Hej! Det var ett tag sedan.

Om du inte har läst mina två tidigare inlägg skulle jag rekommendera att du gör det innan du läser detta inlägg.

Jag la ett lösenordsskydd på den här bloggen ca en timme efter mitt senaste inlägg i juni. För jag tänkte att shit, tänk om någon får reda på vem jag är? Det skulle inte vara så roande. Men vad är oddsen? Jag tänker fortsätta skriva om detta öppet, för det känns mer äkta då än att bara sitta och skriva åt mig själv. Kanske är det någon som blir road av att läsa om denna lite udda situation då och då?

I alla fall. Situationen med min 31 åring har pendlat en del sedan sist. Han har varit på väg att avsluta våra träffar pga att jag inte kunde hålla mina känslor i styr. Han har svikit mig ett antal gånger men jag får erkänna att jag också har varit lite dum tillbaka. Just nu är vi på en nivå där vi har kontakt, men vi ses inte lika ofta som vi gjorde förut. Mestadels är det han som inte "orkar" ses. Dessutom har han tagit mer avstånd efter mina känsloutbrott på fyllan. Jag är inte så bra på att hålla i mina känslor när jag är full, men jag tror de flesta kan känna igen sig där. De senaste gångerna jag har druckit har jag dock kunnat hålla mig från att kontakta honom, och jag känner mig mer stabil i situationen. Jag tycker om honom och vill fortsätta träffa honom, även om det innebär att det inte blir lika ofta som det var förut. Jag har på något sätt lärt mig att inte känna för mycket när jag åker hem från honom eller när han inte svarar lika extremt på mina sms som jag vill att han ska göra. Jag har vant mig vid det och det känns därför som att man har "gömt" den lilla smärtan som uppstår vid till exempel sådana här situationer. Jag tänker på honom varje dag, och jag skulle säga att jag älskar honom. Förstår inte ens hur jag klarar av att älska någon jag inte får eller kan älska. Men att inte få träffa den man är kär i ens någon gång i bland, tror jag gör mer ont. För jag vill inte att den här känslan ska ta slut. Han gör mig ledsen många gånger, men alla gånger han gör mig lycklig väger verkligen över det. Jag ska träffa honom den här helgen, och jag längtar så.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I går kväll bestämde jag mig för en sak. Men ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag kommer kunna klara av att hålla den.

Jag är 20 år, och jag har träffat en 31-årig man i över ett halvårs tid. Jag har aldrig haft någon pojkvän och jag har aldrig träffat någon annan kille under så lång tid. Jag har aldrig tyckt om någon kille så mycket som jag tycker om honom. Det är skamligt och lite förbjudet, ändå har vi hållit fast vid varandra och träffats ca en gång i veckan under så lång tid. Man skulle kunna säga att vi är KK:s, fast det är inte bara en sådan relation. Det finns känslor mellan oss också. Men det är något vi fått stöta ifrån, för det skulle aldrig funka att vi var ett par. Det med att gömma sina känslor är han betydligt bättre på än mig. Han är lite förvirrande ibland. Ena gången vill han bjuda mig på tre-rätters middag och planera en Italienresa, och andra gången vill han skjutsa hem mig så fort som möjligt på morgonen efter att vi haft sex och ätit den frukost som han varit och köpt till oss (för att han måste ju ge någonting tillbaka när han fått ligga med mig). Ena stunden känns det som att han verkligen nästan är kär i mig, och andra stunden känns det som att jag är jobbig som vill åka och handla mat tillsammans med honom och inte åka direkt hem efter en natt tillsammans. Att jag bara är hans unga och söta kn*lldocka.

Kanske är jag blind. Kanske är allt bara pga att han vill ligga med mig. Men innerst inne så känner jag att det inte är så. Innerst så känns det som att det är äkta när han är snäll och gullig mot mig. Men ja han är förvirrande ibland, det går upp och ned. Och jag tror det är för att han själv är förvirrad. Han kanske inte riktigt vet hur han ska hantera situationen över att han tycker om en 11 år yngre tjej. Och ibland tror jag bara han är lat. Han orkar inte ses hela tiden, han är lite av en ensamvarg. Kanske måste jag försöka acceptera det.

I går kväll grät jag Så mycket. Jag var nära på att börja skrika men fick hålla mig då jag bor hos mina föräldrar. De vet ingenting av det här. I alla fall, jag grät över att jag insåg att han vill inte träffa mig lika starkt som jag vill träffa honom. Det kändes som att känslorna inte var eniga. Av någon anledning gjorde det Så ont. Jag vill intala mig själv att det är lika bra. Det skulle ändå aldrig kunna bli någonting, jag måste lägga ner mest energi på mig själv i min ålder. Men det är Så svårt att ta sådana beslut när man verkligen tycker om någon. Att jag ens fallit för en 31-åring är för mig helt sjukt. Det går egentligen emot mina "principer". Men det är svårt att förstå när man inte är i den situationen själv. Jag är en smart tjej. Han behandlar mig bra. Och jag vet vad som är rätt och fel, jag vågar säga ifrån. Men så fort det handlar om ev. kärlek så vågar jag inte säga någonting. Jag vet inte vad det är jag är rädd för egentligen. Kanske de orden att "vi inte kan fortsätta ses om du bara blir ledsen". Men har inte kunnat sluta träffa honom pga vad jag känner för honom. Men i går kväll var det som att jag fick nog. Varför ska låta mig själv sitta och vara så ledsen över någon som jag aldrig kommer kunna leva med.

Jag har därför bestämt, att från och med nu, ska jag inte svara på hans sms. Jag ska se hur han hanterar det. Kommer han ge upp snabbt och bara sluta höra av sig? Eller kommer han försöka ringa och verkligen få tag i mig? Han kanske blir arg och besviken över att jag inte ger honom en anledning till varför jag slutar höra av mig. Jag vet inte om jag kommer klara av att hålla det här. Men jag känner att det kanske är bäst att det får ett slut. Även fast jag kommer sakna honom Så otroligt mycket. Han är så fin. Kanske är det dumt och löjligt att göra det på det här sättet. Men när man blir så arg och ledsen och känner jag bara inte för att svara honom något mer. Men jag tycker om honom så.

Jag är så otroligt kluven.

Likes

Comments

​Mitt första inlägg.

Jag har alltid fått komplimanger ang. att jag är en duktig skrivare. Har inte bestämt mig för om jag kan hålla med om det eller inte. Att jag startar den här bloggen är pga att jag måste skriva ner vissa tankar jag har. Jag vill berätta om mitt liv. Kanske kan det vara intressant, och till och med viktigt, att blicka tillbaka på det ibland via den här bloggen. Jag kommer inte skriva om min dåtid, om det inte skulle krävas för att t.ex. förklara ett sammanhang. Jag kommer endast skriva om vad jag känner i dag och vad som hänt i dag. Kanske lite tankar om saker som hänt förr, men inte mycket. 

Att jag gör en sådan här "dagboksblogg", är något som jag har funderat på tidigare men har ändå faktiskt aldrig varit ett så sort fan av den idén. Har tänkt att det bara skulle vara jobbigt och att jag ändå skulle sluta skriva i den efter ett par dagar. Men jag insåg en sak i dag. Jag ska försöka skriva ner mina tankar och känslor här, för jag tror att jag behöver det. I min familj är vi inte så öppna med tankar och känslor. Mamma är det, men ingen annan i familjen är det. Konstigt. 

Jag har alltså svårt för att vara öppen när det kommer till känslor inom min familj. Jag har dock två av mina vänner som jag kan vara väldigt öppen med, vilket jag är otroligt tacksam för. För de lyssnar också. I alla fall, syftet med den här bloggen är därför bland annat att jag ska få ut mina känslor. Lite som att sitta och prata med sin psykolog, så väljer jag att skriva ner det i en anonym blogg.

Likes

Comments