Vi anlände till New Delhi och lyssnade lite halvt när piloten välkomnade oss i de sparkande högtalarna. Jag lyckades snappa upp att graderna va nånting-nio. Tjugonio grader tänkte vi fan vad skönt! Både sista delen av Fillippinerna och våra dagar i de Sri Lankiska bergsbyarna var kalla och mycket huttrande under nätterna. När vi kliver av planet och hypar över att vi är i INDIEN så stannar vi upp och ser på en tavla att det är tretton grader ute. TRETTON GRADER.
Det är ju iofs samma som Kiruna under sommaren men efter 3 månader i Asien blir man van vid värmen och frusen som en stockholmare. I Donsol skrattade vi åt att vi hade glömt att kolla väderleksrapporten innan, sen skrattade vi lite till att vi gjorde samma misstag igen innan Sri Lanka och nu var det tredje gången gillt.

Vi anlände till vårt hostel som var det mysigaste någonsin! Det såg ut som ett hotell fast med backpacker känsla. Vi började prata med en kille som bodde i Indien och han följde med oss för middag.
Shiva som han kallade sig (big name huh I know) visade oss runt i Delhi.

Vi gick till Red Fort och sen vidare till ett tempel. Eftersom Shiva är Hindu fick vi följa med honom in medans det var ceremoni inne i templet. Efteråt fick vi följa in till en sal där mattor var utlagda och alla fick tillsammans äta lunch. Lunchen kostade inget man fick lägga valfri donation.
På kvällen gick vi runt på marknader inne i både New och Old Delhi.
Shiva bjöd med oss på sin systers bröllop men det datumet kommer vi mest troligt vara odrägliga och fulla på kickoff i Riksgränsen. (Bra prioritering:))

Shiva ville bestämt boka nästkommande dags tågbiljett åt oss och vi både är dåliga på att säga emot. Vi ville åka så tidigt som möjligt och Shiva beklagade sig över det då han hade planer. Han bokade åt oss, vad han sa var det tidigaste tåget, klockan ett.

Han skämtade lite under kvällen och ifrågasatte om vi verkligen ska åka dagen efter. Lo fick lite dålig magkänsla och kollade på biljetten men det var rätt datum.
Vi tog oss till tågstationen och visade biljetterna och fick höra att det är ett på natten vår biljett är bokad :)))

Vi fick ta första bästa biljett och springa till perongen och hann med tåget. Vi bokade billigaste klass och tänkte att det blir ju bra!
Undra om folk kommer tränga sig? Undrade jag. Nä svarade Lo, alla sitter ju helt lugnt här. Men. Vi tänkte inte på att 29 miljoner människor bor i staden så det kommer inte vara lugnt :)
När tåget anlände till perongen utbröt Hunger Games. Alla slet och drog i vandra och försökte pressa sig in i tåget. På perongen träffade vi Romi, ännu en snubbe vi ställde en fråga till men som istället tog oss under sina vingar totalt. Han pressade in oss och förklarade att det är äta eller ätas och vi fick sittplats. Eller ja en sittplats som vi delade på. Dock hade vi tur! På en yta som var 3x2 meter var vi vid några tillfällen ca 40 personer. Och några som hängde utanför tåget.

Efter några timmar anlände vi och tog en tuktuk för att hinna med solnedgången över Taj Mahal. Nu sitter vi invirade i våra sjalar vid en bonfire uppe på takterrassen med härliga människor här från boendet och drack chai te.
Och inatt ska vi få gå till Taj Mahal.
Livet är rätt bra.

Jag och Shiva. Ser ni förresten den mysiga terassen på vårt hostel??

Ett fenomen som jag fått ta del av i 3 månader nu är att folk vill ta foton med en. Denna kvinna frågade Shiva hon fick ta bild med oss. Utan att fråga oss. Det sa han ja till, utan att fråga oss :))

Likes

Comments

Vi hade bestämt att fixa visum så vi kunde komma till India kring den 14-15e. Tyvärr fortsatte det vara endast en tanke lite för många dagar. Så vi satt på flygplatsen i Fillippinerna, utan visum till Indien. Vi bestämde oss för att åka till Sri Lanka medans vi väntade på visum (borgarsvin varning) och det slutade med att jag blev totalt kär i landet!

Att åka tåg i inlandet mot Ella är bland det mysigaste jag gjort. Det finns inga dörrar, så du sitter med benen utanför och åker genom landskap med teplantage och berg och det e så vackert! Vi funderade över att boka andra klass men i mitt öra kom Jack Dawson och viskade "you wanna go to a real party?" Och vi bestämde oss för tredje klass!
Folk är så glada och snälla, några står och sjunger, alla delar på allt och ser till att alla får plats. Vi hade endast med oss yoghurt till frukost en dag. En familj satt bredvid oss och sa att vi måste äta bättre mat och började dela med sig av sin hemlagade matsäck.

Med alldeles för lite sovtimmar och ännu mindre mat i magen bestämde vi oss för att ta oss an Adams Peak. Vi hade inte haft wifi eller en lonely planet och tur var väl det! Hade jag haft nog med information om vandringen hade jag sagt tack men nej tack och legat kvar i sängen när alarmet ringde 01.45.

5500 trappsteg senare och med gråten i halsen var vi äntligen på toppen (övervägde att ge upp ca 10gånger under vandringen)
Det var så psykande att det började relativt platt med 3 trappsteg åt gången, sen blev mellanrummet mellan trappstegen färre och färre och tillslut var det bara en enda lång och jävligt brant trappa.

Vi prickade en högtid i samband med månen.
Det betydde att mänga människor tog sig upp till toppen för att besöka templet där. Det var gamla människor, barn, barn som var små nog att bäras upp. Och uppe på toppen samlades alla för att se den magiska soluppgången.


  • 4 readers

Likes

Comments

IS ANYONE ALIVE OIT THERE??
frasen kommer egentligen från Titanic men passar likväl in på denna blogg.

Snabb recap. Jag och Lo ville se valhajar. Åkte till Donsol. Vart den i ledande frasen även passar in.
Det var väldigt tyst men vi lyckades hitta den handfulla grupp med backpackers som befann sig där. Vi blev inbjudna till ett lokalt firande vart vi fick mat (tonfisk på burk var vegalternativet) sen drog vi vidare till DISCOT! Och disco är precis var det var! Ni vet när man gick i mellanstadiet och kom till den ambitiöst pyntade lokalen med dunkande musik men alla står som fastklistrad mot väggen. Vi kände för att fuldansa så vi gick ut på dansgolvet, försvann in i en bubbla av alla fula moves vi kan, tills vi kollar runt och inser att vi har över 150 personer som publik. Vi stängslet, uppe på balkongen, vid bänkarna, TILL OCH MED i springorna i muren såg man ögon som tittade fram. Vi försökte likt smygpackade 40åringar på bröllop flirta upp ett gäng ungdomar till Limbo men dom skämdes bara över oss.
Efter 40minuter av ensamt dansande kom (de riktiga) 40 åringarna och dansade (läste vickade på höften) med oss!

Vi såg inga valhajar under dykningen men vi snorklade med dom dagen efter istället. Lyckliga över att fått se 100 plaskande turister (och två valhajar) lämnade vi Fillippinerna.

Likes

Comments

Att resa runt i Filippinerna är något som hemsökt oss. Allt som har kunnat gå fel har gått fel. Trodde först det berodde på Patrik som har en gåva att kunna jinxa saker. Säger han att vädret kommer hålla sig bra, så ser man hur molnen samlas likt Kirunaborna på ferrum i december. Fortsätter då Patrik och säger att det är lugnt det är ju inte en tyfon direkt, ja då kommer en tyfon. Säger Patrik att mopeden låter konstigt men att det säkert inte är slut på bensin, då får man soppatorsk 3 meter senare. Och säger han att det var tur att vi alla fick våra väskor, ja då stannar rullbandet och där står Lo utan sin väska. Som ni ser så är det ju inte helt oförståeligt varför man ser en röd tråd?

Problemet är bara att Patrik har åkt hem men ändå kaosar våra resdagar?

Att lämna Siargao är ungefär lika omöjligt som att få Ebba att surfa. Vi gjorde ett tappert försök, och det slutade med att vi 05.00 fick en start på morgonen som hade kunnat vara med i en film.

- LO NEJ VAD FAN GÖR DU!?

- Ta min väska! Jag lovar jag hinner och om jag inte är tillbaka så får ni åka utan mig!

Lo slänger sin 44kg (dock nerbantade) väska på Ebba som nästan faller ner på marken. Antingen på grund av stress eller på grund av brist på benmuskler.

Vi ser Lo hoppa på en moped och försvinner in i mörkret.

Kvar står vi 3 och är totalt hjälplösa.

Vi tar det från början,

Det hela börjar med att jag var inne på surfshopen bredvid vårt boende. Till min förskräckelse ser jag att dom har en stackars liten apa som sitter fast i ett träd och försöker slänga sig till nästa träd. Men repet är för kort så apan faller ner och blir hängandes i sitt sele 2dm från marken. Jag blev arg och pratade med ägaren. Som drog en bullshit att apan fångades efter tyfonen 2013 i brist på mat och har nu varit där för länge för att kunna klara sig själv.
Jag lovade mig själv att frita apan min sista natt innan färjan. Men på grund av försenad mopedtaxi och en väg som blev
blockad av en ambulans och en kille med pupiller större än en hockeykilles ego försvann tanken och jag glömde bort den stackars apan. Lo kunde inte lämna ön med apan på sitt samvete så modigt lämnade hon dapa hamn 40 minuter innan färjan far. För att åka tillbaka till general luna som ligger 30min bort.

Jag sprang och pratade med alla väktare och bad om att dom skulle vänta på Lo. Det fanns inget dom kunde göra och dom tvivlade på att hon skulle hinna. Hur kunde vi låta henne åka? Det är mörkt, halt och 40 min kvar innan avgång? Hon är så morgon <333 När vi står uppgivna och ledsna över att behöva lämna en krigare bakom, fylls himlen upp av ett tjugotal raketer som fyller den sorgefyllda natthimlen. Vi står vid porten till hamnen och får höra att vi måste gå in. Vi väntar en sista minut men insladdande till hamnen kommer inte Lo utan ett jävla paradtåg sådär 05.25

I denna sorg öppnar sig himlen och i regnet tittar vi på varandra och vi vet att vi måste gå på färjan. Alla väktare, säkerhetspersonal och båtpersonal frågar "where is Lo?"

Vi kommer på färjan som bjuder på öronbedövande discomusik från det tidiga 2000-talet som spelas i 240 miljoner decibel. Hade detta varit en film hade den kunnat få ett crappy slut med en cliffhanger.
Tur att detta inte är en film. Vi sitter och spekulerar och jag som alltid lever med dödsångest överlistar döden och inser att vi måste av båten fort som fan!! Detta är som filmen Final Destination och det är menat att vi ska dö på båten men Lo ska överleva!!
Mitt i min dödsångest ser vi en blond kalufs sticka fram vid trappen och där kommer LO!!
Slutet gott allting gott.
Lo är tillbaka och apan är räddad.
Nu är ju inte detta en film men jag har gjort vissa ändringar i historien utifall någon skulle vela ta denna story. Ni kan få välja denna version som har lite redigerade detaljer. Eller så kan ni få välja den versionen när Lo inte åker iväg för att rädda apan. Versionen då Lo fortfrande är smygpackad och glömt sitt pass kvar på vårt boende.

Denna bild summerar våra känslor under morgonen. Vi - uppgivna, sönderstressade, less. Lo - slightly småfull än

Likes

Comments

Efter att ha överlevt alla sketchy moppeturer, alla vågor som dränkt mig och alla surfbrädor som fladdrat runt i vattnet så trodde jag att jag var unstoppable. Fram tills att ett myggbett bestämde sig för att bli infekterat. Förstår ni vilken onödig grej?? Typ som att ta sig upp för Mount Everest för att sen dö av gluten.
Rimlig jämförelse anser jag själv.
Och ja det finns helt klart en dödsrisk med gluten, har ätit nudlar i 2 månader nu till frukost,lunch och middag, believe me.

Hursomhelst så betyder detta då alltså att jag inte får bada. Vilket betyder att Patrik inte heller får bada.
Så det är ju tur att han tajmade in att få ett infekterat sår samtidigt som mig :)

Det var inte så farligt i början. Sen kom någon och la på tandkräm och sa att det var bra för såret.
Jag borde inte lyssnat på den personen.
Sen tänkte jag avstå från surf men så sa någon att saltvatten är bra för såret.
Borde inte lyssnat på den personen heller.
Så nu sitter jag här med ett infekterat sår och en övertygelse om att aldrig mer ta medicinska råd från någon annan än min älskade vårdguiden <3
Förstår ni hur förkrossad jag blev när jag insåg att jag inte kan kontakta dom medans jag reser?? En hypokondriker i en miljö med miljoner farliga kryp som ger bett utan möjlighet att kontanta vårdguiden??
Dom borde ju ha halverat sin personal när dom fick höra att dom inte kommer få ett enda samtal av mig på 4 månader.

 Besökte ett av sjukhusen här i Kuta. Dom tvättade och gav mig antibiotika. Att få antibiotika är för övrigt det lättaste som finns medans det verkar vara en omöjlighet att få tag på en vanlig nagelfil. Fick sitta ett bra tag med läkaren som hade två dollartecken i ögonen och ville lura mitt försäkringsbolag på en ganska mycket högre summa än det riktiga priset för antibiotika och en hudkräm. När jag efter en halvtimme lyckats förklara att den räkning han skickar till dom kommer i slutändan dras från min ficka så suckade han och det hela slutade det med att jag fick allt gratis. Älskar hur oklart allt är här, ungefär som att jag tidigare i veckan lämnade in tvätt för att få tillbaka den ännu smutsigare

Hursomhelst så har vi spenderat dagarna med att utforska Kuta. Har tagit med mig Patrik och visat honom alla mina smultronställen på detta underbara ställe som vi nu bara har en dag kvar på!

  • 136 readers

Likes

Comments

I kuta har vi surfat, jag har pga dagar av saltvatten (eller pga dåligt jävla löshår) fått ofrivilliga dreads, har bytt från min soft top till en hård bräda och lärt mig lite surfuttryck så ni kan kalla mig pro surferrr



När vi inte kunnat surfa så har vi kommit på den fantastiska idéen att om man köper en kaffe för 8kr på fancypantsyställen så får man hänga vid deras pool!!

  • 138 readers

Likes

Comments

Utan min vapendragare Ebba for vi ner till Kuta vart jag och hon spenderade lång tid av vår resa förra året. Efter några dagar kom Lo och Martin och mötte upp mig och Patrik. Eftersom Lo har lite känslig hud så ville vädergudarna skona henne och tyvärr blev vi andra också drabbade. Dagen hon anlände kom också molnen, regnet, och åskan :))

Vi spenderade de regniga dagarna på vårt boende Pipes, som för övrigt är det fetaste hostlet med skatepool!

Vi var även på Cookingclass med världen finaste Anni!
Tänk er en riktigt mysig människa som är en sån där människa som man tänker sig luktar gott? Det är Anni,
Typ varmare aura än Jonas Gardell och Ernst Kirchsteiger tillsammans!!
Och ni vet när man besöker sin fammo eller mommo, och att ta sig därifrån utan att ha fikat nått, är mindre sannolikt än att Trump skulle avsäga sig presidentrollen och visa sig vara ett socialt experiment
Så är det att vara hos Anni, but I dont mind!

Förutom kaffehäng i bungalow med underbart indonesiskt fika så fick vi lära oss att laga indonesisk mat, what a great day to be alive <33

  • 137 readers

Likes

Comments

Fan för oss människor. Fan för hela mänskligheten och allt vi förstör. Igår var denna strand så otroligt vacker. Idag kom vi tillbaka och möttes av detta. På grund av regn och strömmar har allt detta spolats upp på stranden. I havet låg minst lika mycket kvar. Den äldre kvinnan som ägde en warung på stranden berättade att detta händer rätt ofta under regnperioden. Hon hade stått hela morgonen och försökt få bort allt skräp i takt med det stigande tidvattnet som tog med sig mer och mer skräp upp på stranden. Det enda redskap hon har är en plastkratta. Men hon har inget val, hon MÅSTE få bort allt skräp. För inga turister kommer komma så länge det är kvar. Vi hörde en man som fnyste åt priset för en solstol och sa att han kunde ge henne 25 cent för att hyra en solstol med denna skräpfyllda utsikt.
Vi förstör vår planet och konsekvenserna blir förödande. Kanske inte för dig eller mig. Vi kan blunda åt detta för vi blir inte långvariga. Men för människorna som blir kvar. För alla djur som blir påverkade. För planeten som vi bor på.
Vi har ett ansvar, både hemma men även när vi reser. Släng inte ditt skräp och tro att det kommer försvinna. INGET försvinner. Skippa/minska ditt kött och mejeriintag. Avstå från allt som inkluderar djur som på något sätt blir lidande. Alla typer av djurparker, alla djur som du kan få rida på/klappa/fota mot betalning. Att åka häst och vagn på Gili öarna kan verka som en kul upplevelse. Tills du får se att samma häst arbetar från morgon till kväll. Uttorkad och vanvårdad. Hästarna blir inte heller äldre än 3år (källa djurensrätt)
Försök att undvika boende med pool. Du kan ju tänka dig själv den vattenmängden som finns i en pool på ett ställe där de lokala knappt har vattentillgång själva.

Kom igen, vi kan bättre än såhär.

  • 141 readers

Likes

Comments

Vi flög över till Flores vart vi spenderade 4 dagar. Varav 9 av dom timmarna spenderades under vattenytan. Med ganska starka strömmar och förvånansvärt bra sikt gjorde jag mina livs sjukaste dyk. Under ett av dyken hade vi 5 hajar som cirkulerad runt oss och sista dagen fick vi se över 10 mantor på ett dyk

  • 141 readers

Likes

Comments

Vi for till canggu och fick se mer backpackers än vi gjort på hela Jawa. Patrik som vanligtvis är van att få stå i centrum med sitt vackra hårsvall, var nu bara en i mängden. Han la upp sina lockar i en snodd och slängde på sin fiskehatt. Tänkte skriva att det var min tur att få vara utstickande med mitt platta och stripiga hår men insåg lika fort att det inte är nått att sträva efter. Sjukt Oklart om surfare har lockig hår för att dom surfar, eller om dom surfar för att dom har lockigt hår?

I canggu spräckte vi även vår budget. Är tyvärr svagare för smoothiebowls än vad Ebba är för öl. Så mina slitsamt intjänade pengar från Kiruna Kommun försvann från min ficka och hamnade i kassan på alla mysiga caféer i Canggu.

Förutom att betala överpris för mixade frukter i en skål med lite granola ovanpå så bestod våra dagar på Balis västkust av tidiga morgonsurf

  • 141 readers

Likes

Comments