Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I Stockholm bor jag nära en ganska stor gata och i ett livligt område. Jag somnar alltid till ljudet från bilar som åker förbi och av människor i högljudda diskussioner på väg till nästa destination i stockholmsnatten. Jag hör alltid när grannen ovanför tassar omkring på det gnekande trägolvet och jag hör alltid den gamla hissen med draggaller i trapphuset som åker upp och ned. Nu när jag ska sova i min säng hemma hos mina föräldrar är det så tyst att jag hör det där lilla surret som alltid är mellan öronen men som jag så väldigt sällan faktiskt hör. På flyget hit svävade jag på moln i dubbel bemärkelse, allt kändes bara så himla bra, både det jag lämnade och pausat i min vardag och det som jag då hade framför mig, eller nedanför mig rättare sagt. Mannen i 30-årsåldern som satt i raden bredvid min pekade ut och ned mot den upplysta staden och utbrast glatt till sin kompis "Titta där! Man ser Ica Maxi!!". Jag log och jag landade i staden som alltid skyndar sig till Ica Maxi innan dom stänger kl 22 för att hinna köpa godis, och det älskar jag den för. Godnatt

Likes

Comments

Idag vaknade jag upp som Sabrina - tonårshäxan. Jag förbereder mig för vad som komma skall i Jämtlands djupa skogar helt enkelt. Brukar ni också alltid gissa vad folk man går förbi på gatan lyssnar på för musik? Jag försöker alltid läsa av hela personen, vem den är, vad den lever för liv och vad den gått igenom för motgångar, vart den är på väg osv. Jag brukar också undra om den även gissar på vad jag lyssnar på för musik, för då blir jag glad och tänker att det är 0 % chans att den gissar rätt. Jag lyssnar ju väldigt sällan på musik i och för sig men i ett par dagar har jag lyssnat på en låt om och om igen, för att jag hörde den ur högtalarna på jobbet och blev så himla berörd. Jag går alltså på gatan och lyssnar på Roger Pontares bidrag i Melodifestivalen på repeat och blir hög på livet. Hade ni gissat på det? Det kanske ni förresten hade gjort.. eller? hejdå



Likes

Comments

Det här är ungefär allt jag drömmer om och lite till, plus en stor sol så blir allting perfekt. Inom några timmar får jag stänga dörren till den lilla värld som just nu känns stor som ett harrypottertält, minus allt det magiska som bara flyger omkring och skratten som bubblar mellan väggarna. För vet ni, det kommer jag nämligen att ta med mig ut genom dörren. Magi bor aldrig i platser, magi skapas och känns. Ett hem är aldrig ett hem om det inte känns som hemma, och nu ska jag hem på riktigt. Jag vill åka längdskidor på Storsjön och ha på mig en ryggsäck, för det älskar jag! Jippi jippi, mot oändligheten och vidare...

Likes

Comments

Jag tror varken det är normalt eller hälsosamt att vela så mycket mellan hårfärger som jag gör, jag måste snart gå i terapi för detta problem men tills dess är det tur att jag alltid får skriva om mitt hår i min alldeles egna lilla bloggis. Den här bilden är tagen under solen i Portugal och det är antagligen den första bilden i historien där jag blottar min lilla kropp och min lilla knopp helt osminkad och ofixad. Det kanske inte är så blottande enligt er men som jag skrev igår så har jag haft (har) en hemsk akne sen jag var ca 12 år vilket har gjort mig och smink till oskiljaktiga bästa vänner. Jag längtar till den dagen någon säger till mig att jag är fin utan smink - och att jag då faktiskt tror på det. Det kanske låter ytligt men för mig känns det snarare väldigt djupt, för att djupt där inne i mitt huvud så är det ett litet svart moln som jag inte är stark nog att få bort. Hur som helst så är 2017 ett väldigt speciellt år för mig på många sätt och i mitt velande av hårfärg så har jag kommit fram till att jag borde bli blond igen. Man är ju ständigt under förändring i sitt inre och då gäller det att man är uppmärksam och märker av allt nytt. Jag tror att jättemycket har hänt med mig det senaste halvåret och jag vill välkomna det ännu mer, jag är inte en ny version av mig själv, jag är bara jag, fast nu. För att jag ännu lättare ska hitta allt inom mig så vill jag på något sätt bli renad i många bemärkelser och för att nämna det ytligaste av dessa punkter så tror jag att om jag utgår från mitt helt naturliga jag till det yttre så kan jag börja om och bygga det nya från det utgångsläget. Förstår ni? Jag tror iallafall att det är ett bra beslut. Djupets djup och ytans yta, som vanligt. Godnatt

Likes

Comments

Hejsan hoppsan! Jag känner mig piggare idag, det känns nästan som en återuppståndelse. Jag har precis laddat ner instagram igen efter en vecka utan, ibland blir jag verkligen överfylld med intryck av den appen och då måste jag ta en paus och läsa böcker istället. Efter att ha scrollat omkring en stund så är jag fylld med inspiration, världen är stor på ett bra sätt igen och jag vill färga håret igen. Sen tänkte jag även en extra stund på hur instagram antagligen har påverkat många, hur deras självbild är och vad idealet för oss tjejer är, det märks extra tydligt då man ser att någon redigerat sitt ansikte till knappt igenkännbart eller när någon redigerat sin midja smalare i följd av att dörrkarmen bakom blev helt krokig. Jag vet inte hur jag ska kunna rädda jorden på just den punkten. Jag hade en kund i butiken nyligen som hade fått en stroke för tre månader sedan, hon var verkligen så duktig och ville mer än allt klara sin betalning helt själv. Jag kände en sån stor tacksamhet över min kropp då jag sen fick hjälpa henne, min felfria kropp som bär mig i allt jag tar mig för. Min obotliga aknedrabbade hud kanske inte är hela världen när jag är så lyckligt lottad för min annars fungerande kropp. Jag tog mig en stund för att prata lite med henne och hon berättade att hennes läkare säger att all stress i samhället gör att de som drabbas av hjärnblödningar blir allt yngre och yngre, vilket inte alls gjorde mig förvånad. Jag vill inte ens tänka på hur min världsbild, samhällsbild och jagbild hade varit om jag var fjorton år idag och bläddrade runt i instagramvärlden. Samtidigt måste jag nog tänka lite mer på det. Godnatt.

Likes

Comments

Känner man sig någonsin så liten som när man är ensam och sjuk? När man ligger under täcket och solen går ner både en och två, och ännu fler gånger. När det ända man tänker på är att näring och mycket vatten skulle hjälpa en att bli frisk fortare men benen bär inte kroppen som toppas av ett huvud som väger mer hela sängen. Jag hatar att vara svag och ynklig, det passar inte mig tycker jag. Min kropp och mitt sinne som annars är väldigt bra på att samarbeta tappade den lilla tråden i början av veckan och poff! så var det kört. Mitt Jag går verkligen inte att lura och det bekräftas med en förkylning med omedelbar verkan utan att jag hann återfå kontrollen. Inte ens 8 kilo apelsiner hjälpte, kroppen kan säkert inte ta upp så mycket vitaminer jag stoppat i mig sammanlagt men nu behöver jag iallafall inte tänka på att jag kunde gjort något annorlunda. Den tanken är väldigt viktig för mig i alla situationer nämligen. Saknar min familj prick nu. Saknar min vinterstad som väntar på mig. Saknar något som jag inte har. Jag saknar inte, jag längtar. Jag längtar inte, jag drömmer mig bort. Jag drömmer inte, jag är väldigt vaken. Det bor någon i mig. Jag vakendrömmer om något jag ska få uppleva. Jag kan sluta mina ögon och drömma mig in i det, jag kan vila mina öppna ögon på precis samma dröm. Jag ska dit. Jag är här. Nu lät det som att det är Östersund jag drömmer mig in i, det är inte vad jag menar. Jag drömmer om något som inte finns, men något som går att skapa, och det ska jag göra. Hejdå

Likes

Comments

Varför är det så lätt att säga bra saker till andra när man känner att de behöver höra något för att få det bekräftat? Ibland säger en vän precis samma ord som man själv gett till dom i någon situation, "men hallå, har du glömt vad du sa till mig när jag kände precis så här?". Ja, mitt i alla känslor så är det faktiskt lätt att glömma. Just nu är jag rädd att jag kommer reta upp mina grannar med mina nysningar, jag har inte varit minsta lilla sjuk på ett år snart men nu verkar det vara något lurt på gång i kroppen. Jag gick till mitt lill-Ica och köpte 5 kilo apelsiner, 10 st ekologiska citroner och både färsk ingefära och färsk gurkmeja, påsen gick sönder på vägen hem men jag var glad ändå. Jag ser det mesta i livet som en utmaning eller som ett projekt så nu har jag gjort en häxbrygd på spisen och mulat apelsinklyftor som aldrig förr, jag går all in och om jag klarar min utmaning så vaknar jag alltså frisk imorgon igen. Jag vill vinna mot min kropp, eller med min kropp. Jag förstår att den vill säga mig något med denna tussighet men jag har redan förstått baktanken så jag förtjänar inte ett större straff, faktiskt. Det jag skulle komma fram till egentligen insåg jag nu efter utsvävningen är att jag vill bli bättre på att vara snäll mot mig själv, jag menar ungefär; varför ska jag döma mig själv i alla situationer om jag inte dömmer andra i alla situation? Jag vill acceptera hur jag fungerar i alla situationer och omfamna det istället för att klandra mig själv. Om jag inte förstår situationer som uppstår så bestämmer jag mig för hur jag vill uppfatta dom, det bara blir så för att jag är så, jag tror inte att jag är blåögd/naiv, jag bara är förstående, fast kanske inte alls förstående, men jag är nöjd så. Godnatt

Likes

Comments

Jag åt middag med ett tjejgäng i veckan och en av dom berättade att hon inte kan tacka ja till saker om förfrågan kommer plötsligt, för att hon då inte har hunnit planerat in det och det skulle då innebära att skjuta upp något annat vilket skulle kännas alldeles för jobbigt även om det planerade bara var en tråkig vardagssyssla. Jag blir alltid förvånad då andra människor kan vara så olik en själv, i mitt huvud fungerar alla som mig och jag vet inte varför jag alltid tror det trots att jag blir motbevisad precis varenda dag. Jag undrar om alldeles för mycket av min tid går åt till att försöka förstå mig på andra och anpassa mig därefter? Men samtidigt känns det ju så himla viktigt, jag vill ju varken säga fel eller göra fel. Jag själv vill alltid leva i en värld där jag får vara skapad i porslin och inlindad i bomull, en värld där ingen höjer rösten och ingen tutar argt i trafiken. Jag vet att långt ifrån alla vill eller försöker leva så, det märker jag ofta och tydligt men jag tänker ändå fortsätta att skapa den ultimata bubblan för just mig. Jag vill vara öppensinnad och göra det som känns bäst i stunden, även om det innebär att jag ändrar planerna för dagen tre gånger om och skjuter upp vardagssysslorna ännu en gång. Jag tänker inte börja läsa hemska nyheter om världen utanför trots att jag ofta får höra att det tillhör allmänbildningen; allmänbildad ska tydligen alla normalstörda människor vara. Jag vill ha kompisar som frågar om jag kommit hem ordentligt om natten och jag vill alltid se händelser i ett jättestort perspektiv så att jag kan vara förstående och förlåtande. Jag visualiserar ofta att vår värld töms på allt innehåll, att jag kliver ut genom dörren och möts av en grön stor äng att springa på i en oändlighet. Vad skulle jag drömma om att göra då och vilka känslor skulle ta över min kropp? Vad skulle vara viktigt och vilka själar skulle jag vilja möta på ängen? Jag är alltid på den ängen. Den världen finns. Jag väljer att min värld finns men jag vill inte vara ensam trots att jag tycker om att vara själv. Ängen som blev till när världen tömdes på innehåll är inte menad att stå tom, men den ska heller inte ha plats åt det som inte passar in och det får man själv ansvara för.

Likes

Comments