Detta inlägg är inte något som jag skriver för att få till en bra snyfthistoria, eller för att någon ska tycka synd om mig. Vill jag få medlidande? Svar ja. Men enbart för att jag egentligen vill att alla som varit med om samma sak som jag ska få det. Detta är ett ämne som inte pratas öppet om tillräckligt mycket, som inte uppmärksammas och som bara ses som "en kvinnas bekymmer". Jag vill att det ska bli allas bekymmer, för jag vill inte att det ska ligga en skam kring det eller att vi alla slutar upp som Donald Trump som inte tror på humanitet för fem öre.

För ungefär 3 månader sen, den 1:a april, hade jag och min ena dåvarande roomie Joanna bestämt oss för att skoja med vår andra Roomie, Aleks. Vi hade köpt ett graviditetstest som vi skulle rita till ett streck på och lura i honom att jag var gravid, som ett 1:a april-skämt. Då jag varit lite nojig över att min mens varit sen tog jag det på riktigt, men tänkte att det antagligen inte var något att oroa sig över. Jag minns att jag sitter inne på toaletten och efter bara några sekunder börjar ett andra streck på stickan träda fram. Jag minns också att jag inte reagerade särskilt starkt, eftersom att vi tidigare under dagen druckit alkohol och därför förstod jag nog inte allvaret i det hela. Jag gick ut till mina roomies och berättade, Joanna kunde märka ganska snabbt att jag menade allvar, det syntes ju också på stickan att det inte var ett ritat streck. De kramade mig och jag kan komma ihåg än hur hemsk jag kände mig för att jag inte kunde gråta. Jag ville, men just då förstod jag knappt själv att jag faktiskt var gravid.

När det blev måndag ringde jag till vårdcentralen för att boka en tid och dagen efter satt jag med en manlig gynekolog i 60-årsåldern. Anledningen till att jag poängterar hans kön är för att jag tydligt begärt en kvinnlig gynekolog när jag ringt, vilket jag inte fick. Jag var så arg, men då hela situationen redan var jobbig ville jag inte strö salt i såret. Han tog hur som helst ett ultraljud, och mycket riktigt var jag gravid i femte veckan. Jag hade ju läst tidigare om aborter och hur de fungerade och var såklart bestämd över att göra en abort. Men när han tittade på mig med en kylig blick och frågade helt utan finkänslighet, "Så, det var en abort vi skulle göra här, va?" var inte mitt beslut lika klart. Hur kunde jag, som älskar barn så fruktansvärt mycket, som jobbar med dem, som alltid sett mig som en framtida supermamma, döda ett barn?
Jag vet att det är dramatiskt och överdrivet sagt, att det inte hade hunnit bli ett barn. Jag vet att det jag hade i mig var i storlek som en böna och att graviditeten just startat, men för mig som jobbat med och haft en relation med 100-tals barn, var det något utav det värsta som kunde hända.

Jag bestämde mig iallafall för att göra en medicinsk abort, då jag varken har ekonomiska, rumsliga, sociala eller tidsmässiga förutsättningar för att ta hand om ett barn just nu. Jag kunde inte behålla. Jag borde inte behålla. Jag skulle inte behålla. Men innerst inne, ville jag egentligen behålla.
Den medicinska aborten gick ut på att jag först åkte in och tog en tablett som skulle förbereda kroppen på en abort. 3 dagar senare fick jag åka in och bli "inlagd". Det var ett önskemål från min sida, då jag inte ville ligga själv hemma och genomföra en abort när jag inte visste hur jag skulle reagera varken psykiskt eller fysiskt. För det gör ont. Jag vet att det är individuellt, men det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. Efter två timmar med 4 "abort-tabletter" i kroppen, minns jag att jag sitter på toaletten och känner att det är nu aborten sker, att fostret stöts ut. Jag gråter av smärta men trots sjuksköterskans direktiv att ta smärtstillande, väljer jag att bara ta en alvedon trots kramperna som konstant stegrar. Jag sitter där och är så jävla arg på mig själv för situationen jag försatt mig i, att jag tänker "Har du nu gjort detta misstaget förtjänar du att ha ont och känna av konsekvensen". Kanske det räknas som självskadebeteende, jag vet inte, men just då kände jag mig som den värsta människan i världen.

Efter ungefär 4 timmar frågade sjuksköterskan om jag var redo för att åka hem. Jag ville egentligen be om att få en tidsbokning till psykolog, men jag struntade i det, det verkade inte heller som att de var särskilt villiga att hjälpa mig med det. Så jag gick ut, mamma hämtade upp mig i bilen och vi körde hemåt. Då kom den värsta smärtan. Jag vred mig i sätet och mamma var nog också ganska bekymrad, för det är inte ofta jag är tyst, men då satt jag och panikandades för att inte svimma av smärtan. Mot eftermiddagen släppte det och det enda tecknet var den stora mängden blod som frekvent kom.
1 tre veckor efteråt blödde jag och under andra veckan var jag tillbaka på vårdcentralen för att få bekräftat att aborten hade gått vägen.

Jag minns att den där manliga gynekologen sa något i stil med "Och så är vi lite noggrannare med skydd nästa gång, va?". Jag blev så fruktansvärt förbannad, inte nog med att jag skuldbelagt mig själv alla de veckorna, men att även vården gjorde det?
Nu kanske ni undrar varför jag sitter här och gnäller, när det faktiskt finns preventivmedel som kan hindra detta från att hända och att det faktiskt var mitt fel? Jo, därför att: Det är aldrig bara kvinnans fel. Man är två om ett samlag, man är två om ansvar för skydd, man är två om konsekvenserna. Varför var det då bara jag som åkte in till vårdcentralen? Varför var det jag som fick betala de 1000:- kronorna för ingreppet och varför var det bara jag som fick ta smällen? Det är långt ifrån rättvist och sålänge sex är något mellan två parter, borde abort vara det också.

Hur känns det nu i efterhand, då?
Ska jag vara helt ärlig känns det sämre nu än då jag gjorde det. Då var det en snabb utväg i desperation. Nu, när jag fått tänka igenom det, kan jag dels känna lite ånger och dels känna en besvikelse över mig själv. Men mest av allt känner jag nog saknad. Det låter klyschigt och kanske oförståeligt, men jag saknar barnet jag aldrig fick. Hade barnet liknat mig? Hur stor hade min mage varit nu? Hade jag kunnat klara av att vara en ensamstående mamma?
Så ja, det finns dagar när jag t.ex ser ett barn leka med sin mamma på stan, eller när jag blir kramad av barnen på förskolor, som jag måste kämpa för att inte gråta.
Det finns också kvällar när jag sitter och gråter hejvilt, för jag tänker att en vacker dag är tårarna slut.

Jag älskar barn. Jag önskar att alla barn föds in i en familj som vill ha dem och som är redo för dem. Jag önskar att inget barn föds in i ett liv där föräldrarna har en dålig relation, eller att barnet är fött med en tveksamhet.
Jag ska ha barn, och när jag skaffar barn kommer jag älska det mer än jag älskar mig själv. Jag tror inte att jag hade kunnat göra det nu, inte så som min livssituation ser ut. Så snälla, innan ni dömer eller drar förhastade slutsatser om mig eller mitt val, tänk om detta hänt er. Alla gör vi misstag, och tro mig, jag har betalat priset för mitt. Det har även alla de andra som genomfört en abort gjort. Så skambelägg oss inte, försök inte måla upp oss som mördare och ansvarslösa. Anledningen till att det ses som något avvikande och fel, är för att samhället målar upp det så. Det finns alltid skäl.
Det finns också alltid en gnutta förståelse och medkännande i folk, ta fram det om ni skulle möta någon som varit i samma situation som jag. Och prata mer om abort. Så som jag nu gjort, trots en massa invändningar och stötta kommentarer som förmodligen kommer komma efter att detta lagts upp. Men jag tänker inte skämmas mer.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag är en feminist, en stolt sådan. Det betyder förenklat sagt, men tydligen missuppfattat av många, att jag vill ha jämlikhet. Jag tycker t.ex att kvinnor ska få lika lön som män, att kvinnor ska bli likvärdigt representerade i t.ex media och politik och att kvinnor ska ha samma rätt att uttrycka sin sexualitet. Att båda föräldrar ska ha lika rätt och skyldighet att ta hand om sitt barn och hemmet oberoende av kön, och sist men inte minst att våld mot kvinnor ska upphöra.

Jag är så trött på att mitt enkla och rätta val att kalla mig feminist ska behöva vara en deal-breaker för vissa och att det ska vara så laddat. Män blir sura när en generaliserar och säger saker som "Jag är rädd för att män ska våldta mig för det är oftast män som gör det", men det är tydligen okej för män att generalisera genom att säga "Jag kan inte kalla mig feminist för jag träffade en tjej en gång som kallade sig det och hon var hemsk".

Helt ärligt bryr jag mig inte om du kallar dig feminist, eller jämställdist, eller what ever. Jag bryr mig om hur du agerar, huruvida du behandlar mig annorlunda eller ej pga. fittan jag råkar bära. Så för att svara på frågan: Nej, jag är inte manshatare. Jag ogillar inte automatiskt män för att jag älskar kvinnor. Jag bryr mig inte mindre om att kämpa för mäns rättigheter för att jag väljer att kämpa för kvinnors. Jag hatar inte män, jag hatar hur samhället format mig till att se upp mer till män än vad jag ser upp till kvinnor, se upp till mig själv. Jag hatar hur systemet är så pass fucked up att kvinnors färdigheter inte värderas lika högt som det andra könets. Jag hatar hur män i grupp kommer undan med ett visst sorts beteende för att de är just det, män.

När jag säger i förbifarten eller på skämt att jag hatar män, är det bara en reaktion/ett utåtagerande på det förtryck jag som kvinna fått uppleva. Och nej, jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker inte att det är drygt att vara kvinna. Jag tycker att det är drygt att varje dag, i mitt huvud, leva i framtiden när vår nutid uppenbarligen inte kommit lika långt i sin tankegång. Och för dig som läser detta och tänker "Men ta bara för dig då": Jag tar för mig. Jag går ut i korta, urringade klänningar på klubben. Jag går in i män på trottoaren då de förväntat sig att jag ska gå åt sidan. Jag tar mycket plats i sociala sammanhang trots när det finns män som försöker överrösta. Jag säger till när jag känner att män är obehagliga mot mig. Men det är inte jag som måste "ta för mig", det är de andra som måste ta åt sig.

Råkar du nu vara en av de män som inte våldtar, som inte missbrukar din makt och som är medveten om dina privilegier, ta inte åt dig. Tar du åt dig, gör du förmodligen det för att du känner dig träffad, annars hade du ju kanske inte känt dig berörd, eller hur?
Är jag manshatare? Nej, och detta är sista gången jag tänker känna behovet att förklara mig.


Likes

Comments

You heard it, I'm back.
Jag blev sugen på att blogga igen, mest för att hålla koll på mig själv och vad som händer runt om mig. Så mycket som jag förändrats de senaste månaderna har jag inte förändrats på flera år innan detta känns det som. Det har hänt så mycket runtom mig att jag behöver skriva av mig här för att liksom få någon ordning i kaoset, haha. Jag tänker att jag svarar på ett par frågor, som en recap på vad som hänt!

Var bor jag nu?
Nu bor jag i min egna lägenhet på ett studentboende i Malmö. Den är på 23 kvm, och helt jäkla perfekt. Jag trivs så sjukt bra och är så stolt över hur vuxen jag är, jag har fan en egen bostad, haha!


Vilka umgås jag med nu för tiden?
Joanna och Aleks (mina ex-roomies), Jennie och Adam, Catrin, Rebecka, Malva, Åsa, Aida och familjen.

Vad gör jag nu under sommaren?
Jag har faktiskt medvetet gjort valet att inte sommarjobba. Jag har skött skolan så pass bra att jag känner att sommarlov får bli min belöning. Vissa dagar jobbar jag fortfarande med barnpassning, men det är bara några enstaka timmar i veckan. Så på senaste tiden har jag mest spenderat tiden på att vara ute, klubba, dansa och chilla på uteserveringar med vänner. Gör jag inte det så sitter jag hemma och har serie-maraton, träffar nya människor, träffar familjen, fixar med lägenheten osv.


Hur mår jag psykiskt nu?
Just nu mår jag bra. Ärligt. Ja, jag gråter mer än någonsin och känner mig så fruktansvärt ensam ibland, men trots allt det har jag så fina människor omkring mig och ett så pass starkt psyke att det känns som att livet är väldigt hanterbart och nice att leva. Så ja, jag mår oftast finemang! En måste ju ha det dåligt ibland för att det ska kännas när det är bra.

Hur ser mina framtidsplaner ut nu?
Jag är mer motiverad än någonsin på att fullfölja min utbildning, jag har ju trots allt klarat snart en tredjedel. Dessa 2,5 år jag har kvar kommer vara så värt det, både ekonomiskt och emotionellt. Sen är jag väl ganska sugen på att skärpa mig med musiken också så att den fortfarande är en del av mitt liv om 5-10 år. Jag tänker rent praktiskt såhär: Om 2,5 år är jag färdig med utbildningen, då ska jag även ha tagit körkort. Då kommer jag flytta till en större lägenhet här i Malmö eller Lund. Jag kommer jobba några år, sen resa innan det är dags för att "settle down" och skaffa familj och hela den faderallan. Men ja, det blir ju aldrig som en tänkt, så vi får se!

Vad kämpar jag mest med nu?
Att klara av att vara ensam. Att inte ständigt behöva sällskap och känna mig ofullständig bara för att lever ensam just nu eller inte träffar vänner precis varje dag. Jag vill helt enkelt börja trivas i mitt eget sällskap. Det kämpar jag med mer än vad folk tror. Jag vill bli mer säker i mig själv.

Tre saker som gör mig ledsen just nu?
Att jag känner mig ensam.
Att jag inte har en sysselsättning just nu.
Ekonomiska problem.

Tre saker som gör mig glad just nu?
Att jag klarat skolan väldigt bra än så länge.
Att jag har fått mycket skinn på näsan.
Att jag har egen lägenhet.


Där fick ni lite inside-information om nya Jossan, såhär ser mitt liv ut nu. Fan, vad kul att vara igång med bloggandet igen! Nu kör vi!


Likes

Comments

Vet ni vad som suger? Break-ups. Jag har precis, sorgligt nog fått vara en del av ett sådant. Det finns inget som kan beskriva det bättre än att det gör fysiskt ont i hjärtat. Det gör ont när personen som lilla snart 20-åriga jag, hade tänkt mig kunna skaffa barn och framtid med, plötsligt inte är en del av de drömmarna längre. Det gör också ont att låtsas att allt är bra, för att vi lever i ett samhälle där det inte är accepterat att gråta hej vilt på bussen och skrika på gatan att livet är pest. Men vet ni vad? Det får kännas outhärdligt, det får kännas som att livet inte är värt att leva, för det vänder. Jag är tacksam att jag fick älska den personen detta gäller, för om det är något som är värt ett hårt fall mot marken, är det att en iallafall fick falla pladask för personen i allra första början. För det var vad jag gjorde, föll pladask och blev sådär förälskad som gör en till en idiot, men en lycklig idiot. Trots smärtan, så är min ribba nu satt, min intrigitet är höjd och mitt liv fyllt av nya sätt att älska och känna på. Det vänder. Fast det nu känns jobbigt. Outhärdligt.

Likes

Comments

Jag ska vara ärlig och säga att så som jag mår nu, har jag inte mått på väldigt länge. Jag har underbara vänner, jag är verkligen stolt över de personer jag valt att dela dagarna med. Jag har en fantastisk partner, en partner jag älskar. Skolan går bra då jag precis fick reda på att en tenta blev godkänd. Jag och mina två kompanjoner Joanna och Aleks ska snart förmodligen flytta ihop. Jag har fått jobb som barnpassare till världens finaste barn. Ja, ni hör ju. Dessutom hade jag en mysig helg. Jag och min partner (ja, jag älskar att säga/skriva det) var på Malmö Live och jag fick uppleva en orkester live för första gången, det var fett. Innan det krängde vi (jag) på Max. Hen fick mig även att prova sushi i fredags, jag är inte frälst men ändå. Dessutom fick jag träffa mina två ögonstenar till systersöner i lördags och göra pumpor.

Livet är nog ganska okej ändå.


Likes

Comments

Min helg var bra. I fredags åt jag och mina två kompanjoner pizza och fikade. Efter det drack jag en flaska vin och satte mig på en pub med några vänner. I lördags var jag med en fin kille. I söndags också. Ja, det var typ det.

Likes

Comments

Hej, era rumpnissar, det var längesen!
Så, vad händer i mitt liv? Ska jag vara helt ärlig mår jag väldigt bra, livet har nog aldrig gått min väg så pass mycket som nu, vilket i och för sig är läskigt det med, saker är liksom för bra för att vara sanna.
1. Jag går fortfarande på förskollärarutbildningen i Malmö och trivs som grisen i leran.
2. Jag har fått otroligt fina vänner på utbildningen som jag har så fruktansvärt kul med.
3. Jag har slutat på McDonalds i Lund vilket var lite sorgligt, men har istället fått jobb som barnpassare i Malmö, yey.
4. Lägenhet är på gång med mina två soon to be sambos Joanna och Aleks.
5. Jag dejtar, och det har gett sucess, mer än så får ni inte veta, mehehe.
6. Det viktigaste av allt: Jag mår bra med/i mig själv. Jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv och hur mitt liv börjar ta form.

Nu vet ni lite. Spännande, eller hur? Jag ska försöka börja blogga igen, jag har saknat mina pk-inlägg och torra skämt, lite charmig är jag ju ändå...

Likes

Comments

Nu är insparksveckorna äntligen över, ganska skönt på ett sätt, nu kan jag vara 100% hängiven till plugget. Jag har lagt upp det så att oavsett när jag börjar på morgonen, åker jag till skolan och pluggar tills min första föreläsning börjar. På så sätt vet jag iallafall att jag får åtminstone en timme om dag till självstudier. Just nu läser vi typ om jämställdheten inom barnvården, vilket verkligen är något jag är intresserad utav, mindre kul är väl att man förväntas kunna en massa årtal och mitt sifferminne är nog lika dåligt som hos en dement.
Åter till plugget. Skriv något peppande?! I need it!

Likes

Comments

Igår var det sittning, vilket är typ som en bal en har på högskolan. Själva sittningen var helt okej, maten var god men tyvärr hände det för lite för denna tjej som lätt blir uttråkad. Dock var festen efter så fucking rolig, så vi var där sent. Jag är så lycklig att jag hittat min klick av personer som jag verkligen diggar och som jag kan ha roligt med. Shout out till Catrin, Sofi, Calle osv för en jäkligt bra kväll, och shout off för killar som taffsar utan lov, go f*ck yourself.
För tillfället bor jag i Eslöv hos syrran och tågen går inte så bra dit, så jag var inte hemma förrän 05.00 efter många om och men.
Imorse då? Efter 4 timmars sömn fick jag gå upp för att göra vid mig och dra och jobba i några timmar på förskola, inte så det var tänkt, men ja... Jag har knappt pluggat denna veckan pga inspark, men arbetspasset idag gav mig verkligen motivation då jag insett hur mycket jag saknat dessa fantastiska barn. Detta är det jag ska hålla på med. Så nästa vecka, när insparken är slut och mitt liv möjligtvis får lite ordning igen, är skolan prioritet ett.
Ikväll väntar serietittande och uppvilning inför skola imorgon. Här får ni förresten några bilder från gårdagen.
Puss på gumpen!

Likes

Comments

Wow, jag har inte bloggat på en månad.
Under denna månaden har det hänt mer än vad som hänt på ett helt år, nästan. Här får ni några ups and downs från mitt bitterljuva liv:

~ Jag har börjat Malmö Högskola, förskolelärarutbildningen med inriktning musik. Än så länge känns det rätt. Dessutom har vi inspark, vilket resulterat i ett antal fyllor men en drös av skratt och nya, fina vänner. Jag tror verkligen att jag gjort rätt val.


~ Jag är numera singel. I och för sig var det bara 3 dagar sen det tog slut mellan mig och Patric, mitt 1,5 år långa förhållande. Det var ett beslut vi båda tog, och jag är så tacksam för tiden jag fick ha med honom. Inga bittra känslor. Ledsen är jag, men det får jag väl lov att vara. Sluta älska honom kommer jag inte göra. Detta innebär dock att jag måste flytta ut vilket är jobbigt och ångestgivande. För tillfället får jag bo hos syrran och mamma, men så småningom vill jag hitta något eget, hur omöjligt det än känns.


Det var det mesta. Tror jag. Nu startar ett nytt kapitel i mitt liv och här på bloggen är ni välkomna att dela det med mig. Enjoy. Detta året ska handla om MIG.


Likes

Comments