View tracker

Jag var under många år aktiv i Svenska Kyrkans unga. En organisation som verkligen bidragit till mitt intresse för ledarskap, gjort att jag valt den väg jag gjort i både livet och karriären. En sak den också lärde mig var att andas. Att hitta rum och tid för att andas. När mitt engagemang i Svenska Kyrkans Unga tonades ut så försvann även mitt rum för att andas. Idag kommer jag på mig själv med att aldrig stanna upp och lämna tid för mig själv och eftertanke. Det gör mig oerhört trött i både kropp och själ att inte längre göra det. Efter gårdagens föreläsning med Paolo Roberto tänkte jag verkligen på hur mycket jag saknar en tid för att andas. Vi behöver stanna upp ibland. Det är viktigt för oss alla. Och jag ska verkligen bli bättre på det. För att hålla ihop.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mitt på golvet i ett rum som ekade tomhet stod en svart sopsäck packad till bredden, en hink med grått vatten med en sunkig trasa i, och en avslagen redbull. Jag gick omkring i lägenheten och tittade på varje hörn, varje vägg, fönstren ut mot gatan. Ett nytt kapitel var att vänta. Mitt förmodligen första och dittills största äventyr var i och med kvällen innan avslutat. Tillsammans med mina hjältinnor som gjort livet i en främmande stad lättare att leva erövrade vi verkligen natten den kvällen.

Men dagen efter gjorde ont. Jag minns dagen som igår. Hur jag stannade halvvägs till Tönnebro för att hulk-gråta så det svartnade för ögonen på mig, sista gången jag lämnade den stad jag till dess kallat hem. Jag ångrar ingenting. Inte ens att jag vände hem igen till Hälsingland. Mitt hjärtas land.

Det är bara det att vissa tider i livet gör stora intryck och avtryck på en människas liv. Likaså människor på varandra. Jag hade aldrig varit den jag är idag om jag inte fått uppleva allt det fantastiska jag fått uppleva där och då. Alla de strider jag tagit. Alla de skratten jag skrattat och alla de tårar jag gråtit. Idag ligger jag här, i den kommun jag växte upp, med min syster i lägenheten bredvid och mamma och pappa inom en mils avstånd. Jag lever med den jag älskar, vi har en katt som beter sig som ett barn på 3-år. Jag har fortfarande drömmar bortanför detta. Men just nu är där jag är idag, fullkomligt perfekt.

Likes

Comments

View tracker

Slutade tidigare i Fredags för att smita till huvudstaden med min kära syster. Mycket stod på schemat och Grönan var en av dem. Jag njöt av parks and resorts-andan och doften av munk, popcorn och kaffe i en härlig mix. Saknade furuvikstiden. Trots min outhärdliga rädsla för karuseller så bemästrade jag Kvasten på Gröna Lund med ett dödsvrål mina medpassagerare sent kommer glömma. Trodde aldrig jag skulle få veta hur det känns att vara nära döden, just då var jag inte långt ifrån. Men jag klarade det, och det är värt att lägga till historieböckerna! Idag har jag kastat en muffins i mitt te på Starbucks, nästan vält en annan gästs kaffe, rivit ner två väskor på Claes Ohlson och köpt en stringhylla. Livet som Josefin är inte helt smärtfritt, men ingen skadades på kuppen, och det är ju bra!

Likes

Comments

Jag skrev ett långt och fint inlägg om föräldrar, barn och sociala medier. Sen skrev jag ett ännu finare om arga människor i sociala medier. Tyckte lite för mycket för mitt och ert eget bästa så jag tog helt enkelt bort dem. Men mitt behov av att tycka har stillats för en stund. Medan ni tänker "undrar vad hon skrev egentligen" och önskar att jag publicerat dessa två så kan jag glatt berätta att den dagen kommer. Men eftersom att båda inläggen skulle få mig att framstå som en hycklare bara genom att publicera dem på en blogg så blev det helt enkelt inte så. Ni får läsa om det i tidningen istället! Att vara arg i en blogg och skriva ett argt inlägg om arga människor i sociala medier lät kanske inte helt friskt. Som att be någon sluta röka och sedan bolma ett paket själv. Men jag är inte sån. Tyckte tryckt form kändes mindre hycklare. Och för att jag älskar mitt namn i bläck på prassligt tidingspapper.

Likes

Comments

När jag flyttade ifrån Gävle så avslutade jag all ideellt engagemang, från politiskt till kyrkligt. Min kalender var nollställd och helt plötsligt fanns mer tid för mig själv och familjen. Nu när jag varit nollställd i snart ett år så börjar det klia i engagemangsnerven och helt plötsligt har jag tre och en halv boll i luften samtidigt. Jag har saknat känslan av att vara fullbokad, ha mål att nå fram till, planering att göra, möten att boka och känna att man gör något för andra. Det blir en spännande höst, vinter och vår! Im back.

Känslan av att känna att livet är komplett. Oslagbart!

Likes

Comments

Igår hölls Klubbmästerskap i Discgolf för Viksjöfors IF på discgolfbanan vid Bäckområdet i Edsbyn. Vi var fem starka tjejer som deltog under dagen och totalt 50 personer. Jag har äntligen hittat en sport jag brinner för och njuter av varje minut jag spenderar på banan, även om det på sistone inte blivit mycket. Min vision är att fler tjejer ska vilja testa sporten, så att jag får fler än min bättre hälft att spela med. Jag börjar nu arbetet med att planera en tjejdag på Discgolfbanan i Edsbyn som kommer att hållas i vår. Kommer äntligen att få fylla på min halt av ideellt arbete och göra av med den energi jag tidigare lagt ner i studentlivet. Igår blev jag ännu mer motiverad och inspirerad att fortsätta med sporten, trots mina tolv kast på ett hål... Haha! Trots att säsongen snart är slut så känner jag att det bara börjat.


Foto: Johan Löf

  • 336 readers

Likes

Comments

Jag har under mitt intensiva men ännu relativt korta yrkesliv hunnit uppleva flera olika typer av organisationer, företag och ledare. I alla dessa sammanhang har synen på kommunikation och kommunikatörens roll varit olika. I många fall har tillämpandet av en kommunikationsstrategi varit obefintlig och frågan om dess existens upplevts som obekväm när jag ställt den. I de organisationer där detta varit ett faktum så har det märkts ett uppenbart missnöje hos kunder och inblandade parter. Missuppfattningar är oerhört vanliga, konflikter internt som extern dyker upp som maskrosor i asfalt och den proffessionalitet man vill utstråla blir allvarligt skadad. Min dröm är att alla företag, organisationer och offentliga sektor ska inse vikten och nyttan av en strategi som tillämpas i varje handling man genomför. Den ska vara vardag i varje anställds arbetsdag och finnas som en stöttepelare i varje situation, om det såväl gäller kontakt med kunder eller andra parter internt som externt. En dröm där kommunikationsstrategin ska vara den man först lägger på bordet vid en nyanställning och den man ser som sin bibel i det dagliga arbetet. Med en strategi kommunicerar vi på samma villkor, minskar risker för missförstånd och konflikter! Länge leve kommunikationsstrategin!

  • 191 readers

Likes

Comments

Hon hade tydligen fastnat för min profilbild. Den andra fastnade för min drivkraft och undrade om det inte skulle vara nice att få en färdig affärsidé rätt i knät. Karriär och ekonomiskt oberoende var vad de erbjöd mig. I en attraktiv bransch med framgångsmöjligheter. Ingen av dem berättade vad tjänsten innebar, vad företaget hette eller vad den "attraktiva branschen" innebar. Jag doftade pyramidspel på långa vägar. Så fort jag nämnde att jag inte var intresserad av att jobba med "coaching" och aloevera började försvarstalet mot företaget, som hon då även nämnde. Jag påpekade oproffesionallitet och att även hon som välutbildad borde reflektera över att lägga ner tid på bättre saker. Denna typ av företag får mig att gå sönder inombords. Mest av allt önskar jag att de som går med i detta skulle få träffa en riktig coach och få en starta-eget-mentor för att skaffa sig en egen idé, ett eget företag och dessutom bara vara sin egen chef. Att jobba i organisationer som forever living är inte att vara sin egen chef. Och heller inte att vara sitt eget företag. Du ägs av någon. Någon som tjänar mer på dig än vad du gör på det arbete du utför för dem. Vill ni starta eget, hör av er till mig så ska ni få länkar, telefonnr till rådgivare och rubbet! Den vägen är roligare! Och lönsammare i både karriär och ekonomi! Puss o kram

  • 193 readers

Likes

Comments

Sedan jag var liten har jag alltid analyserat sånt som händer i min omgivning. Övaranalyserat. Jag relaterar ofta till sånt som händer till mitt eget beteende och det jag gör. Tänker alltid "pratar dom om mig?", "blev det såhär på grund av mig?" . Rädslan att inte räcka till finns alltid där. Rädslans att inte leva upp till förväntningar eller ens lyckas överträffa mig själv och leverera perfektion. Oavsett hur många föreläsningar om detta jag gjort så har prestationsångesten vuxit sig starkare med min ålder, mina nya erfarenheter och min utbildning. Samtidigt som jag varje dag påminner mig om att köra mitt race och strunta i att försöka bli bäst på allt eller tro att jag ska vara skonad från att göra misstag.

Man kan inte vara bäst på allt. Och man lär sig av sina misstag. Kickar ångesten i röven och kör mitt race!

  • 210 readers

Likes

Comments

Jag skriver ofta när jag är arg. När jag måste vräka ur mig ord bara för att dämpa irritation, ilska eller förakt. Ofta handlar min ilska om den bransch jag är skolad inom. En bransch jag brinner för, älskar, hatar och andas. Jag är inte bättre än någon annan. Jag har en lång väg kvar att gå. Men jag har börjat lära mig vad som är proffesionellt och vad som inte är det. Främst inom text. Ordet. Det skriva ordet. Det som idag brukas (och missbrukas) mycket i sociala medier, av alla. Vanliga dödliga. Det bloggas, skrivs krönikor, twittras och streamas. Allas dröm är att kunna leva på det. Att skriva.

Ämnet psykisk ohälsa har varit ett hett ämne under en lång tid. I samtliga forum inom media. Nu blossar det upp igen. Det är viktigt att tala om. Men. När krönikörer och bloggare tar citat av varandra, när man efterliknar varandras bilder, tar på sig äran för andras verk. Då ser jag framför mig någon som lämnar in en uppsats nedladdad från en databas, och undertecknar med sitt namn. Gör några få ändringar och påstår sen att det är sitt. MVG. Bra jobbat.

Handlar ämnet om just psykisk ohälsa borde skildringen av det vara oerhört viktig. Och att det verkligen är författarens egna ord. Det gör ont i mig att man tävlar i mest gripande text, i ett så viktigt ämne. Det kallar jag inte att ta ämnet på allvar.

Över och ut

  • 219 readers

Likes

Comments