Aldrig tidigare har jag spelat så mycket som jag gjort i år. Discgolfen blev mitt sätt att komma upp på benen igen. Nu är det för kallt för att mitt tålamod ska hålla i kylan. Men det kliar i armar, händer och ben att få stå på tee och bara släppa allt för en stund. Sitter på hallgolvet och går igenom både mina egna och L;s discar. Det gör ju knappast saken bättre. Till veckan blir det definitivt ner på banan och putta lite. I januari ska jag flytta in en korg i vår nya lya. Som jag längtar!

Benjamin längtar lika mycket som jag efter säsongsstart.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

En sån där summering av året brukar passa sig i december månad. Så varför inte ge det ett försök. Men det blir en lista med enbart positiva saker utan inbördes ordning.

1. Vågade mig för första gången iväg på en veckotävling. Trots att folk nästan blev skadade på cupen så var det en början på en fin säsong! (Uups)
2. Anmälde mig i smyg (för L) till Origo-tourens deltävling och genomförde den dessutom!
3. Fick min första PDGA-rating, en liten en. Men nu har jag nåt att jobba på!
4. Uppgraderade min bag från en SlimBag till en Emac Ranger bag och utökade därmed mina discar också. (Rymmer hela mitt liv <3 )
5. Genomförde ett tjejevent med flera taggade tjejer.
6. Slog rekord i antalet deltagande damer under säsongen! (Nästa år toppar vi det!)
7. Genomförde ett extremt blött Rumble in the dirt i Gävle och kom hem både trött och taggad.
8. Deltog i Pippijakten med en kompanjon med starkt tålamod. (Emil ska ha en eloge faktiskt.)
9. Signerade som Teamspelare för Team Mickes Discgolf
10. Köpte hus, där vi nu kan ha vår egen korg på gräsmattan! (Bästa ever)

En av de bästa sakerna i år. Den rymmer verkligen allt! #myrangerbag #dynamicdiscs #mickesdiscgolf #teammickesdiscgolf

Likes

Comments

Många skakar säkert på huvudet åt att jag som kastar helt åt pipan fler gånger än mot korg har blivit teamspelare. Men det är inte resultatet det handlar om i detta fall. Jag vill få med fler tjejer i sporten och vill få fler, oavsett spelarnivå, våga ta steget till att vara med på tävlingar. Våga tro på sig själva helt enkelt! Jag är definitivt inte någon talang. Men små framgångar gör att det blir roligare och att få göra dem tillsammans med andra tjejer är helt fantastiskt. Denna säsong tog jag personbästa efter personbästa varje tävling och träning som genomfördes. När jag dessutom ser andra utvecklas eller våga haka på tävlingar så ser jag även det som en vinst i sig. Och den vinsten är mer värd än mitt resultat för tillfället! Jag hoppas vi ses där ute 2018! 

Bild från i somras på Alla barns dag där vi i VIF lät ungarna kasta lite plast. Dock mer på varandra än på korg... but it was something!

Likes

Comments

Senast förra veckan sa L att jag är ett hopplöst fall. Minsta lilla instruktion jag får påstår jag att jag redan vet. Men i praktiken så märks det inte.

Tur att jag spelar discgolf till 98% för att det är så extremt roligt. Förra året blev vi fler damer, jag tig mig iväg på tävlingar på andra banor och jag började smida planer för säsongen 2018.

För några dagar sedan fick jag dessutom ännu mer luft under vingarna för att kunna fortsätta mitt arbete med att få fler tävlande tjejer runt om i Sverige. 2018 kommer spenderas som teamspelare i Team Mickes Discgolf. Och jag är mer taggad än någonsin!

Likes

Comments

Jag och L har alltid varit värdelösa på att komma på vad vi ska köpa i julklapp till varandra. Traditionen har blivit en varsin klocka från Ur&Penn. Så det har blivit ett gäng... hälften står lika stilla som våra idéer på nya julklappar. Men nu när vi äntligen har en gemensam hobby och något vi båda brinner för så tänkte vi att det fick bli en discgolf-inriktning på årets julklappar. Det hela slutade med en varsin Mystery Box från Mickes Discgolf. Det var ärligt talat längesedan vi taggade såhär mycket till jul. Dock är det ju det här med att vi lovat att inte öppna förrän på julafton... önska oss lycka till!

Sommarens inköpta lycka i plastform från Mickes. Den rosa rivern ligger tyvärr numera i en å ironiskt nog...

Likes

Comments

Igår kom det på posten. Mitt PDGA-medlemskapspaket för 2018. I somras skaffade jag mig spelarlicens i Svenska Discgolfförbundet och även ett PDGA-medlemsskap som gäller hela 2018. Många ifrågasatte. ”Varför? Du har ju knappt spelat veckogolf hemma?” Näe, det hade jag inte. Men jag såg det som en utmaning. Hade jag dessa två så innebar det också att jag ville ha användning för det. Få ut nåt av det. Det resulterade i en deltävling av origotouren som i sin tur gav mig en rating. Fick till mig att min rating kanske inte var så värst bra. Han hade kanske rätt. Men för mig betydde de där siffrorna mer än hur hög min rating var. Jag hade fått min första rating och det var målet. Mission complete! Nu har jag nåt att utgå ifrån. Och med tanke på att varje tävling jag gjorde förra säsongen levererade flera genomslag för mig personligen så är jag mer taggad än någonsin att få min rating att växa. Och jag är mer taggad än någonsin att nästa säsong få visa att det inte spelar någon roll hur duktig man är. Man kan tävla bara för att det är så extremt roligt! 2018 har jag och L lovat varandra att det blir ett tävlingsår, kan knappt bärga mig!

PDGA-renewal paketet. Blir mer taggad för säsongen 2018 desto fler dagar som går. Och uppehållet har bara börjat...

Likes

Comments

Jag har nog alltid känt mig lite som en börda när det kommit till discgolftävlingar. Om det så är veckogolf som nåt större. Rädd för att göra fel. Rädd för att störa någon. Rädd för att glömma något. Säsongen som varit tog jag mina största initiativ i mitt spelande. Jag deltog i flertalet veckogolfer, flera större lokala tävlingar och min första tävling på annan bana än hemma. Visst gjorde jag några större tabbar denna säsong. En gång var jag rätt så nära att kasta rätt i huvudet på en kompis. En annan gång drog jag discen ut över fel hål och landade vid tee där en annan boll stod redo. Sa först ”oj” och först efter att discen landat vrålade jag ” FOOOOOUR!”.. Jag gör tabbar. Förut skämdes jag så mycket att jag bara ville försvinna. Nu ser jag det som ett lärande och tar gärna emot hjälp och råd från medspelare. Det är en del av utvecklingen! Ibland vill jag mer än jag klarar av, men inser snart att det måste få gå fel ibland, (om man inte utsätter andra för fara...) iförd min nya Latitude64 tröja och klubbtröjan känner jag mig så sjukt kaxig. Även fast jag vet att jag förmodligen inte borde. För det är då mina medspelare borde börja backa.. Men övning ger färdighet. Och knappast att jag slutar i första taget!

Två tävlingar hann min Latitude polo genomlida denna säsong. Nästa säsong satsar vi på tvåsiffrigt!

Likes

Comments

När du sitter med så pass mycket saker på din Att Göra-lista att det till sist inte ens känns möjligt att genomföra allt, då ger du förmodligen upp. Och ger inte du upp så kommer snart din kropp att göra det åt dig. Och det kommer att kännas. Det kommer att kännas länge och det kommer att göra ont. För mig gjorde det just det. Ont. Och smärta är tröttsamt. I somras bestämde jag att det faktiskt fick vara nog. Det var då jag hittade Discgolfen och sedan löpningen. Discgolfen ger mig de utmaningar jag behöver mentalt. Och som jag kämpat med detta förbaskade psyke. ”näe, du blir fasen inte världsbäst på en säsong bara för att du köpt en jäkligt snygg bag och en svindyr tröja” är något jag fått övertyga mig själv. Och nej, det beror oftast inte på plasten jag kastar, utan hur jag kastar. Löpningen ger mig en fysisk utmaning samtidigt. Där får jag utlopp för alla aggressioner jag samlar på mig när jag misslyckats ute på Discgolfbanan. (Skämt åsido) jag börjar äntligen att se resultat i min träning. Såväl fysiskt som psykiskt. Och äntligen känner jag att det inte gör något om nån bräcker mig, min största utmaning är mig själv. Och bara mig.

Jag och min, om jag får säga det själv, fantastiskt snygga (och sjukt bra dessutom) väska från DynamicDiscs köpt via Mickes Discgolf.

Likes

Comments

För bara någon vecka sedan skrattade jag högt när någon av mina kära kollegor som äntligen fått med mig på gymmet försökte få mig att stå i plankan i en minut. En minut. EN HEL MINUT! Galenskap om man frågar mig. Gjorde några tappra försök som alltid slutade med dödsångest efter knappt hälften av den där minuten. Igår tog jag adrenalinet jag samlat på mig under den senaste veckans aggressionsmoment och ställde mig i den där förnedrande positionen. Och vet ni vad? Jag stod i planka. I en minut. EN HEL MINUT! Firade med en muffins när jag kom hem. Mest för att irritera någon, och för att hitta en anledning att göra det igen.

Fantastiska träningskläder från Stronger. (Är så jäkla tråkig att detta inte ens var vad jag hade på mig igår, men älskar det oavsett!)

Likes

Comments

För sju år sedan träffade jag mitt livs kärlek. Jag var en sån som hördes och syntes lite var stans, mest i den lokala gratistidningen. Han en som älskade sin gitarr och var något mer tillbakadragen. Idag är det fortfarande vi och när jag ser hur mycket vi lärt av varandra och hur mycket vi har utvecklats tillsammans så blir jag alldeles varm i kroppen. L är för tillfället på en utbildning i Gävle och jag hemma och håller ställningarna. För några år sedan så var det tvärtom och mer vanligt att jag spenderade helgerna och veckorna på utbildningar, möten osv på annan ort. Jag har lärt mig att bromsa och stå med båda fötterna på jorden av L. (Sen hur mycket jag tillämpar det är en annan femma) och jag hoppas att lite av min utåtriktning har smittat av sig. Hur som helst är jag nedrans stolt över det vi två åstadkommit, om ett så är på egen hand eller tillsammans!

Likes

Comments