Header

Sitter på ett mysigt fik i Kampot. 3 dagar ifrån Sverige. Har tagit varje tillfälle jag haft till att kolla musikhjälpen! Detta är 3dje året jag varit borta i början av vintern och det enda jag faktiskt kan längta till är just musikhjälpen (och julen!!)
2014 åkte jag och Ebba ner till Uppsala och hängde utanför buren h e l a dagarna. Vi vaknade på morgonen och åt frukost till musikhjälpen på tv, åkte till stan och hängde utanför buren, tog lunch och strosade runt, hängde utanför buren igen och ungefär så spenderade vi hela dagarna. Det var verkligen mysigt! Sån kärlek och värme det är under denna vecka i Sverige. SÅ fint!

Tycker nog att detta års tema är det tyngsta hittills. Har suttit med mina hörlurar på mitt hostel, på fik, på barer och känt hur tårarna rinner ner.
Det känns så sjukt att jag under denna resa varit i 3 av de länder dom pratat mycket om under musikhjälpen. Att gå över gränsen mellan Indien och Nepal som är en otroligt stor port för trafficking. Att sitta på en strand eller på något vackert ställe och veta om vad som samtidigt pågår i samma land. Att bortanför stränderna och turkosa vatten så finns en sån otrolig ondska. Samt sån uppgivenhet och fattigdom som leder till att föräldrar tvingas sälja sina barn till sexindustrin. Sen tycker jag att det låter så fel att benämna det som sexturism eller sexindustri för detta är inte sex. Det är övergrepp. Det är ondska och makt i sin vidrigaste form.

Men i denna sorg och ilska så växer kärlek och hopp! Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag startade upp en bössa via gruppen OnEdge och vi är uppe i över 2000kr så släng in en peng dit.
Som en kvinna sa ”wow 50kr är billigt för att kunna förändra någons liv”

Det är så fint och stärkande att se vad man som individ kan göra. Sedan 4år tillbaka har jag varit fadder genom ActionAid. Det är en flicka i Indien som nu är 14år. Jag har länge velat hälsa på henne. För att få se och bevisa att pengarna går fram.

Så vi flög till Hyderabad. Vid lunchtid plockade Vandana från ActionAid upp oss. Vi åkte först till en lokal NGO (non govermental organization)
Där vi fick dricka chai och prata om deras arbete, i väntan på att Navya skulle sluta skolan för dagen.
Dom berättade om områdets två största problem.
Farmer Suicide och Gender selective Abortion.
Ett väldigt högt antal män tar livet av sig i denna by och området runt det. På grund att fattigdom, höga lån som dom inte kan betala tillbaka och år av missväxt i skörden.

Könsbaserad abort handlar om att familjer väljer att göra abort på grund av att dom ser att fostret är en flicka.

ActionAid jobbar på så sätt att dom hjälper denna lokal ngo. Så att dom på lång sikt ska bli självständiga och ha nog med stöd och medel för att kunna hjälpa befolkningen. Dom lägger upp en tidplan som dom har för ett område. I Telangana vart Navya bor är detta det sista året, så detta var min enda chans att få träffa henne! Sen kommer ActionAid bestämma ett nytt område vart dom ska starta upp ett projekt. Och jag kommer få ett nytt fadderbarn. Detta är så att byn inte ska bli beroende av dom.

Jag, Patrik, Vandana och alla fina eldsjälar från deras lokala NGO



Vi for ut till Navyas by och fick hälsa på hos hennes familj. Hon bor där med sin mamma,pappa och äldre bror. Sen var även hela nyfikna grannskapet med i vardagsrummet men det var kul!

Blir dock lite avis över hur öppna alla är med varandra. Skulle bryta mot så många oskrivna regler i Sverige om jag skulle tränga mig in i grannens vardagsrum oinbjudet om jag tyckte att dom hade intressant sällskap på besök

Jag (och min ostbåge till rygg och hållning), Navya, personalen från ActionAid och Navyas familj drack chai och pratade. Dom tyckte jag var från ett heeelt galet ställe vart vi har en månad där solen aldrig är uppe och en sommar där solen aldrig går ner. Förstår dom, det är rätt knäppt

Så fint. Blir varm i hjärtat bara jag tänker på detta.
Alla ni som funderat på att bli fadder eller skänka en engångssumma. GÖR DET. ActionAid gör så otroligt mycket bra saker. Dom jobbar så himla mycket och kämpar med att hjälpa och sprida kunskap.

​Första brevet och fotografiet av Navya då hon var 11år.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 108 Readers

Likes

Comments

Detta är Ateva, vi har dock gjort A-et stumt så vi kallar henne Teva :) (förstår fortfarande inte hur jag inte kan va sponsrad av Teva än??)
Denna pluppis är blind på ena ögat och är världens gosigaste!! Hon vet vilken bungalow vi har och burkar komma till oss <3

Att dricka chai minst 3 gånger om dagen är obligatoriskt

Vinna över Patrik i kort minst 3 gånger om dagen är också obligatoriskt. Titta vad glad han är här när han tror att han äntligen kommer vinna :))



Jag brukar skämta om att vart man än i världen befinner sig så kommer man alltid att träffa på Kirunabor. Spelar ingen roll om det är på Arlanda eller i en avlägsen djungel någonstans i Afrika.
Trots att befolkningen är under 20.000 så lyckas vi alltid stöta ihop med varandra.

Vi är nu i en liten by i södraste Goa. Vi sitter på ett litet fik och jag ser en kvinna som jag tycker mig känna igen. Jag går fram och frågar om hon har någon anknytning till Kiruna och JAJEMÄN!
Vi stod och funderade vart ifrån vi känner igen varandra. Vi kom fram till att det är från inge mindre än RADIOTJÄNST. VAD ÄR ODDSEN att jag i Indien skulle stöta på en av radiotjänsttanterna??
Alltså jag har jobbat där, det är inte så att hon ringt mig och frågat om tv och jag snappat upp hennes röst. Det hade varit rätt konstigt.


Senare på kvällen sitter vi på vårt stammiscafe och ska äta middag. Vi sitter och pratar med en kompis om Sverige och vad vi gör hemma.
Bredvid oss sitter det en rysk man som är full att han nästan inte ens skulle kommit in på nån av krogarna i Kiruna. (Det är nog i princip omöjligt)

Han var i det stadiet när man bara existerar.
Han mumlade lite för sig själv, men kunde ändå sitta upp. Dock rätt ostabilt.

Vi sitter och pratar om att vi brukar säsonga i Riksgränsen på våren. Plötsligt vaknar den ryska mannen till och skriker RIKSGRÄNSEN!!!
Vi tittar förvånat på varandra och sen på honom.
Han berättar (eller försökte trots sin promille att berätta) att han varit i Riksgränsen och åkt skidor?? För två år sen. Då jobbade jag i receptionen och Patrik i liften så vi måste ju ha träffat honom där! Eller åtminstone sett honom vingla runt på afterskin.
Han hade även varit en sväng förbi Kiruna på vägen upp till Riksgränsen.

När vi hade ätit klart och började gå därifrån hörde vi mannen skrika ”KIRUNA FOREVEEER!!” För att sedan vingla ner i soffan för en stödvila.

  • Indien
  • 216 Readers

Likes

Comments

Idag var vi på cookingclass! Vi fick lära oss att göra massor av goda Indiska grytor (ping mina vänner hemma) så kommer leva på indisk mat nu ett bra tag! Tänkte dock såhär efter den indonesiska matlagningskursen också, gjorde indonesiskt en gång hemma :))

Hur krämigt ser inte detta ut?? Och i denna mysgryta gömmer sig lite Paneer (typ halloumiost)

Aloo, Palak Paneer, Paneer butter masala, Mushroom masala

Idag lämnade även Erika och Jonni oss :(
Så vi var tvungna att hitta nya badkompisar. Vi såg ett annat par som vi tänkte att vi kunde börja snacka med. Dom var någon meter bort och jag skulle just ropa hej, men valde istället att svälja orden. Då vi upptäckte att dom inte bara kramades utan hade sex bredvid oss i vattnet :))))) tur att vi om några dagar får möta upp Erika och Jonni igen istället

Likes

Comments

För 10kr tog vi oss genom hela Goa ner till den södraste delen Palolem. När vi kom fram och fixat internet frågade vi Erika och Jonni, som vi känner från Riksgränsen, vart dom befann sig. Vi hade hört att dom skulle hänga i Goa. Det visade sig att dom var på samma ställe som oss!! 500m bort på ett fik!! Tänk vad världen e liten va

Vi har de senaste dagarna plaskat runt i vågorna, strandhängt och käkat mat. SÅ MYCKET KÄRLEK till indisk mat.

Och imorn ska vi lära oss att laga den på en cookingclass!! What a time to be alive!!

Titta vad mysigt vi bor!! En bungalow i en trädgård 1 minut från stranden!!

Agonda beach och finaste Erika!

  • 298 Readers

Likes

Comments

Efter en 24 timmar lång bussresa från Kathmandu till Varanasi var vi äntligen framme. Dom sa att resan skulle ta 16 timmar och dom glömde även nämna att inte ens 1/10 av vägen var asfalterad :)

Vi har nu hunnit vara 3 dagar i Varanasi och här kommer en lista om min hatkärlek till denna fantastiska och kaosartade stad.



Området kring Ganges floden är så himla mysigt! Det är en som en enda stor labyrint av gränder, smala gångar och gamla byggnader. Man vet aldrig vart man kommer hamna eller vad man kommer hitta.

Korna är verkligen överallt. På bilvägarna, vid (ibland i) husen, i alla gränder, vid alla gator och ibland får man ta en omväg för att dom inte riktigt känner för att flytta på sig

Bland dessa gränder hittar man även massor av mysiga rooftops och fik. Vi hängde 50% av tiden på Open Hand. Det är en butik/fik inne i vad som ser ut att vara någons lägenhet. Dom hade även presskaffe <3

Vi hittade även en park. Vart Varanasis ungdomar går för att smyghångla!! Vid varje träd eller buske gömde sig ett kärlekspar, hur gulligt?? Vi räknade och kom upp i över 40 par!!

Gangesfloden måste vara det märkligaste samt häftigaste jag sett. Det är så mycket som pågår på ett och samma ställe.

Du kan stå vid ett ställe och se folk bada, tvätta kläder och dricka av vattnet.
För att hundra meter uppströms se hur dom bränner kroppar och lägger ner askan i vattnet.
Vi såg även hela kroppar, inlindade i tyger, flyta omkring i floden. Själva kremeringen är till för att rena själen. Men bl.a barn, gravida kvinnor eller de som dött av kobrabett(??) anses redan vara rena och behöver därför inte kremeras.
Vi såg även döda kor flyta runt i vattnet.
Vid kremeringarna ser man nästan bara män. Jag fick till svar på detta att det finns en historia om en kvinna som hoppade i den brinnande elden vart hennes döde man kremerades. Sedan dess får kvinnor inte delta. Under ceremonin får man inte sörja och kvinnor gråter för mycket.
(Bra upprätthållning av könsnormer att kvinnor är för styrda av sina känslor och att män inte får visa känslor alls)

Ofta när man går i gränderna ovanför floden får man trycka in sig mot väggen för att ett gäng kommer bärandes på ett lik.

Detta är den största kremeringsplatsen. Här bränns ca 30 000 kroppar varje år.

Vi gick upp 04.30 för att se på en morgoncermoni.. Efter det åkte vi på floden och kollade på alla ghats och byggnader.

Morgonbad några hundra meter ifrån den stora kremeringsplatsen

Vill man inte bara vara en i gänget med dessa?? Förutom att dom ligger och plaskar runt i Ganges.

  • 368 Readers

Likes

Comments

Just innan jag for till Nepal startade jag en liten insamling genom Projekt Nepal. Fick efter några veckor veta att jag genom lite facebook delningar och en instagrambild fått ihop 4500kr!
Vilket motsvarar ungefär 3,5 månadslöner för en sjuksköterska i Kathmandu!

Eldsjälarna i Projekt Nepal har också haft en insamling och fått ihop ungefär 17000kr!
Dom pengarna kommer gå till skolan. Till klassrummen och de saker dom är i behov av där.
T.ex nya svarta tavlor (de nuvarande går knappt att skriva på och vissa hänger inte ens på väggen)

Eftersom dom kommer täcka många av de nödvändiga behoven för skolan så valde jag att fokusera på de barn som bor där.
Det är ca 35 barn som kommer från byar långt från Kathmandu och därför bor på skolan. Vi kollade runt och tyckte att dom efter skoltid inte hade så mycket saker för sin fritid.
Även när skoldagen är slut rör dom sig i princip bara inom skolans område.

Vi frågade barnen vad dom skulle vela ha om dom fick önska och så skrev vi en lista utifrån det.
Tillsammans med Bebina som är lärare och en elev från 10onde klass åkte vi till marknaden.


Efter att vi handlat alla aktivitetsaker köpte jag även bindor till tjejerna som bor där.
När vi köpt allt blev det 1500kr kvar.
Vi la in pengarna på Projekt Nepals konto och kom överens om att pengarna ska gå till ett nytt pingisbord (deras hade ett ben av och istället för nät la dom upp tegelstenar) och de resterande pengarna kommer gå till att köpa Montessori leksaker till de yngsta klasserna.

Dagen efter anordnade vi en pingisturnering för barnen. Det var lördag och endast barnen som bor på skolan var där. Vi lärde dom rundpingis och spelade efteråt badminton (som dom är helt galna i) Vi köpte godis och kakor till alla!



1. Inne på musikaffären 2. Alla bindor jag köpte. Folk måste tycket synd om mig och tänkt att jag har monstermens
3. Alla saker och rektorn Biva 4. På leksaksaffären

Det blev en så himla fin dag och det var så kul att se hur roligt alla barnen hade och hur mycket dom uppskattade allting. Det var jobbigt att behöva lämna dagen efter.

Tack alla som skänkt pengar, ni är fantastiska <3

Vi blev så fint bemötta av alla. Biva som är rektor på skolan känner Patriks mamma sen många år tillbaka. Hon har hälsat på dom i Sverige och då träffade hon Patrik när han var liten. Dom har t.o.m bilder på väggen på Patrik och hans syskon så dom var så himla glada när vi kom. Redan när vi landade mötte dom upp oss med blommor på flygplatsen. Vi hälsade på rätt mycket på skolan. Det var alltid obligatoriskt med Dal Bhat och Chai. Vilket vi verkligen inte hade något emot! Vi fick hälsa på klasserna och kolla på under deras lektioner.

Vi blev inbjudna till skolans Parents Day. Det är en dag med skoluppvisningar fast 100 gånger större än i Sverige. Föräldrar, även de från byar långt bort, kommer till skolan. Uppvisningen var 5(!) timmar lång. Det det var uppträdande från 12 olika klasser (och inte bara ett nummer var), det hölls tal och teateruppsättningar. När vi kom dit kom ett kamerateam fram och filmade oss. Under hela eftermiddagen hade vi alltid en kamera bara någon meter bort. Eftersom Projekt Nepal har hjälpt skolan i 18år så visar dom verkligen stor uppskattning. (Vilket vi jantelagssvenskar blev lite nervösa över) Vi fick många gånger ställa oss upp när dom nämnde våra namn, vi fick en välkomst ceremoni och vi fick vara med på deras studentbild?? Efteråt hörde vi att det hade visats på tv också.

Hur söta är inte dessa pluppisar???

​Jag fick nepalesiska högtidskläder av Biva <3

  • 372 Readers

Likes

Comments

Jag fick genom Patriks mamma träffa Soroptimisterna i Kathmandu. Soroptimisterna är ett kvinnligt nätverk som finns över hela världen.
Vi fick sitta ner med dom och prata om de olika projekt dom har för att hjälpa och stärka kvinnor. De jobbar med att stötta kvinnor och flickor som har det sämre ekonomiskt ställt och som är från marginaliserade grupper (både fattigdom och etniskt diskriminerade), arbetslösa samt ensamstående.
Det var inspirerande att få prata, lyssna och peppa varandra och känna detta fina systerskap. Men det var samtidigt hjärtskärande att få höra om all diskriminering och all orättvisa dom får utstå som kvinnor. Vissa av sakerna vi pratade om är orättvisor som jag själv kan känna igen mig i. Medans mycket var saker jag är priviligerad att inte behöva stöta på eftersom jag lever i ett land där basen finns som mat, skola, sjukvård, lagar och regler och minimal korruption.

Några av de ideella projekt de har är

Psychosocial Counseling for Women: Dom erbjuder stöd till kvinnor i samtalsgrupper för att hjälpa kvinnorna att läka och att få bättre självförtroende. Målgruppen är förutom ovanstående även de som drabbats av jordbävning och väpnade konflikter.

Women's Skills Development Project (Seeing and Tailoring Training). 24 kvinnor har fått utbildning i år. Alla fick tillgång till en symaskin och lärare. Utbildningen pågår i 3 månader. Detta fortsätter och målet är att utbilda 40 kvinnor/år.

Goat Distribution for Income Generating Program. 51 kvinnor fick låna pengar för att skaffa 2 getter/person för att starta upp ett eget företag. Lånen ska betalas tillbaka inom 2 år (ingen ränta på lånet).

English Language for Young women. Målet är att stödja flickor/kvinnor att förbättra sin engelska. Om man kommer från avlägsna områden i Nepal är engelska undervisningen bristfällig och de har svårt att klara sin skolgång då de t ex kommer till Kathmandu för att studera vidare.

Educate Girls to Lead. Soroptimisterna samlar in medel och stödjer skolgången för 146 flickor.
19 av dessa har fullt stöds med husrum och alla omkostnader. Flickorna kommer från avlägsna delar och är ofta föräldralösa som bor hos en släkting (ofta dåligt behandlade). Soriptimisterna övervakar och kollar att de får en bra utbildning. Att fullt stödja en flicka kostar 200 Pund och det bidrar Soroptimisterna i Luleå med. Vi träffade en ung flicka på mötet med dem som heter Kajal Tamang, 17 år och hennes skolgång betalas av Malmö soroptimistklubb.

I Kathmandu är läget bättre för kvinnor är vad det är i byarna utanför. Nepal har ett stort problem med trafficking, fattigdom och stigma kring mens. I många byar finns fortfarande synen kvar att mens är smutsigt. Kvinnorna är därför under sin mens orena och blir behandlade därefter. Det kan handla om att inte få röra vid maten till att behöva flytta ut till en hydda. Det sistnämnda är väldigt farligt och kvinnor har dött till följd av denna tradition. Det är mörkt, ohygieniskt och farligt.
Jag pratade med en kvinna i Kathmandu om hur synen är där på mens. Denna tradition finns inte inne i stan men synen på mens är fortfarande problematisk där.

Här kan ni läsa mer om stigmatiseringen kring mens i Nepal

https://manniskohjalp.se/nyheter/2017/09/mens-en-fraga-om-liv-och-dod-i-nepal

Soroptimisterna finns förresten i många städer i Sverige så kolla upp om det finns i din hemstad!

  • Nepal
  • 388 Readers

Likes

Comments

Vi har nu spenderat 10 dagar i Kathmandu. Förutom att gå på yoga och druckit oändligt med chai så har vi även

Strosat runt på marknaderna Indra Chowk och Asan Tole

Finns gator där någon kommit på en affärsidé så har alla andra hakat på. På en gata var det Japanska studier, en annan hade en miljon apotek och på denna gata var det Tandläkare. Patrik har haft lite ont i sin visdomstand lite men kände inte för att gå hit :)) wonder why

Vi hittade Kathmandus bästa kaffe! (Sån lycka efter ett antal svaga koppar Nescafé i sökandet på kaffe som inte är i samma färg som deras te)

Jag blev kär i en hund. Som jag alltid blir.
Såg att den hade ett skadat ben och mitt hjärta dog. Googlade hur man adopterar hundar till Sverige och försökte övertala mamma. Som inte gav någon större respons. Tror hon är rätt van vid att jag bölandes vill ta hem alla djur. Så jag fick nöja mig med att hälsa på den varje dag och ge mat. Höll sen på att stanna kvar i Nepal när jag kramat hejdå och den kom haltandes efter oss <333 :(

Kikade runt i alla butiker och hittade flera som fokuserade på att stärka kvinnor

Vi åkte och hälsade på Sangeeta utanför Kathmandu. Patriks familj har hjälpt henne ekonomiskt med hennes utbildning. På bilden är det hon, hennes mamma och hennes mormor.
Ser ni också hur söt hennes lillebror Bivan är???
Ville bara pussa sönder honom!!

  • Nepal
  • 391 Readers

Likes

Comments

06.00 tog vi på oss våra varmaste kläder och begav oss mot Chola Pass. Efter 3,5 timmars brant klättring var vi äntligen uppe vid glaciären.
Vi fick gå en halvtimme över glaciären för att sedan klättra ner på andra sidan berget.
Dagen efter fick vi ta oss över ytterligare en glaciär.

När vi kom fram till Gokyo bestämde vi oss för att ta oss upp för berget Gokyo Ri.
Det enda som fick mina ben att fortsätta gå var tanken på att från toppen ner till nästa dags sovställe, skulle vi gå ner 1600 höjdmeter.
Uppe på toppen glömde man bort hur jobbigt det var när vi fick beskåda mitt livs vackraste solnedgång. Molnen hade kommit in och alla bergstoppar stack upp ovanför. Vi hade ett rosa sken som lyste upp över hela Mount Everest. Vi stod kvar tills det sista ljuset försvann bakom bergen. Nu väntade en timmes vandring ner med pannlampor i mörkret.

Vandringen till EBC är det absolut vackraste jag har gjort. Det har varit sånna otroliga vyer att man många gånger glömt bort att man vandrar. Samtidigt har det varit det mest fysiskt påfrestande jag gjort. Att vandra i 2 veckor och på sån hög höjd. Vi räknade ut att vi gått mer än 16mil. Och det är aldrig på rak mark man går. Ser du på kartan att du ska ner 200m kan du få gå upp 400m och sen ner 600m.
Trots att det många gånger är riktigt jobbigt så är det också en riktigt häftig upplevelse. Jag skulle verkligen uppmana alla som får chansen att vandra i Nepal att göra det! Helt klart det mäktigaste jag gjort i mitt liv.

Utsikten och glaciären över Chola Pass. En Sherpa kommer gående med packning. Dom bär för övrigt all packning (ca 30kg) med sin nacke??

 

Den andra glaciären vi gick över

​​​​Gokyo Ri och solnedgången över Mount Everest 

Likes

Comments

Vi gick upp tidigt på morgonen för att ta oss till Gorak shep som är den högst belägna byn. Vi lämnade packningen och fortsatte mot Everest base camp. Dagen därpå skulle vi gå upp på ett berg bredvid och fånga soluppgången vid Everest. Men vi båda hade blivit både förkylda och börjat känna av lite höjdsjuka.

04.00 det är -15 grader ute och kroppen vill inte ens ta sig ut från sovsäcken för att gå på toa. Jag skulle hellre lägga mig ner i en hög med yakbajs än att påbörja en topptur.

08.00 Vaknade vi och tog oss upp på Kala Patthar (5545m)
Uppe på denna höjd är syrenivån bara 50% så att vandra är otroligt ansträngande uppe på denna höjd. Uppe på Mount Everest är syrenivån bara 28%!

Våra skånska vänner hade än en gång bevisat sin övermänsklighet och tagit sig upp för soluppgången och vidare ner för att vika av till Dzongla. Därifrån tar man sig vidare till Chola Pass som är ett bergspass vi ville gå över. Vi ville följa med dom men våra kroppar ville mycket hellre gå raka vägen ner till Lukla. Vi började gå neråt och hamnade vid vägskälet vart vi skulle bestämma oss. Följa med dom och behöva ta oss upp över 5000m TVÅ gånger till, eller gå ner samma väg igen.

13.00 Vi tog varsin snickers och plockade fram kartan.
Det skulle hinna bli mörkt innan vi skulle komma fram till Dzongla så vi var tvungna att göra ett snabbt beslut.

17.30 det började bli mörkt ute och dimman hade lagt sig över byn som ett täcke. Tuva sitter i fönstret och skriver i sin dagbok. På vägen ner från Kala Patthar hade vi träffats och tagit farväl och tackat för denna vandring tillsammans. Vi hade sagt att vi skulle försöka ta oss till Dzongla. Hon hade sett i våra ögon att livslusten var borta. Det sista hon såg av oss var våra kroppar som likt en bakfull Quasimodo släpat sig upp mot Kala Patthar.
”Även om man bara tar sig halvvägs upp så är det också jättebra!” Försökte hon peppande säga till oss.

Hon hade haft lite hopp kvar och satt sig vid fönstret. För att kunna ha utsikt mot stigen dom kom ifrån. Men efter 5h hade hon gett upp hoppet. Hon avslutade meningen i sin dagbok om att vi inte skulle dyka upp.

Hon ser någonting röra sig i dimman. Är det en skadad yak? Nej det verkar vara två av någonting
Hon tittar nog och ser någonting blått. Krypandes i dimman tar vi oss fram med våra sista krafter.

Vi steg in i tehuset och satte oss ner. Vi kände lättnaden över att va framme. Tills vi insåg att vi om 12 timmar skulle ta oss vidare över Chola Pass..


Byn Dughla med yakstallet vid bodde i

Gorak Shep

Patriks dröm har tydligen varit att göra ”tåget” på Basecamp?? So we did it

utsikten från Kala Patthar. Patrik blev besviken när han kom ner och insåg att han inte ens nästan håller i toppen på berget och att han håller vid fel berg :/

. SER NI VILKA SKOR JAG SLÄPDE MED UPP? (Eller Patrik släpde upp, jag bar dom bara sista 2 timmarna) Om inte Teva sponsrar mig nu vet jag inte vad

  • Nepal
  • 401 Readers

Likes

Comments