Min prins blev två månader den 29e oktober. Alltså är det bara två veckor kvar tills han blir tre månader.. Det går så fort och att uppdatera här är svårare än man kan tro med en bebis. Men han kräver trots allt min fulla uppmärksamhet och vill gärna vara i famnen dygnet runt så jag har inte mycket tid för mig själv. Jag tänkte dock att jag skulle skriva ett inlägg om amning, främst min upplevelse av amning då det är ett ämne som behöver avstigmatiseras.

Hur lång tid jag behöver på mig för att skriva det inlägget är oklart då detta tog mig en halvtimme och amningsinlägget kräver en del tid känner jag. Men om någon snubblar över detta, stay tuned, inlägget kommer strax! Nu har jag dock en lite gnällig bebis här bredvid som vill ha mammas fulla uppmärksamhet.



Min stor lilla kille!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Måndagen den 28e augusti träffade jag en kompis för fika och en sväng på stan. Hon hade kommit hem från Malaysia några dagar innan och vi hade inte setts på många månader och hon hade inte sett min stora bebismage. Hon sa att hon var så ledsen att hon kanske skulle missa att känna och klämma på magen men M väntade så hon hann trots allt. Vi tog en fika och sedan gick vi i lite affärer. När vi var på väg att avsluta rundan på stan så kände jag en stark molande värk i magen, som mensvärk. Det gjorde ont och höll i en stund men sedan försvann det. Hade såklart hoppats på att det var ett tecken på att bebis var på g men jag kom hem där på eftermiddagen och inga mer tecken på bebis uppenbarade sig. Besvikelsen sköljde över mig.

Men det skulle komma att vända.

Klockan tolv på kvällen somnar jag.

01.00 Natten till tisdag den 29e augusti vaknar jag och har fruktansvärt ont i magen. Springer på toa i tron om att jag håller på att få bukras. Inget händer och smärtan minskar. Går och lägger mig igen. Smärtan kommer tillbaka, håller i en liten stund, sedan försvinner den igen. Så fortsätter det en stund och jag märker av att smärtan kommer regelbundet. Har ingen aning om hur värkar "ska" kännas, men går upp och klockar dom. Jag har 3 värkar på tio minuter men de är mindre än en minut långa. Fortsätter klocka värkarna och de gör ondare vilket innebär att jag måste andas och gunga mig igenom dom.

02.59 Efter att ha kämpat mig igenom värkarna några timmar kontaktar jag förlossningen för att rådfråga och i förebyggande syfte, utfall något är på g. Blir bedd att avvakta tills värkarna är en minut långa, att jag ska äta, försöka vila och duscha varmt. Värkarna gör för ont för att jag ska kunna slappna av i duschen så jag börjar packa samtidigt som jag intalar mig själv om att vi lika gärna kan bli hemskickade igen om vi åker till förlossningen. När jag börjar packa vaknar Robin och undrar vad jag håller på med. Uppdaterar honom om läget och han är lugnare än jag någonsin sett honom. Han säger att han ska fixa lite kaffe och går upp och gör det. Vi båda försöker få i oss något litet att äta samtidigt som vi fixar de sista sakerna.

04.21 Kontaktar jag förlossningen igen. Nu är värkarna en minut långa och fortsätter regelbundet på 3 värkar på tio minuter. Vi kommer överens om att vi ska åka in för att undersöka mig. Vi tar med oss all packning och sätter oss i bilen. Jag andas genom värkarna samtidigt som vi åker genom ett sovande Örebro mot sjukhuset. Det var en konstig bilfärd. Vi satt där näst intill knäpptysta hela vägen, vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss.

05.01 Skrevs jag in på förlossningen. En liten stund innan blev vi mottagna av en trevlig barnmorska som hette Rachael. Hon satte CTG och började mäta värkarna. När det var klart så undersökte hon mig vaginalt för att se hur långt gången jag var i latensfasen i och med att jag hade starka och regelbundna värkar. Det visade sig att cervix/livmodertappen var utplånad och jag var öppen 4cm. Vi var fortfarande väldigt lugna, inte nervösa eller oroliga alls, och tänkte att nu, nu får vi inte åka hem. Nu kommer vi inte härifrån förens det har kommit ut en bebis. Ganska mäktigt att äntligen få det beskedet, att det är igång.

05.50 Har jag 4 värkar på tio minuter. Måste andas igenom värkarna och de gör riktigt ont.

06.00 Får vi ett nytt rum. Jag hade ju önskat ett rum med badkar vilket är svårt att få för att de rummen är få. Dock var det relativt lugnt på förlossningen och de hade ett sånt rum ledigt till min stora lycka. Vi byter rum och jag hoppar ner direkt i badkaret för att försöka lindra smärtan i värkarna. Vi sitter i badrummet, lyssnar på musik och försöker slappna av.

07.00 Efter en timme har jag tröttnat. Här gjorde värkarna för ont för att jag skulle ha ro att sitta i badkaret. Nu börjar jag bli ordentligt utmattad. En timmes sömn hann jag få innan jag vaknade med regelbundna värkar. Sedan kom värkarna allt tätare och gjort allt mer ont så jag fick aldrig möjlighet att vila, slappna av och försöka få ny energi. Börjar redan här omvärdera mina tankar kring en så medicinfri förlossning som möjligt. När jag kliver ur badet gör värkarna så ont att tårarna rinner. Diskuterar smärtlindring med Rachael och bestämmer mig för att uthärda tills dagpersonalen kommer.

08.11 Camilla och Sofie presenterar sig. Börjar diskutera smärtlindring. Morfin. Öppen 5 cm.

Nu kommer Camilla och Sofie och presenterar sig. De är barnmorskorna som övertar huvudansvaret för mig på dagpasset. De kommer senare visa sig vara de bästa barnmorskor man kunnat få. Vi diskuterar smärtlindring och kommer fram till att morfin är ett bra alternativ för att eventuellt kunna få lite chans till avslappning och vila. Får morfin och undersöks vaginalt igen. Öppen 5cm. 1cm på två timmar med starka och täta värkar var inte vad jag hoppades på.

08.46 Morfinet gjorde ingen större verkan så vi kommer överens om att det är dags att gå på lustgasen. Får 20% lustgas för att förhoppningsvis få en bättre verkan tillsammans med morfinet. Robin försöker få i mig lite smörgås men det är svårt att äta under en förlossning. Jag hade ingen aptit alls.

09.58 Camilla och Sofie kommer in till oss och kollar av läget efter att jag har försökt vila en stund. Nu är jag lugn och avslappnad. Morfinet och lustgasen hade god verkan och värkarna är uthärdliga och går bra att ta sig igenom. Här sa jag till Robin att "om det är såhär att föda barn så kan jag göra om det varje dag". Blev nog lite kaxig av lustgasen. Men det var skönt att jag mådde så bra här. Hade inte mycket ont alls och 20% lustgas gjorde mig både piggare och mer avslappnad. Efter att ha legat en stund ville nu barnmorskorna att jag skulle komma upp på pilatesbollen vilket jag gjorde. Fick massage av Robin och höll kontakt med ett par kompisar om läget. Väldigt avslappnat med andra ord.

11.02 Var det dags för undersökning igen. Jag har fortfarande väldigt täta, starka och intensiva värkar men det går bra med smärtlindringen. Dock visade undersökningen att jag öppnat mig max en halv centimeter vilket var en stor besvikelse. Det gick så fort i början, hur kan det stanna av nu? Camilla och Sofie föreslår att vi ska göra en amniotomi där de tar hål på hinnorna så att mitt vatten går i värkförstärkande syfte. Vi gillar förslaget om att skynda på processen så vi gör en amniotomi. Vattnet forsar vid håltagningen och på direkten blir värkarna ännu starkare och intensivare.

11.38 Kommer upp och sitter på pilatesbollen igen för att hjälpa bebis att sjunka ner. Värkarna är starkare och intensivare, nu börjar det göra oerhört ont. Vi ökar lustgasen 50% i hopp om att lindra vilket det gör något.

12.29 Är det dags för undersökning igen. Nu är jag öppen 7cm. Yay! Nu börjar det gå framåt igen!

13.06 Är värkarna så starka att jag gråter konstant. Jag kände mig ganska uppgiven och blev ganska besviken när jag insåg att jag behövde mer smärtlindring vilket innebar att jag inte skulle få uppleva en så medicinfri förlossning som möjligt. Men det gjorde så ont och värkarna var så starka så i samråd med barnmorskorna valde jag att ändå ta EDA (epidural, ryggmärgsbedövning).

13.30 Kommer narkosläkaren och ska sätta EDA:n. Jag var inte speciellt rädd för att sätta den, men man har ju ändå hört de där skräckhistorierna om hur läkarna inte satt den rätt och fått sticka 20 gånger och så vidare. Som tur var fick narkosläkaren dit den på ett försök. Det var dock tufft att sitta där och försöka slappna av då det gjorde ont att sätta EDA:n och det tar en liten stund, samtidigt som värkarna kommer och avlöser varandra allt tätare. Men tillslut var det klart och de värsta smärtorna i ryggen försvann nästan omedelbart. EDA:n tar inte bort värkarna eller smärtan som de medför vilket många verkar tro, utan den lindrar smärtan nere i ryggen.

14.01 Undersöks jag av Camilla och Sofie igen, nu är jag öppen 9cm. Det gick därmed väldigt fort de sista centimetrarna. Det gick långsamt framåt innan vi satte EDA:n och därför kunde jag ta den, men i vanliga fall sätter man inte EDA i ett så sent skede vad jag förstått. Men nu gick det fortare mot förväntan. Kommande halvtimme är nog den värsta av min förlossning. Nu är det ett enormt tryck i värkarna och jag vill hjälpa till att trycka och känner att jag måste det. Jag står under den här tiden knästående i sängen och lutar mig mot den uppfällda ryggen. I det här skedet känner jag mig enormt skitnödig. Det är alltså ingen känsla man jämför med utan man känner verkligen att man är på väg att skita ner sig. Det går inte att inte hjälpa till att trycka. Jag tyckte det här skedet var värst för att det gjorde så ont och kroppen var tvungen att hjälpa till att trycka, fast man i princip fick förbud om att hjälpa till med det.

14.30 Nu meddelar Camilla och Sofia glatt att jag är öppen 10cm. Nu får jag äntligen krysta! Trodde jag ja. Jag var helt öppen men bebis måste sjunka ner lite innan jag får krysta. Jag får hjälp att ändra ställning ett flertal gånger, allt för att hjälpa bebis sjunka lite. Det var en hemsk väntan. Jag hamnar i gynställning och nu startar äntligen krystvärkarna och huvudet skymtas. Nu får jag börja krysta. Här är jag dock så utmattad och omtöcknad att jag inte riktigt var medveten om processen. Jag minns hur jag börjar gråta, kvida och böna till barnmorskorna och Robin om att få kejsarsnitt, att jag inte orkar mer. Det är ju inte så konstigt efter 14 timmars intensiva och täta värkar utan vila.. Jag bönar och ber. Här peppar dom mig något enormt, ber mig känna därnere för att känna på huvudet för att få mig att förstå att det snart är slut, att han nästan är ute.

14.47 Vid nästa krystvärk är han ute. Jag blir erbjuden om att hjälpa till att ta emot honom som jag önskat i förlossningsbrevet men jag struntade totalt i mina egna önskemål. Jag var alldeles för omtöcknad och redo för att krysta igen för att jag var så desorienterad. Men ut kom han, trots tårar och trots att jag var helt bestämd på att jag verkligen inte skulle orka mer. Omgående skriker han och jag får upp honom på bröstet, alldeles lila, slemmig och blodig. Wow.

Robin hjälpte därefter till med att klippa navelsträngen och moderkakan fick barnmorskorna ut i sin helhet därefter. De behövde inte hjälpa till med att trycka över huvudtaget och hela moderkakan kom ut fint. Och ni som ska föda - tacka ja till att se moderkakan. Den är lite äcklig men fan vad cool den är! Den ser verkligen ut som livets träd, och den har ju trots allt livnärt våra små liv under 9 månaders tid.

När Melker legat på bröstet ett tag fick han prova suga och hade en fin teknik på en gång. Tänk vad välprogrammerade bebisar är ändå. Så fort de kommer ut vet de exakt hur de ska leta efter bröstet och vet precis hur de ska ta tag och suga för att få mat och tröst. Det är lite häftigt att man vet precis vad som ska göras. Instinkterna är häftiga. Därefter var det dags att trycka ut blod och få min livmoder att dra ihop sig innan jag fick sys för en liten bristning/skrapsår. Jag hade turen att inte spricka vilket var skönt, även om det inte hade känts just i den stunden och även om jag inte bryr mig om jag skulle spricka.

När jag skrivit berättelsen nu, och när jag själv läser igenom den så verkar den mer jobbig och hemsk än jag egentligen tycker. Det är nog tårarna, smärtan och att jag ville ge upp på slutet för att jag inte orkade mer som kan få det att låta värre än vad det var. Men så fort förlossningen var över så såg jag tillbaka på hela processen och upplevelsen som positiv och mäktig. Jag är inte ett dugg avskräckt från att föda igen. Visst att jag var lite öm därnere, men jag kände ganska direkt att jag helt klart vill uppleva det här igen. Vi hade ju även turen att få Camilla och Sofie som barnmorskor och jag är så tacksam för det och hyser sån kärlek mot dom. De gjorde ett fantastiskt jobb. De var snälla, omtänksamma och peppande genom varje minut av min förlossning. De var så noga med att mina önskemål skulle uppfyllas och att vi skulle få en fin upplevelse, och det fick vi.

Jag har ju aldrig varit rädd för att föda, bara nervös för att man ska få träffa sitt barn, för att jag aldrig fött barn förut och för att det därför är så nytt, outforskat och spännande. Jag har skakat av mig varenda skräckhistoria, allt folk berättat för mig i nästan rent hopp om att jag ska ändra mig och faktiskt bli rädd. Men jag har helt enkelt struntat i allt det där, bara tagit till mig det i förberedande syfte, att det kan hända, men inte måste hända. Jag har hållet fast vid en positiv inställning om att det ska bli häftigt, mäktigt och en rolig upplevelse. Min positiva inställning gentemot förlossningen gjorde nog mycket för hur jag uppfattade upplevelsen sen. Det är jag tacksam för.

Att föda barn är det absolut häftigaste och mäktigaste jag någonsin gjort och någonsin kommer göra. Kvinnokroppen är så jävla cool. Vi är utformade för detta, att föda barn. Våra kroppar är konstruerade för det. Lita på att kroppen vet vad som ska göras, för den vet. Jävlar vad kvinnan är mäktig som kan föra en annan människa till världen. Power.

Nu är vi föräldrar till världens vackraste och finaste son, Melker. Det bästa jag, och vi, någonsin gjort.

Likes

Comments

Eftersom jag sammanfattat min graviditet så måste jag även dela med mig av den sista delen av graviditeten, nämligen förlossningen. Jag har en ganska klar minnesbild av hela förloppet men jag inväntar ändå min förlossningsjournal innan jag skriver min förlossningsberättelse. Tills dess kommer här mitt förlossningsbrev.

Jag kämpade länge med brevet, det fick inte bli för långt men inte heller tråkigt och kort med risk för att missa något viktigt. Tillslut blev det åt det långa hållet, men personligt och öppet. Precis som jag ville för att barnmorskorna skulle få en bild av vem jag är och vilka vi är och våra önskemål. Jag blev nöjd och barnmorskorna tyckte det var ett fint brev som de noggrant följde och höll vid genom förlossningens förlopp.

Här kommer brevet till barnmorskorna:

Jag kan vara dålig på att berätta hur jag vill ha det och för att undvika eventuell irritation eller ilska när smärtorna var som värst så ville jag att min sambo Robin skulle få ett han med. Han fick punkter han kunde följa och fokusera på, för att förstå min önskan kring hans roll vid förlossningen. Jag ville att även han skulle få ett litet brev inför den stora dagen. Barnmorskorna tjuvkikade på Robins brev och tyckte att även det var fint.

Mitt brev till Robin:

Jag hoppas att mitt/mina förlossningsbrev kan agera som någon slags inspiration ifall någon skulle googla efter tips på eller hur man skriver ett förlossningsbrev. Alla förlossningsbrev är individuella. Vissa skriver bara upp önskemål, kanske bara lite punkter. Jag valde att gå en annan väg med ett mer personligt brev och jag är glad och nöjd över att speciellt barnmorskorna satte sig in i mina tankar så noga.

Likes

Comments

Han är här. Vår fina, älskade lillprins. Tisdagen den tjugonionde augusti, 6 dagar över beräknat födelsedatum, klockan 14.47 kom han. 50,5 centimeter och 3790 grams perfektion.


Han är nu 16 dagar gammal och det har minst sagt varit en omställning. Allt kretsar kring vår lille prins och man får anpassa varje sekund efter honom. Och det är fantastiskt. Älskar varje sekund, minut, timme och dag i livet tillsammans med honom. Robin började jobba igår igen efter att ha varit hemma två veckor med oss så nu har livet som mammaledig börjat på riktigt och jag försöker komma in i rutinerna att vara ensam med våran lille kille. Det är mysdagar som gäller nu men vi testar oss fram med någon vagnpromenad och små steg ut i livet.

Aldrig någonsin trodde jag att man kunde älska någon som jag gör nu. Det är först när man får barn som man förstår hur stark kärleken kan vara. Varje dag går hjärtat i tusen bitar, för att kärleken är så stark till honom. Och kärleken till min fästman har även den vuxit sen vår son kom till världen.

Jag har varit mamma i 16 dagar nu och det är det bästa som någonsin hänt mig. Alla år av längtan efter min egna familj, och nu har jag min lilla familj. Orden räcker inte till för all tacksamhet jag känner.

Likes

Comments

Det är fredag och det är BF +2, två dagar över tiden alltså. Dagarna går så fruktansvärt långsamt och man orkar inte hitta på något. Sambon gör sin sista semesterdag idag och återgår till jobbet på måndag. Han kommer visserligen jobba hemifrån så han finns ju till hands om det skulle bli dags, men det hade nog faktiskt varit ganska skönt att vara ensam om dagarna. Men det känns ändå bra att han finns till hands!

Just nu finns det inte så mycket att sysselsätta sig med. Vi är så redo man kan bli och eftersom ingen har semester så kan vi inte heller utnyttja tiden med att åka och hälsa på vänner eller familj som bor i andra städer. Känns lite tråkigt, men vi behöver nog lugn, ro och vila ändå.

Idag skapade jag mig lite jobb med blommor i alla fall. Jag är lite trött på att alla blommor på balkongen har börjat se lite höstdeprimerade ut så jag påbörjade helt enkelt utfasningen av sommaren. Har slängt en del hängiga pelargoner då jag inte orkar lösa vinterrum för dom och våra blomlådor rensades på sommarblomster. Vi åkte sedan till Plantagen och inhandlade ljung. Jag älskar ljung, det är en vacker blomma som tål det mesta och jag har erfarenhet av ljung som stått sig hela vintern. Ljungens period börjar nu så det fick bli första höstblomman. Är så taggad på höst, krispig luft och vackra färger. Den tidiga hösten är min favorittid på hela året. I år kommer vi njuta extra mycket när vi har barnvagnen med oss på de friska promenaderna. Mys!

Det fick bli en vacker lilarosa ljung. Min favoritfärg på ljungen. Den lyser så vackert när snön kommer, och lite färg piggar ju upp när hösten är som ruskigast. Nu ska jag bara leta inspiration till fler tåliga höst- och vinterblommor. Även om man inte tillbringar tid på balkongen under den här årstiden så gör det mycket för hela hemmet att ha lite ombonat och hemtrevligt med växter ute ändå. Jag är en riktig mördare när det kommer till växter så behöver dock blommor och växter som kräver minimal omsorg och står sig i all väder och vind.

Medan jag pysslade med blommorna och planteringen så slängde R in en stek i ugnen. Det är ju faktiskt också något mysigt med hösten - höstmaten! Alla mustiga grytor, soppor och långkok överlag. Gärna en hel del husmanskost! Ja, vi älskar mat här hemma. Steken smakade käften behändigt och serverades med simpla potatiskroketter (skitgott men skittråkigt) och smörstekta kantareller. Kantareller är oslagbart gott! Såsen gjorde han på skyn från steken. Det var som en gräddsås med lite mer sting i. Det kändes som vi var ett gammalt pensionspar som åt söndagsstek. Inte mig emot, han gjorde ett bra jobb med middagen!

Nu är det dags för mig för min kvällsmassage. Obligatorisk massage som höggravid som sambon serverar varje kväll. Vi har hittat ett smidigt sätt där jag sitter på pilatesbollen och lutar mig mot sängkanten. På så sätt kan ryggen få sig en omgång trots en stor mage. Perfekt!


Likes

Comments

I vecka 29 tar tredje trimestern vid. En milstolpe att gå in i den sista delen av graviditeten.

Här gick vi på TUL (tillväxtultraljud). Det visade sig här att bebis mådde lika bra som vid tidigare ultraljud men att han låg -9% på tillväxtkurvan. Allt mellan 0% till -20% räknas fortfarande som normal men han låg alltså lite minus på tillväxtkurvan. Det behöver inte betyda något men vi var såklart oroliga inför ultraljudet. Han såg i alla fall ut att må bra trots att han låg lite minus men vi blev hemskickade med beskedet om att vi skulle bli kallade till ännu ett TUL om ytterligare 4 veckor för att de skulle hålla koll på tillväxten så han inte halkade efter ännu mer i tillväxten. Det är viktigt att se att de växer och lägger på sig som de ska annars kan man bli tvungen att plocka ut honom något tidigare för att han till exempel inte får vad han behöver från moderkakan eller för att flödet i navelsträngen är dåligt.

I slutet av samma vecka som vi var på TUL upplevde jag att bebis rörde sig mindre och slöare i magen. Jag började oroa mig för tillväxtultraljudet och att dom inte kollade flödet till navelsträngen, tänk om det är just det, dåligt flöde? Jag blev väldigt orolig för att han inte skulle få någon näring och att han därför var slö eller ännu värre, höll på att dö i min mage. Man ska alltid ta minskade eller förändrade fosterrörelser på allvar så därför kontaktade vi förlossningen på USÖ här i Örebro och de tyckte såklart att vi skulle komma in för en koll.

Väl på förlossningen blev vi väl omhändertagna. Jag fick ligga med CTG på magen en stund för att mäta bebis hjärtljud och rörelser. Senare kom en läkare och gjorde ett ultraljud och slutsatsen blev att allt såg bra ut. En enorm lättnad! Vi fick åka hem efter 1,5 timme efter alla koller och kände oss definitivt lugnare. Väl hemma i sängen samma kväll var det fest i magen och bebis var nog nöjd efter att ha spelat oss ett så "lyckat" spratt. Välkommen till livet som förälder, du kommer oroa dig varje sekund resten av livet.. Typ.

I väntan på vår mänskliga bebis fick familjen hem en lite hårigare bebis. Min pappa hämtade hem en liten jämthundsvalp som är så otroligt lik familjens äldsta hona som vi tyvärr fick säga farväl till i höstas. Det har ekat tomt i hennes hundgård, i huset och i våra hjärtan, men Uma verkar bli en kopia av Fixa så jag inbillar mig att detta lilla knyte är Fixa som tagit form i en ny liten valp. I vilket fall så är hundvalpsmys ett väldigt bra fördriv i väntan på bebis!

Veckorna gick och helt plötsligt gick vi in i vecka 32. Vi fick äntligen hem spjälsängen från sambons bror. Det är egentligen en bedside-crib men troligtvis får den stå separat ändå. Den är lite smalare på grund av bedside-funktionen men den funkar ganska länge ändå innan vi behöver köpa en lite bredare. Skönt att kunna ha möjligheten att ha den kopplad till sängen ändå.

Jobbet hade varit väldigt tungt i några veckor. Mådde hyfsat bra, var väldigt pigg om dagarna och hade sällan de där dagarna då mattheten tog över helt. Men fysiskt började det bli oerhört tungt, speciellt när man arbetar i förskolan. Vecka 32 kunde inte ha kommit lägligare med tanke på att jag äntligen fick gå hem från jobbet med stöd av graviditetspenning. Äntligen skulle ryggen och kroppen få den vila som behövdes. Graviditetspenningen är verkligen en fans´tastisk möjlighet för oss som har fysiskt tunga jobb. Jag är så glad över att kunna gå hem och vila min gravida kropp tack vare alla (inklusive mig själv) som betalar skatt. Tacksam för vårt svenska skattesystem, och definitivt tacksam för möjligheten till så lång föräldraledighet.

Veckorna gick och kulan växte. Vi spenderade midsommarhelgen med familjen, njöt av fint väder, valpmys och massa bus med min brorsdotter. Min första bebis, även kallad Svea, la beslag på spjälsängen för att hålla den varm inför kommande lillebror. Numera är det dock barnvagnen som är favoritplatsen. Ovanpå locket till liggdelen trivs hon bra. Jag har inställningen om att hon ska vara delaktig i alla förändringar och därmed allt möblemang. Jag tror hon skulle protestera mer om hon inte fick vara där hon ville. Hon är ingen katt som märker eller försvarar revir, hon är väldigt snäll och lugn. Tror hon kommer vara lite rädd först, men hon kommer hantera omställningen med bebis väldigt bra! Det är viktigt att hon känner att hon inte blir utesluten.

Efter midsommar, runt vecka 34 tror jag, var det dags att åter besöka specialistmödravården för vårt andra tillväxtultraljud. Bebis mådde bra precis som vid alla tidigare koller och ultraljud. Det visade sig att han halkat efter ytterligare på tillväxtkurvan. Nu låg han på -14% istället för -9% som vid vårt första TUL. Eftersom han fortfarande låg inom "normalskalan" och inget annat undvek så tog läkaren beslutet att vi inte behövde något mer ultraljud för att bevaka tillväxten. Han låg så pass bra till på procenten att han under de sista veckorna inte bedömdes kunna hamna i någon riskzon. Vi fick gå hem lättade och förhoppningsvis skulle han hinna lägga på sig en del de sista veckorna istället. 

Under juli månad spenderade jag mycket tid hemma hos min familj i Hällefors. Sambon jobbade då hans semester började i augusti och jag kände att jag behövde komma bort från stan. Att bo i lägenhet i stan på sommaren är ett helvete. Det är varmt, svettigt, långt till sjöar och deprimerande att inte bara kunna gå ut på en gräsmatta. Jag blev nog ganska deppig och tänkte mycket på vår framtid, hur långt fram i tiden våra husdrömmar finns, när, var och hur vi kommer att komma ifrån livet i lägenhet. Jag drömmer om ett hus med en gräsmatta, det är den uppväxten jag vill ge mitt barn. Hormonerna gjorde nog sitt under den här perioden.

All den tid jag spenderade hos pappa och familjen gjorde mycket för mitt välbefinnande just då. Och jag kunde passa på att umgås med vänner som jag knappt hinner träffa annars. Jag njöt av dagarna, testade att paddlad paddleboard vid Loka Brunn, åkte på älgsafari (som vi alltid gjorde på kvällarna med pappa när vi var små) med fantastiska solnedgångar, blev bortskämd, kände gräs mot mina bara fötter.. Ja det var perfekt.

Sambon förstod att jag mådde lite dåligt och respekterade att jag spenderade så mycket tid hemma hos familjen, även om jag förstår att det måste ha varit tufft för honom att bli lämnad själv hemma utan att veta hur han skulle kunna stötta mig.

I slutet av juli hade jag nog varit borta från sambon i nästan en vecka, ganska länge med andra ord. Då bad jag honom om en natt för mig själv först. Jag hade inte varit själv på månader och med sambons semester som skulle komma snart och med bebis som kommer snart så hade jag inte många chanser att vara fullkomligt ensam på. Jag kommer inte ha tid för mig själv på väldigt länge framöver. Jag trivs med att vara själv och han vet det. Så när jag kom hem från familjen den lördagen så hade han åkt till sin pappa över natten för att jag skulle få precis det jag behövde, en natt ensam hemma i lägenheten. Inte nog med det, han hade skrivit ett fint brev, köpt och förberett en pilatesboll för min onda kropp, köpt vackra rosor och ett par otroligt vackra och fantastiska örhängen. Örhängena matchar även min förlovningsring så det gjorde han riktigt bra! I mina värsta stunder vet han precis hur han ska få mig att må bättre. Jag fick tid för mig själv och fantastiska presenter till råga på det.. Man förtjänar inte att ha det så bra!

Den natten gjorde mig gott och efter det har jag inte haft samma behöv av att fly hem till familjen. Jag tror ett lugn började lägga sig här.

Helgen efter, tror det var i vecka 38, så drog R med mig på en utställning om Titanic som är här i Örebro över sommaren. Det var en väldigt specifik dag han ville gå på så jag misstänkte att något var i görningen. På hemvägen såg jag en bil utanför oss som var misstänkt lik min brors bil - och visst var det deras bil!

Det var dags för babyshower! Mina vänner och min familj hade styrt ihop det så himla fint med en massa dekorationer och överflödigt med fika! Tyvärr var det flera som inte kunde närvara men jag är så glad för de som faktiskt dök upp och överraskade mig. Och presenterna går inte ens att finna ord för, så mycket fina presenter och flera saker som vi verkligen behövde men inte tagit tag i än. Happy pregnant lady! Jag är otroligt tacksam för allt de gjorde inför och på min babyshower, allt de gjorde för mig och vår lilla son. Wow.. bara wow.

Omkring vecka 37-38 så tog jag mig även i kragen och beställde en amningskudde. Min kusin som fick barn i juni hade en som jag blev helt kär i efter att ha klämt och känt på den. Till min stora lycka hade Jollyroom rea på den och det är nog det bästa köpet någonsin. Den används flitigt som gravidkudde sedan dagen den kom på posten och jag ångrar mig bittert över att jag inte köpte den tidigare. Så värt! Den kommer garanterat underlätta för kroppen när det ska ammas och matas sen.

Svea fann den lika skön som jag. 5 av 5 katter från oss!

​Och så kommer vi slutligen till sluttampen av graviditeten, det med två bilder som redan publicerats men i brist på andra gravidrelaterade bilder får det duga. 

Sista veckorna var tunga som sjutton. Onda sammandragningar vid ansträngning, väldigt tufft och utmattande över lag vid ansträngning. Bebis har inte sjunkit något alls vilket gör att han under de sista veckorna trycker extra mycket på mina organ och klarar därför inte av att äta speciellt mycket, speciellt inte utan att må illa, samt har tungt att andas. De sista veckorna präglas av att känna sig stor och otymplig. Knappt mina klänningar som jag levt i i sommar passar längre. 

I skrivande stund är jag BF+1. Därmed har vi gått över tiden. Hela sista månaden har jag varit otroligt trött på att vara gravid. Jag är så färdig med att vara gravid och vill bara trycka ut honom nu på en gång. Att vara höggravid är otroligt påfrestande, fysiskt och psykiskt. Sista tiden av min, och garanterat många andras, graviditet känns som en evighet helt enkelt. 

Men för att avsluta mina sammanfattningar av graviditeten så kan jag säga att trots att det var ett helvete första halvan av graviditeten, och trots att jag mår skit nu och bara vill få det hela överstökat så är det ändå värt det. Det är värt att genomlida allt för att föra sitt barn till världen. Det är en gåva att vara gravid, alla har inte den möjligheten. Man får inte glömma, hur dåligt man än mår, att man är lyckligt lottad. Jag har fått bära mitt eget barn och det är en dröm som besannats för mig. Jag kan såklart hoppas att nästa graviditet (även om jag inte tar den heller för givet) blir lättare för mig, men om inte så går jag gladeligen igenom denna graviditet igen för att vår son ska få ett syskon. 

Nu ska jag kämpa vidare med att räkna dagar, timmar och minuter. Skillnaden nu är att jag inte vet vad jag räknar till. Det återstår att se. Han kanske kommer imorgon, eller om två veckor med igångsättning. I vilket fall är vi väldigt nära att få träffa vår son nu. Helt fantastiskt!

Kärlek!

Likes

Comments

När jag kollade upp trimestrarna efter inlägget med första trimesterns sammanfattning så insåg jag att trimester 1 slutar vid vecka 15 och trimester 2 startar vid 16. Enligt den appen jag följt i alla fall. Men jag tar ändå vid runt vecka 17-18 där jag avslutade förra inlägget.

Vid vecka 17 hade jag gjort min första vecka på nya jobbet. Som jag skrev i förra inlägget så jobbade jag deltid på 50% då vilket var alldeles lagom då jag fortfarande mådde så pass dåligt och det var allt jag mäktade med ett tag framöver. Men här närmade vi oss både halvlek och RUL (rutinultraljudet). En lättnad i sig.

Efter första veckan på nya jobbet tog jag tåget med min ena bästis för att åka till min andra bästis i Göteborg. Vi bokade biljetterna när jag mådde som sämst, med risk för att jag skulle behöva avboka resan. Men det gav mig samtidigt en del hopp!

Mot alla odds orkade jag ta mig iväg och vi alla hade inställningen på en riktig myshelg som skulle anpassas helt efter mina behov och min ork. Världens finaste vänner. Vi behövde helt enkelt bara ha en helg tillsammans. Oavsett om tågresan inneburit att låsa in oss i lägenheten hela helgen.

Trots att det var tungt med yrsel och matthet så kämpade jag på. Vi fick möta ett väldigt kallt, men soligt och vårigt Göteborg. Vi fick njuta av staden, alla vackra vårblommor och en massa god mat. Det var nog första gången jag verkligen kom utanför dörren sen jag mådde som värst, bortsett från de få timmar jag gick till jobbet för att sedan gå hem och sova tills det var dags att gå till jobbet igen. Det var en välbehövlig helg helt enkelt. Jag kände mig genuint glad och skrattade för första gången på flera månader.

Jag tror att den helgen gav mig energi nog att faktiskt orka kämpa mig igenom allt det jobbiga med graviditeten och var en push för att kämpa mot mitt dåliga psykiska och fysiska mående.

I vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Det var dags att återigen kolla så allt såg bra ut med bebis och hade vi tur skulle vi kunna se vem som gömde sig därinne. En pojk eller flicka? Jag var från början säker på att det var en liten kille som gömde sig.

Allt med bebis såg bra ut. Dock skiljde sig bebisens mått mellan KUB;en och RUL;en vilket innebar att vi senare skulle bli kallade på TUL (tillväxtultraljud) fick vi veta.

Vi hade även turen med oss och fick bekräftat att det faktiskt var en liten kille som bodde i min mage. Ingen större chock för mig med andra ord! Även om vi ville veta kön så hade det kvittat, huvudsaken är en frisk bebis. Jag kommer aldrig lägga vikt i om vi får pojkar eller flickor, jag kommer älska mina barn oavsett. Men det är klart att det vore mysigt med en av varje i framtiden.

När vi kommit halvvägs i graviditeten dök en pytteliten kula upp på magen. Eller jag vet inte ens om man kan kalla det för en kula, men det var inte längre bara lite fett. Det var början på en mage i alla fall och det kändes ganska stort även om det inte syntes alls under kläderna.

Eftersom vi gjort RUL och allt såg bra ut och magen började växa så började vi förbereda oss för bebis på lite större sätt. Vi bokade vagn som skulle kunna hämtas ut ett par månader senare. Det blev ett självklart val då vi föll direkt för Emmljunga Super Viking Outdoor, den håller alla våra krav. Jag är inte särskilt förtjust i Emmaljungas matchande, tråkiga väskor dock så jag var snabb med att beställa en skötväska som var snyggare och har bättre kvalitet. Det blev en väska från byStroom som matchade vagnen perfekt. Den är otroligt rymlig och i skrivande stund står den packad och redo inför förlossning och eventuell tid på BB.

När vi kommit halvvägs i graviditeten så förbättrades mitt mående mer och mer. Det gick fortfarande långsamt men efter vecka 22 gjordes mer och mer framsteg. Jag återfick matlusten och jag som älskar frukost var såklart överlycklig! Tog igen all fil jag levt på de senaste 3 månaderna genom att njuta av hotellfrukost och hade till och med orken att fixa frukost som fattiga riddare, scones och så vidare. Kan tillägga att sambon också njöt rejält av att njuta av goda frukostar, framför allt att vi fick dela den stunden tillsammans nu. Det gjorde mycket för oss.

Med andra trimestern kom våren. Det tackar jag för. Våren hjälpte nog till med att öka mitt skrala energiförråd. Våren 2017 innebar en vändning i mitt mående helt enkelt.

De dagar jag orkade och hade energi passade vi på att avnjuta med familj och vänner. Att jag orkade åka iväg till brorsan i Karlskoga för att grilla och umgås med hans familj en hel dag och kväll var fantastisk efter den tunga vintern och våren.

I slutet av trimester 2 hade jag hunnit jobba heltid i några veckor. Det tog ut sin rätt. Ibland var jag så trött att jag somnade så fort jag kom hem, sen sov jag tills klockan ringde och helgerna spenderades i sängen.

Min graviditet har varit ganska tuff rakt igenom. Men trimester 2 symboliserar på något sätt att jag faktiskt fick börja leva lite igen. Jag kunde göra saker även om jag var begränsad. Jag kunde jobba och jag var inte fängslad till sängen.


Likes

Comments

Idag är en väldigt speciell dag. Det är inte bara min fantastiske sambos födelsedag. Det är även lillens beräknade födelsedatum!

Sedan vi plussade i mitten av december har jag som besatt följt dagarna som minskat och procenten som ökat i den där jäkla appen, till min lycka och förbannelse. Nu finns det inget att räkna ner till längre, dagarna är slut. Procenten har nått hundra och han är så färdigpackad han kan bli.

Det är lite konstigt att vi faktiskt nått vårt slutdatum nu. Vi har ju väntat på den här dagen så länge, och såklart hoppats på att han redan skulle ha hunnit komma. Nu är graviditeten fullt gången och det enda vi kan göra nu är att vänta ännu lite mer. Jag hoppas på att han väljer att komma snarast. Helst att det sätter igång inatt, eller allra helst nu på en gång. Jag är så jäkla redo ju!

Tyvärr kanske vi inte har sån tur att han kommer snart. Man kan ju trots allt gå över tiden två veckor och behöva igångsättning. Vi hoppas och håller alla tummar och tår på att han väljer att komma innan dess. Jag är så färdig med att vara gravid att varje dag, timme och minut känns som ett år. Två veckor till känns som en oändlighet. Kom nu min lilla prins!

En bild på magen för snart en vecka sedan, när vi gick in i vecka 40. Kulan ser enorm ut här, måste vara klänningens fel för min kula känns fortfarande inte så stor. Men där ligger han fortfarande och jäser. Den där lilla mini-människan som vi är så nervösa och spända inför att träffa. Vem är du? Hur ser du ut? Det här är så spännande att jag nästan spricker!

Det blev inget storslaget firande för sambon i år. En dag hemma med en massa avsnitt av The Handmaid's Tale, vila och budapestbakelse till förbannelse. Vi kände att bebis kräver ganska mycket av ekonomin så vi satsade på symboliska gester till varandra i år. Jag gjorde scones till frukost vilket resulterade i en lycklig sambo. Och bättre än alla presenter i världen (enligt honom) var att jag överraskade honom med en hembakad budapestrulle med blåbär och hallon. En bakelse hans mamma bakade varje år på hans födelsedag innan hon sorgligt nog gick bort i en sjukdom för några år sedan. Längesen jag såg någon bli så lycklig, över en bakelse dessutom. Ett bevis på att genuina små gester betyder mer än alla presenter i världen.

Nu ska jag fortsätta förbereda inlägget om trimester 2 och troligtvis köra en ganska hård omgång med den där förbannade pilatesbollen och förhoppningsvis få igång något (högst troligt händer inte ett smack).

Imorgon går vi in på övertid. Första dagen över tiden känns redan tung, puh. Kämpa Josefine!

Likes

Comments

I väntan på att bebis ska vilja komma ut så tänkte jag att jag skulle sammanfatta min graviditet lite. Det är nog mest för min egna skull eftersom jag inte ens vet om jag kommer dela med mig av bloggen. Men för min egna skull kan det vara kul att se tillbaka på, hur jag upplevde graviditeten och så vidare.

Vi börjar med trimester 1 som verkar beräknas ganska olika. Men jag går på vecka 1 till cirka 16-17 som appen jag följt.

Vi visste ganska länge att vi snart ville ha en familj. Vi ville inte vänta 5 år till, vi var säkra på vår sak. Däremot ville vi att allt skulle vara ordnat med fasta jobb till båda efter examen, för att vi skulle kunna starta en familj med gott samvete. Jag hade en termin kvar på universitetet när R fått jobb och även jag som jag skulle börja på redan under min sista termin. Det kändes rätt då jag skulle hinna ta examen. Så vi tog ut den där spiralen och hoppades på att vi skulle vara så pass lyckligt lottade att vi fick chansen att starta en familj.

Under hösten var jag stressad och sjuk ofta. Min hälsa och mitt immunförsvar var ganska rubbat och jag verkade aldrig få ägglossning trots regelbunden mens. Trodde aldrig att det skulle gå, trots att vi inte försökt så länge ändå. Man vill så gärna och tror då automatiskt att man inte kan.

Men så en dag i mitten av december skrev min kusin att hon drömde att jag var gravid. Om det vore så väl, tänkte jag.. Nästa natt drömmer jag detsamma. Av någon anledning så får jag därför för mig att ta ett graviditetstest. Kissar, väntar och väntar ännu lite till. Hmm.. ett svagt, svagt streck.. Googlar och pratar med min kusin. Ett så svagt streck måste ju vara ett spökstreck. Men Google och J menade att det inte var möjligt. Ett graviditetstest kan i princip aldrig visa felaktigt positivt, bara felaktigt negativt. Är det positivt alltså? Åkte direkt till Apoteket för att köpa mer tillförlitligt test från Clearblue, med resultat - Ej gravid. Höll på att bryta ihop. Men jag behövde ha is i magen, det var trots allt inte med morgonurin och 5 dagar innan beräknad mens. Det kan vara tvetydiga svar då. Avvaktade tills nästa dag.

På morgonen testade jag igen. Och visst visade det positivt! Det andra strecket var tydligare än dagen innan. Åkte och köpte ännu ett Clearblue och denna gången visade det gravid. Vilken lycka! Köpte en pyjamas för att med den kläcka nyheten för sambon när han kom hem från jobbet.

Jag ville berätta för honom på ett roligt sätt, men jag hade inte tålamod till mer än att snöra in pyjamasen tillsammans med ett positivt graviditetstest. Jag låg i sängen med det lilla paketet under täcket när han kom hem. Jag var hängig sedan länge så han frågade såklart hur jag mådde och sedan om mensen hade kommit. När han står med ryggen mot mig tar jag fram pyjamasen och testet och svarar att jag inte tror det kommer någon mens snart, eller alls på väldigt länge. Jag har nog aldrig sett en lyckligare människa när han förstod allt. Han slängde sig gråtandes över mig och vi bara sjönk ihop i varandras armar i sängen. Vi ska bli föräldrar.

Vi ville hålla graviditeten hemlig fram tills första ultraljudet i vecka 12 (KUB = kombinerat ultraljud och blodprov), men en så stor nyhet kunde vi inte hålla från att berätta för våra närmaste. Speciellt inte med tanke på jag var ganska trött, orkeslös och matt samt hade lite illamående. Vi ville att våra närmsta skulle veta vad som försiggick.

Vi berättade för våra närmaste vänner för att de skulle få följa vår resa och för att få stöd ifall något inte såg bra ut på ultraljudet. Vår närmsta familj fick även dom veta och det blev en liten julklapp på julafton. Egentligen hade vi en liten plan på ett avslöjande i samband med julklappsutdelningen, men det höll inte när min pappa frågade om jag var gravid för jag inte ville ha något med alkohol i. Ja, det är jag. Tror aldrig att min familj varit så tyst. Min brors reaktion var att vi skämtade och min pappa utbrast till R; "Vad har du gjort med min dotter?!". Sen gick det inte hålla tårarna tillbaka. Det är en av de finaste och härligaste stunderna i mitt liv. När vi berättade för familjen. Och nu bara längtar jag efter att min älskade brorsdotter ska få träffa sin lilla kusin.

Runt vecka 8-9 i början av januari fick vi komma till barnmorskan på ett inskrivningssamtal. Redan när vi plussat fick vi träffa vår barnmorska på ett enklare hälsosamtal, men nu skedde alltså inskrivningen. Från första stund vi träffade Ulrika har vi aldrig velat ha en annan barnmorska. Vi kände oss trygga med henne från första stund och in i det sista har hon varit fantastisk. Hon är rak, ärlig, öppen, skämtsam och alldeles fantastisk! På inskrivningssamtalet skedde inte så mycket mer än att vi kollade så allt stod rätt till med min hälsa och så vidare. Det visade sig snabbt att mina järnförråd sjunkit till att vara näst intill kritiska så tidigt i graviditeten, därav järntillskott från start för min del. Mina låga järnvärden var bara ett av alla problem som jag fick stå ut med framöver.

I februari började jag må allt sämre. Jag var hemma från jobbet till och från på grund av kräkningar, feber, illamående och den där mattheten som började så fort jag plussade. Mitt fysiska mående påverkade mig psykiskt och bröts ner mer och mer på mitt jobb och graviditeten var inget jag egentligen kunde glädjas åt.

Positivt var i alla fall att mitt mående fick mig att våga säga upp mig från mitt jobb. Jag trivdes otroligt bra med att vara i förskoleklass, det är där jag ska vara. Men av faktorer jag inte kan skriva ut öppet på internet så var det dags att sluta. Jag kunde inte gå runt och må dåligt på jobbet. Man ska trivas på sin arbetsplats och med sina kollegor. Jag behövde helt enkelt komma till ett ställe där jag kunde få möjlighet att utvecklas, ta plats och där mina åsikter och min erfarenheter faktiskt var viktiga. På alla hjärtans dag överlämnade jag uppsägningsblanketten med gråten i halsen till min chef.

Dagen efter blev jag heltidssjukskriven. Jag blev fysiskt sämre och sämre. Kunde inte stå på benen. Jag fick inte i mig näring eller vätska, kräktes, mådde illa, var konstant yr, matt, trött och tillbringade dagarna i sängen. Att gå upp till toan var en utmaning som jag drogs för. Det värsta var att jag kände mig så ensam i det hela. Min sambo jobbade hela dagarna och när han kom hem tränade han och sedan var det kväll och dags att sova. Det kändes som jag låg där i min dimma i min ensamhet. Men missförstå mig inte, han tog såklart hand om mig. Handlade, fixade så allt som behövdes fanns hemma, servade mig konstant när han var hemma. Han gjorde det han kunde. Men det värsta var nog att ingen i omgivningen egentligen förstod hur dåligt jag egentligen mådde. Det tog så hårt på mitt psyke. Ofta funderade jag på om det var värt att genomlida det här, det kanske är bättre att göra abort? Jag som aldrig skulle vilja göra en abort funderade alltså på om inte det var lika bra att ta den utvägen. Jag kan inte ligga här på min dödsbädd. Jag vill leva igen. Jag ville ha livet tillbaka.

Mitt under detta var det då dags för första ultraljudet. Vi fick se att det var en frisk liten mini-människa som slog volter inne i min mage. Det var såklart häftigt att se, men jag kunde trots det inte riktigt glädjas. Jag mådde för dåligt, fysiskt och psykiskt. Men vi kunde i samband med detta äntligen gå ut med graviditeten. På så sätt behövde vi inte hitta bortförklaringar till mitt mående längre. Nu vet alla att det är graviditeten det beror på.

Sjukskrivningen fortlöpte. Närings- och vätskebristen blev mer akut och slutade med besök på akuten och ett antal besök på kvinnokliniken för dropp. Jag var på botten och såg ingen ljus framtid. Jag kände inte att det var värt att genomlida det här.

Men i mitten av mars började droppen verka lite. Det gick långsamt uppåt men det innebar att jag i långsam takt började få i mig mer näring och vätska igen. Jag kunde ha dagar då jag faktiskt orkade ta mig till affären. Det var stort! Det kunde resultera i att jag var sängliggandes resten av dagen på grund av utmattning, men det gick åt rätt håll. Jag var inte inburad och instängd längre.

Efter min uppsägning fick jag snabbt jobb på en förskola. De fick vid intervjun veta att jag var gravid och inte var på topp fysiskt, men de anställde mig ändå. Framtiden var säkrad och i slutet av mars provade jag att börja jobba 50% när jag hade börjat få bättre värden igen. Att komma ut och träffa kollegor och barn gjorde mycket för mitt mående, det tog hårt fysiskt men psykiskt mådde jag allt bättre. Jag jobbade deltid i en månad och i slutet av april kunde jag gå upp på heltid.

I samband med att jag började heltid började jag känna ett hopp igen. Kanske är det värsta över nu? Jag försökte peppa mig själv psykiskt med att köpa de första kläderna till bebis, planera för framtida köp och tänka att det faktiskt kommer bli bra. Och så småningom blev det ju det. Min yrsel, matthet och trötthet hängde kvar fram till cirka vecka 22 men jag kämpade på med heltid ändå för jag så gärna ville ha livet tillbaka.

​Trimester 1 präglades av psykiskt och fysiskt extremt dåligt mående. Det var den värsta tiden i mitt liv hittills. Jag ville dö, sjunka under jorden. Jag ville göra abort. Det var inte värt att genomlida en graviditet med så extrema symptom. Men trots det genomled jag det, och det var väl tur det för i skrivande stund är det 1 dag kvar tills det beräknade datumet. Och jag vet att det jag genomled, det jag fick gå igenom som ingen förstod och som jag kände mig så ensam igenom - det kommer vara värt varenda sekund när jag får upp vår son på bröstet. 

Avslutar vid vecka 17 och går in på trimester 2 i ett nytt inlägg sen.

Kärlek. 

Likes

Comments

Så har det ännu en gång gått en lång tid sedan jag bloggade. Men det gör inte så mycket, för den här bloggen är nog mest till för mig själv och för att få låta ordbajs flöda någon gång då och då.

Det har i alla fall varit en intensiv vecka. Förra veckan hade jag fullt upp med att förbereda och göra klart allt inför att jag skulle gå hem på gravidpenning. I onsdags gjorde jag mitt sista arbetspass inför att gå hem och vänta på bebis. En ganska overklig känsla när man även tänker på att jag inte kommer jobba på ett år ju. Ska liksom vara mammaledig sen. Jag ska bli mamma. Magen växer och nu är vi i vecka 32. Det börjar alltså närma sig, sakta men säkert!

Min första dag på ledigheten, i torsdags, spenderade jag med att tvätta alla fönster i lägenheten. Det har inte gjorts sen vi flyttade in för 9 månader sedan så det var behövligt. Följde upp med storstädning, med betoning på stor, så lägenheten är nog renare än någonsin nu! Har även justerat möbler, dekorerat om och plockat och med dessa små förändringar känns det som en helt ny lägenhet. Var hos barnmorskan igår och hon höll med mig och sambon om att jag helt klart gått in i fasen där man boar inför bebis. Rätt mysigt ändå.

Midsommarafton spenderades hos min bror med hans familj och vänner. Smörgåstårta, grillat, resning av midsommarstång och en obligatorisk match Trivial Pursuit. Jag och brorsan är ganska tävlingsinriktade så vi tävlar mest mot varandra än mot alla andra spelare.. Jag vann såklart!

Vi sov kvar och åkte på midsommardagen hem till pappa för att grilla och ha det gott med familjen under dagen. En helt perfekt midsommar enligt mig. Lugn och skön. Extra mysigt är det hos pappa just nu eftersom familjen utökats med en valp, en liten tjej som heter Uma. Sedan våran första och äldsta hund Fixa fick somna in i höstas har det varit tomt. Två hundar kvar med ett hål har ändå stått ekande efter henne. Uma kommer fylla hennes plats fint!

Nu är det en ny vecka och min första riktiga gravidpennings-vecka. Jag sysselsätter mig med massa läsning, plock här hemma och det viktigaste - vila, för både mig och bebisens skull. Nu handlar allt om att ta det lugnt och invänta bebis. Veckan började i alla fall väldigt bra igår med att vår efterlängtade Stokke Tripp Trapp kom hem. Nu kan äntligen folk med barn sätta dom någonstans! Funderar fortfarande på om vi ska investera i en newborn-insats till våran kille men det är så kort period just den används till Stokken så drar inga förhastade beslut där.

Vi skrev även faderskapsintyg igår, samt ansökte om delad vårdnad. Som ogifta blir det mycket sådant pappersarbete när man skaffar barn. Men nu är det klart och vi kan slappna av och inte behöva tänka på det när bebis kommit eller om något skulle hända mig vid förlossningen exempelvis.

Och det bästa till sist - våran efterlängtade Emmaljungavagn fick vi även hämta igår! En Super Viking outdoor i lounge Grey. Jag är så nöjd med valet av vagn och kan inte låta bli att ta den för en rundtur runt i lägenheten då och då. Den rullar så fint och bara längtar efter att få köra på riktigt med bebis sen.

Nu blev det ett långt inlägg men det har varit en så bra vecka så man vill bara dela med sig av allt!

Nu ska jag snart till kontoret på jobbet och fixa med ett par papper sen släpper jag jobbet helt för ett år framöver! Heja!

 
 
 
 
 
 
 
 

Likes

Comments