Header

Idag var vi på cookingclass! Vi fick lära oss att göra massor av goda Indiska grytor (ping mina vänner hemma) så kommer leva på indisk mat nu ett bra tag! Tänkte dock såhär efter den indonesiska matlagningskursen också, gjorde indonesiskt en gång hemma :))

Hur krämigt ser inte detta ut?? Och i denna mysgryta gömmer sig lite Paneer (typ halloumiost)

Aloo, Palak Paneer, Paneer butter masala, Mushroom masala

Idag lämnade även Erika och Jonni oss :(
Så vi var tvungna att hitta nya badkompisar. Vi såg ett annat par som vi tänkte att vi kunde börja snacka med. Dom var någon meter bort och jag skulle just ropa hej, men valde istället att svälja orden. Då vi upptäckte att dom inte bara kramades utan hade sex bredvid oss i vattnet :))))) tur att vi om några dagar får möta upp Erika och Jonni igen istället

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

För 10kr tog vi oss genom hela Goa ner till den södraste delen Palolem. När vi kom fram och fixat internet frågade vi Erika och Jonni, som vi känner från Riksgränsen, vart dom befann sig. Vi hade hört att dom skulle hänga i Goa. Det visade sig att dom var på samma ställe som oss!! 500m bort på ett fik!! Tänk vad världen e liten va

Vi har de senaste dagarna plaskat runt i vågorna, strandhängt och käkat mat. SÅ MYCKET KÄRLEK till indisk mat.

Och imorn ska vi lära oss att laga den på en cookingclass!! What a time to be alive!!

Titta vad mysigt vi bor!! En bungalow i en trädgård 1 minut från stranden!!

Agonda beach och finaste Erika!

  • 66 Readers

Likes

Comments

Efter en 24 timmar lång bussresa från Kathmandu till Varanasi var vi äntligen framme. Dom sa att resan skulle ta 16 timmar och dom glömde även nämna att inte ens 1/10 av vägen var asfalterad :)

Vi har nu hunnit vara 3 dagar i Varanasi och här kommer en lista om min hatkärlek till denna fantastiska och kaosartade stad.



Området kring Ganges floden är så himla mysigt! Det är en som en enda stor labyrint av gränder, smala gångar och gamla byggnader. Man vet aldrig vart man kommer hamna eller vad man kommer hitta.

Korna är verkligen överallt. På bilvägarna, vid (ibland i) husen, i alla gränder, vid alla gator och ibland får man ta en omväg för att dom inte riktigt känner för att flytta på sig

Bland dessa gränder hittar man även massor av mysiga rooftops och fik. Vi hängde 50% av tiden på Open Hand. Det är en butik/fik inne i vad som ser ut att vara någons lägenhet. Dom hade även presskaffe <3

Vi hittade även en park. Vart Varanasis ungdomar går för att smyghångla!! Vid varje träd eller buske gömde sig ett kärlekspar, hur gulligt?? Vi räknade och kom upp i över 40 par!!

Gangesfloden måste vara det märkligaste samt häftigaste jag sett. Det är så mycket som pågår på ett och samma ställe.

Du kan stå vid ett ställe och se folk bada, tvätta kläder och dricka av vattnet.
För att hundra meter uppströms se hur dom bränner kroppar och lägger ner askan i vattnet.
Vi såg även hela kroppar, inlindade i tyger, flyta omkring i floden. Själva kremeringen är till för att rena själen. Men bl.a barn, gravida kvinnor eller de som dött av kobrabett(??) anses redan vara rena och behöver därför inte kremeras.
Vi såg även döda kor flyta runt i vattnet.
Vid kremeringarna ser man nästan bara män. Jag fick till svar på detta att det finns en historia om en kvinna som hoppade i den brinnande elden vart hennes döde man kremerades. Sedan dess får kvinnor inte delta. Under ceremonin får man inte sörja och kvinnor gråter för mycket.
(Bra upprätthållning av könsnormer att kvinnor är för styrda av sina känslor och att män inte får visa känslor alls)

Ofta när man går i gränderna ovanför floden får man trycka in sig mot väggen för att ett gäng kommer bärandes på ett lik.

Detta är den största kremeringsplatsen. Här bränns ca 30 000 kroppar varje år.

Vi gick upp 04.30 för att se på en morgoncermoni.. Efter det åkte vi på floden och kollade på alla ghats och byggnader.

Morgonbad några hundra meter ifrån den stora kremeringsplatsen

Vill man inte bara vara en i gänget med dessa?? Förutom att dom ligger och plaskar runt i Ganges.

  • 136 Readers

Likes

Comments

Just innan jag for till Nepal startade jag en liten insamling genom Projekt Nepal. Fick efter några veckor veta att jag genom lite facebook delningar och en instagrambild fått ihop 4500kr!
Vilket motsvarar ungefär 3,5 månadslöner för en sjuksköterska i Kathmandu!

Eldsjälarna i Projekt Nepal har också haft en insamling och fått ihop ungefär 17000kr!
Dom pengarna kommer gå till skolan. Till klassrummen och de saker dom är i behov av där.
T.ex nya svarta tavlor (de nuvarande går knappt att skriva på och vissa hänger inte ens på väggen)

Eftersom dom kommer täcka många av de nödvändiga behoven för skolan så valde jag att fokusera på de barn som bor där.
Det är ca 35 barn som kommer från byar långt från Kathmandu och därför bor på skolan. Vi kollade runt och tyckte att dom efter skoltid inte hade så mycket saker för sin fritid.
Även när skoldagen är slut rör dom sig i princip bara inom skolans område.

Vi frågade barnen vad dom skulle vela ha om dom fick önska och så skrev vi en lista utifrån det.
Tillsammans med Bebina som är lärare och en elev från 10onde klass åkte vi till marknaden.


Efter att vi handlat alla aktivitetsaker köpte jag även bindor till tjejerna som bor där.
När vi köpt allt blev det 1500kr kvar.
Vi la in pengarna på Projekt Nepals konto och kom överens om att pengarna ska gå till ett nytt pingisbord (deras hade ett ben av och istället för nät la dom upp tegelstenar) och de resterande pengarna kommer gå till att köpa Montessori leksaker till de yngsta klasserna.

Dagen efter anordnade vi en pingisturnering för barnen. Det var lördag och endast barnen som bor på skolan var där. Vi lärde dom rundpingis och spelade efteråt badminton (som dom är helt galna i) Vi köpte godis och kakor till alla!



1. Inne på musikaffären 2. Alla bindor jag köpte. Folk måste tycket synd om mig och tänkt att jag har monstermens
3. Alla saker och rektorn Biva 4. På leksaksaffären

Det blev en så himla fin dag och det var så kul att se hur roligt alla barnen hade och hur mycket dom uppskattade allting. Det var jobbigt att behöva lämna dagen efter.

Tack alla som skänkt pengar, ni är fantastiska <3

Vi blev så fint bemötta av alla. Biva som är rektor på skolan känner Patriks mamma sen många år tillbaka. Hon har hälsat på dom i Sverige och då träffade hon Patrik när han var liten. Dom har t.o.m bilder på väggen på Patrik och hans syskon så dom var så himla glada när vi kom. Redan när vi landade mötte dom upp oss med blommor på flygplatsen. Vi hälsade på rätt mycket på skolan. Det var alltid obligatoriskt med Dal Bhat och Chai. Vilket vi verkligen inte hade något emot! Vi fick hälsa på klasserna och kolla på under deras lektioner.

Vi blev inbjudna till skolans Parents Day. Det är en dag med skoluppvisningar fast 100 gånger större än i Sverige. Föräldrar, även de från byar långt bort, kommer till skolan. Uppvisningen var 5(!) timmar lång. Det det var uppträdande från 12 olika klasser (och inte bara ett nummer var), det hölls tal och teateruppsättningar. När vi kom dit kom ett kamerateam fram och filmade oss. Under hela eftermiddagen hade vi alltid en kamera bara någon meter bort. Eftersom Projekt Nepal har hjälpt skolan i 18år så visar dom verkligen stor uppskattning. (Vilket vi jantelagssvenskar blev lite nervösa över) Vi fick många gånger ställa oss upp när dom nämnde våra namn, vi fick en välkomst ceremoni och vi fick vara med på deras studentbild?? Efteråt hörde vi att det hade visats på tv också.

Hur söta är inte dessa pluppisar???

​Jag fick nepalesiska högtidskläder av Biva <3

  • 140 Readers

Likes

Comments

Jag fick genom Patriks mamma träffa Soroptimisterna i Kathmandu. Soroptimisterna är ett kvinnligt nätverk som finns över hela världen.
Vi fick sitta ner med dom och prata om de olika projekt dom har för att hjälpa och stärka kvinnor. De jobbar med att stötta kvinnor och flickor som har det sämre ekonomiskt ställt och som är från marginaliserade grupper (både fattigdom och etniskt diskriminerade), arbetslösa samt ensamstående.
Det var inspirerande att få prata, lyssna och peppa varandra och känna detta fina systerskap. Men det var samtidigt hjärtskärande att få höra om all diskriminering och all orättvisa dom får utstå som kvinnor. Vissa av sakerna vi pratade om är orättvisor som jag själv kan känna igen mig i. Medans mycket var saker jag är priviligerad att inte behöva stöta på eftersom jag lever i ett land där basen finns som mat, skola, sjukvård, lagar och regler och minimal korruption.

Några av de ideella projekt de har är

Psychosocial Counseling for Women: Dom erbjuder stöd till kvinnor i samtalsgrupper för att hjälpa kvinnorna att läka och att få bättre självförtroende. Målgruppen är förutom ovanstående även de som drabbats av jordbävning och väpnade konflikter.

Women's Skills Development Project (Seeing and Tailoring Training). 24 kvinnor har fått utbildning i år. Alla fick tillgång till en symaskin och lärare. Utbildningen pågår i 3 månader. Detta fortsätter och målet är att utbilda 40 kvinnor/år.

Goat Distribution for Income Generating Program. 51 kvinnor fick låna pengar för att skaffa 2 getter/person för att starta upp ett eget företag. Lånen ska betalas tillbaka inom 2 år (ingen ränta på lånet).

English Language for Young women. Målet är att stödja flickor/kvinnor att förbättra sin engelska. Om man kommer från avlägsna områden i Nepal är engelska undervisningen bristfällig och de har svårt att klara sin skolgång då de t ex kommer till Kathmandu för att studera vidare.

Educate Girls to Lead. Soroptimisterna samlar in medel och stödjer skolgången för 146 flickor.
19 av dessa har fullt stöds med husrum och alla omkostnader. Flickorna kommer från avlägsna delar och är ofta föräldralösa som bor hos en släkting (ofta dåligt behandlade). Soriptimisterna övervakar och kollar att de får en bra utbildning. Att fullt stödja en flicka kostar 200 Pund och det bidrar Soroptimisterna i Luleå med. Vi träffade en ung flicka på mötet med dem som heter Kajal Tamang, 17 år och hennes skolgång betalas av Malmö soroptimistklubb.

I Kathmandu är läget bättre för kvinnor är vad det är i byarna utanför. Nepal har ett stort problem med trafficking, fattigdom och stigma kring mens. I många byar finns fortfarande synen kvar att mens är smutsigt. Kvinnorna är därför under sin mens orena och blir behandlade därefter. Det kan handla om att inte få röra vid maten till att behöva flytta ut till en hydda. Det sistnämnda är väldigt farligt och kvinnor har dött till följd av denna tradition. Det är mörkt, ohygieniskt och farligt.
Jag pratade med en kvinna i Kathmandu om hur synen är där på mens. Denna tradition finns inte inne i stan men synen på mens är fortfarande problematisk där.

Här kan ni läsa mer om stigmatiseringen kring mens i Nepal

https://manniskohjalp.se/nyheter/2017/09/mens-en-fraga-om-liv-och-dod-i-nepal

Soroptimisterna finns förresten i många städer i Sverige så kolla upp om det finns i din hemstad!

  • Nepal
  • 152 Readers

Likes

Comments

Vi har nu spenderat 10 dagar i Kathmandu. Förutom att gå på yoga och druckit oändligt med chai så har vi även

Strosat runt på marknaderna Indra Chowk och Asan Tole

Finns gator där någon kommit på en affärsidé så har alla andra hakat på. På en gata var det Japanska studier, en annan hade en miljon apotek och på denna gata var det Tandläkare. Patrik har haft lite ont i sin visdomstand lite men kände inte för att gå hit :)) wonder why

Vi hittade Kathmandus bästa kaffe! (Sån lycka efter ett antal svaga koppar Nescafé i sökandet på kaffe som inte är i samma färg som deras te)

Jag blev kär i en hund. Som jag alltid blir.
Såg att den hade ett skadat ben och mitt hjärta dog. Googlade hur man adopterar hundar till Sverige och försökte övertala mamma. Som inte gav någon större respons. Tror hon är rätt van vid att jag bölandes vill ta hem alla djur. Så jag fick nöja mig med att hälsa på den varje dag och ge mat. Höll sen på att stanna kvar i Nepal när jag kramat hejdå och den kom haltandes efter oss <333 :(

Kikade runt i alla butiker och hittade flera som fokuserade på att stärka kvinnor

Vi åkte och hälsade på Sangeeta utanför Kathmandu. Patriks familj har hjälpt henne ekonomiskt med hennes utbildning. På bilden är det hon, hennes mamma och hennes mormor.
Ser ni också hur söt hennes lillebror Bivan är???
Ville bara pussa sönder honom!!

  • Nepal
  • 155 Readers

Likes

Comments

06.00 tog vi på oss våra varmaste kläder och begav oss mot Chola Pass. Efter 3,5 timmars brant klättring var vi äntligen uppe vid glaciären.
Vi fick gå en halvtimme över glaciären för att sedan klättra ner på andra sidan berget.
Dagen efter fick vi ta oss över ytterligare en glaciär.

När vi kom fram till Gokyo bestämde vi oss för att ta oss upp för berget Gokyo Ri.
Det enda som fick mina ben att fortsätta gå var tanken på att från toppen ner till nästa dags sovställe, skulle vi gå ner 1600 höjdmeter.
Uppe på toppen glömde man bort hur jobbigt det var när vi fick beskåda mitt livs vackraste solnedgång. Molnen hade kommit in och alla bergstoppar stack upp ovanför. Vi hade ett rosa sken som lyste upp över hela Mount Everest. Vi stod kvar tills det sista ljuset försvann bakom bergen. Nu väntade en timmes vandring ner med pannlampor i mörkret.

Vandringen till EBC är det absolut vackraste jag har gjort. Det har varit sånna otroliga vyer att man många gånger glömt bort att man vandrar. Samtidigt har det varit det mest fysiskt påfrestande jag gjort. Att vandra i 2 veckor och på sån hög höjd. Vi räknade ut att vi gått mer än 16mil. Och det är aldrig på rak mark man går. Ser du på kartan att du ska ner 200m kan du få gå upp 400m och sen ner 600m.
Trots att det många gånger är riktigt jobbigt så är det också en riktigt häftig upplevelse. Jag skulle verkligen uppmana alla som får chansen att vandra i Nepal att göra det! Helt klart det mäktigaste jag gjort i mitt liv.

Utsikten och glaciären över Chola Pass. En Sherpa kommer gående med packning. Dom bär för övrigt all packning (ca 30kg) med sin nacke??

 

Den andra glaciären vi gick över

​​​​Gokyo Ri och solnedgången över Mount Everest 

Likes

Comments

Vi gick upp tidigt på morgonen för att ta oss till Gorak shep som är den högst belägna byn. Vi lämnade packningen och fortsatte mot Everest base camp. Dagen därpå skulle vi gå upp på ett berg bredvid och fånga soluppgången vid Everest. Men vi båda hade blivit både förkylda och börjat känna av lite höjdsjuka.

04.00 det är -15 grader ute och kroppen vill inte ens ta sig ut från sovsäcken för att gå på toa. Jag skulle hellre lägga mig ner i en hög med yakbajs än att påbörja en topptur.

08.00 Vaknade vi och tog oss upp på Kala Patthar (5545m)
Uppe på denna höjd är syrenivån bara 50% så att vandra är otroligt ansträngande uppe på denna höjd. Uppe på Mount Everest är syrenivån bara 28%!

Våra skånska vänner hade än en gång bevisat sin övermänsklighet och tagit sig upp för soluppgången och vidare ner för att vika av till Dzongla. Därifrån tar man sig vidare till Chola Pass som är ett bergspass vi ville gå över. Vi ville följa med dom men våra kroppar ville mycket hellre gå raka vägen ner till Lukla. Vi började gå neråt och hamnade vid vägskälet vart vi skulle bestämma oss. Följa med dom och behöva ta oss upp över 5000m TVÅ gånger till, eller gå ner samma väg igen.

13.00 Vi tog varsin snickers och plockade fram kartan.
Det skulle hinna bli mörkt innan vi skulle komma fram till Dzongla så vi var tvungna att göra ett snabbt beslut.

17.30 det började bli mörkt ute och dimman hade lagt sig över byn som ett täcke. Tuva sitter i fönstret och skriver i sin dagbok. På vägen ner från Kala Patthar hade vi träffats och tagit farväl och tackat för denna vandring tillsammans. Vi hade sagt att vi skulle försöka ta oss till Dzongla. Hon hade sett i våra ögon att livslusten var borta. Det sista hon såg av oss var våra kroppar som likt en bakfull Quasimodo släpat sig upp mot Kala Patthar.
”Även om man bara tar sig halvvägs upp så är det också jättebra!” Försökte hon peppande säga till oss.

Hon hade haft lite hopp kvar och satt sig vid fönstret. För att kunna ha utsikt mot stigen dom kom ifrån. Men efter 5h hade hon gett upp hoppet. Hon avslutade meningen i sin dagbok om att vi inte skulle dyka upp.

Hon ser någonting röra sig i dimman. Är det en skadad yak? Nej det verkar vara två av någonting
Hon tittar nog och ser någonting blått. Krypandes i dimman tar vi oss fram med våra sista krafter.

Vi steg in i tehuset och satte oss ner. Vi kände lättnaden över att va framme. Tills vi insåg att vi om 12 timmar skulle ta oss vidare över Chola Pass..


Byn Dughla med yakstallet vid bodde i

Gorak Shep

Patriks dröm har tydligen varit att göra ”tåget” på Basecamp?? So we did it

utsikten från Kala Patthar. Patrik blev besviken när han kom ner och insåg att han inte ens nästan håller i toppen på berget och att han håller vid fel berg :/

. SER NI VILKA SKOR JAG SLÄPDE MED UPP? (Eller Patrik släpde upp, jag bar dom bara sista 2 timmarna) Om inte Teva sponsrar mig nu vet jag inte vad

  • Nepal
  • 165 Readers

Likes

Comments

Vi började första dagen med att vandra 6 timmar. Det var enkel vandring då vi låg på samma höjdnivå hela dagen. Men dagen därpå fick vi första stigningen från 2800 till 3400m. Patrik började känna av höjden och hade en rätt kämpig vandring på 3h brant uppförs.

Vi kom fram till Namche som är vandringens största by. Det ser ut som en mysig liten alpby.
Där finns massa boende, butiker, fik och en skola.
Vi gick dagen efter på dagsvandring för att acklimatisera oss.

Efter Namche gick vi 200 höjdmeter rakt ner till en by och sen 500m rakt upp till Tengboche. Än så länge kände jag inte av höjden så mycket förutom att jag hade svårare att sova. Det började bli kallare och innan vi gick och la oss fyllde vi våra vattenflaskor med varmt vatten som vi fick sova med. 

Efter Tengboche kom vi över trädgränsen och nu började bergen verkligen komma fram!

De resterande dagarna upp mot Basecamp var kortare men så mycket jobbigare. Det blev kallare, jag började känna av höjden och fick till och från känna av mildare höjdsjuka.

Huvudvärk, kroppen känns tyngre än efter en helg på Emmaboda, det finns INGE luft så man blir andfådd av att gå på toa. Andningen är inte regelbunden och man får kortare andningsuppehåll, sömnsvårigheter och sämre aptit (kan dock också bero på att man har samma meny i 2 veckor där maten blir mer och mer smaklös ju högre upp man kommer)

Trots att vandringarna numera bara var ca 3h var dom så mycket mer krävande. Men omgivningen var så sjukt vacker så när man ifrågasatte sig själv och sina livsval behövde man bara lyfta upp blicken mot alla berg omkring en.

Ju högre upp vi kom blev allt mer och mer spartanskt. Vi sov en natt i ett gammalt yakstall.
Men alla tehouse som man bor i är det mysigaste någonsin! På kvällen samlas alla och pratar, spelar kort, äter och utbyter historier.
Vi träffade ofta på människor man träffat tidigare under vandringen. Även fast alla inte höll samma takt så träffade man ofta på vandra i olika byar under vägen.

På flygplatsen träffade vi ett annat svenskt par, Tuva och Anton som vi vandrade tillsammans med. Eller ja, oftast var dom snabbare så vi kom döda fram en halvtimme efter dom.
Dom kände inte av höjden lika mycket (eller var i bättre fysisk form hehe)
Vi träffade även ett par från USA och Spanien som vi gick några dagar med. Förutom oss var flesta äldre. Man kände sig rätt dålig när man höll på dö av utmattning och mötte ett gäng 60+ som kom skuttande neråt. Vi hörde om en man i 65årsåldern som skulle bestiga en topp!

Första dagarna under trädgränsen, byn Namche, berget Ama Dablam, vägen till Tengboche

  • 165 Readers

Likes

Comments

Vi hade dagen innan bokat en biljett till Lukla vart vandringen börjar. Vi anlände vid 8 på morgonen till flygplatsen och möttes av en stor folkmassa vid incheckningsdisken. Ganska snabbt la vi märke till att alla stod helt still och verkade väntade på något. Efter en halvtimme när vi trängt oss fram och lyckats fått kontakt med personalen (bokstavligen slängt vår biljett på dom för det var det enda kommunikationsätt som fungerade) så fick vi vår biljett slängd tillbaka på oss med nummer 18 inskrivet i hörnet och blev tillsagda att komma tillbaka om 45 minuter. Vilket var lite problematiskt då vårt plan skulle lyfta om 45 minuter.

Vi såg ett par som stod en bit bort och frågade om dom förstod hur kösystemet fungerade. Tydligen skulle dom med ett senare plan än oss men hade ändå ett lägre nummer inskrivet på sin biljett. Vi blev lite oroliga då dom tydligen hade väntat där i 2 timmar.
Bättre blev det inte när en man vände sig om och tillade att han hade väntar där i 4 DAGAR.

Om jag nu förstått Kathmandus kösystem rätt så går det till såhär:

Det spelar ingen roll när du ska flyga, utan när du bokat biljetten?? Där kommer könumret dom skriver in på din biljett. Och om ditt flyg blir inställt (vilket det väldigt ofta blir till Lukla) så får du inte förtur till nästa dag utan då hamnar du sist i kön?
Alltså kan du bli kvar där i dagar!
Som ett par vi hörde om som efter 2 dagar gav upp och bestämde sig för att gå i 3 dagar till Lukla istället.

När vi väl efter några timmar hade fått checka in bagaget, andades ut och konstaterade att NU var vi påväg!! Så möttes vi av ytterligare kaos i vår gate. Eller ja, allas gate för det finns typ bara en.

Efter 5 timmars väntande där fick vi veta att Luklas flygplats hade stängt.
MEN vi skulle ändå få flyga iväg. I hopp om att flygplatsen skulle öppna igen under färden?? Eller om vädret inte tillät landning, så skulle vi landa i en annan by??

Valet var dock rätt enkelt då det stod mellan detta eller hamna sist i kön nästkommande dag.

Vi fick landa i byn som hade nödlandingsbanan för Lukla. 05.30 morgonen därpå samlades vi på flygplatsen för att få flyga vidare.
Vi fick stå och beskåda när vår morgontrötte pilot stod med sin kaffekopp och gjorde säkerhetskontroll av planet. Han sparkade lite på ena däcket, kände lite på planet och testade att propellern gick att vrida på och efter det var checklistan slut :)

En unge kom fram till mig och sa ”visste du att Lukla är världens 7e farligaste flygplats? Vi kommer dö”

Luklas flygplats består av ett stup, en landningsbana i uppförsbacke och i slutet av den, en bergsvägg. Tack och lov hade jag varit smartare än Patrik som hade youtubat detta innan och på planet kallsvettades så mycket att vårt lilla 14manna plan förvandlades till en pool.

Happy girl som vill kyssa marken för vi överlevt halva vägen

Likes

Comments