"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är"

Vi satt vid hans köksbord och hade precis ätit middag tillsammans för första gången på länge. Jag la fram ett mattehäfte. Det handlade om vinklar och han sa att han kunde hjälpa till för snickare kan ju vinklar och sånt.Hans röst lät självsäker, som att han verkligen kunde det där. Jag lyssnade intensivt och följde noga hans fingrar som tydligt pekade. Han skrev och förklarade fel på varenda uppgift men jag satt bara där och lyssnade. Lyssnade och log. Mest bara för att det var första och sista gången vi gjorde läxor ihop.

Jag ville nog aldrig att det skulle ta slut.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ser mig omkring i ett nystädat rum och sträcker på mig i nytvättade sängkläder. Det luktar vår och sommar på samma gång. Sommarluft men vårblomning.

Åt melon till frukost och överväger att lyssna på Den blomstertid nu kommer vilket är den finaste och mest känsloladdade låten nånsin. Tänker bara avslut, avslut, avslut. Pingstkyrkan och den vita klänningen som hade hängt i garderoben hela vintern. Martinas syster som säger att det inte gör något att jag och M ska börja 6an på olika skolor. Det gjorde det ju visst.

Tänker på Parkskolan och hur vi efter denna låt tog cyklarna till en park i närheten. De coola personerna drack alkohol och jag hade snott rosévin och skickade runt pet-flaskan till folk som inte hade pratat med mig på fyra år. Det grillades och skrattades. En polishelikopter i sikte och vi sprang över kullar och fotbollsplaner tills fötterna värkte. De andra skulle på fest men vi var inte bjudna. Så jag cyklade hem och väl hemma igen pratade jag i telefon med min dåvarande bästis och hennes napp för kvällen. Just då kunde jag aldrig ha gissat att hon skulle bete sig som ett svin och att han skulle hångla upp mig vid en busskur ett halvår senare.

Tänker på Wargens aula och hur jag sitter intill Ella och Henrik med tårarna i halsen. Jag känner på mig att låten ska komma och det gör den. Hetsiga andetag och tårarna som jag inte kan hålla tillbaka. Hannah kramar mig i den stora stentrappan och när jag ger henne ett kuvert så brister hon ut i tårar. Min mentor höjer rösten och säger att det är synd att en utav oss inte kommer att gå i dessa korridorer i höst. En utav oss ska flytta till en annan stad och den här dagen får vara hennes. Den dagen fick vara min.

-

Något som är jobbigt är att se sina vänner ha superkul och på samma gång undvika att låta missunnsam för man är ju inte det. Man vill att de ska skratta och vara lyckliga. Men man vill vara med. Man vill så gärna vara med. Ändå kan man inte. Videor där de skrattar på toalettgolv och dricker vin utan stopp. Jag vill vara där!!! Jag vill vara där!!!

Tänker på Markus Krunegårds låt L.A. L.A.. Den är så fin och rå och äkta och handlar om mig. "Istället för LA, sitter du vid köksbordet med mig". Det är jag som sitter där och torkar någons tårar. Jag vill vara med honom men jag är här och han vill bort. Det är så jävla fint att drömma. Så jävla farligt att drömma. Det gör ont i kroppen och där sitter vi, jag och stadens största douchebag. Han viskar något i mitt öra och jag kommer aldrig att berätta för någon vad han sa.

Rummet var rektangulärt och ganska trångt. Vi satt tätt, jag och ett tiotal andra barn med krossade hjärtan. Det var dags för en ny övning. En och en skulle vi gå ut till korridoren och där mötas av kvinnan med det korta och ljusa håret. Sex personer går före mig och plötsligt blir det min tur. Hon sitter i en soffa och jag sätter mig bredvid. Framför oss står ett fint och antikt skrin. "Här i finns det något riktigt, riktigt värdefullt" säger hon till mig och jag nickar nyfiket. "Här i finns faktiskt det mest värdefulla i hela världen!" och jag fortsätter att nicka. Med ivriga och darriga fingrar lyfter jag på locket. Jag lyfter locket och får syn på en spegel.

Ser mig omkring i ett nystädat rum och sträcker på mig i nytvättade sängkläder. Det luktar vår och sommar på samma gång. Sommarluft men vårblomning. Mina gardiner är skrynkliga och min gitarr dammig. Hela min sommar kommer bli ogripbar och tålamodsprövande. Jag måste se mina vänner skratta, resa och festa. Jag skulle ge dem hela världen om jag kunde men jag hade gärna varit med under alla dessa lyckliga dagar. Om än, livet går vidare och det finns så mycket viktigare saker att tänka på. Nu har jag hunnit byta låt igen och den här gången är det den akustiska versionen av She will be loved. Den ger mig hopp.

Likes

Comments

Balkongdörren står på glänt för luften därute är varm, aningen fuktig och visst lite behaglig också. Idag är det onsdag fast en sån onsdag som känns som en fredag (på min lista skäl till att leva så står långhelger med!!). Hursomhelst så vaknade jag vid tiotiden imorse. Min kropp kändes öm och stel på grund av gårdagens idrottslektion då vi lirade fotboll och jag gick all in. I förbifarten sa en tjej i min klass att hon får pussypower-feelings av min Instagram så nu går jag på moln och känner mig som värsta inspirerande människan. Efter morgonens skål med fil och supertråkiga flingor så tog jag på mig otvättade träningskläder och begav mig ut för en springur. Såg fina blommor och fick värsta kicken. Kände att livet börjar bli bra igen.

Mina randiga brallor gick sönder då jag under kursprovet i spanska på grund av nervositet gjorde hål i dem med en penna?! Drömmer mig alltid bort till en annan plats när det är hörförståelse och tycker hela grejen är för långsam (okejdå snacket går fort men hela grejen är seg) för att ens orka bry sig. Fick ett meddelande av min lärare och det visade sig att jag missuppfattat datumet för inlämningen av vår slutuppsats (trodde att den skulle in nästa vecka på fredag men den ska vara inne ikväll och jag har skrivit ett stycke). Köpte mikromat på Ica och somnade på soffan väl hemma igen.

Fick precis min lön men hade såklart föreställt mig att det skulle bli mer än det blev men sånt är livet. Ska köpa en bikini, en baddräkt, en jeansjacka, ett par skor, en foundation och torrschampo (kommer ha råd med torrschampot och en macka på subway typ). Mamma ska köpa med sig sushi hem och sånt gör mig i alla fall glad (mat och att mamma kommer hem). (EDIT: hon såg inte mitt meddelande om sushi och köpte därför med sig den pastan som jag åt till lunch). (Är besatt av parenteser, hjälp!!).

Ida är påväg till Paris och jag är så avundsjuk att jag spricker. Det som lugnar är dock att det inte finns någon i hela världen som förtjänar att se Franrikes fina gator mer än vad hon gör.

Har inte så mycket till val utan måste ta tag i uppsatsen nu. Vore kul att ha picknick eller skratta högt eller pussas (eller förresten, usch har ingen lust) eller få blommor eller beställa kläder. Äsch, allt kan man inte få.


Likes

Comments

I'm afraid that you will find parts of me that you don't like.

I'm afraid that you will find parts of me that I don't like.

-

I ask myself these repetitive questions;

Why am I so afraid of loving someone? (being loved)

How can I still remember the sound of his heartbeats? (duhdum duhdum)

Why do we choose people who won't love us back? (because we like to hunt?) (because he smells better than the one who texted back?)

-

You need to know that when I fall in love, I do it hard.
You need to know that I'm one person in public (confident and chatty) and another in bed (insecure and quiet).
You need to know that I might wake up in tears because of a nightmare (what if you leave me?) (you can not leave me).
You need to know that non of this will matter when you're dancing on tables and laughing in front of your friends.

-

( I will keep your yellow t-shirt, no matter what)

Likes

Comments

Märker hur jag sakta men säkert faller tillbaka,
tillbaka till mig själv,
tillbaka till verkligheten.

Har glömt bort vad jag vill,
sagt motsatsen,
gjort motsatsen.

Lögner som felande melodier på tungan,
på min,
på deras.

Hallgolvets kyla mot min kropp,
gråta igen,
gråta mer.

Låtar som är fina med tappar sin betydelse,
höj volymen,
sänk volymen.

Abstrakt ångest som blir gripbar när den når sin slutstation,
håll tillbaka,
håll ut!

Spegelbilden som försvårar, förfular och förnekar,
den natten hände aldrig,
den natten hände.

Tappar förnuftet och glömmer bort,
hur man skrattar,
hur jag skrattar.

Saknar ord och sitter i timmar för att leta,
gråter för att jag inte hittar några,
gråter för att jag hittar fel.

Sprickorna i taket vars mönster jag förträngt,
ibland måste man släppa taget,
ibland måste man ge upp.

Bilradion får min kropp att skaka på ett tillfredställande sätt,
ni får inte försvinna,
ni har redan försvunnit.

Mammas händer som värmer mina,
du kommer att må bra igen,
jag kommer att må bra igen.

Bortförklaringar till lärare som ändå inte lyssnar,
förlåt men jag har halsfluss,
förlåt men jag har panikångest.

Vänner som lyssnar fastän man gråter och pratar otydligt,
jag kommer tillbaka,
snälla kom tillbaka.

Mina tänder som biter mig i tungan för nu är det nog,
säg ifrån,
säg sanningen.

Samma gamla påsklakan och gardiner som slår i marken,
jag ska inte dö,
jag ska leva.

Ett sms som förlåt för min dåliga insats,
som vän, dotter, syster,
som människa.

Märker hur jag sakta men säkert faller tillbaka,
tillbaka till mig själv,
tillbaka till min nya verklighet.

Likes

Comments

Utanför balkongfönstret var världen mörk och oförutsägbar. Klockan var 17.11 när jag igår satt vid Waldemars udde och läste ett par ord som gjorde mig berörd. Det handlade om identiteter. Att vår identitet bara är sagor som vi berättar för varandra, om oss själva. Att de är farliga att fastna i.

Min första saga utspelar sig på en lekplats. Min familj och jag bodde i radhuset mittemot just den lekplatsen. Gungorna liknar stora bildäck och hänger i rostiga kedjor. Det är där hon sitter. Jag har sprungit från bordet och glömt att stänga ytterdörren efter mig. Hennes hår är i en ton av orange och hon ler mot mig. Hon säger att hon bor i hus 321 och jag anmärker att det nästan är ett två tre. Från den dagen ska vi vara oskiljaktiga och ibland ska hon gå mig på nerverna och ibland ska hon leda mig till gapskratt. Vi ska stå på fel sida broräcken och kasta ägg ner i asfalten. Vi ska bli kära i samma kille och promenera flera kilometer för att knacka på hans dörr. Det är under vintern 2009 som vi säger adjö. Jag ska flytta och vi ska förbli ett minne.

Lägenheten vi bor i är fin. Min syster och jag delar rum och tapeterna är ljusblå med små prästkragar. Vi har röda överkast och ibland på natten frågar jag om hon är vaken fastän jag vet att hon sover. Skolan jag ska börja i är nära och det tar mindre än en månad innan jag hittar henne. Hon är blygare än jag men har fint hår och föräldrar med pengar. Vi bor en backe ifrån varandra och gör sällskap till skolan. När jag är sjuk skriver jag en lapp och lägger den längst upp på en snöhög vid vår mötesplats. Hon har en egen mobiltelefon och kan skicka sms men det kan inte jag. Hennes cykel har bakåttramp och sju växlar. Min är röd och ärvd. En dag slutar vi att gå med varandra till skolan för en dag flyttar jag.

Vi bor på andra våningen. Lägenheten är en trea men vi bor fem stycken. Köket är trångt och andrahandskontraktet kräver att vi måste vara tysta om kvällarna. Grannen under oss är definitionen av en ragata. Hennes lockiga hår tenderar att omväxlas från grått till ljusbrunt efter varje löning. I koppel har hon små skällande hundar som luktar illa. Det tar en stund att cykla till skolan och en morgon fastnar mitt skosnöre i trampen. Uppskrapade knän och tårar längs med mina kinder. Hon cyklar ner för backen och hjälper mig loss. Hennes tandkött syns tydligt när hon skrattar och i klassrummet viskar vi saker om den söta killen längst bak. Ibland bråkar vi och hon gör mig ledsen. Ibland skrattar vi tills vi skriker och ibland äter vi plockmat vid hennes köksbord. Hon testar alkohol före mig och jag känner mig sviken. Det är dags att flytta igen och vår vänskap upphör.

Alla trivs i den nya lägenheten. Vi har renoverat den som överraskning till mamma och jag minns dagen då mina syskon åkte utan mig. Jag bet i min huvudkudde när jag grät. Det var i den här lägenheten som allt hände. Jag gick sönder och jag blev hel. Det var på den balkongen jag drack cider med henne i smyg. Hon påminde om mig fast var ändå annorlunda. Vi bodde en backe ifrån varandra och delade allt. Vi delade allt tills vi plötsligt inte gjorde det längre. Hon kom över mer sällan och vi smsade nästan aldrig. Plötsligt försvann allt som någonsin hade varit vi. Fotografiet på oss la jag i skrivbordslådan och plötsligt dök nya människor upp. De lockade fram alla mina bästa sidor. Vi skrattade högt och det var aldrig på låtsas. Vi värmde enchilada i micron och senare den kvällen kom han hem till mig. Dagen efter lyssnade alla noga när jag vid skolmatsalens bord berättade om alla detaljer. Jag var den lyckligaste människan på jorden men senare den våren skulle jag flytta. Inte några kvarter eller kilometer den här gången. Sextio mil.

Det har snart gått ett helt år. Kvällssolen skiner och jag vet att jag aldrig ska vika mig. Jag har blivit den jag är på grund, eller tack vare dessa sagor. Att i slutet av dagen veta vem man är, är kanske det viktigaste av allt. Människor som påverkat mig och utvecklat mig. Min identitet är bara sagor som jag berättar för andra. De är farliga att fastna i. Men jävligt fina att ha.


Likes

Comments

Jag sätter hårt mot hårt. Blir svag i ben och armar. Tappar förståndet. Bestämmer mig för att ta livet tillbaka men egentligen är sånt lättare sagt än gjort. Vaknade till regn och tänkte tusen tankar som aldrig skulle passa som repliker. Man får inte säga sånt.

Känner hur sovrumstapeterna gör mig snurrig. Längtar bort och längtar skadligt. Gör inte det jag borde utan hamnar under samma gamla duntäcke. Täcket som smakat tårar i månader nu. Täcket som får min kropp att svettas. Täcket som jag aldrig igen vill dela med någon. Varför inte? Jo för varje gång man öppnar upp sig för någon är det som att indirekt säga sparka på mig. Ibland blir det bra och ibland blir man blå. Lika bra att leva på egen hand. Oberoende.

Hör obekanta ljud som får mig att ifrågasätta. Vet knappt om det låter eller om det är inbillning. Tillbaka till drömmen jag drömde i september förra året. Fönsterbrädan. Inristade initialer i väggen. 1+0,5. Laga dig själv innan du öppnar upp dig för någon annan.

Ed sjunger om att jag ska låtsas. Att jag ska låtsas att jag befinner mig i Barcelona. Dansandes på gatorna. I själva verket böjer jag oregelbundna verb och blandar ihop ser och estar. Vill bli upphittad på en okänd gata och få tillbaka meningen med livet.

Mamma satte sig intill mig imorse. Jag halvsov och hon drack kaffe. Vi småpratade och det resulterade i samma gamla beskrivna missnöje. Förlåt för att jag klagar men orken är slut. Hon säger att jag inte ska be om ursäkt och sen tittar hon på min anslagstavla. Jag tittar dit jag också. Den lilla lappen med en skriven mening. Vi ler mot varandra och jag bestämmer mig återigen för att ta mitt liv tillbaka.

Likes

Comments

Håller tummarna för jag orkar inte med det där igen. Snälla Gud, korrigera mitt öde fastän jag är ateist.

Tänker på honom och varför han inte hör av sig. Anklagar inte mig själv för jag gjorde allt jag kunde och ogillar han det så kommer det ju ändå aldrig att fungera.

(Fascineras och känner obehag av sjukhus på samma gång.. Det är en mysig miljö men jag vill helst inte vara där!)


Ibland gör det så jävla ont att leva. Det är kanske ingen direkt överraskning men ändå måste jag poängtera det. Det är givetvis inte meningen att man ska sköta jobb, skola, träning, konflikter och sjukdomar på samma gång och dessutom felfritt. Saker måste få gå åt skogen för jag måste lyssna på min magkänsla. Det vore bara väldigt lägligt att krypa in i en roman och stanna där. Åtminstone för ett tag.

Pratade nyss en timme i telefon med Lisa och det är sånt som gör att man orkar. Har ångest över tusen saker och en utav dem är det faktum att ingenting går som det ska längre. Mamma säger att jag inte kan vara såhär ambitiös men inte har jag väl slitit sönder mig hela läsåret för ett B? Nä, måste köra slutspurten nu.

Jag har tusentals hemligheter,

men bara du luktar såhär.

Likes

Comments

Sveriges motorvägar och snart var vi i Östersund. Det var fint väder men jag grät. Kramade Mathilda och sen åt vi lunch på stan allesammans. Kändes fint och äkta. Som gamla tider fast nya och annorlunda och speciella tider. På kvällen åt jag och ett dussin andra chark. Drack mojito och skrattade.

Lördagen handlade om att leka sommar. Min favoritlek. Solen sken och det blev så enkelt. Vi köpte godis för 100 kronor och la oss sen utan tröjor för att locka fram fräknar. Lyssnade på musik, pratade om livet och skrattade hejdlöst. Intill kvällen satte vi oss återigen på filtar, betydligt kallare luft och större sällskap. Tjafsade om alarm och somnade efter skratt.

Sveriges motorvägar och klockan 22 ikväll är vi beräknat framme. Det känns speciellt att komma hem. Jag längtar och fruktar så mycket. Vill bara ta på mig en massa jobbpass och slippa tänka på något allvarligare än hur man viker en burrito rätt. Ska dansa till Maggan på grönan och röka jag-röker-inte-cigaretter vid Alvik Strand.

Vetskapen har nått mig. Det är över. Jag har alltid burit på en gnutta hopp men nu är det borta. Vi kunde inte ha varandra då. Nu vill du aldrig ha mig åter. Jag vill aldrig heller ha dig tillbaka. Inte längre. Det vore desperat. Det skulle kännas desperat. Att skriva, tänka och prata om dig. Aldrig igen. Aldrig aldrig. Det här är den sista gången jag skriver om dig och det känns läskigt men givande. Tack för hundratals dikter men jag är hellre ensam än med dig på svaga villkor.

Ta hand om dig.

Likes

Comments

Tabbade mig på nationella, gick hem tidigare från skolan och skulle ta en powernap men vaknade tre timmar senare. Å andra sidan åt jag min favoritmat till middag men när jag åter kom hem så orkade jag inte göra ett enda mattetal. Började just titta på en ny serie och gnuggar mig mot madrassen. Återigen fascineras jag av det fina ljusskenet. Min rygg smärtar och jag undrar när mitt skeva mående ska nå sitt slut. 

Saker jag tänkt på under dagen:

- Att jag undrar hur vår vänskap kunde upphöra? Okej, jag vet hur men varför? Du luktade ju gott och fick mig att skratta. Vi skulle aldrig ha rört varandra på det sättet.

- Att hörförståelsen på nationella proven i engelska är ett rent helvete. Bara att konstatera.

- Att jag måste rensa bort människor som tar sönder mig. Inte idag men snart.

- Att efter gymnasiet ska jag resa hela sommaren (helt ensam) och tvinga en tidning att anställa mig så jag får skriva under tiden.

- Att när jag jobbat klart morgondagens pass så är jag klar för veckan.

- Att mamma måste följa mig till sjukhuset för jag vågar inte gå ensam!

- Att han ringer och ringer. Är livrädd för beskedet.

- Att jag måste vänta tills han skriver den här gången.

- Att om livet inte vänder nu så går jag sönder (bokstavligt).

- Att jag blandar ihop ordet standardavvikelse med något jag inte ens kommer ihåg vad det heter.

- Att allt som var fint inte finns mer.


Likes

Comments

Det lyser in ett fint ljus på mitt rum. Garderoben är strukturerad igen men rummet i helhet är inte färdigstädat ännu. Sängen är bäddad med rena påslakan och det är väl åtminstone sånt som räknas? Igår kom mamma hem med nya blommor (nämnde i förbifarten att varje gång blommorna på sängbordet vissnar så blir jag deppig). Gårdagen var överlag ganska bra. Såg Sameblod på bio och är fortfarande berörd. Blev dessutom kär i en utav skådespelarna och väntar ivrigt på dagen då det blir vi två.

Jag saknar människor som är genuina och intresserade. Minns när han skrev att han läste min blogg varje dag på jobbet. Att mina texter var fina och att jag skulle skriva om honom någon gång. Jag tänkte då att jag aldrig skulle skriva om någon som bad mig om det. Ändå sitter jag här, några månader senare, och gör precis vad han bad om. Shit, han var rolig. Gjorde mig irriterad emellan åt. Skrev på sms "Varför vill du ha mig när jag gillar allt du ogillar?". Ja du, varför ville jag det? Kanske just precis därför.

Tanken flyger och hamnar på den där mörka altanen. Det var varmt och kallt på samma gång. Alla andra satt tysta med sina mobiler i handen. Du och jag diskuterade din kompis nya frisyr. Du sträcka mig telefonen och jag nuddade vid dina fingrar. Fingrarna som så många gånger förut hade rört varje liten del av min kropp. Nu kändes det läskigt. Förbjudet. Jag kände hur trycket över mitt bröst spred sig. Bilen väntade på parkeringen och jag kramade dig hejdå. Vi har inte setts sen dess. Varför har vi inte det?

Han var så fin den där kvällen! Det var sensommar och jag bar en svart klänning. Mitt hjärta hade precis blivit krossat i tusen bitar och jag tänkte att en flaska Smirnoff skulle pussla ihop dem igen (man ska inte lägga pussel när man är berusad). Han satt i hörnet av en skinnsoffa med en ölburk i handen och uppsatt hår. Vi skrattade tillsammans och jag kände ingen smärta i magen. Han skrev till mig på natten och frågade vart jag hade tagit vägen. För en timme sen skrev vi och jag får fortfarande  pirr i magen.

Den tiden var overkligt bra. Vi alla var singlar och yrade runt som törstiga idioter. Livet lekte och vi var alltid varandras nummer 1. Mamma säger att det är sånt här som händer men jag är inte villig att förstå.

Ska skriva ett sms till honom och sen titta klart på Mean Girls. Ed sjunger i högtalarna och jag har glömt alla mina älskares dofter.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Som smällar i universum. Smällar som ingen hör.

Mitt rum är stökigt men jag ska snart städa. Det ligger vissna blomblad på golvet och alla kuddar luktar äckligt. Gitarren är dammig och garderoben har tappat sin struktur. Min kropp kliar, inifrån och ut. Bär på en hemlighet som tar sönder mig. Vill berätta. Vill egentligen be om hjälp men alla skulle bli så oroliga då.

Gårdagen var annorlunda. Var på fest i nyktert tillstånd vilket var en ny upplevelse. Det var inte samma upptagning av ljus. Inte samma snurr. Inte samma höga skratt. Inte samma danser. Inte samma pirr i magen. Visserligen hängde det nog inte på alkoholen utan hela situationen i sig. Att det var filmtema var ju dock kul. Sprang runt som Hermione men min trollstav försvann hela tiden. Pratade politik fastän alla vet att man inte ska göra det på fest. Kan dock inte stå tyst när jag hör vissa uttalanden. Slutade upp med griniga blickar och öron som struntade i att lyssna på mina argument. Mumlade kapitalistsvin och gick.

Åkte 807an hem och det är min favoritbuss här. Kom hem, skrev lite med honom och tittade på Mean Girls intill en påse med naturgodis. Somnade vid tretiden och drömde att du fortfarande fanns. Glömmer aldrig den där känslan som fanns i kroppen varje lördagsmorgon. Jag såg dig och kunde inte förstå att det var på riktigt. Hela ettan var overklig. Allt var nytt och farligt. Tvåan har innefattat mer plugg och mindre skratt. Önskar att trean blir magisk. Vill sitta på uteserveringar med Lisa, dricka öl och dansa tills svetten rinner.

Jag är fortfarande rädd för att älska och man tycker ändå att sånt borde gå över. Känner en klump i halsen varje gång jag är på väg att skratta och inget i min verklighet känns som det borde. Att jobba gör mig trött men skildrar tankarna vilket känns behövligt. Skickade in min samhällsuppsats och hörde i efterhand att den fick vara max 11 sidor. Min är 17 och jag vet inte vad jag gör om jag får F på något som jag lagt all min energi på.

Blåmärken och rivsår. Gråter inte lika ofta och vill känna doften av livslust. Ska byta sängkläder och vädra ur all vinterdepression. Kanske behöver jag köpa en ny parfym eller beställa ett par nya jeans? Längtar efter löning och har skrivit en lista med saker som måste göras i sommar. Familjesemestern är inställd och jag har ställt resväskan långt bak i garderoben. Behöver bada och skriva dikter som faktiskt tar mig någonstans. Det är något som ständigt känns inom mig. Som smällar i universum. Smällar som ingen hör.

Likes

Comments

Jag undrar såklart hur du mår men undrar man sånt så mår man visst inte bra själv.

Likes

Comments

De detaljer du hade brukar jag söka hos andra människor. Nya människor. Ibland har någon samma tonläge och ibland samma jacka. Ibland gör det ont och ibland är det skönt. Det är läskigt när någon är lik dig. För lik dig.

Att träffa honom var utmanande. Han var lite längre än du. Lite fräknigare. Lite annan dialekt. Men samma sätt att se saker på. Samma lugn. Samma laddning i vår delade luft. Inte så konstigt att jag log på vägen hem. Dyngsur av regnet och sittandes där som om hela världen var annorlunda men ändå identisk med förut.

Det skulle vara tragiskt och oärligt om jag fortfarande letade efter dig. Dig eller en kopia. Klart jag inte gör. Så lång tid har passerat och jag vill inte ha samma sak nu som då. Jag tänker annorlunda och jag ter mig annorlunda kring människor. Det är inte dig jag vill ha eller behöver.

Varför jag ville ha dig från första början var på grund av spänningen. Jag tänkte att jag skulle bevisa för alla att tjejen som aldrig fick en kram i kramringen, minsann också kunde få en snygg och omtalad kille. Inte visste jag väl då att du skulle vara så mycket mer än ditt yttre. Att du skulle öppna upp mig. Att du skulle laga mig.

Glöm gärna bort mitt namn. Glöm bort hur jag ser ut när jag sover. Glöm bort hur jag aldrig var tillräckligt bekväm för att sova naken. Glöm bort hur jag skrattade. Glöm bort hur jag ständigt hörde av mig.

Det enda jag önskar är att du ska komma på dig själv med att söka mina detaljer hos andra människor. Nya människor. På så sätt dör vi aldrig ut.

Likes

Comments

Det kändes tungt att kliva upp imorse. Planen var att åka extra tidigt till skolan för att skriva ut papper och förbereda min redovisning. Åt apelsin till frukost men spydde upp den strax innan jag skulle springa till bussen (som jag då missade). Stod i hallen med trosor och tårar och tänkte att jag struntar fullständigt i hur allting går idag.

Tappade min struktur och glömde bort att ta djupa andetag. Kände smaken av besk apelsin. Räknade sekunder och upprepade mig. Kramade mamma i personalrummet (fördelen med att ha sin mamma på samma skola). Hon tyckte att jag skulle åka hem och lägga mig men innerst inne vet vi båda att det är en sak att vilja och en annan att göra. Istället gjorde jag klart alla mattetal och gav en komplimang till min spansklärare.

Åker pendel nu. Får syn på att jag har mina strumpor ut-och-in. Tröjan jag bär är grön och ganska tråkig. Solen skiner in genom tågfönstret. Har glass på tungan och vill inte må såhär.

Likes

Comments

Dagen idag: Klev upp tidigt men vaknade i duschen. Använde illaluktande balsam för den riktiga flaskan var tom. Sminkade mig i lugn och ro. Lyssnade på Maggio och hade vill inte finnas - känslor. Satte på mig en gammal rosa tröja och utanför fönstret var det vårväder på riktigt. Solen ter sig bra intill mig om än jag ville sparka sönder busskuren och skrika att det måste finnas ett slut någonstans. Eller en början, beroende på hur man ser det.

Efter skolan såg jag till att köpa en gul tröja inför helgen men ack så synd hittade jag inga matchande strumpbyxor så lär behöva bege mig in till stan imorgon trots att jag bara vill ligga hemma och låtsas som att allt är bra. Ni vet när man tror att naturgodis och bra musik ska hjälpa men så sitter man bara där med magont och gråt i halsen. En del av mig vill tro att det aldrig ens har hänt och en annan del av mig tänker att sånt här måste hända förr eller senare. SNÄLLA låt mig få vara tjugotre och ha lite mer koll på allt. Ett eget boende och kontrollerade begär. Människor som bryr sig och goda middagar utan obehaglig kaloriräkning. Om än jag kommer längta tillbaka till tonåren när jag är tjugotre. Längta tillbaka men aldrig till nu.

Hela den här vintern har varit konstig och all lycka så abstrakt och konstig som det bara går. Lite pirr hit och dit men inget permanent. Hur känns ens det? Permanent lycka, alltså. Har bara bekantat mig med den temporära och den kittlas, är ogripbar och ganska fin ändå. Att den upphör är vad som gör ont. Det vore behövligt att packa väskan och försvinna. Det var först igår när jag på tågresan hem grät hejdlöst som jag förstod att jag behöver resa bort. Ensam. Äta apelsiner på en balkong, skriva om sånt som jag gillar att skriva om och faktiskt låta bli att höra av mig. Att vara ensam är nämligen nyttigt. Att känna sig ensam är däremot det läskigaste jag vet. Hör mig när jag ropar!

Tänka sig att livet ska gå såhär upp och ner hela tiden. Att man ena dagen ska sväva på moln och andra dagen knappt vilja lämna sängen. Intensiva dagar och så jävla mycket missförstånd. Inte kunna göra en enda yogaövning på idrotten och vara någon helt annanstans i tanken.

Minns saker så himla väl. Sånt som gjorde mig glad och sånt som var gripbart (dina händer eller hennes mascara).

Har tjatat hela vintern att när våren kommer så ska jag må bra. Nu är solen uppe fastän klockan snart är åtta. Jag sitter med trosor och den rosa tröjan. Mamma frågar vad hon ska göra för att hjälpa mig. Jag förklarar att inget hjälper. Det är nog så man säger när man är nära på att ge upp. Om än jag aldrig ger upp. Det fungerar inte så.

Likes

Comments

Att sova med linser är ungefär som att vara med någon på svaga villkor. Du vet att det kommer att svida, klia och skava. Kanske kommer dem att trilla ut? Ändå stänger du ögonlocken. Ändå skriver du till honom.

Valborg var inte som förväntat. Min kropp var kall och varm på samma gång. Gillar att göra saker för första gången. Ogillar att känna mig liten och oviktig. Han och jag hånglade men det upphörde tidigt. Mina lösögonfransar trillade av och jag drack åtta cider i ren onödan. För lite dans, för lite skratt och för lite närhet. Äsch, nu är maj här.

Maj är nog en utav månaderna jag gillar allra mest. Man längtar så mycket till sommaren! Det är lite som torsdagar. Längtan finns i ständig stund. Klarar man sig igenom torsdagen så klarar man ju av resten av livet! För helgen är snart där och vad är ens problem på en fredagskväll? (Vad är ens problem på sommaren?).

Ändå längtar jag inte. Ögonen svider av dumma linser och tusentals släppta tårar. Bär solglasögon för att dölja. Gömma mig. Glömma mig. Förinta mig. Förstöra mig. Förlora mig. Förlåta mig.

Jag får höra att du skaffat någon annan. Det är mitt i allt vimmel. När människor omkring mig är glada och full av extas. Min hals som bemöter blandningen av vin och Sprite. Sugröret mellan övre och nedre tandrad. Han berättar om den nya tjejen du träffar. Inte mycket, men tillräckligt. Han förklarar hur jag var speciell för dig. På riktigt. Jag skrattar att vi är förbi och att jag för flera månader sen slutade att bry mig. Vi skålar och han säger att fler borde vara som jag. Det borde dem inte.

Det nyklippta håret vilar på mina axlar och jag vill allt annat än tillbaka till skolan. Stressen väntar. Prestationsångesten lika så. Ska beta av det jag hinner med. Kanske hinner jag träna någon dag också. Jobb väntar visst också. Festligheter på lördag men jag ska vara nykter och kanske inte lika glad som vanligt. Ska givetvis försöka. Det är nu det slår mig att "glad som vanligt" inte håller. Som vanligt är inte som det brukade vara.

Ska somna om igen. Trots skavande linser och svidande ögonlock. För det är ju sånt jag gör. Fattar upprepande beslut fastän jag är bekant med konsekvenserna så väldigt väl. Jag somnar med linser i och jag är med någon på väldigt svaga villkor.

Likes

Comments

Kapade håret i fredags och är än så länge faktiskt nöjd! Känner mig vuxen och sofistikerad. Ah, hade inget mer att säga.

Likes

Comments

Jag har bytt tåg nu. Det här är mysigare. Mer parfymdoft och mindre ölstank. Tätare säten och utanför fönstret finns vattendrag, skog och små stugor belägna långt ifrån varandra. Det är i sån miljö jag uppskattar tågresor. Löjligt nog så känns det mer som att resa in i sitt eget förflutna än att bara transporteras till en annan stad. Tänker på mina somrar i Alsen och hur jag kanske aldrig kommer att vara där igen. Åtminstone inte på samma sätt. Det var till en början djupt vatten intill bryggan men benen växte och snart bottnade jag utan problem. Ibland fångade vi småfisk i en hink och vissa gånger jagade vi varandra med håvar. Min kusin lärde mig att ro och den sommaren släppte jag sällan årorna. På bilbingon hörde jag en tjej skrika "Jag vinner 5000 om det kommer Bertil 10" och bara någon sekund efteråt hördes Bertil 10 i högtalarna. Biltutans ivriga ljudvåg finns inpräntad i mitt huvud. Allt det där var fint och värt att längta tillbaka till. Om än det på samma gång var klätt i något förfärligt.

Något jag vet är att jag absolut inte är olycklig. Ibland finns det dagar då jag som bekant lägger mig på vardagsrumsgolvet och gråter hejdlöst tills mamma får leda mig till duschen och bädda i ordning sängen åt mig. Dessa dagar kombineras med bättre dagar. Då jag mår bra och ser ett problem som väldigt litet. Skiftningarna gör att jag är lycklig, bara inte varje dag. Det enda jag saknar är pirret. Under vissa tidsintervaller i livet har jag känt pirr. Orsaken varierar givetvis. Ibland någon hopplös romans och ibland något helt annat. Kanske måste jag leta nytt pirr? Eller ska man kanske aldrig leta efter sådana saker? Lika bra att konstruera pirr på egen hand.

Idag stod jag och inväntade tunnelbanan på Slussens perrong. Det fick mig att tänka på sensommaren och första (enda) dagen på den lilla skolan på Gärdet. Jag satt i ett klassrum, nervös som ett as och läraren presenterade mig inte. Han visste inte ens vem jag var eller vad jag gjorde där. Vid ettiden rusade jag ner för rulltrappan och skulle precis kliva på tåget när tre personer ropade på mig. Det var en kille och två tjejer. Jag kände såklart igen dem för under lärarens prat om schemaförändringar och SL-kort så hann jag inspektera en del ansikten. Hursomhelst, nu stod dem framför mig och presenterade sig med ivriga ansiktsuttryck. Vi bytte nummer och dem frågade om vi skulle äta lunch någonstans. Jag ljög att jag skulle möta upp min bror och när jag lutade mitt huvud mot tunnelbanefönstret så raderade jag deras nummer och såg till att aldrig mer komma tillbaka. Ibland känner man direkt vad som är rätt och inte.

Lyssnar på Melissa Horn och hon sjöng just "Hur ska man kunna älska nån, som har älskar nån förut?". Ibland slår det där mig. Hur jobbigt det kan vara att den som rör en, har rört något annan. Jag har dock en tanke som i vissa stunder hjälper både mig själv och mina vänner. Den handlar om hur varje människa gör inverkan på ens identitet och begär. Då jag var femton ville jag ha något helt annat än vad jag vill idag. Varje människa vi spenderar tid med (vän eller någon annan) påverkar oss. Anledningen att mitt begär alltid ser olika ut beror på att jag tack vare möten med nya människor, vet precis vad jag för stunden vill ha. Hade jag aldrig stött på trion vid tunnelbanan så hade jag aldrig på skola nummer 2 vetat så tydligt vad jag sökte. Hade han aldrig träffat henne före mig så hade han kanske aldrig funnit tycke för mig. Hade jag aldrig träffat honom så hade min näste kanske blivit någon helt annan än vad det kommer att bli nu. Det är i alla fall såhär jag brukar tänka. Att man kan älska någon som har älskat någon förut, för utan dem, inget oss.

Vad som än händer så är det viktigt att veta att jag inte är en olycklig människa. Nu har jag förstått. Det är när jag längtar efter att få leva, som jag glömmer bort att göra det fulländat. Därför släpper jag nu taget om allt som varit trasigt eller som gjort ont. Nu ska ingen få skada mig mer. Lisa säger att flygplan flyger i motvind och att vi aldrig är lovade morgondagen. Det är så jag förstår vikten av att vara lycklig.


Likes

Comments

Dricker chailatte ensam på Espresso house. Köpte en muffins också, trots att jag ska vara nyttig och spara pengar. Gillar liksom glasyren. Har lite smått panik och tänkte att jag nog mår bättre om jag skriver av mig här. Ingen utav mina laddare verkar funka och mobilen har snart slut på batteri. Stackars henne, tänker ni. Ah faktiskt. Ska nämligen ta tåget till Östersund och biljetten ligger på min kära telefon. Att jag hade otur visste jag redan men snälla nån? Dessutom ska jag byta tåg i Sundsvall och det låter i mina öron rätt orimligt att en iPhone på 4% håller sig vaken till klockan 18. Skrattretande.​ EDIT: Sitter på tåget och har 72% batteri. Det är en chihuahua som slickar på mina skor och killarna bredvid dricker öl och äter illaluktande mackor.

Jobbade sent igår. Fick stå i kassan en del och sen kom la familia för att käka. De blev stolta över lilla Josefiné så jag är nöjd. Kom hem med hungrig mage, såg en hemsk dokumentär om självmord och grät sedan oavbrutet på vardagsrumsgolvet. Det är bara sån jag är. Andades tungt, tog en varm dusch, skrubbade ansiktet och somnade intill mamma vid elvatiden. Gillar att gömma kalla tår i hennes knäveck. Det är bara sån jag är.

Längtar ihjäl mig efter Östersund. Ska bli så kul att ikväll (om jag kommer iväg nu vill säga ...) spela spel och dessutom få skjuts av bästa Emma som tagit körkort medan jag varit borta. Imorgon ska vi på morgonen fira Alma som fyllde 18 igår och på kvällen fira Alicia som fyller imorgon. Valborg vankas på söndag och det är orimligt hur fort tiden går. Minns förra årets Valborg som igår. Vi skrattade och rökte på Selmas balkong. Jag drack vin ur en pet-flaska och viskade till Ella att hon var tvungen att bjuda Linus på vårfesten. Alicia satt i köket och på nattbussen fick hela Östersund höra mig fylleskrattasjungasmsaringaskrattaigen. Det var den natten som jag drömde om honom för första gången.

Köpte en sallad på ett hemköp vid Hornstull. Såg en fin kille som väntade på tunnelbanan. Han bar en stor tavelram och hade blommor i ryggsäcken. Ring mig? Eller nej, har ändå inget batteri.


Likes

Comments

"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är"

Du tycker att jag pratar för mycket och jag gillar hur dina läppar ter sig när du dricker öl.

*

Det är livsfarligt att bli kär, särskilt nu. Jag får inte bli kär. Jag hinner inte bli kär. Jag kan inte bli kär.

Jag blir kär.

*

Varför ens vara i behov av någon när jag kan leva lyckligt på egen hand? Eller kan jag det?

*

Pappa bygger en restaurang och den går fort i konturs. Relationer kan också gå i konkurs. Vi bara står där som en öde lokal och ingen vet ens att vi funnits.

*

Måste ta en omväg hem den sommarnatten för om jag passerar platsen där det hände så kommer jag förstå att allt inte bara varit en mardröm.

*

Är du vaken? Snälla säg att du är vaken! (men du sov)

*

Simmade i det kalla vattnet och tänkte att jag allra helst vill dö i vatten om jag får välja.

*

Fan vad vi skrattade.

*

Hon skickar en bild på dig som din kompis lagt ut och skriver "kolla han till höger, han är ju hur söt som helst".

(ni två kysser varandra allt oftare och jag borde ha sagt något redan från början. Du är hur söt som helst men redan min)

*

Hittar min gamla dagbok i en låda och suckar av förtvivlan när ditt telefonnummer står skrivet på första uppslaget. Jag kommer alltid att kunna ringa.

*

Saknaden finns där men jag låtsas som motsatsen.

*

Tiden går och jag blir trygg i den jag är. Den utan din närvaro. 

Har du hört det senaste? Jag minns inte alla detaljer längre.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Precis kommit i säng. Dagen har varit jobbig men fin och skrattig på något vis ändå. Vill mest att denna vecka ska vara slut så varje kväll är typ en vinst. Imorgon är det skola mellan 9-14 och klockan 15 börjar jag jobba. Det känns mycket bättre än förra veckan då jag var hur nervös som helst. Givetvis är det stressigt och oklart nu också men jag har sänkt mina ambitioner och tänkt att jag faktiskt kan klara detta bara av att vara en helt vanlig människa.

Att åka till Östersund på fredag känns behövligare än nånsin. Vill inte se Stockholm just nu. Ska bli skönt att skratta höga skratt, fira Valborg och dessutom bästa Alicia som fyller 18. Det är helt overkligt egentligen. Tiden bara springer förbi!

Drack äckligt te, kollade mattevideos på youtube och speglade mig i en klänning instoppad i ett par jeans. Det är klurigt att veta hur man ska vara, vem man ska vara. Jag tackar mig själv för att jag ändå vet vem jag vill vara, även om det ibland är svårt att uppnå detta.

Har inte drömt mardrömmar på några nätter nu. Det är läskigt för jag är så van, har byggt upp murar. Saknar vissa händer och minns knappt andra. Har inte lika ont utan känner mig mer stark. Vill skicka blombud till alla fantastiska människor som finns där i allt elände. Är ack så synd pank.

Kom ihåg mig när du glömt bort alla andra.

Likes

Comments

Tror du att det varierar vilka kroppar som är "inne" och inte? Förut var det liksom mer hype kring att vara smal medan kurvor uppmärksammas nu? Jag tror att det kan uppfattas lite som att kroppar går i trender men jag tror snarare att det blivit ett bredare spektrum kring vad som är en "snygg kropp". Att vara smal har ju alltid setts som något positivt och det gör det ju fortfarande. Skillnaden är väl att feminismen uppmärksammat att alla kroppar är perfekta som dem är, vilket har lett till att vad som är en "snygg kropp" mer har blivit en definitionsfråga än en norm. Alla kroppar rockar!

Vilka är dina bästa respektive sämsta egenskaper? Mina bästa är nog att jag är väldigt framåt och pratglad samt att jag anses lätt att kunna vända sig till om något är jobbigt. Mina sämsta egenskaper måste vara mitt dåliga tålamod, att jag stressar upp över småsaker eller att jag alltid prioriterar andra före mig själv (jobbar på det!).

Vem är din absoluta bästa vän? Om du bara får välja en! Oj. Tycker inte om att "välja" på det viset eftersom att jag har en bunt bästa vänner som jag älskar innerligt. Men Ida är väl den jag ringer först.

Varför gillar du att skriva? Det är något med att skriva som får hela min kropp att bli lugn och känna glädje. Älskar att uttrycka mig i skrift och känner att det är min portal för att dels bearbeta känslor, dels komma i bättre relation till mig själv. När man frågar någon varför hen gillar det hen brinner för så tror jag att alla svar liknar varandra. Man känner sig helt enkelt som en bättre människa.

Minns du den första gången du fick en text publicerad? Hur var det? Jag minns varje liten detalj. Det var efter resan till Polen som jag skrev ett brev och skickade det till en utav ledarna i gruppen. Meningen var mest att jag skulle läsa upp brevet för gruppen eftersom det handlade om resan och mina känslor kring den. Men så en morgon vaknade jag av att ledaren hade skrivit till mig och berättade att en journalist hade kommit över mitt brev och ville publicera det i en tidning. Hon undrade om det var okej och jag minns att hon skrev att det kunde vara en bra möjlighet för mig men jag hade redan tveklöst skrivit "JAAAA".

Vad för människor drar du dig till? Tenderar att gilla människor som är lättsamma och leder mig till skratt. För en djupare relation gillar jag människor som jag kan föra bra samtal med och som kan lyssna om jag behöver prata.

Vill du bo i Stockholm hela livet och när tänker du flytta hemifrån? Jag vill i alla fall bo här ett bra tag till men någon gång i livet vore det kul att flytta utomlands också. Vet ännu inte om jag ska studera i Stockholm eller Uppsala och det lär påverka rätt mycket huruvida jag stannar eller inte. Pluggar jag i Stockholm så kommer jag nog att bo hemma men blir det exempelvis Uppsala så får jag ju lov att flytta hemifrån.

Vad är det bästa du vet? Att skratta och att känna sig behövd och värdefull.

Har du något motto du lever efter? Först och främst att jag alltid ska vara ärlig och säga hur jag känner men så även KBK (kör bara kör).

Likes

Comments

Det är en mörk himmel ikväll. Balkongfönstret täcks av tusentals regndroppar. Alla rinner neråt. Hela min kropp är kall och tom. Mamma äter äppelbitar med kanel. Det luktar fint fastän inget idag är något annat än fult och oäkta.

Tre timmar senare.

Mitt liv saknade nästan mening men nu kom den åter. Ett enda meddelande som plötsligt vände upp och ner på hela min verklighet. Allt ska bli som det borde.

Likes

Comments

Helt fucked up som individer men med flätade fingrar så såg dem söta ut. De skrattade högt tillsammans och delade på en Magnum trots att det var februari. Många i staden sa att såna som dem skulle man lämna ifred. Ändå blev jag nyfiken. Tog i hand med honom på en hemmafest och fick svårt att andas när jag såg dem kyssas. Han sa att min jeansjacka var vrålsnygg. Jag sa att han förtjänade bättre än henne.

-

Likes

Comments

Den dyker upp igen fastän man tror att man har läget under kontroll. Den där tanken som kräver en reflektion. Vissa tankar bara sveper förbi utan något egentligt syfte. Andra tankar måste bearbetas och ifrågasättas. Det är såna tankar man minns. Det är såna tankar som man ibland avskyr.

Min hypotes om livets mening: finna försoning mellan det lilla barnet i själen och den nuvarande skepnaden som tagit form utefter alla prövningar längs vägen.

Vi ter oss alltid annorlunda beroende på sällskap. Vi drar oss till de människor som per automatik förändrar oss själva till det bättre. Jag avskydde brunetten på högstadiet för att jag i hennes närhet; betedde mig på ett sätt jag inte föredrar. Jag älskar honom så innerligt för att jag i hans närhet kan vara just precis vem jag vill vara och känner mig stolt över. Hur skulle jag bli i sällskap med någon som lockar fram sidor av mig själv som jag önskar att jag inte hade? Är alla goda människor benägna att handla ont i fel sällskap? I såna fall så vill jag stanna inne resten av livet. Inte låta skadas. Om än jag vet att det är så man skadas som mest.

Att sakna är det värsta jag vet och att längta är det bästa. När jag saknar så handlar det alltid om det förflutna. Jag saknar specifika händelser och innerst inne vet jag att dem aldrig kommer åter. Det skaver innanför bröstkorgen och igår klockan 23:46 låg jag under täcket och tänkte att den psykiska smärtan ibland förvandlar sig till en fysisk. Jag saknar hur du brukade fråga mig om jag mådde bra. Saknad gör ont för saknad handlar om det förflutna. Det förflutna är ogreppbart och oföränderligt. Längtan är vacker. Jag längtar till sommarens varma dagar för sol får mig att må bra. Jag längtar efter att skratta med Alicia för aldrig kittlas det i magen som då. Längtan ger mig energi och hopp. Det råder en insikt om att det är nyttigt att längta och farligt att sakna. Ändå gör jag bägge delarna kontinuerligt.

Jag ser hustaken och beundras av hur jag alltid älskat hustak. Hustak är det vackraste och farligaste som finns. Vår historia är speciell för att det bara var vi som delade den. Ibland önskade jag att hela världen såg oss men hustaket försvårade den önskan. Det var bara du och jag och kanske är det så magi skapas och stjärnor tänds. I vissa avseenden är hustak vackert men i barndomen så var det hustaket som blev den förfärliga fasaden. Att knytnävarna fick fortsätta att träffa hud berodde på att ingen kunde se vad som skedde innanför det där hustaket. Mitt vett viskar att även om vi hade bott i en skokartong utan lock så hade människor inte sett. Avskyvärt nog är det betydligt lättare att blunda än att faktiskt agera. Fönster fanns och skrek hördes. Det är bara lättare att blunda.

Idag fick jag skåda en aspekt som jag aldrig hade mött förut. Ibland känns det som att en händelse faktiskt bara har en synvinkel men innerst inne vet jag att såna fall är sällsynta. Jag var helt övertygad om att han hade tröttnat och inte ville ha något med mig att göra. Han som tog upp hela min tankekraft och för honom fanns jag bara ibland. När han såhär i efterhand blottar sin uppfattning så vet jag inte huruvida det är bäst att skratta eller gråta. Kanske kan vi bara skydda oss själva och kanske är det livsfarligt att öppna upp sig för en annan människa? Livsfarligt men det finaste som finns.

Solen gick precis ner och jag är rädd att någon ska fråga hur jag mår. Inte för att jag känner mig nedbruten. Inte för att jag är så lycklig att ord saknas. Inte för att jag ska brista ut i gråt. Inte för att jag ska skratta ironiskt. Mest bara för att jag helt saknar svar.

Likes

Comments

Sätt dig på min pakethållare och håll dina händer runt min midja. Jag lovar att cykla försiktigt!

Jag tror att det finns potential i vår gemensamma luft. Att baksidan av mina lår gillar tunnelbanans säte när den rullar mot dig. Att mitt skratt kan fylla dina tomrum och att dina händer kan torka mina tårar.

Du kommer att beundras när jag blottar alla mina sidor som jag egentligen inte gillar. Det är visst så. Andra människor älskar delarna av ens personlighet som man själv avskyr. Kan du visa dina? Bara lite.

En natt ska jag sätta mig upp i din nittiosäng och då kommer du att brista ut i tårar när jag berättar. Du vill inte förstå att jag har råkat ut för något sådant men den natten blir händelsen ett faktum. Det är så du vet att jag är speciell.

Mamma ska tro att jag är sur på henne för jag äter aldrig middag hemma längre. I det oklippta gräset lägger vi en filt och du skrattar när jag spiller potatissallad på dina skor. I min jeansjacka sitter jag lyckligare än någonsin.

Du kommer att fråga om jag vet vad jag känner men då fnittrar jag bara. Jag vet ingenting och det är just då man känner allt.

Vi ska bli varandras trygga punkt och fläta fingrar varje bussresa trots att nothing lasts forever.

Jag kommer älska hur din nacke luktar och hur ditt köksgolv knakar när jag ska gå upp på morgonen för att dricka vatten.

Sätt dig på min pakethållare och håll dina händer runt min midja. Jag lovar att cykla försiktigt!

Likes

Comments

Det är kallt.
Saker bildar högar runtomkring mig.
Stressen ligger redan som ett täcke över mig.
Ändå ligger jag bara kvar.
Fryser och gråter.
Tänker på hur det vore att åka igen.
Till en ny plats med nya människor.
Säga hejdå och bli sådär speciell som jag var då.
Skratta de sista skratten.
Strunta i att ställa in planer för det är nu eller aldrig.
Nu har jag varit här i 312 dagar och kan inte kalla mig själv nyinflyttad längre.
Kanske bara någon månad till.
Vill jag vara här eller vill jag åka?
Längtar bort men inte hem.
Alltså gamla hem.
Att vara där nu är inte som då.
Behöver så mycket mer.
Klarar inte av fnitter som fryser mig ute.
Människor som inte förstår.
Det är kallt.
Kallt fastän vintern är förbi och snön borta.
Kan varenda scen i vår film.
Dina repliker.
Mina repliker.
Slutet.
Kollar om och spolar tillbaka.
Det var aldrig kallt.

Likes

Comments

Sitter i sängen med trötta ben och ömma fötter. Tänkte äta varma mackor och dricka juice men orkade knappt borsta tänderna så det blev inget av det. Har med min bedrövliga förkylning härdat mig igenom både skola och jobb. Luktat salsa på fingrarna, glömt bort att stänga av diskmaskinen och lärt mig tusentals nya saker (bland annat att barn kastar nachos på golvet, att man kan hälla upp gräddfil fel på typ 6 olika sätt och att vissa kunder sitter kvar en halvtimme trots att vi stängt). Det känns i alla fall skönt att jag äntligen kommit igång nu. Det är så oerhört nyttigt att utsätta sig för situationer som ger en ångest och panik. Tips från coachen!

På bussen hem lyssnade jag på låten vars melodi får hårstråna på mina armar att resa sig. Det regnade ute och allt kändes så vardagligt fast utan det gråa och jobbiga. När jag i Östersund var rädd för flytten, så var det sånt här som kunde lugna mig. Tanken av att jag en dag skulle sitta på bussen hem och att det då också skulle kännas som att jag var på väg hem.

-

Det känns som att det var så längesen någon rörde mig. Alltså såklart har jag blivit kramad, nuddad och kanske till och med kysst. Men inte på ett sånt sätt att det känns. Ingen känsla. Inget djup.

-

Om jag bara inte hade skickat det där smset.

Likes

Comments

Intensiva andetag. Varma handflator. Kom lite närmare! Rufsigt hår och ögonfransar som kladdar. Aldrig ensam igen.

Ännu en gång dina fingrar i mitt hår. Det känns vackert och på riktigt. Schhh, smyg när du går ut.

Älska mig, snälla.

Det är tyst och tomt på min mobilskärm. Alla ringer. Alla utom du.

Du sätter dig bredvid någon annan på bussen. Nickar åt mig och då kliver jag av.

Mitt läppglans hamnar på din kind och du skrattar åt mina strumpor.

Vem är jag om inte du finns nära?

Det är kallt.

Glöm för guds skull inte bort mig. Mörka morgon. Ögonlock som särar på sig. Du vill vara ifred. Då går jag av på mitten.

Frusna händer. Allt vi sa till varandra har ingen mening längre. Inte nu när du är borta.

Intensiva andetag. Varma handflator. Kom lite närmare! Kortare hår och luktar inte som du. Aldrig ensam igen. Bara sönder.


Likes

Comments