades!
Samtidigt som jag förstod mer så blev jag arg. Så arg på alla som sett hur jag var. Arg på skolan. Arg på samhället. Arg på pappa. Arg på min familj. Jag börja hata alla. Alla hade sett hur snett allt gick för mig hela tiden. Och inte bara i tonåren och nu när jag är vuxen. Utan hela livet! Blev mobbad. Jag misskötte skolan, blev placerad i ”lilla gruppen” som var för elever med svårigheter. Jag börja med droger. Söp nästan varje dag. Satt hög på mina utvecklingssamtal och i klassrummen. Börja skada mig själv. Självmordsförsök. Piller. Och ingen reagera. Inte skolan, inte samhället. Ingen. Jag hamna mellan stolarna. Och ingen fanns där för att fånga upp. Vart jag än hamna, så blunda dom. Jag kände mig så sviken.
Men den personen som jag var mest arg på, var mamma. Hon visste. Hon såg allt. Och sen dog hon. Lämna mig här med all min skit och bagage. Och tanken på det gjorde mig ännu mer förbannad. Men jag tror att hon blunda för allt på grund utav rädsla (varför tänker jag inte ta upp nu, det kommer senare).
Hon var min närmsta vän, men min bild av henne börja skifta. Jag kände en sån grov ilska mot henne. Så, jag och Philip åkte upp till hennes grav. Och jag var så arg. Och där släppte det. Jag bröt ihop och reste mig upp stadigare än någonsin. Starkare än någonsin.

Fas fem. Acceptans.
Här står jag nu. Jag är fortfarande arg. Jag är fortfarande förvirrad. Jag tvekar fortfarande.
Men jag vet. Innerst inne så vet jag. Jag har adhd. Och det kommer jag aldrig att komma ifrån. Jag har börjat och förlåta. Jag har börjat och försöka gå vidare. Jag har börjat acceptera mitt bagage och mig själv för den jag är. Och vet ni vad? Den känslan är mycket bättre. Så mycket bättre.

/Josse

Likes

Comments

Jag har länge letat efter en plats där jag kan få vara mig själv.
En plats där alla mina brister och hela mitt bagage kan få plats. Och jag har egentligen vetat hela tiden, bloggen, där kan jag få skriva av mig, där kan jag få skrika och slåss och vara överlycklig utan att någon hamnar i vägen eller skriker tillbaka. Men, där är något som hindrar mig. Och det är ni typer som sitter där bakom på andra sidan av skärmen. Som snackar skit och dömmer mig för vad jag skriver och för att jag delar med mig på det sättet som jag gör! Så vet ni vad? Ni ser det röda krysset uppe i det högra hörnet? Tryck på det så kommer ni ifrån mig och min jobbiga, gnällande text! Som magi!
Nej, men allvar, vill ni inte läsa eller se vad det är jag skriver. Eller om ni till och med tittar bara för att ni känner er provocerade, gå ut här ifrån! Detta är inte er frizon, det är min!

Men i alla fall! Jag har valt att starta upp bloggen (igen 😂).
Jag kommer inte att skriva varje dag, utan det kommer bli när jag har ork och lust till det!

Men som sagt, läs inte om det är så störande!
Tack!

/ Josse

Likes

Comments