View tracker

Jag känner så otroligt mycket. Jämnt. Just nu känner jag ångest samtidigt som jag är oerhört tacksam för allt i mitt liv. Alla människor runt omkring mig, alla vägar jag tagit i livet, och den personen jag är. Jag har insett att jag sedan liten levt med ångest, en extremt obehaglig känsla som då och då inkräktat min kropp utan någon förvarning. Det är ångest har jag insett på senare dagar.

Jag tror jag lever med ångest just för att jag känner så mycket. Det spelar ingen roll vad det handlar om, jag känner allt så starkt, och det mesta påverkar mig på något vis. Jag klarar inte av att umgås med människor för länge, jag måste få mitt eget space för att kunna rensa mitt huvud, kunna ta några djupa andetag, tömma bägaren liksom. Gud, nu for mina tankar iväg och jag tappade spåret totalt! Men det är okej.

Många runtomkring mig har svårt att förstå vad det innebär att vara introvert. Jag är introvert, samtidigt som jag är oerhört social när jag väl umgås med människor. Jag har lätt för att läsa av människor och veta vad dem tänker och känner. Det som verkar vara svårt att förstå är att jag inte alltid är positiv och glad och har min energiska utstrålning. Det är lätt för människor att tro att jag är en okomplicerad människa.

Känner någon igen sig i min text förresten? Jag har förstått att jag har ett personlighetsdrag som kallas för HSP och står för Highly Sensitive Person. Att man är en högkänslig person helt enkelt. Det är så oerhört tråkigt tycker jag att känslighet ofta kopplas ihop med svaghet. Jag tycker att vi istället är oerhört starka, som KAN känna så mycket. Som besitter denna enorma förmåga att vara i nuet och ta in så många intryck och fakta samtidigt. Det är krävande, men jag brukar tänka att jag kanske får uppleva alla känslor på en helt annan nivå, mycket mer intensivt. Det är rätt coolt ändå, eller hur! :)

​​Nä nu ska jag ta kväller här. Det var jäkligt skönt att skriva av mig, känner att ångesten och oron i kroppen har lagt sig lite i alla fall. Nu ska jag fortsätta lyssna på James Bay och bara njuta. Han är så sjukt bra!!

Kram Josefine <3






Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det finns ett stort rum inom dig och mig,
som skriker om att få öppnas.

Ett rum som innehåller kreativitet och godhjärtad energi.

Energi som längtar efter att få lämna sin position som lagrade känslor i kroppen,
och istället flöda fritt.

Det sorgliga är att bara ett fåtal av oss hinner hitta den
nyckeln..

Jag letar fortfarande efter min. What about you?​​



Kram,
Josefine



Likes

Comments

View tracker

Jag i mitt rätta element.

När jag är ett med mig själv och ett med allt som är.

Och bara njuter.

Och andas in.

Och lite galenskap på det såklart! ;p

Frihet för mig.

Hej!

Jag fick uppleva Alperna igen i år!!  Överlycklig för det!! Det blev Obergurgl, Österrike denna gång. Har länge varit en dröm för mig att komma till just dem Österrikiska alperna.
En annan historia att jag åkte på halsfluss så mer än halva resan blev förstörd dock.. MEN jag fick i alla fall ett par dagar i backen tillslut, och en hejdundrandes matresa kan man säga! Pappa (som jag åkte med) och jag blev nämligen uppgraderade till fyrastjärnigt hotell. Så vi levde lyxliv med trerätters middag varje kväll och stor hotellfrukost varje mogon! Hur naijs!? Gick upp x antal kilo på en vecka kan jag meddela..

Nu till andra rubriken som handlar om något helt annat.
​​​​
---------------------------------------------------------------------------------------------
​​
Du är inte den du tror att du är.
Du är hundratusentals gånger mycket mer än så.
Du är den du är.

Jag har länge velat få detta nedskrivet, och gärna så att andra också kan få ta del av texten eftersom att jag är övertygad om att många andra därute känner precis som jag. Och tänker som jag. Och hoppas och vet att livet är mer än din och min och mångas tillfälliga livssituation.

Vilket jag också har erfarenhet av. Vilket jag har svar på. Jag har levt många av mina drömmar. Jag vet att det finns en högre grad av att leva, och att inte behöva plåga sig själv med att vara en spelpjäs och att bara fortsätta överleva.

Jag är liksom så trött på hur dagens samhälle helt har lyckats förvränga verkligheten om vad livet är och vad det innebär att du och jag och vi tillsammans är levande varelser på denna planet, och att vi är dem vi är. Jag tycker det är min rättighet som människa att bara kunna få vara, och att känslan av att "bara kunna få vara den jag är" har rättighet till att göra att jag känner mig levande, och glad och att just här och nu mår jag bra, och att kunna lämna sig själv där i den stunden så länge man behöver. Men i själva verket får känslan av att vara nöjd och tillfredsställd med sig själv, automatiskt (som att det vore inprogrammerat i våra hjärnor) mig att få panik och ångest över min livssituation, som kräver att jag då istället ska utnyttja kraften av harmoni, för att vilja framåt ytterligare. Kaka, på kaka, på kaka. Slutar aldrig bra.


Okej, för eller hur, det finns ingen mer än jag här va som känner igen sig i denna känsla och får en att känna sig värdelös, och att det på något vis blir en känsla av dubbelmoral i ens egna kropp? Känslan av vad kroppen och hjärnan vill ha för harmoni i livet, ställs mot känslan av vad dagens samhälle i denna tid kräver av mig (och där kommer dubbelmoralen in; även fast vi vet att det inte är bra för harmonin i en människas liv, t.ex att man blir inpräntad med reklam dagligen, som gör att ens stackars hjärna arbetar hela tiden. Bara en sådan sak liksom..).

Nej nej, inte finns det någon risk för det inte. För dagens ungdomar mår ju hur bra som helst mentalt och känner absolut ingen prestationsångest inför framtiden.
Hallå. När ska vi bara få leva som alla andra djur på planeten (om dem ej är fångade i bur dvs), och utnyttja chansen vi fått till att just bara få leva!?!?! I sorg, i motgång, i glädje, i harmoni och balans med naturen. Och känna att vi inte har någon falsk "trygghetsstämpel" som påstår att du och jag är helt trygga (går inte in på det för det kräver ett helt nytt inlägg haha..).


*** Nu till det viktiga jag ville förmedla: ***


Försöker du vara den du tror att du är?

Tror du att du duger för att du lärt dig vilka bilder på instagram som ger mest likes, hur du sminkar dig för att bäst få fram dina drag, för att du äter och tränar bra, du "ska bara" köpa det ena eller det andra för att det för med sig en stunds vad du tror är lycka, eller för att du äntligen kommit på hur du ska bete dig för att folk ska tycka du är okej och vilja fortsätta umgås med dig?

Att du ens tror, gör att du behandlar hela dig orättvist.

Du kommer aldrig kunna vara den du tror att du är, eftersom att den bilden av dig själv/identiteten är föränderlig beroende på yttre omständigheter, såsom vart du bor, vad du jobbar med, modet just nu (om du flitigt följer sådant), samt främst hur du mentalt och fysiskt ser på dig själv vid just den tidpunkten. Och tiden vet vi står aldrig still, vilket gör att den du är garanterat kommer ha svårt att hinna med att förlika sig och samarbeta med den du tror att du är.

Du däremot, du vet ju att du är samma som när du var liten, när du fyllde tonåring, eller när du fyllde myndig. Du är samma. Känslan där inne som gör dig till dig. Den och det är ju DU.

Du kommer att utöva olika eller samma intressen genom livet, ha olika eller lika sociala beteende genom livet. Men du kommer alltid vara du, som har eller gör olika saker i ditt mänskliga liv.

När du förstår detta, att du+du=dig, är du verkligen i äkta kontakt med dig själv och nuet. Vilket gör dig otroligt stark. Och i harmoni och balans med dig själv. Jag lovar att människor runtomkring dig kommer att lägga märke till denna äkthet hos dig på något vis (oavsett om det är i mataffären eller någon närstående). Så har det blivit med mig. Människor ser liksom att jag är rotad i i mig själv (= fred med nuet och allt som är) och har livsglädje (även fast jag varit utbränd, men det är två helt olika saker).

Du + den du tror att du är = inte du ( = ingen bra ekvation).

Du + du = dig = ett = en hel ( = en korrekt ekvation).

Tack för mig idag, hoppas att det som är klart i mitt huvud även gav någon form av betydelse i textformat. <3


Kram,
Josefine

Likes

Comments

Så kallt. Men detta vackra vita gör mig glad när så mycket annat känns värdelöst. Solen hjälper till att sprida lite kärlek också. Det tackar jag för.

HEJ! :)

Jag har så mycket jag vill skiva om som sagt, men det känns så naket att göra det. Jag skulle verkligen behöva få ur mig saker dock, för att se om det finns andra människor där ute som känner sig lika annorlunda som jag. Jag har alltid varit ett i gänget gällande det mesta i mitt liv, medan jag ändå alltid känt mig så extremt konstig och annorlunda och utanför. Jag avskyr detta sociala spel i samhället. Avskyr. Jag försöker att inte spela något spel. Det är inte lätt. Eller det lät fel. Jag spelar inte något spel, dock tror folk att jag är så himla social osv, när jag i själva verket är jordens största ensamvarg som måste ladda energi genom tystnad (om nu tystnad räknas som tusen snurrande tankar i huvudet). Introvert är jag alltså. Att människor tröttar ut mig och ensamhet laddar upp mig. Medan extrovert är tvärtom, att man får energi genom att umgås med människor. (Jag vill bara påpeka också att detta har INGENTING att göra med hur pass social man är/kan vara!). När jag är social och pratar med en människa bemöter jag själen direkt (inte den påklistrade ytan som vissa människor lever genom, den ser jag igenom direkt) så är jag trevlig och pratar. Därav betyder det inte att jag alltid är så social och trevlig och framåt. Direkt när jag kommer innanför dörren är jag HELT slut av dagens intryck och klarar oftast inte ens av att svara på ett enda sms t.ex.

Jag är en högkänslig själ (googla gärna på HSP om du inte vet vad det är) som tar in oerhört mycket intryck vart jag än är och ser och läser av så mycket som försiggår även om människor inte öppnar sina munnar. Jag älskar och hatar att jag är sådan. Jag vrider och vänder på precis allting. Jag är kreativ fast samtidigt precis lika mycket problemlösare. Jag har så mycket energi. Men vad hjälper det när jag vart sjukt varenda vecka denna höst (nej jag skojar inte..). Jag har redan ett tydligt mål redan i början av 2016, och det är att inte jobba kvar inom förskolan. Vilket är så extremt jättetråkigt i och med att jag älskar det. Jag är inte utbildad så det är inte så att jag har "kastat bort" någon utbildning i alla fall. Mitt problem i livet just nu är att jag inte vet vad jag vill. Vilket är mångas största problem i dagens samhälle. Denna press om att så fint "BLI NÅGOT" dödar mig (precis som att vi inte redan ÄR något, utan vi presenterar oss oftast som det vi jobbar SOM istället för den vi ÄR (vi har blandat ihop dem där två sakerna lite hårfint sådär)). Fast nu ljuger jag lite, för det är faktiskt inte så längre då jag kämpat med det senaste tiden att avdramatisera den pressen, eller rättare sagt: Jag jobbar med det.

​​Jag tror att jag är en person som kräver ett jobb jag kan gå till som ger mig utveckling så jag känner att jag lär mig något (för att lugna hjärnan som oftast går på högvarv). Jag vill helt enkelt ha ett jobb där jag och jobbet kan ge och ta från varandra och på så vis gå i en riktning åt något bra håll. Samtidigt som det inte får vara för socialt i och med det jag sa innan. Det är också grejen, att hittills efter studenten har jag bara jobbat med sociala jobb, vilket innebär att jag är väldigt social på dagarna eftersom att jag har sådan hög jobbmoral, och då jobbet är att vara social och lösa situationer, lägger jag all min energi på det (arbetsmoralen), och då tror folk som ser mig att jag ska vara lika energisk och hypersocial mot dem, när det inte är hur jag är. Det är det här som är så svårt, för jag måste ju "spela" att jag är social i och med att man inte kan vara osocial pga arbetsuppgifterna, men samtidigt är jag ju Josefine i spelet. Förstår ni? Detta tar ju sån otrolig kraft från mig. Något jag gör som egentligen är helt fel miljö för mig), fast folk tror att jag är sådan i och med att jag bara "ger mer" av mig själv, men det vet ju inte dem, så folk tror att jag ÄR sån även privat. Vilket inte alls stämmer.

Titta vad jag babblar på här, nu vet jag inte vad jag ville komma fram till i början. Men jag vill i alla fall skriva av mig om en till sak, och det ör att jag ofta glömmer bort (vilket antagligen är jättevanligt i dag då allt och alla bara ska framåt hela tiden) hur många utmaningar och saker jag tagit mig an och gjort sedan studenten bara, det är fyra och ett halvt år sedan för mig nu (herre min gud alltså vad tiden går!!!). Jag har jobbat inom äldrevården, åkt till London och jobbat som Au Pair, vart i Thailand en sväng och Backpackat, och rest till Nya Zeeland och Australien, och jobbat inom förskolan, och nu senast flyttat hemifrån. Och även hunnit med att vara utbränd och deprimerad (vilket bara det har vart och fortfarande ÄR en resa i sig, parallellt med att man ska klara sin livssituation på det mänskliga planet). Så ja, jag har gjort och vart med om en del saker och tycker att jag borde vara nöjd vid det här laget. Men ikke. Nu vill jag till Alperna och säsonga (jag var där förra året då jag tog bilderna från förra inlägget) eller i fjällen här i Sverige någonstans. Jag vet i alla fall att det inte är min grej att bo i en liten lägenhet i stan (har spenderat senaste dygnen ute på landet hos mina föräldrar för jag inte trivs i stan nu när jag äntligen fått lägenhet haha..), så nu försöker jag lista ut om jag vill "leva livet" en stund till eller om jag vill börja studera nästa höst (till något jag heller inte vet, dock kanske högskoleingenjör fast jag ändrar mig var femte minut..). Men det viktigaste av allt är att jag fortsätter på min resa att bli frisk och att komma tillbaka till livet igen (mentalt). :)

​​Jag tror jag tar och sätter punkt där. Det enda jag egentligen ville med detta inlägg var att lägga upp bilderna på det fina vita, men titt ska ni se så fick jag kontakt med mig själv och fick ur mig en hel del saker!

Kram Josefine

Likes

Comments

Foto: Josefine
Plats: Sommarstugan på landet, vid sjön, över åkrar, genom skogen.

Äntligen lite vinterkänsla!! Yeey. Go'kväll förresten!

​Jag har haft en så mysig helg. Som det kanske framstår, jag h
ör hemma på LANDET. Jag bor i stan. Denna helg var fin för mig. Köpa ekologiska ägg på en bondgård, kalas, sommarstugan, umgås med familj och släkt. Keep it simple (och keep it warm ;P ) liksom!. Bästa som finns ju.


Ny vecka imorgon. Tempo tempo, jobb (jag jobbar på Förskola), intryck, människor, måsten (fast nää, jag försöker skära ner på åtminstonne en tredjedel av alla jädra måsten, pallar liksom inte..). Jag ska ha med dessa bilder på näthinnan tills i alla fall fredag. Kämpa på Josefine och alla andra som behöver en lyckospark i denna luft, som är kylig på många sätt i vårt samhälle idag. Men livet ÄR fint. Titta bara! Eller hur?

Kram Josefine

Likes

Comments

ALPERNA, I freakkin' love u

Tänk så fantastiskt att berget som är logga på mummsigste chokladen TOBLERONE faktiskt existerar på riktigt. Fränt va! Berget heter Matterhorn och ligger i Schweiz ( som gränsar till Italien därav synligt). 

Foto: Josefine (jag)
Cervinia, Italien, Februari 2015.

Har så mycket in my mind jag skulle må bra av att få ut. Tänkte att bloggen kan vara ett sådant ställe för mig. Lite annorlunda presentation möjligtvis med dessa bilder, men känner att bilderna i sig självt säger en del om mig (ja, jag är helt galen i snö och skidor och snowboard och berg och vyer och.. ja, you get it!) och mer presentation om vem jag är visar sig automatiskt i takt med mina inlägg tänker jag. :)

Natur, hälsa, mat, träning, djup, foto, filosofera, resa, är ord som innebär saker som lyser upp mig. Jag kommer förövrigt från Örebro, är 23 år och heter Josefine Johansson.

Gör detta mest för min egen skull, men om någon nu skulle vara intresserad av en inblick i mitt liv så, HEJ på dig, du är så Välkommen hit, och: Va' kul!!

Kram Josefine

Likes

Comments