Header

Fan vad han måste ha gått sönder när han såg er två på stan.
När ni höll hand, kysstes och skrattade.
Framförallt när han såg er skratta.
Han brukade ju vara killen som kunde leda dig till den melodin.
Nu är han utbytt och ensam.
Låtsas inte bry sig fast han gör det.
Han är helt trasig.
Vet inte åt vilket håll han ska.
Vilken väg han ska välja.
Utan dig.
Stackars honom.
Han vill bli räddad.
Jag såg det i hans blick den där natten.
Men jag kunde inte rädda honom.
Trots kyssar och skratt.
För han måste precis som jag,
få rädda sig själv.

Likes

Comments

Jag är hemma i Stockholm igen. Skönt efter en mysig men fartfylld helg.

Ingen skola för mig idag då jag ligger här med hög feber och hosta. Är som bekant sjuk hela tiden och hade väl inte hunnit bli frisk innan det nu bröt ut igen. Hoppas att jag kan ta mig till mattelektionen imorgon men det är ytterst tveksamt. Har i alla fall precis skickat in lite uppgifter så det dämpar en och annan ångestvåg. Någon som vill byta immunförsvar med mig?

Idag ska jag inte lämna sängen i onödan. Ligga under mitt lilleskuttäcke tills jag svettas och sen öppna fönstret tills jag fryser igen. Vill dricka te men har bestämt mig för att dricka mindre (det kommer hålla i en dag men det vet ni egentligen inte nu). Har fått för mig att mina tänder blivit gulare sen jag började hälla i mig en halvliter om dan. Hoppsan sa.

Lyssnar på Russian Red och ska nog skriva. Värma lite kyckling och noppa mina ögonbryn. Dricka Loka Crush och vara sur över att jag aldrig kan träna. (Patetiskt att jag blir sjuk hela tiden bara för att jag för en gångs skull VILL gymma).

När jag är sjuk brukar jag drömma mig bort till höst i London, en jättetjock halsduk och bokläsning i ett fönster. Nyfallna löv och en barista som vet precis vad man vill ha när man stampar på en rektangulär matta under en högljudd dörrklocka. En man med glasögon, ovanligt välskött skäggstubb och en vass brittisk dialekt på tungan. Säger något fint om mina ögon, klappar mig på höften och låter mig stå på hans skor när vi hånglar.

Tillbaka till verkligheten och en användning av näsdukar som inte kan vara skonsam. Hoppas ni mår bra.

Likes

Comments

Ibland brukar jag vakna kallsvettig.
Sätta mig upp.
Ifrågasätta var jag befinner mig.
Snegla runt.
Lägga mig på kudden igen.
Försöka somna om.
Fastna i tankar.
"Kommer någon nånsin älska mig sådär?".

Likes

Comments

Jag hade gömt en av familjens tavlor i en låda.
Var klädd i fula byxor och utan bh.
Försökte att inte rodna när han sa något kul.
Vi satt på varsin sida av en beige soffa och kom lite närmare varandra för varje minut.
"Kan jag få en puss?".
Trekvart senare och vi låg i min trånga säng bakom en blommig tapet.
Han höll inte om mig när vi skulle sova.
Jag låg med min blick mot väggen och han med sin mot fönstret.
Morgonen därpå blundade jag hårt och låtsades sova.
Hörde hur han smög upp, satte på sig sina skor och smällde igen dörren efter sig.
Det var då jag förstod att det var över.

Likes

Comments

Mamma säger att man inte ska spela.
Att ett slut blir nära om en början är på låtsas.
Jag säger att vi inte spelar.
Min febriga kropp som längtar hem till Stockholm.
Alvedon som leder till sömn och i drömmarna så ser jag honom.
När jag vaknar säger jag till min bästa kompis att jag ska vänta tills han hör av sig.
Jag har väntat i två långa dagar.
Sömnen beslagtar mig ännu en gång.
När jag vaknar så står namnet på displayen.
Hjärtat bultar, fjärilarna flyger och jag tänker "Äntligen!".
Men något i kroppen stöter tillbaka.
Mina fingrar låser telefonen och lägger den under kudden.
Bortförklarar mig med att jag inte visste vad jag skulle skriva.
För jag svarar inte.
Trots väntan.
Tänker att han kommer vilja ha mig ännu jävla mer om jag varken hör av mig eller svarar.
Inte är så påtaglig längre.
Fan i helvete vilken blick han har.
Varför blir jag såhär?
Ett slut blir nära om en början är på låtsas.
Jag säger att vi inte spelar.

Likes

Comments

Vill vara mellan dina fingrar, bakom dina andetag och under din själ.
Alltid där,
aldrig ensam igen.
Var är du?

Likes

Comments

Känns obligatoriskt att skriva den här texten. Jag fyller år och det bästa jag vet är som bekant att uttrycka mig i skrift. Jag publicerade en text när jag fyllde sexton (LÄS HÄR ) så årets version kommer väl här.

Det känns som det var fyra månader sen jag blev sexton. Samtidigt som det känns som att det var ett helt liv sen. Vilket det på ett eller annat sätt var. Jag hade aldrig kärat ner mig på riktigt, bodde i Östersund och hade väldigt mycket sämre självkänsla än vad jag har idag. Idag ser allt så annorlunda ut.

Jag är på besök i staden jag brukade bo i. Det är faktiskt mer fascinerande än vad det låter. Som om man vill bevisa för sig själv att man varit en del av den. Att man typ har patent på den. Visa att man redan upplevt och utforskat den. Varit full, kåt och förkrossad i den. Trots att det inte längre är hemma så är den ändå alldeles intill hjärtat.

Något jag alltid önskar på min födelsedag är att man ska lägga en tanke på alla de människor som inte får fylla år på det sättet som jag får. Människor som kanske inte ens vaknar i en säng. Som inte får några presenter och som inte heller får höra att dem är fina, fantastiska och alldeles unika. Idag är det min dag och då önskar jag att vi gör den här dagen till deras också.

Det ska bli spännande att få vara sjutton. Det har egentligen aldrig varit en ålder som jag reflekterat så mycket över. Sexton och arton har av olika skäl alltid varit lite mer betänkta. Därför kanske detta bara blir ett mittenår. Ett år där jag vilar upp mig och försöker sudda ut kontrasterna mellan då och nu. Samtidigt vill jag att detta ska bli mitt mest produktiva år. Jag vill skriva, göra något med mina texter och låta Sverige se lite mer av Josefiné Josefsson. Detta år vill jag också hjälpa. Fortsätta att lägga några mynt i tiggares koppar, kanske skänka lite pengar om jag har några och främst främja vad jag tror på. Försöka berätta för världen att vi måste hjälpa och bry oss om varandra.

Blir så nostalgisk och rädd av födelsedagar. Tiden går så fort och jag tänker på barndomen. Små fotsulor i gräset. Den lilla stugan i Alsen och vattnet vid bryggan som blev grundare och grundare för varje år. Benen som växte och drömmarna som vidgades. Önskan om att få bli fri.

I nuläget ser jag mig själv som ganska livsglad. Jag känner mig spänd på framtida moment och hela min kropp är rätt så rofylld. Som att jag med nyfiken blick letar bitarna till mitt livspussel. Får några av nära och kära. Bygger några själv i förtvivlad stund.

Det här året måste jag passa på att göra allt som man fortfarande kan göra medan man är minderårig. Jag ska supa mig full på hemmafester för jag är rädd att jag ska bli förälskad i Stockholms krogliv. Jag ska gå till tandläkaren utan att betala ett öre. Lika så hämta ut p-piller. Fortsätta att vara lat hemma. Åh jag blir skeptisk nu, vill man ens växa upp?

Fan vad jag ska kära ner mig som sjuttonåring. Det gör jag helt oberoende av ålder men ni förstår min poäng. Har en känsla av att jag kommer gå in i mitt första förhållande. Eller så inte. Gillar att vara singel också. Ska fan vara en snygg sjuttonåring. Köpa en snygg vårjacka och ha läppstift varje dag. Skita i idioter och skriva dikter under täcket. Fan vad jag ska leva hörni!

Jag är sexton år när jag skriver det här. Sitter på tåget påväg till Östersund, lyssnar på Magnus Uggla och lägger imorgon till hur det känns att vara sjutton: känns bra och pirrigt men jag känner mig inte äldre.

Ska uppfylla mina drömmar nu, det känns som att det är lägligt. Fattar ni vilken skön känsla? Det känns som att det är rätt tid för det mesta. Åh, nu spelas Kent i hörlurarna och jag tänker på hur jävla bred musiksmak jag har.

Brukar alltid bli uppvaktad av min familj på sängen då jag fyller år. Nu ska jag sova hemma hos Alicia och jag vet inte hur dagen ska börja (Edit: te, sång och pestomacka av tjejerna).

Gör hål på era ballonger med rädslor. Stick en nål i dem eller trampa sönder. Att vara orädd ser så så attraktivt ut. Rädslor är ju dock viktiga men dem får aldrig ta över förståndet.

Vill beställa ett par snygga jeans, röka en födelsedagscigg fast jag inte röker och kanske skrapa av marsipan från en tårtbit. 17 år i staden, där jag växte upp och så (rymde ifrån och blev asball).

Ha en fantastisk dag allesammans! Det är den fjortonde januari och jag ÄLSKAR den dagen. Den visar att jag blir äldre och den skissar vidare min livscirkel. Heja heja denna dag. Vare sig ni fyller år eller inte, ha en magisk lördag.

Nästa gång jag och den fjortonde januari ses, är jag myndig, får rösta och köra bil. Vill inte tänka på det för nu ska jag vara sjutton ett tag först. Göra dumma grejer, vara lite oförståndig och skita i att plocka i och ur diskmaskinen. För jag har hört att det är sånt sjuttonåringar gör.



Likes

Comments

Mina fingeravtryck gömmer sig på dina kinder.
Fragment av din doft finns kvar på min kudde.
Min gom är fortfarande täckt av din saliv.
Mina tår letar per automatik efter dina.
Fotoremsan från Biblioteksgatan sitter orörd på spegeln.
Där jag skrattar på bild ett,
blir fångad av din kyss på bild tre.
Allt är sammanfallande och likalydande.
Det luktar och smakar identiskt.
Men du har gått,
och du kommer inte tillbaka.

Likes

Comments

Det är något med att tycka om en annan människa.
Har inte ens ord kvar.

Likes

Comments

Jag tror meningen med alla dessa brev, låtar och rim var att jag en kväll som denna skulle få ta del av dem.
Ord jag fick när jag skulle lämna min enda trygghet.
Det känns rysligt att sitta här, ett halvår senare, med en mer eller mindre facitliknande verklighet. Det är som att resa i tiden. Tårarna sprutar åt alla möjliga håll helt utan kontroll. Så många människor som skriver att inget kommer bli som vanligt när jag åker.

Ibland saknar jag det där att verkligen verkligen vara en del av något. På riktigt.

Att flytta från Östersund är det jobbigaste men bästa jag någonsin har handskats med. Nya människor och ett helt nytt liv. Det tär på krafterna kan jag lova MEN det går. Fan vad det går ändå. Heja mig. På fullaste allvar - HEJA MIG.

Just ikväll så vill jag vara där. Intill dem, mitt gamla badkar och kanske till och med min gamla säng. Allt var så annorlunda då. Jag var så liten men ändå så stor. Aldrig har jag trivts så bra i min ensamhet som jag gör nu. Aldrig har jag tyckt att jag är fin som jag tycker nu.

Mitt hjärta kommer alltid slå ett extra slag för den där staden där jag gick under, fann hopp igen och bara gjorde det jag blev glad av. Fan vad jag ska prata om Östersund. Jämt. Hur mycket det än kunde gå mig på nerverna med skvaller och trånga gator. Hur gärna jag än vill bo här och aldrig mer flytta tillbaka så FAN vad jag ska prata om Östersund. Det var staden som gjorde mina vingar och nu flyger jag.

Likes

Comments