View tracker

artonde november. ett halvår har gått sedan du lämnade oss. sedan du inte orkade kämpa emot ångesten mer. jag klandrar dig inte, det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra. när jag blir arg blir jag inte arg på dig utan situationen, att allt blev som det blev. men att du inte orkade mer, det klandrar jag dig inte för, tro aldrig det. du kämpade längre än många andra hade orkat. hoppet om att livet skulle vända fanns kvar länge. men den 18e maj tog krafterna slut och du tog beslutet att avsluta. ett beslut som vi som är kvar måste respektera och lära oss att leva med. hur mycket man än önskar att tid kunde spolas tillbaka så går det inte. ingenting går att förändra nu. du finns inte och du kommer inte tillbaka. man kanske börjar fatta det nu. första månaderna tog jag upp telefonen för att ringa eller smsa dig och det tog några sekunder innan det slog mig att du inte kommer att svara. jag gör inte det längre. tanken av att du är borta slår mig innan jag börjar skriva det där meddelandet eller innan jag tar fram ditt nummer. jag glömmer ALDRIG morgonen då din pappa ringde. jag kunde först inte svara så jag smsade honom. någonstans trodde och tänkte jag att det var du som hade ringt för du ringde från hans telefon ibland. men denna gången var det inte du, det var Lennart. "hallå?" "hej Josefine, han är borta, det finns ingenting kvar av honom, han slängde sig framför tåget"
Sen minns jag inte vad jag svarade honom. minns att vi sitter en bra stund och bara gråter båda två i telefonen. och bestämmer att jag ska komma dit senare. när vi lagt på vet jag inte vart jag ska ta vägen. jag gråter så mycket att jag börjar hyperventilera. allt blir kolsvart. panik. kan inte förklara. på kvällen åker jag hem till din familj. vi lyssnar på ted gärdestad. gråter och pratar. gråter och är tysta. gråter och kramas. tungt, tungt som in i helvete. ont att andas.

idag har det gått ett halvår älskade du. sex månader. vart tiden tar vägen, det har jag ingen aning om. men vart du finns nu och för alltid, det är i mitt hjärta. i min själ, i mitt minne, i min kropp, i hela mig. jag bär med mig dig vart jag än går. du är alltid med, vad jag än gör och vart jag än är.

förra året gav du mig tjugo rosa rosor som tack för att jag finns. idag var jag vid din gravsten och gav dig tjugo rosa rosor.

tjugo rosa rosor som tack för att du fanns. ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

kärleken. fan vad fin den är. iallafall den mellan mig och min fantastiska pojkvän. vi har sedan första gången vi sågs kört på kommunikation och ärlighet vilket jag alltid trott har varit nyckeln till en bra relation. och nu, när jag träffat en människa som tycker som jag, så får jag det bevisat att det är det som är det allra bästa receptet. skulle jag beskriva min och genc relation kan jag skriva en bok. en bok med kapitel och inget slut. för, jag vill aldrig att vår bok tar slut. jag vill skriva massvis med kapitel, långa och vackra kapitel. vi träffades i somras i örebro och sedan dess har livet på något sätt fått en helt ny mening. en människa dök upp, från ingenstans, som visade sig vara min stora kärlek som jag längtat efter i stort sett hela mitt liv. han lyssnar på mig, han ser mig, han respekterar mig och han älskar mig - för den jag är. han ser Josefine och han tycker om alla hennes sidor, bra som dåliga. och de sidor som är mindre bra, dem skrämmer inte honom. tvärtom. han uppskattar när jag är ärlig och blottar sidor hos mig själv som jag kanske inte är så stolt över. han står bakom mig bra dagar och han står bakom mig dåliga dagar. jag får alltid vara mig själv och behöver aldrig hålla in något. jag önskar att alla fick träffa en som honom. att alla hade fått bli sedda på det sättet som han ser mig. att alla hade fått känna den kärlek han ger mig.
kan fortsätta skriva i timmar men. ah. du betyder mer än guld för mig Genc och jag kan knappt vänta tills vi bor närmre och kan kicka igång vår framtid tillsammans.

Likes

Comments

View tracker

dagens inlägg tänkte jag skulle handla om en av de största svårigheterna jag har - att säga tack när jag får komplimanger. att våga ta åt sig, att verkligen tro på att dem menar det dem säger. att inte alltid omvandla det dem sagt till något dem sa "bara för att vara snälla, dem menar inte det egentligen"
jag tänker dra ett exempel. en av mina fantastiska kollegor kom fram till mig en dag på jobbet och sa att hon tyckte att jag hade sminkat mig fint. mitt svar blev något i stil med "öh, va? tycker du?!" ..
på väg hem från jobbet tänker jag på det hon sa och på mitt sätt att svara henne. jag avvisar ju faktiskt inte bara själva komplimangen, jag avvisar även min kollega. jag svarar henne på ett väldigt otrevligt sätt vilket jag inte kommer på förens i efterhand. jag vänder på det. om jag själv hade gett henne en komplimang om att hon tex har en fin tröja och hon svarar "öh va? tycker du?!" , så hade jag troligtvis inte fått en jättego feeling i magen.
jag får dåligt samvete och tar upp händelsen med min samtalsterapeut. vi pratar om mitt extrema bekräftelsebehov. jag SKRIKER efter bekräftelse men när jag väl får den så vet jag inte hur jag ska hantera den och där krockar det. jag ska alltid hitta anledningar till att det som sägs till mig i välmenat syfte egentligen inte är så välmenat. men, vem mår bra av att tänka så? inte jag och jag tänker träna på att ta åt mig. våga tro på det människor säger till mig. min hemläxa av min samtalsterapeut blev just det, att träna på att säga tack. att till en början lura mig själv att jag tar åt mig vilket förhoppningsvis leder till att jag så småningom verkligen tar åt mig. på riktigt.

jag tog chansen att prata med min kollega häromdagen och bad om ursäkt. jag bad om ursäkt över mitt bemötande när hon gett mig en komplimang. kändes otroligt lättande. kommunikation och ärlighet tror jag är nyckeln till alla sorters relationer. jag tror hon uppskattade det och hon sa; "ifall du nu tänker att dem bara säger så för att vara snälla mot dig, varför tror du dem vill vara snälla? jo, troligtvis för att dem tycker om dig!"

tack fina M. ❤

Likes

Comments

hej. hösten är kommen och jag och min samtalsterapeut har bestämt att jag ska lura min hjärna att jag är fine med att det nu kommer vara mer mörkt än ljust i några månader framåt. hjärnan är lättlurad och jag ska lura den att jag tycker om hösten och vintern. spännande. när en negativ tanke dyker upp ska jag kontra med en positiv tanke. "fan vad mörkt och dystert här är." "nej! det är mysigt!" ah. vi får se hur det går men jag ska prova. jag menar, det är ju ingenting jag kan ändra på, att hösten och vintern existerar så, jag antar att jag måste lära mig tycka om det.

jaha. mitt första blogginlägg. vad ska det handla om? jag antar att jag kommer skriva om mina nuvarande tankar. tankar jag har precis just nu, ikväll. och i nuläget är kvällarna väldigt varierade men ofta går tankarna till Fidde. en av mina bästa vänner som tog sitt liv den 18 maj i år. jag tror jag vill tillägna han detta inlägget. mitt första inlägg tillägnar jag dig Fidde. jag minns faktiskt att du sa en gång att jag borde blogga, att det är bra. jag äschade bort det. men nu ska jag prova. jag älskar ju att skriva så det känns ju som en bra grej. vi får se. jag hoppas att du sitter på ett mjukt moln där uppe och läser det jag skriver. är det någon jag vill ska läsa så är det du. fyfan vad jag saknar dig. jag släpper dig aldrig, det vet du va? vi sa för alltid och det står jag fast vid. vi har alltid varandra. vi lovade varandra det. du står väl också fast vi det min älskade? att du inte släpper mig heller. håll mig nära ditt hjärta, för alltid. släpp aldrig taget. vi har varandra.

vi har varandra.

Likes

Comments