"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är"

Det sveper en tystnad över rummet och jag sväljer min klump av saliv tills det är dags att göra ny. Sprickorna i ditt tak är identiska med dina inre monologer. Du vet nog varken vad du tänker eller vad du vill. Kanske letar du efter rätt beslut att fatta. Kanske får du i en hastig sekund för dig att du lever bättre utan mig. Decembermörkret och du säger att du har bestämt dig.

Jag river sönder alla papper. Varenda dikt som finns skriven. Varenda lapp du lämnat på köksbordet innan du sprungit ut ur lägenheten i riktning mot bussen. Allt som varit vi ligger i trehundrafjorton bitar på mitt sovrumsgolv och jag blundar för att slippa riskera att någon utav dem är läsbara.

Hur kan du leva vidare? Hur kan du dricka samma kaffe, köra samma bil och packa varor på samma lager? Hur kan du bo i samma lägenhet, sova i samma säng och bära samma jeans? Hur kan du sitta i samma bar, dricka samma öl och heja på samma fotbollslag? Hur kan du leva samma gamla liv som du gjorde när du och jag fortfarande fanns? Jag går nämligen sönder av att leva mitt för allt påminner om oss.

Duschstrålarna hugger liksom knivar mot min rygg. Kakelplattorna sitter i ett osymmetriskt mönster och jag saknar hur dina andetag bildade ångmoln på duschkabinens väggar. Hur du fick mig att skratta då vi grimaserade mot varandra iklädda bara handdukar. Nu står jag ensam och önskar att du också känner saknad när du duschar. Men det gör du nog inte.

Jag bär röda läppar och den vita skjortan som aldrig lämnade garderobshyllan förr. Nu sitter den tajt över min byst och nervositeten pumpar i min kropp. Det är dags för mig att försöka. Skratta högt, skratta mycket, skratta bort. Vingla fram på dansgolv och kanske presentera mig en gång för mycket. Beställa drinkar, smörja på nytt läppstift och kanske, bara kanske - dansa intill någon som luktar gott.

Natten är ännu ung men jag känner mig redan less. Skjortan är obekväm och läppstiftet borta. Min nyckelknippa sticker i min behå och på andra sidan gatan får jag syn på någon som är alldeles för lik dig. Min cigarett glöder mellan över och underläpp när hans huvud tittar efter bilar innan han joggar mot mitt håll. Han är du och finare än någonsin. Mitt hjärta slår fortare än det gjort på evigheter och jag gör allt för att spela lycklig. Du ser igenom mig som glas, harklar dig och får fram:

"Så du har saknat mig lika mycket som jag saknat dig?"

Om jag har!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vi älskar utan att prata med varandra.
Fjorton minuter och fyrtiofyra sekunder.
Jag lämnar ett avtryck på din huvudkudde och
önskar på något vis att den aldrig ska återgå till sin naturliga skepnad.
Du ger mig en hastig puss, ställer dig upp intill sängen och böjer dig sedan ner efter dina slitna jeans. Vid diskbänken dricker du mjölk ur förpackningen och jag trycker bort min bästa kompis trots att hon ringer tre gånger.
Ett sms rullar in: Har du snackat med honom?
Jag ger ifrån mig en suck, klipper med ögonfransarna och skriver att det inte fanns tid.
Egentligen vet jag bara inte hur jag ska säga det. För vi älskar utan att prata med varandra.

Likes

Comments

Här sitter jag i skräddarställning iklädd en tjocktröja jag fyndade från någon söt secondhand-butik för ett par timmar sedan. Vardagsrummets taklampa har en mönstrad skräm vilket gör att väggarna täcks av ett makalöst vackert skuggmönster. Trots att jag skådar detta mönster i princip varje kväll är det något extra just för den här stunden. Får för mig att mönstret gestaltar mänskligheten på något märkligt sätt. Varje liten del är värdelös i sin ensamhet men sammansatta händer något. Som med atomer. En atom kan vara och agera på ett sätt för att sedan i en sammansättning med andra atomer bli något helt annat. Hatar egentligen kemi men läran om huruvida atomer blir sammansatta joner är intressant ändå. Tror nämligen att det är snarlikt med oss människor. I vår ensamhet är vi någon och i sällskap med andra blir vi plötsligt någon helt annan. Fan vad jag måste lära mig mer om atomer.

Låt oss prata om dofter. En vän jag hade för längesen sa alltid att varje människa hade sex stycken dofter som hen aldrig glömmer. De tre bästa dofterna och de tre sämsta. Egentligen är det en ganska fin teori varesig den stämmer eller ej. När jag tänker efter finns det vissa dofter som jag kan tänka på och därefter veta precis hur de doftar medan det med andra krävs att jag känner den faktiska doften för att kunna associera eller få en subjektiv uppfattning. Okejdå! Mina tre favoritdofter är nyklippt gräs, mammas nacke och varma munkar från en vagn på torget. De värsta dofterna jag vet är avloppsdoften vid spärrarna på Gullmars, pappersbruket utanför Gävle och blandningen av rakvatten, whiskey och bakfylla. Hon hade kanske rätt ändå.

Är det något som gör mig frustrerad är det hur jag redan nu kan ha ångest inför att jag kommer ha ångest i höst och vinter. Låter larvigt men tänk själv; mörkret faller och läxor väller över en parallellt med att man varken hinner träna eller umgås med folk. Detta år kör vi dessutom en ny variant med ångest på grund av jobb, reseplaner, körkort och student. Mamma säger att jag ska ta allt som det kommer och inte ha så höga krav men här sitter jag med min lista på saker jag måste göra för att garantera att trean blir livets bästa år. Fan, spärra in mig. Tror jag behöver kära ner mig i någon som kan få mig riktigt jävla lugn. Bara en hand på axeln och sen är jag där.

Universums läskigaste schäfer bor i mitt bostadsområde vilket gör att jag småspringer till och från bussen varje dag. Ibland undrar jag om det skulle vara nyttigt att gå någon slags kurs i syfte att motverka min förbannade hundrädsla. Egentligen vill jag ju vara en sån där som stannar upp, hänger med underläppen och säger "men ååååå" varje gång en hund passerar på stan men istället är jag den som helst tar en omväg för att slippa riskera att den ska överfalla mig. Tänker på den som kom springandes genom buskarna för att bita i hennes lår eller den i byn jag kommer ifrån som attackerade en kvinna och en pojke och sist men inte minst den som flög över mig då jag cyklade till skolan en dag i nian. Tro mig, jag vet att det finns underbara och godhjärtade hundar i plural och vissa kan jag utan problem både klappa och gosa med men vad gäller okända hundar är jag livrädd. Drömmer alltså mardrömmar om att jag blir jagad av den där schäfern? Alla hundälskare skrattar patetiskt åt mig och tänker "hen ville bara hälsa", "hen ville bara leka" men alltså jag tar mig inte ifrån det här. Borde kanske skriva upp "sluta vara hundrädd" på listan inför trean men vi får se.

Jag sitter fortfarande i skräddarställning och är fortfarande iklädd mitt senaste fynd. Någon skrev för en stund sen att jag var söt som socker och jag himlade bara med ögonen för egentligen vill jag nog vara mer än så. Fastnar för de människor som ger andra sorters komplimanger. De som dröjer sig kvar.

(Den tjugofjärde juli och jag vaknade imorse och kände mig överlycklig utan anledning.)


Likes

Comments

23 april

Vi äter blodapelsiner i din säng och du frågar vilken som var min favoritlek som barn.

2 maj

Jag har klippt mig och frågar vad du tycker. " Du är fin vilket som" säger du och jag himlar med ögonen som svar.

14 maj

Din polare kysser mig och jag skriver i min dagbok att hans tunga kändes sträv och aningen vass. Över en kaffe förklarar du att jag måste sluta behandla dig som skit men jag möter dig bara med en frågande blick. Är vi på riktigt nu?

16 maj

Om man googlar mina symptom står det att jag är förälskad.

21 maj

Du byter saliv med någon annan och jag får ont i magen. Mitt täcke luktar fortfarande du och den natten får jag lov att ligga vaken ända tills gryningen.

29 maj

Jag tar i hand med din mamma och ler genererat när du presenterar mig som din speciella vän. Du har en ny affisch på sovrumsdörren och jag stryker mina fingrar över motivet. Jag frågar om du är kär i mig och du säger att jag redan vet svaret.

4 juni

Det luktar sommar i luften och mina fötter svettas i ett par slitna gamla skor. Vi går hand i hand genom en park och plötsligt kysser du mig. Det är första gången våra nyktra tungor cirkulerar runt in public.

18 juni

Du vill inte ha mig längre fast du sa att den här dagen aldrig skulle komma.

28 juni

Det svider i mina ögon och efter två tuggor pasta har min gaffel konstruerat en hel sjö av skinksås och jag tänker att jag nog dränker mig där. Mamma ställer sig upp och frågar när fan jag ska berätta vad som är problemet. Jag mumlar fram att hon inte fattar ett skit och den natten känns det som att livet är en enda stor misär för den ensamme.

7 juli

I baren frågar en kille artigt om han får bjuda på en drink och jag nickar stort och förtjusande tillbaka. Klockan är strax före midnatt och jag vet ännu inte att jag om några timmar ska spy hejdlöst och ringa dig sju gånger utan att få svar.

18 juli

Vi passerar varandra utan att heja och det gör ont ända in i benmärgen. Du har köpt ett par nya jeans och jag har börjat röka.

6 augusti

Nu har det gjort ont för sista gången.

Likes

Comments

Det finns många saker jag gillar med museum. Först och främst känslan av att något är bevarat, välbehållet. Tavlor varav vissa målades för evigheter sedan vilket gör hela grejen otroligt charmig. Inte nog med detta - tystnaden är fascinerande. Människor småpratar då och då men bara om det är något riktigt viktigt. Någon glömmer att stänga av blixten på kameran och en vakt kommer springandes. Alla är vi där av tusen olika skäl men ändå på något sätt av ett och samma. Nämligen för att förintas med ett förflutet. Andras såväl som vårt eget. Det är ju minsann anmärkningsvärt och bedårande!


Vi går vidare till nästa lägenhet. Människor är fulla redan i hallen och du viskar i mitt öra att om det blir tråkigt kan vi dra hem till dig. Jag knyter näven i fickan och hoppas innerligt att det ska vara universums tråkigaste hemmafest. Men det är det inte. Musiken är på perfekt volym och alla verkar glada. Ingen har hunnit dricka sig redlös därav varför varje liten kvadratcentimeter av det finslipade parkettgolvet klarat sig från spya. Du har rufsigt hår och en linneskjorta med två öppna knappar. Jag sitter i en skinnsoffa intill två jag knappt kan namnet på och en utav dem ger mig en burk öl och påpekar att jag ser alldeles för nykter ut. Du och jag får ögonkontakt en stund senare och då ler du frågande åt mitt håll. Som för att försäkra dig om att jag har det bra.

Klockan är 03:22 när du känner att det är dags att bege sig hemåt. Någon har spillt en rosa drink på din skjorta vilket gjort den transparent. Ditt bröst är synligt och jag ler generat då vi tackat, gett några kramar och smitit ut genom altandörren för att ta snabbaste vägen till busskuren. Du frågar om jag fryser, om jag haft en bra kväll och om jag vill åka hem till mig eller dig. Det krävs tålamod att låtsas fundera men ack vilken tur att jag har en bit kvar. Du säger med ett övertalande tonfall att vi kan koka te och se på någon bra gammal serie. Jag trycker fram ett "okejdå" fastän jag tänkt på ditt söta te ända sen imorse.

Där ligger vi. Du med din hand runt min midja och jag med en nacke som njuter av varje träffande andetag. På ditt sängbord står två tekoppar där bara några klunkar Earl Grey har druckits. Min tunga blev varm av vattnet och söt av honungen då du plötsligt satte dina läppar mot min hals. Känslan av pirr spred sig på bara en tredjedels sekund. Min rygg mot din madrass och dina försiktiga rörelser som fick mig att transporteras till en annan plats. Du är den finaste jag vet och där ligger vi. Bara du och jag. Hela natten.

Likes

Comments

Det luktar popcorn överallt och varenda en ser ut att må bra. Människor köar i fyrtio minuter för ett pirr i magen som varar i max fem. Ben som hänger ut i det tomma intet och hela Stockholm från ett fågelperspektiv. En nervös röst som når mina öron precis innan fallet: "Nu gick den sönder". Där och då tror man för en sekund att det är dags att dö och på något märkligt sätt känns det inte jobbigt utan rätt spännande. Ska man dö kan man ju i alla fall göra det i en karusell.

Efter grönan tog jag och Ida spårvagnen mot Kungsträdgården, trillade in på Fridays och femton minuter senare hade vi varsin pastatallrik framför ögonen. Spaning på servitörer, prat om hur svårt det är att spela säker när man är insecure deluxe och sist men inte minst betala 25 kronor i dricks för att känna sig lite mindre som ett snålt as. Espresso house fick stå för te och en liten dessert. På bussen hem valde vi låtar som ska finnas med i filmerna om våra liv.

Är det något som kan konstruera ett inre kaos i min hjärna är det när man redan har associerat något eller någon till en specifik händelse, situation eller plats och därefter tvingas flytta om. Låten som spelats i bakgrunden på en reklamfilm spelas plötsligt i högtalarna när du står och provar jeans. Precis som hallonsoda aldrig kan smaka läsk längre utan alltid får dig att tänka på den där vidriga groggen från en hemmafest förra sommaren. Rosorna du får i födelsedagspresent liknar buketten du la på en kista i höstas. Han heter samma sak som människan du kärade ner dig i. Det var det här som gjorde att det aldrig kunde bli han och jag. Har man hånglat, sovit efter fest och skrivit fyllesms till varandra är det svårt att plötsligt ta promenader, prata om rädslor och presenteras inför föräldrar.

Stanna snälla kvar där du alltid varit och som den du redan är och kanske kan vi då bli precis vad det var menat att vi skulle vara.

Likes

Comments

Helgen var bra. Mina täcken luktade Mathilda och det var alldeles för längesen den doften nådde mig om mornarna. För min del vankades det jobb både lördag och söndag men det rullade på rätt bra vilket kändes skönt och lite på tiden. Bosse fyllde 1 år i lördags därav varför jag efter jobbet skyndade mig till kalaset i svettiga kläder och ett uppsatt hår med doft av nachochips. Mamma och jag diskuterade en av de böcker som vi under sommaren turats om att läsa och det är alltid lika kul att dela reflektioner med någon som lägger märke till andra saker än en själv gör. Givande. Under Mathildas sista kväll här satt jag på badrumsgolvet då hon duschade och åt vindruvor samtidigt som vi pratade i mun på varandra. Det var fint.

Idag har det varit varmt i luften och vid ett flertal tillfällen har solen stekt mina axlar. Lisa och jag köpte plocksallad i Haninge Centrum innan vi tog oss vidare mot Årsta Havsbad. Det var himla härligt ändå! Ligga med saltvatten i håret, sand mellan tårna och snacka om hur konstiga killar kan vara emellanåt. Blir nästan varm i hjärtat när jag tänker på att jag såg L i matsalen förra hösten och sa för mig själv att hon var sjuhelvetes vacker. Nu är vi kompisar och fanimej vad livet kan förvåna en ibland.

Min kropp luktar brun-utan-sol och mina naglar är nymålade. Röda naglar känns jävligt jag även om jag bortsett från senaste veckan inte har haft mina naglar målade på flera år. På kroppen har jag mina fulaste men skönaste brallor och intill mig ligger de två tröjor jag idag lyckades fynda. Tänkte inviga den gula imorgon då jag och Ida ska ta Gröna Lund med storm. Vill verkligen bli pirrig i magen av flygande mattan och ta fina bilder på bergochdalbanor och chokladhjul. Något som är viktigt är att bara vara med bra människor på nöjesfält. Är man med elakingar där kan hela grejen sumpas och det är åtminstone inte jag beredd att riskera.

- Har du kvar den där gamla cd-skivan som vi lyssnade sönder förra året? frågar han mig.

- Ingen aning, kanske på vinden! säger jag trots att jag ser den på mitt sängbord varje kväll.

- Allt var så enkelt då, visst?

- Definiera enkelt men ja, det var fint.

- Enkelt är fint!

- Bara ibland!


Likes

Comments

Människor är glada. Kastar en plastboll i en pool med starka lysen. Natten är varken ung eller gammal. Han sitter mittemot mig på övervåningen. Frågar varför jag gillar att skriva. Det är första gången någon frågar på det viset.
-
Du och jag ska dansa dödsdansen tillsammans. Vi ska virra in oss i serpentiner och snurra tills vi faller. Skrika i varje refräng. Tappa bort oss i verserna. Sluddra, skratta, sjunga. Hålla händer. Ramla av barstolar. Hångla mycket, hångla länge. Dansa tills vi dör.
-
Applåder är det finaste jag vet. En enda klapp som sprider sig till ett sjuhelvetes ljud. Håren på mina armar reser sig. Applådera! Applådera! För oss! För det vi aldrig fick! För det vi aldrig blev! För er! För dig! För mig! För livet! För döden! För sorg! För lycka! Applådera!
-
Framför mig är en bild på henne och dig. En bild på er tillsammans. Plötsligt kan jag minnas din ryggtemperatur. Din utsökta doft. Ditt skratt. Dina fingrar på förbjudna platser. Jag minns plötsligt allt och då slår det mig. Jag har aldrig sett dig så lycklig som nu.
-
Jag tittar på kassans display var femte minut. Tänker att om några jävla timmar är jag i Paris eller i din famn. Helst både och. Du måste sluta förtrolla mig. Jag tappar bort mitt förstånd då du säger att jag är fin.

Likes

Comments

Här ligger jag med trötta ben i nytvättade lakan. Idag har jag tänkt på Paris säkert hundra gånger och jag förstår inte hur jag plötsligt kunde bli besatt? Drömmen har alltid funnits där men nu kan jag inte tänka på något annat. Hursomhelst har jag med versaler skrivit på min lista för trean (håller på att skriva den galnaste listan med saker som jag måste göra innan studenten): BOKA RESA TILL PARIS! Nästa sommar åker jag, det är inte mer med det.

Den senaste månaden har jag bara letat efter böcker där någon karaktär har samma plan som jag (det vill säga rymma till en vacker och felfri stad efter studenten). Vad jag gillar är att nästan alla berättelser gestaltar tiden innan personen åker. Drömtiden. Den jag är i nu. Oftast sker själva resan på sista sidan och det gör mig ännu mer exalterad. Vill andas nybakat och cigarettrök från uteserveringar. Dansa mig svettig med röda läppar och kanske köpa en billig tavla som ser dyr ut. Åka till Eiffeltornet och göra allt förutom att ta en sån där typsik turistbild. Skriva om varenda dag och aldrig ta sovmorgon. Aldrig sova bort en enda fransk sekund. De är för värdefulla.

När jag var liten läste jag alltid Le Petit Prince i mitt sovrum med fina ljusblåa tapeter. Jag grät av lycka då jag fick franska som modernt språk i sexan och de första åren gick strålande. Medan andra skrev veckans glosor på sina handleder satt jag framför läroboken med ambitiösa ögon. Men så hände något. Allting handlade plötsligt om att vara cool. Det skulle skolkas och det skulle rökas och det skulle skrattas och det skulle göra precis allt förutom att läsa den där boken jag älskade innerligt. Nian kom och jag var deprimerad. Hoppade av franskan och gick ut nian med ett F i ämnet jag hade älskat mest. Min resa till Paris ska bli min högstadiehämnd.

På min kropp har jag de bästa byxor jag vet och en tjocktröja jag fyndade tidigare dag. Prislappen kliar i min nacke och jag undrar om det ens finns något att vara ledsen över i Paris? Kanske att det är fullsatt på den bästa restaurangen eller att man spiller ut det röda nagellacket på en krämvit filt? Det spelar liksom ingen roll. Allt jag kommer att skriva därborta kommer att bli fint för det är en sån stad där man kan skriva om allt man ser och vips är varje dikt magisk.

Är kanske en aning desperat då jag kollar på fina franska lägenheter och fantiserar mig bort till kyssar på halsen någonstans i en gränd. Inte äcklig och läskig gränd utan fransk gränd där man får hemliga kyssar av män som bär linneskjorta. Ska tänka på detta varje gång jag jobbar och tänker att det inte är värt det.

Snart är jag där.

Likes

Comments

Viker taxöron i mina böcker och ser hur de lever loppan flera mil härifrån medan jag dör av tristess. Mörkret har precis kommit och för en stund sen hittade jag en gammal dikt från den tiden då det fanns oerhört mycket att skriva dikter om. En hals som luktade gott och en mycket krånglig jargong som emellan åt var svår att förstå sig på. Det hängde andra gardiner i mitt rum under den här tiden. Faktum är att det var ett helt annat rum med en helt annan luft. På sängbordet låg förvisso en nyinköpt diktsamling och jag minns hur han lyfte upp boken, skummade igenom ett par sidor och sen frågade om det var sånt där jag gillade att läsa.

Är det något jag ofta tänker på är det teorin om att kärleken mellan två människor ska vara menad att hålla för alltid. Egentligen hatar jag att säga vad jag tycker i den här frågan för jag vet att många (givetvis de som är kära) kan reagera starkt. Kanske framstår jag som en negativ människa med en cynisk världsbild? Hela livet har jag tveklöst trott på evig kärlek och egentagen undrar jag varför. Visserligen låter det utomordentligt vackert - att älska någon tills det liksom inte går att älska längre. Nuförtiden har jag dock blivit mer tveksam. Ibland får jag för mig att det är någon slags realistisk våg som tagit ner mig. Jag tror på evig kärlek, det är inte det som är min poäng. Vad jag menar är att det i somliga fall kan vara onödigt att sträva efter den.

Ibland när jag sitter intill mina vänner vet jag inte hur jag ska bete mig. De är sjutton eller arton år gamla och tror helhjärtat på att de kommer älska samma person resten av livet. Jag känner mig som en ond människa när jag sitter där med en gaffel mellan över och underläpp och tänker att nu har kärlekens naiva nät fångat dem. För visst kan man träffas som sjuttonåringar och vara tillsammans livet ut men är det vad man vill då? Vill jag träffa någon imorgon som sen ska följa mig genom precis allt? Nu kanske ni tänker att jag förmodligen inte har varit kär på riktigt men då ska jag kontra med att det har jag visst! Min säkerligen känslokalla och skeva syn på detta leder helt enkelt fram till teorin om att bara för att något inte är evig kärlek, kan det ändå vara äkta.

Jag tänker tillbaka på den tvåsamhet som kommit mig allra närmast hjärtat. Han som tog upp den där diktsamlingen och frågade mig om det var sånt där jag gillade att läsa. Från den allra första gången jag såg honom förstod jag att vad jag än kommer att bygga upp tillsammans med den här personen, kommer det att bli provisoriskt. Temporärt. Oddsen stod klara redan från början och jag hade ännu inte vågat tro att han ens skulle ge mig en ynka blick. Men så gjorde han det. Jag levde i en bubbla med overklighetskänslor för när tidigare i livet hade jag kunnat tro att något sånt här skulle kunna ske? Jag var ju jag och han var ju HAN! Hursomhelst upplevde jag några fantastiska stunder tillsammans med den här människan och växte på samma gång som jag krympte och försvann bort i universum.

Fjorton månader sen jag såg honom för första gången och där sitter jag i framsätet på en stor bil. Jag ser honom på håll. Han har förändrats sen sist. Jag också. Det är något med hur jag med säkerhet vet att varje gång jag vänder blicken ifrån, tittar han mot mitt håll. Jag låtsas såklart som ingenting fastän jag vill slänga upp bildörren, hoppa över staketet och springa fram för att undersöka om den där halsen luktar som den en gång gjorde. Där sitter jag fastklistrad mot skinnsätet och får en abstrakt smäll över bröstet. Det slår mig att det vi hade visst var äkta kärlek. Det var så jävla äkta det kan vara! Där och då spelade det helt plötsligt ingen roll att det aldrig blev någon evighet. För evig och äkta kärlek är inte samma sak även om de i vissa avseenden kan gå hand i hand.

Glöm aldrig att det viktigaste du kan dela med en annan människa är en sekund!

Likes

Comments

Hur gammal var du när du lärde dig att skriva?

Lärde mig läsa då jag var 4 tack vare att mamma är största bokmalen och skrivandet kom väl ett par år därefter.

Tycker du om att skriva uppsatser i skolan?

Ja! Hurrar typ varje gång det är dags för uppsats. Prov är tråkigt.

Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt?

Skriftlig måste jag säga även om jag är en jäkel på att surra.

Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande.

Jag har skrivit dagbok under flera perioder i mitt liv även om tålamodet ständigt sett till att det inte blivit något långvarigt. Ibland brukar jag tvinga mig själv till att skriva dagbok för jag vet hur kul det är att läsa i efterhand. Skrev mycket dagbok under mitt sista halvår i Östersund mest för att dokumentära "det där livet" för allra sista gången. Eftersom jag bloggat i evigheter har det blivit någon slags ersättning för dagbok även om jag här är mer personlig och i dagböcker mer privat.

Har du en “skrivförebild”? Vem?
Största skrivförebilden är nog Karin Boye eller Edith Södergran men det känns typ överdrivet standard att svara dem? Har aldrig haft någon direkt idoldyrkan vad gäller skrivandet, alltså aldrig försökt att efterlikna eller konkurrera med någon. Snarare att jag hela tiden tävlar mot verk jag tidigare skrivit och det är väl på det viset jag blivit bättre.

Vänsterhänt eller högerhänt?
Höger men en fun fact är att jag som yngre ville vara vänsterhänt pga det är mer unikt (skrev berättelser med vänsterhanden för att träna men det blev oläsliga gestaltningar dessvärre).

Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? (Skriver du snabbt? Långsamt? Kontrolläser du din text under skrivandets gång eller efteråt? Kontrolläser du överhuvudtaget? Skriver du bra under press t.ex. om du har en deadline? Skriver du kortfattat eller har du svårt att begränsa dig? Föredrar du att skriva på dator eller för hand?)
Först och främst skriver jag nästan alltid digitalt av den simpa anledningen att mina tankar går fortare än vad min hand och en penna gör tillsammans. Min styrka är att jag har en rätt bred "kompetens" vilket kan underlätta i många vardagliga situationer. Det jag menar är att jag inte endast kan skriva en bra dikt utan likväl en debattartikel, ett skolarbete eller ett rim till en födelsedagsfest. Jag jobbar väldigt snabbt vilket kan vara det absolut bästa och det absolut sämsta med min skrivkaraktär. Det underlättar eftersom jag gillar att jobba under press då jag vet att jag på några timmar ofta får fram något riktigt bra. Det komplicerar då jag många gånger kan slänga fram texter utan att de egentligen är särskilt välarbetade. Allt jag skriver här på bloggen är mitt "snabbskriv" det vill säga sånt jag skriver på bussen, i sängen eller vid frukosten. Mina välarbetade texter är sånt som jag inte föredrar att dela med mig av. Vet egentligen inte varför men är en slafsmaja och borde träna på att vara mer noggrann då jag skriver.

Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med?
Fan vad svår! Det går ofta i perioder för mig och tyvärr (!!) blir jag så in i helvete påverkad av vad andra tycker, det liksom präglar min egen uppfattning. Har jag skrivit något som jag helhjärtat gillar men som sen ingen varken gillar eller kommenterar får jag för mig att shit, det här var ingen bra text! Därför har texter som jag fått bra respons på (debattartikeln på SVT och "brev till mina före detta älskare" exempelvis) per automatik blivit mina egna favoriter. Otroligt luddigt svar men det finns några guldkorn fast ingen direkt på rak arm utan det är snarare när jag går tillbaka och läser gamla verk som jag kan hitta en och annan goding.

Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det?
Under en period det här året hade jag mitt livs första rejäla skrivkramp vilket jag återkom till i typ varje inlägg. Vet egentligen inte varför det gjorde mig så nedstämd men antar att jag alltid varit van vid att kunna uttrycka mig och då det bara står stilla känns det lite som att allt man lever för bara suddas bort framför ögonen på en. Låter säkerligen inte som en big deal men får likna det med att en idrottsmänniska skadar sig för det kändes som jag tror att det känns för dem. Ständig frustration!

Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför?

När jag läste "Tisdagarna med Morrie" och "Det handlar om dig" kände jag en slags ångest bara för att två sådana fina verk redan var skrivna och min självkritiska röst inom mig sa att jag aldrig kommer att kunna skriva något likvärdigt. Det händer egentligen ganska ofta då jag läser något jag gillar att jag tänker typ "det där hade jag också kunnat komma på" men strax därefter brukar jag ifrågasätta mina hjärnspöken och tänka att fan i helvete vad man inte ska jämföra sig med någon annan.

Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv) ?

Antingen de texter som jag publicerar på min blogg, det vill säga slarviga känslofyllda texter som oftast handlar om kärlek. De är väldigt nyttiga för mig att skriva då jag ofta vår möjlighet att ventilera mig men jag anser att det bara blir huller om buller men av vad jag har hört så är det just att gestalta saknad, svek och pirr i magen som är min specialitet. Själv anser jag nog att det är debattartiklar eller brev som jag skriver allra bäst.

Feedback: Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma?
En gång sa en lärare åt mig att jag var tvungen att sluta komplicera allt så himla mycket. Att jag inte skulle blanda in metaforer som andra inte skulle förstå sig på och att jag kunde strunta i säkerligen hälften av alla ord jag hade tryckt in i dokumentet. Det gjorde så jävla ont på något vis och såklart slutade jag inte i att skriva på mitt sätt men däremot har jag alltid i åtanke "är denna rad relevant?".

Har du författardrömmar? Har du påbörjat en roman någon gång (och kanske avslutat den?)
Alltså JAA! De som känner mig får höra mig snacka om detta ständigt och se mig dregla framför bilder på bokmässan men alltså finns det något mer perfekt yrke? Vill det SÅ mycket att jag typ får hjärtklappning. Vad gäller roman har jag skrivit kanske 2 hela och en halv men jag lägger de alltid på "lager" för att återkomma och ge mig själv kritik och då inser jag att det inte är perfektion därav varför jag nu inte påbörjat någon på ett tag. Måste dessutom jobba lite på tålamodet.

Har du varit med i en skrivtävling?
Minns att jag skrev en novell i sexan som skulle representera min klass i en tävling för alla högstadieskolor i Sverige och den där jävla novellen hade jag högläsning med hela tiden för då var fröken fräken minsann nöjd. Kom för övrigt på tredje plats vilket inte är så pjåkigt. Utöver det har jag varit med i lite novelltävlingar då och då.

Har du blivit publicerad?
Ja och det är den bästa känslan!!

Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema?
Det blir mycket om kärlek eller kanske snarare olika relationer som handlar om kärlek. Överlag är det nog mest mina reflektioner kring livet och allt som hör till?

Vad tycker du är svårast med att skriva?
Att jag oerhört sällan blir helnöjd.

Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats?
Sängen, balkongen eller bussen hem från Gullmarsplan.

Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka?
Brukar snarare kalla mig själv ordpolis med tanke på att jag typ alltid rättar folk muntligt. Egentligen hatar jag att påpeka hur folk pratar men det sitter typ som en reflex för att jag helt enkelt bara vill att vi ska lära oss av varandra. Nuförtiden kan jag dock hålla tillbaka rätt ofta men då och då slinker det ur mig "henne, inte hon", "bättre än jag, inte bättre än mig" osv.

Gemensamma skrivprojekt: Är du duktig på att skriva tillsammans med andra t.ex. grupparbeten – eller föredrar du att skriva själv?
Föredrar verkligen att skriva själv.

Vilket språk föredrar du att skriva på?
Svenska! Tycker språket är himla underskattat för när en väl tagit sig ner på botten finns det extremt mycket skatter!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Mars. (Jag)

Din killkompis kan jonglera med fyra apelsiner och du säger att han alltid varit talangfull. Ditt födelsemärke precis ovanför käken, ditt rufsiga hår och dina vänliga ögon. Jag dricker en kopp kaffe i dina nittio centimeter IKEA och du frågar om jag är kittlig någonstans. En kvart senare har du kysst varje liten del av min kropp och jag fnittrar till då och då. Din mobilskärm lyser upp rummet varje gång jag är på väg att somna och den fjärde gången sneglar jag mot displayen. Människor skriver till dig för människor tycker om dig. Min mobilskärm är en svart spegel och inte ens min bästa vän undrar var jag är.

April. (får)

Lördagsnatt och vi sitter på en bar. Du viskar att jag är fin i uppsatt hår och jag viskar tillbaka att det är din tur att bjuda på cigg. Vi står under vilken vanlig aprilhimmel som helst men den här gången är jag rädd för mörkret. För människorna som passerar, för trottoarkanten och framförallt för dig. Där och då tar vi i hand. Vi svär en ed om att inte tycka om varandra på det sättet och på så vis kan vi samma natt somna utan hög puls. Jag är inte längre rädd för jag vet att jag aldrig bryter ett löfte.

Maj. (bara)

Det lyser i ditt sovrumsfönster den onsdagskvällen då jag passerar ditt hyreshus av en ren slump. Du skrev godnatt för två och en halv timme sen och jag undrar i en svag förtvivlan vad du gör vaken. Mitt okammade hår vilar på mina axlar när jag ska ta tunnelbanan hem från ett oerhört tröttsamt arbetspass. Mellan Sätra och Skärholmen slår det mig att du kanske dricker kaffe med någon annan. Att hennes lår är mindre och passar bättre in i din smala säng med gröna påslakan. Hon och du kanske inte har svurit någon ed. Mina handflator blir dyngsura och jag ber en okänd man om eld när jag klivit av och ställt mig på perrongen. Han undrar hur det är fatt när han får syn på min utsmetade mascara. Fråga inte, jag är komplicerad.

Juni. (inte)

Imorse när vi vaknade sa du att du drömde om mig och jag skrattade fastän det högg till i magen. Du får inte drömma om mig och det vet du! Ändå fortsätter jag att skratta. När klockan slår 13:22 har jag precis nypt tag i ditt underlakan och lämnat ifrån mig behagliga stön i ditt öra. Du går till köket för att koka nudlar och jag skriver i mina mobilanteckningar att jag undrar vad som händer om man sviker ett löfte.

Juli. (bli)

Det har gått fyra månader sen den allra första gången jag såg dig och än så länge har jag skött mig bra. Du också. Jag kysser dig, säger att jag behöver duscha eller låtsas sova varje gång jag får för mig att du är på väg att säga något farligt. Egentligen har jag ingen aning om vad du tänker och kanske är det just precis att vara ovetande som ger mig ett sjuhelvetes pirr? Äsch, det spelar ingen roll för vi båda vet spelreglerna. Att du ska säga farliga saker är egentligen bara en ren chansning. En risk jag inte är beredd att ta.

Augusti. (kär!)

Aj. Det sticker till i mina vader när jag springer längs brännässlor på en äng som gapar tomt. Luften är tjock och min överkropp naken. Det enda jag vet är att du är bakom mig. En meter? Trettio? Tusen? Spring inte ikapp mig, snälla! Vi har svurit en ed om att inte tycka om varandra på det sättet. Du får inte tycka om mig och jag får inte tycka om dig. Därför måste jag göra såhär. Jag är komplicerad, snälla förstå!

Likes

Comments

Att ligga i lakan som luktar hemma och förstå att det är den bästa doften av dem alla. Min teori är att mitt hem har en otroligt tydlig doft för varje gång någon kommer hit för första gången säger de i hallen "oj, här luktar det verkligen du". Vare sig de anser att doften är bra eller dålig är det åtminstone min favorit. Hemmadoften. Doften som jag vaknade till imorse när mamma la sin arm om min kropp och viskade att hon aldrig sover så gott som när vi sover tillsammans. Då vet jag att jag är hemma.

Till frukost kokade jag te (det som finns i en glasburk i tredje köksskåpet) och åt kvarg med äppelbitar och kanel. Mamma gav mig lite nya böcker i någon slags välkommen hem-present. På mitt sängbord står såklart också nyinköpta blommor, tror ingen förstår hur glad jag blir av dels fina blommor på sängbordet, dels att mamma är så oerhört snäll att hon typ jämt köper det åt mig. Söta rara underbara.

Jag ligger under en filt med spetstoppen jag fick av Alicia och känner efter hur jag mår. Jättebra! Tveklösa svar från både kropp och knopp. Trots att jag egentligen har massvis av saker att vara ledsen över känner jag att det finns oerhört mycket att lika gärna vara glad för. Jag är hemma!! Jag är frisk!! Jag är relativt brun (fejk men ändå)!! Jag har röda naglar!! Mamma mår bra!! Jag är ledig fram tills lördag!! Det behövdes nog ett breakdown på badrumsgolvet på Beckasinvägen igår för nu känns allt plötsligt fjäderlätt.

Planerna för dagen är ännu lite oklara. Antingen ska jag träna, packa upp mina väskor, städa rummet och bädda rent i sängen. Eller också ska jag duscha varmt med ansiktsmask, äta linschips och kolla på gamla Barbie-filmer som jag fick största suget efter igår kväll innan jag somnade. Vare sig det blir en produktiv dag eller ej ska jag se till att njuta för det är den elfte juli, jag är hemma och jag mår BRA!

Likes

Comments

Det känns som att verbet åka tåg har blivit en stor del utav mig. De senaste tretton månaderna har jag åkt mer tåg än nånsin och det känns som rutin att sitta såhär. Fönsterplats, glasögon, sköna byxor och en behaglig känsla i magen. Trötthet och hemlängtan på samma gång som en saknad redan tagit fart. Den här gången jag dessutom målade naglar vilket i princip aldrig händer. Alicia målade dem när jag låg i hennes säng och grät. Tänka sig vilket band vi bundit ihop sen den allra första gången vi träffades. Jag hade på mig en vit kabelstickad tröja och bar röda läppar. Hon mötte mig i dörröppningen endast iklädd bh och kramade mig ivrigt. Jag tänkte för en stund att det var patetiskt att vi skrev med samma kille för jag hade ingen chans. Hon var ju bedårande!

En hel vecka i Östersund har passerat och tiden har definitivt gått fort. Jag har dock hunnit med otroligt mycket vilket känns skönt. Det är så jäkla fint när folk liksom spärrar upp ögonen bara för att de får syn på mig. Som att jag är någon från en film fastän bara någon från ett annat liv. Fin känsla hur som.

Vad som alltid hör till när jag är på besök i Östersund är att jag glömmer bort att skriva. Det är inte det att jag saknar ord, tvärtom! Mina tankar väller över mig men det finns bara aldrig tid för att ventilera. Därför passar det perfekt med en tågresa såhär efter en vecka med kramar, prat, skratt och lite tårar då och då. 6 timmar borde räcka för att få utlopp kan man tycka.

(FAN VAD HAN ÄR FIN!!!!!!!!!!!!! Får panik för jag kan inte bli betuttad i någon nu när allt känns lite jävla stabilt för en gångs skull)

Likes

Comments

Vi sitter i baksätet och är taggade till tusen. Håren är lockade och ögonfransarna mörka och böjda. Musik dånar mellan de fem skinnsätena och vi är medvetna om att det ska bli en vacker kväll. Bilen rullar ner på fel infart därav varför vi måste springa genom någons tomt för att komma fram. Där står en lada iklädd rosa ballonger och hon med den tajta vita klänningen kramar oss och tar emot en bukett nyinköpta blommor. Människor är glada och bålen farligt god. Vi sjunger en egenskriven låt och leker lekar. Grillar kyckling som inte hunnit bli marinerad och får chokladtårta runt läppen. Dricker vin blandat med sprite på samma ställe där vi senare på kvällen ska sitta på huk och kissa.

Mina nya jeans fastnar i en kvist som river mina knän och då nästan alla kroppar kläs i badkläder är det dags att trängas i en badtunna med kokande hett vatten. Mellan varven springer jag till sjön för att svalka mig och tillsammans med en fin blondin tar vi en kanot ut på ett egentligen ganska okänt vatten. Jag är dålig på att paddla men det spelar ingen roll när en blöt flytväst sitter löst över en nästintill naken kropp och en burk med cider tappar balansen längst bak. Han hoppar i och vi välter. Stenar får mina fotsulor att svida och plötsligt har natten kommit till den tid då allt som gjort en berusad inte riktigt får plats i kroppen. Där sitter jag med blött hår, en stickad tröja och relativt dålig andedräkt. Undrar i min förtvivlan var du är.

På ett trappsteg får vi stickor i skinkorna och jag gråter hejdlöst. Natthimlen och mina berusade fingrar som i desperata försök ringer till människor som kanske, bara kanske ska förstå. Han vill inte prata med mig och hur ska jag då kunna lukta gott i håret och ha ett skrattigt tonfall? Plötsligt gråter hon också och sen även hon. Där sitter vi i något som säkerligen bara är några minuter men vad som känns som ett helt liv. Luften är förgiftad och susar genom trädkronorna. De andra är fortfarande i full gång med festligheterna men dessvärre är min energi slut. Så småningom sitter jag på en köksstol och ber om ett glas vatten. En utav mina vänner säger att jag är vilsen och det gör mig desto mer förvirrad. Kom och se, hon som inte kan hantera besvikelser.

Vi grillar korv men orkar inte vänta utan äter den rå. Med bröd, mycket ketchup och rostad lök. Linserna är uttagna och mitt synfält suddigt. Jag ropar godnatt och tar fart mot friggeboden där jag slänger av mig de blöta och skitiga skorna. Intill min bästa vän och en annan fin på A somnar jag med en bedrövlig magsmärta och en känsla av att jag vilken sekund som helst ska behöva springa ut för att spy. Istället ligger jag med hennes hand i min och ett örngott som hunnit bli fuktigt och tänker att det här är sista gången jag somnar med en längtan som hugger till i bröstet. Varför? För jag har längtat ihjäl mig utan nytta.

Det är en tidig morgon och världen är dimmig. Det ligger en abstrakt tyngd över vattenytan när vi promenerar ut i tysta steg för att inte väcka de andra. Några sover i tält och andra på soffor. Det känns i våra kroppar som att vi inte har sovit på evigheter och jag undrar hur något så litet kan förändra en helhetsupplevelse. Ölburkar står utspridda på tomten och jag ber de två att ta det lugnt för jag ser ju ingenting. Plötsligt sitter vi i samma baksäte som för ett par timmar sen men den här gången är hela världen annorlunda. Musiken är av och det råder en obehaglig tystnad som får den fjärde personen i bilen att undra vad det är som har hänt. Jag lägger en vit filt över min frusna kropp och i framsätet sitter den tröttaste av oss. Hon ska jobba klockan 9 och spiller juice på sätet. Vi åker genom samma gamla stad som alltid men den här gången längtar jag hem. Till Stockholm, till min egna säng och hem till mamma. Nästa gång jag vaknar är klockan 14:11 och det är då det slår mig: när det ska bli en vacker kväll kan vilket hjärta som helst gå i tusen bitar. Vare sig det är mitt eller någons annan så kan jag åtminstone konstatera att det gör ont. Riktigt jävla ont. Glitter blir till huggande knivar och skratt till provocerande bakgrundsljud. Rop på hjälp och en kväll som denna är det aldrig någon som hör.

Likes

Comments

Läser och hör om människor som mår dåligt. Ångest som klättrar i deras kroppar och en instabil självkänsla som dyker upp om natten. Om vissna blommor och färglösa dagar. Liv som väntar. Liv som inte vill levas.

Här ligger jag under ett rosa täcke i en husvagn intill min allra bästa vän och livet är minsann inte alls särskilt pjåkigt. Det finns ett pirr i min mage fastän anledningen är vag och samtidigt gör den mig rädd. Ändå ler jag. Jag ler för att jag får kramar och för att jag känner mig älskad. Egentligen är ingenting fel just just just nu. Då jag ligger här, intill A som precis somnat igen.

Ibland kan jag nästintill skämmas över att jag mår bra vilket är vansinne. Det kan väl ändå räcka med att jag vid vissa tidpunkter i livet mår supermegadåligt? Å andra sidan ska det aldrig ens vara skamligt att må bra? Det är väl ändå vad den eviga strävan handlar om? Att sluta upp lycklig.

Har kommit in i en period då jag tänker positivt och att allting egentligen har sin mening. Hur än knasig den kan vara. Det handlar bara om att sätta sig upp i sängen och försöka att hitta åtminstone en bra sak med livet. Har man en så har man en ordentlig anledning att sätta sig upp och ta an dagen just precis så entusiastiskt som man alltid borde. Har man ingen så kan man kanske leta upp en under dagen. Jag tänker nämligen ständigt på att alla människor som dör inte har ett val. Valet som jag vaknar med varje morgon. Leva eller dö? Vi måste alltid välja livet för det är det dyrbaraste vi har!!

JAG MÅR BRA!!!!!!!! (Och det ska du också göra!!)

Likes

Comments

Min kropp svider och jag vill gå av mitt itu,

jag känner hur svetten närmar sig,

någon gång ska jag försöka att förtränga,

försöka att tänka att det inte spelar någon roll,

att jag kan vara en fin människa ändå,

vara den jag är fast bättre,

fastän min inre röst berättar det för mig konstant,

ett faktum värre än alla andra,

det faktum att jag är hälften honom.



.

Likes

Comments

Jag är så jävla less på att bli behandlad som skräp.
Skamliga värld.
Ta mig bort.

Likes

Comments

Hustak klädda i svarta plåtbrickor. Solljuset studsar mellan tegelväggarna och uppifrån ser världen aningen mer hanterbar ut. Mina skinkor bränner fast mot plåten och det svider på vägen hem. Cykelsadeln gör det bara värre och i duschen tar det fyra långa minuter att återfå känseln. Kakelplattorna i mitt badrum är i olika färger och sitter i ett skevt mönster jag inte hunnit förstå mig på än. Duschkabinens väggar täcks av stora ångmoln och mina fingertoppar pressas mot glaset och skriver dina initialer med tydliga versaler.

I hörnet av rummet med parkettgolv finns en liten säng med resårmadrass. De två huvudkuddarna ligger orörda sen imorse och ditt bakhuvuds avtryck får mitt billiga örngott att bli värt en förmögenhet. Fastän din doft egentligen är borta kan jag ana hur det finns kvar fragment av den i luften. I mina rörelser och i spegelglaset. Jag tänker att när du lämnar mig så kommer jag aldrig att kunna röra min kudde igen. Aldrig vädra i rummet.

Dina vänner dricker öl på ett sätt jag aldrig sett förut. Jag känner mig obekväm med min cider i päronsmak och det uppsatta håret som framhäver de stora öronen och den långa halsen. Ju längre in i natten vi kommer ju mer ser du mig. Din hand har placerat sig på mitt lår och du viskar att du ser att dina vänner gillar mig och min förmåga att lägga roliga skämt utan att bli jobbig. Det är svårt att förstå. För några veckor sen hängde jag över dina axlar och tjatade om att få följa med dig hem. Du skrattade högt och mycket. Ljus blinkade ivrigt i lokalen och mina vänner sa att du inte ens var speciellt snygg. Nu stryker du din handflata mot mitt varma lår och jag ryser av tanken.

Du steker omelett till frukost och doften sprider sig i lägenheten jag nyss flyttat in i. Från köksradion hörs refrängen från min favoritlåt av Bob Dylan. Iklädd höga trosor och en ful otvättad T-shirt, smyger jag upp och ger dig ett leende. Du frågar om jag sovit gott för du vet inte om att jag aldrig sover så gott som när du håller om mig. Jag skrattar mig igenom frukosten och äter av din smaklösa och slaskiga omelett som om det vore den godaste någonsin.

När du säger att du älskar mig säger hjärtat tveklöst detsamma men rädslan tar över och jag står tyst. Jag är medveten om att när man ger sitt hjärta till någon, innebär det att indirekt ge personen möjlighet att förstöra en. Du har en fin skäggstubb och kysser mina knäveck på ett onaturligt sätt men du får inte förstöra mig. Efter att vi älskat i tjugotre minuter och fyrtiofyra sekunder gråter jag hejdlöst. Du frågar om du gjort något fel eller om jag fått ont. Jag skakar på mitt huvud och du stryker mig över kinden. Jag är rädd att du ska anse mig vara larvig när jag berättar att jag är livrädd. Istället viskar du att det hör till och att jag kan vara lugn. Du är för kär för att gå din väg.

Du kliver av pendeln, promenerar längs perrongen och är det vackraste jag vet. Ditt hår blir rufsigt av blåsten och dina tänder blir synliga när du får syn på mig. Vi delar en kram och du frågar intresserat om min dag. Jag berättar om arbete som inte blir klart och kläder som glöms bort att tvättas. Från ingenstans tar du mig i handen och leder mig in i en hiss. Dina läppar kysser min nakna hals och dina viskningar kittlar mitt öra. Du viskar att jag måste sluta vara rädd och jag hatar hur det märks så tydligt. Självklart ska det vara du och jag som vi alltid säger. Självklart ska du inte tröttna på mig som alla tidigare gjort. Spärren sitter dessvärre kvar hur lätt det än låter. Att vara med dig är det bästa jag vet och jag undrar varför jag inte låter njutas av det faktum att du drömmer intill mig om natten. Ändå tänker jag att du en dag kommer att se sidor av mig som du inte gillar. Att du kommer be om ursäkt och sen lämna mig. Jag vill inte att det ska ske och jag vet inte när, om, det sker. Det enda jag vet är att när det händer så måste jag vara redo.


Likes

Comments

"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är"

Höga trosor, sådär ovanligt mjuka ben och min vintertröja som jag gömde längst upp i garderoben för ett par veckor sen i min tro om att den inte skulle behövas på ett tag. Missbedömt. Stockholm har legat under dimma hela dagen och jag har knappt sett någon värld utanför sovrumsfönstret. Det har blåst så rejält att fönsterglasen skakat och med jämna mellanrum har regndroppar kastat sig ner mot marken. Med gott samvete har jag konstant (minus 10 minuter i köket, tre svängar ner i tvättstugan och toalettbesök) legat i min säng hela dagen.

Imorse började jag läsa en utav böckerna jag lånade häromdagen och som vanligt blir jag fast direkt. Inte för att vara sån men jag har typ läst en dålig bok i hela mitt liv. Vad jag vill komma fram till är att jag har en jävla känsla för det där. Står på bibliotek, får syn på en bokrygg och tänker att du din jävel, dig ska jag ha! Hokus pokus och sen blir det vi. Fasen vad jag har saknat att läsa alltså! Senaste gången jag streckläste såhär mysigt och givande var på jullovet. Ska allt annat än klaga för se så, det är i sin ordning nu. Den sista juni helt plötsligt och jag varken jobbar eller går i skolan för tillfället. Ligger hemma och blir kär i bokkaraktärer och beundras av ett lugn jag inte känt på alldeles för länge.

Mamma du kan vara helt lugn! Jag har tvättat två maskiner smutstvätt och hängt upp plaggen i vardagsrummet (det regnar och blåser för mycket för att jag ska vistas på balkongen). Dina kryddor har fått vatten, halva krukan jag vet. Blommorna likaså, eller jag ska vattna dem snart. När jag går till tvättstugan eller åker på Ica Maxi för att köpa sushi eller vad annars jag kan tänkas göra så låser jag lägenheten med båda låsen. Jag har varken brakfest eller en tjugofemåring från KTH på besök - både jag och lägenheten är i samma gamla goda skick. Sicken exemplarisk dotter du har.

Anledningen till att jag ens skriver är varken att jag känner mig särskilt rolig eller att jag har något konkret att förmedla. Varför jag skriver är helt enkelt för att jag under dagen läst 197 sidor och jag försöker att läsa sakta och läsa om men det slutar ändå med att jag slukar sidorna som ett bokmonster. Tänker att om jag fyller på Pepsi Max oftare än jag behöver, bloggar och kanske borstar tänderna så går åtminstone tiden och det finns därmed sidor kvar att läsa. Tänka sig vad fyndig en kan vara! Vilken plan!

Ska återgå till mitt liv som inlindad-i-vintertröja-med-en-bok-i-handen-och-relativt-bra-humör. Förresten, hur fan kan det vara juli imorgon? Mina ben är samma färg som mina lakan (jag har två på grund av att vi har lakan till alla sängstorlekar utom min)!!! Tror att Lana Del Ray skrev en viss låt under en sån här dag. Taskigt väder, bleka ben och ingen som ger en pirr i magen. Å andra sidan har jag noll behov av mer pirr än vad jag får från den här boken. Hon ska åka till Paris efter studenten och det får mig att vilja boka flygbiljetter NU!

Sist men inte minst måste jag nämna att jag för ett par minuter sen insåg att jag inte minns hur mitt trapphus i Östersund luktade. Den där jävla doften har jag haft inom mig i evigheter och nu bara poooofff så finns den inte kvar. Töntig som jag är misstänker jag att det är ett tecken på att fröken fräken måste lämna lilla staden någonstans bakom sig. Hon som fanns där finns inte mer och det är jävligt tragiskt och fint på samma gång.

(Ja mamma, jag ska vattna blomman på köksbordet nu direkt)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag är det hennes dag och det gör mig alltid ledsen och glad på samma gång. Glad för att jag den här dagen kan gå runt och vara tacksam över att jag får leva. Det är den finaste av alla gåvor och trots somliga briserande stunder så är kvoten av att leva alltid positiv. Självklart undrar jag hur hon har det däruppe för liksom hon inte får leva livet på jorden så har jag ingen aning om hur tillvaron i himlen ser ut. Allra käraste syster, kom tillbaka!

Ibland kanske du tror att vi har glömt bort dig men så är givetvis inte fallet. Vi tänker på dig ständigt om än verkligheten beslagtar vårt drömmande och får oss att glömma bort att prata om dig. Ifrågasätta om du hade gillat den här maträtten eller vad i livet du hade brunnit för. Hade du skrivit som jag eller kanske gillat sport som Micke? Det gör ont i hela min kropp bara av att aldrig få veta. Få veta hur högt vi hade kunnat skratta tillsammans eller hur intensivt du hade kunnat läsa mina dikter. Allra käraste syster, kom tillbaka!

Mamma har alltid svårt att sova de två sista veckorna i juni och vi är ganska vana vid det nu. Hon har haft svårt att sova de två sista veckorna i juni enda sedan du lämnade. Om än hon är lycklig nu. Det är viktigt att du vet det. Att vi är lyckliga. Det gör säkerligen ont när jag säger det för tro mig, jag hade också blivit ledsen. Ledsen men samtidigt så oerhört glad. För vi måste vara lyckliga. Leva för dig och ta oss ut på alla de äventyr livet kan ge oss. Jag lovar att alltid ha dig på min axel för på så vis kommer du aldrig att missa någon anmärkningsvärd detalj. Allra käraste syster, kom tillbaka!

Klockan tickar iväg och det är bara åtta minuter kvar av din födelsedag. Jag har gruvat mig hela dagen för att skriva. Du vet att jag får skakiga fingrar då jag gråter och skriver samtidigt. Du vet kanske också att jag varje år försöker att skriva något om dig och det förfärliga faktum att vi inte går på samma jord. Å andra sidan brukar poeter säga att så länge man är under samma himmel som den man älskar så är det ingen fara. Du är min himmel och jag antar att det får duga. Allra käraste syster, kom tillbaka!

I alla mina dagar så lovar jag att leva helhjärtat och att ta dig med på min färd.

Dina vingar susar i mitt sovrum just ikväll.

Du borde vara här intill mig fastän du är det men ändå inte.

Allra käraste syster,

kom tillbaka!

Likes

Comments

Tänka sig vad fin en rosa himmel kan vara. Ullsockor på mina kalla fötter och massvis av nylånade böcker från dagens tur till Lidingös biblioteket. Tystnaden på bibliotek är den finaste av tystnader! Annars kan det vara rätt otäckt med såna. Tystnaden som uppstår när man säger att man är på väg att bli kär i personen eller tystnaden när någon lagt ett skämt om sånt som inte får skojas om. Såna tystnader gillar jag inte.

Mamma har köpt gula rosor som nu står på mitt sängbord. Jag har säkert nämnt det tusen gånger tidigare men jag älskar att ha blommor på mitt sängbord. Det är så oerhört fint och får mig att vakna till något som känns levande och äkta. Ah ni vet. På tal om blommor så går mamma runt med ett nervöst tonfall och förklarar upprepande gånger hur jag ska vattna alla blommor och färska kryddor nu när hon är borta. Egentligen tycker jag att det är jobbigt att vara ensam hemma men nu känns det ändå ganska skönt. Imorgon ska jag äta räkor på min balkong och kanske ta en joggingtur om jag orkar. Känner mig alltid vuxen av att sköta om lägenheten på egen hand och då känns det plötsligt roligt att plocka i och ur diskmaskinen eller att knyta ihop soppåsen. Konstigt det där.

Biblioteksböcker luktar använda och fruktansvärt gott. Ett lugn sprider sig alltid i min kropp när jag andas in doften av ett uppslag. Karin Boyes dikter i urval är en av de böcker som ligger intill mig. Nästa allt fint som finns skrivet har hon skrivit. Lite jobbigt ändå att jag vill bli som Boye. Hon känns så långt ifrån, ribban sitter högt. En annan sak att ha en deckarförfattare som mål för att skriva om spännande saker känns lättare även om det såklart är svårt på sitt sätt. Men det sätter sig inte i människors hjärtan och på så vis är det lättare. Eller också sätter deckare sig i hjärtan, bara inte i mitt. Dock vet jag hur viktigt det är att inte identifiera sig med någon annan och fastna i en idoldyrkan. Mitt mål och min strävan ska ständigt vara att jag genom hela mitt liv ska vara jag. Jag och ingen annan. Fasen vad fint!

För första gången på väldigt länge känner jag mig helt uppslukad av min lust. Det känns som att jag vill röra vid en människa på ett mer passionerat sätt än jag tidigare gjort. Det kanske beror på att jag har varit ensam ganska länge nu. Varken kysst eller hållit hand. Fått en och annan diss. Givit några också. Å andra sidan finns det inget så meningslöst som tomma kyssar. Tungor som inte är engagerade och smekningar som bara händer för att det känns som ett måste. Ensamhet är finare och bättre än onaturlig tvåsamhet. Dessvärre glömmer jag bort detta då jag står berusad med ett par händer runt min midja. Han och jag har gjort samma sak flera gånger och på så sätt försvann gnistan. Det pirrar inte då han rör min hals fastän min hals är ömtåligare och känsligare än något annat. Alla klappar med sina händer och hurrar när mina läppar klistrar sig fast på de skarpa nyckelbenen. Snurra flaska är bara kul ibland. Inte med tio par och någon som varit såpass viktig och spännande att han efter händer runt midjan alldeles för många gånger nu känns anonym och grå.

Det står på en lapp under min huvudkudde: För vad i hela friden kan göra så ont som när den enda jag vill vara med, väljer att vara med någon annan? Är det meningslösheten som är meningen med allt? Syftet kanske är att vi ska gå sönder och bli hela vartefter och sen ändå någonstans tro på äkta kärlek. Varför i helvete måste jag vara så insmord i tanken om att kärleken övervinner allt? Varför är jag så präglad av att det goda alltid kommer att eliminera det onda? Kanske för att han valde henne för mig och på så sätt blev hoppet det enda jag hade.

Nu ska jag bestämma mig för vilken bok jag ska läsa först och sen stirra lite på mina gula blommor. Jag åker om bara några dagar och aldrig har en resa hem till Östersund känts så speciell.

Likes

Comments

Vi står i en hall. Det hänger regnjackor på krokarna och ligger konstiga hattar på hyllan. På väggen sitter tre uppspikade tavlor och den i mitten känner jag igen. Det är barn som brottas på en grusväg och i ena hörnet gråter en flicka i sina nävar. Motivet sätter sig fast men jag kan inte komma ihåg varifrån jag känner igen det. Hursomhelst hänger den här, i någon annans hall och jag kan inte låta bli att fascineras över hur något så unikt kan finnas i flera upplagor. Tänka sig hur det skulle se ut om det gick att göra samma sak med människor. Jag skulle kopiera dig tills skrivaren tog slut på papper.

Att jag fick chans att lära känna dig handlade egentligen bara om tajming. Mina vänner och jag var på väg hem från en fest några mil hemifrån när du och dina vänner fick lov att hjälpa oss med vilken buss som gick till vilket ställe. Min bästa vän fick upp ögonen för en utav dina kompisar och sånt känns väldigt typiskt henne. De två bytte nummer och vi andra skrattade stelt när vi följde blickarna som gavs. Den natten tänkte jag på hur snygga kläder du hade och sen var det inte mer med den saken förrän vi plötsligt flätade ihop gängen till ett enda stort. Ni visade oss de bästa hustaken att dricka öl på och vi visade er de bästa barerna som aldrig ens bad om leg. Du och jag delade en cigarett en gång och du sa att jag rökte som en filmstjärna men jag var fullt upptagen med att se till att inte börja hosta så jag nickade bara till svar.

Det är den tjugofjärde juni och vi ska övernatta i en mysig gammal stuga. En utav dina vänner fick låna de sextiofyra kvadratmetrarna om han lovade att klippa gräset och måla om ett staket. Sagt och gjort så tog vi bussen till färjan och promenerade sen de sista kilometrarna. Det nymålade staketet som omringade den lilla övergivna tomten vars gräs nu låg sönderklippt längs marken. Själv har jag alltid föredragit oklippt gräs men sånt är en smaksak. Överlag är det oerhört fint. Huset är gulmålat och det hänger en sliten hängmatta mellan två björkar. Trots att vi pratar så råder en tystnad bakom oss. I förbifarten säger du att stället påminner om torpet din familj har i Värmland och jag fantiserar om hur du befinner dig där, omringad av samma tystnad.

Min blick har åter fastnat på den igenkännbara tavlan som jag inte vet var jag sett förut. Vi hänger av oss våra ytterkläder och sparkar av oss skorna som nu klämt våra fötter i flera timmar. En utav mina vänner och jag springer ivrigt runt i byggnaden för att dels se om det finns några läskiga prylar, dels hinna paxa den skönaste sängen. Alla överkast är broderade och din kompis vars fingrar är fulla av torkad målarfärg, säger att vi inte får förstöra något. Vi skrattar i kör och två timmar senare har vi både hunnit dricka te och bli trötta. Utanför fönstret är himlen ovanligt rosa och jag tänker att det kommer bli svårt att sova när alla gardiner är så förfärligt tunna och kvällssolen så oerhört stark. Min bästa vän lägger sin hand runt min midja och sen ropar vi godnatt från rum till rum.

Klockan är 03:10 och jag har vaknat. Min kropp känns öm och pirrig på samma gång som jag kan ana en torka i halsen. Armen runt min midja ligger konstigt nog kvar och jag flyttar den i försiktighet för att undvika att hon ska vakna. Mina nakna fötter smyger sig ut ur rummet och jag beundras av hur det kalla golvet kan kittla mina fotsulor på ett behagligt sätt. Vattenkranen är högljudd och jag skyndar mig därför att fylla ett glas innan någon ska hinna vakna av det skramlande ljudet. När jag vänder mig om står du i dörröppningen och ler. Du frågar om jag inte heller kan sova och sen frågar du om vi ska titta vad som händer därute. Jag skrattar för mig själv och tänker ironiskt att det såklart inte händer något därute. Jag har fel.

Vi sätter oss på den instabila hängmattan och du påpekar hur varmt det är i luften. Du är bara iklädd dina ljusgrå kalsonger och jag bär mitt tunna svarta linne och ett par mörkgröna trosor i högre modell. Till skillnad från den tidigare tystnaden är det nu en mer livad stämning ute i det fridfulla ingenmansland. Fåglar kvittrar, kvistar knakar och en bit bort kan man höra hur ett vattendrag låter droppar förflyttas från ett ställe till ett annat på bara några sekunder. Från ingenstans tar du min hand i din och säger att min hud är len. Du luktar gott och dina ögon påminner mig om eldgnistor som flyger från en vilt brinnande brasa. Vi sitter intill varandra med flätade fingrar i tjugotvå minuter. Du frågar vad jag heter i mellannamn och jag frågar om du är rädd för något och isåfall vad.

Det har blivit gryning när vi kryper ner i den enda säng som ingen valde att sova i. Lakanet är kallt men din kropp raka motsatsen. Mitt hjärta bultar och det finaste av allt är att jag knappt hinner reflektera. Det enda jag har är nuet och det är precis den insikten som får mig att kyssa dig. Dina läppar som är i en ljummen temperatur och din tunga som barnsligt enkelt omringar min. Dina fingrar placerar sig på mina spända axelband och då jag biter tag i din underläpp låter du det svarta linnet falla. Dina läppar klättrar sig ner på min kropp och din tunga cirkulerar runt min ena bröstvårta tills jag utan förvarning lämnar ifrån mig försiktiga stön. Du luktar så gott att jag kan dö men istället nyper jag tag i madrassen då du med stötar tränger dig in i mig. Ditt flås i min nacke gör mig knäsvag och då vi förenas ut i en obeskrivlig känsla slår det mig varifrån jag känner igen den där tavlan som sitter uppspikad i hallen. Samma tavla satt uppspikad på en vitmålad vägg den allra första gången jag drömde om dig. Nu har du mig alldeles intill dig och innan jag vet ordet av det har jag somnat.

Nästa morgon sitter samtliga samlade runt frukostbordet och efter min tredje kopp med te så nämner en utav mina vänner att det ser ut att bli en fin dag. Du tittar på mig med jämna mellanrum och jag tittar bort så fort våra blickar möts för jag är livrädd att jag ska bli generad. Din ena kompis spiller ut flingor på golvet och jag sopar upp det innan någon hinner invända. Hade det här varit en helt vanlig morgon så hade jag tittat på din nakna hud som syns mellan kalsong och t-shirt. Jag hade fantiserat om hur du luktar och vad du är rädd för. Nu behöver jag inte det. För jag vet precis.

Likes

Comments

Sitter framför ett tomt dokument och ser hur människor äter sena middagar på sina ostädade balkonger. Jag åt också min här, tretton tuggor och lite slickande på kniven för att det var så gott. I hörlurarna har jag en utav de absolut finaste kärlekslåtar som jag vet om. Har i åtanke att jag ska spela den för människan som jag blir dökääääär i (tänker också på hur jag fullständigt skulle gå av på mitten av lycka om han spelade den för mig först).

Från den här balkongen kan jag se nästan allt som spelat roll i livet. Därnere på stentrappan sitter två systrar och håller hand. Den äldre pratar i sin telefon och den yngre lyssnar intensivt på vad som sägs. Det är jag och Mathilda som sitter där. Hon som är modig och erfaren och jag som beundrar allt hon gör och tänker att en dag ska jag bli och göra precis som hon. På gräsplätten spelar ett gäng barn fotboll med sina pappor och jag har för mig att det här är andra halvlek. Det gör ont i mig när jag ser hur de små liven ivrigt springer för att kanske kunna göra mål och därefter få en ordentlig klapp på axeln. De är så otroligt glada och det är såklart inte därför det gör ont. Vad som gör ont är att jag aldrig spelade de där matcherna. Tittar jag för länge blir jag tårögd så istället fäster jag blicken på min nytvättade och blommiga klänning som hänger härute på tork. I den klänningen blev jag kär och nu hänger den här och ser fin ut.

Idag på bussresan hem från Liljeholmen tänkte jag på hur galet naiva vi människor blir då vi är kära. Det är något med luften som man delar med människan som ger en fjärilar i magen. Plötsligt känns det som att världsfred är nära och som att varje liten konflikt går att lösa med ett leende. Låter rätt otroligt va? Ändå är det livsfarligt att vara så naiv. Vi glömmer nämligen bort de människor som vi inte är kära i. Människorna som kommer att stå vid vår sida då hen som ger oss fjärilar i magen kanske lämnat oss. Människorna som stod vid vår sida långt innan fjärilarna ens var puppor. Då vi är kära så tar vi omgivningen för givet och det är det farligaste en kan göra. Vi vet om det här men gör det ändå. Hon skulle egentligen ringa sin bästa vän och gå på en promenad med sin mamma men han luktar så gott så hon ligger kvar. Snälla, ligg inte kvar!

Hur kunde jag ens glömma bort att jag skrev en lista om dig och saker som fick mig på fall? Hur kan den där listan dyka upp såhär flera flera månader efteråt? Bara ligga där och skrika. Plötsligt minns jag precis hur du pussade mig på kinden och hur du ständigt gav mig tips för framtiden. Som att du redan då visste att den inte skulle vara gemensam. Listan ligger där och får mig att tänka på alla saker jag kunde ha gjort annorlunda. Jag slänger den och skriver till en kille på Tinder att jag nog inte orkar ta en kaffe idag. För hur skulle det se ut om jag satt intill en okänd pojke samtidigt som varenda punkt på den där jävla listan ekade i mitt huvud? Ska fan skriva en ny! Varför i helvete det inte är du och jag längre. Listan om varför det aldrig blev ett oss av dig och mig. Sen ska jag lära mig att dricka kaffe och föreslå en ny dejt. Så blir det nog.


Likes

Comments

Det här är jag. 6373 dagar gammal, 166 centimeter lång och med ett hjärta som bultar högt för det allra mesta.

Min mamma lärde mig att jag alltid skulle följa mina drömmar och trots att det låter ganska enkelt så var vägen lång och krokig. Jag högläste mina texter i klassrummet som var fullt av ifrågasättande blickar. De skrattade åt mig och jag tog djupa andetag för att dölja tårarna i halsen. Min lärare sa att jag kanske skulle börja spela fotboll som de andra gjorde. Hemma grät jag ofta i en blåmålad våningssäng och hur mycket jag än kände för att ge upp så tänkte jag att den där pennan alltid skulle stå vid min sida.

I november 2009 började jag på en skola som förändrade hela mitt liv. En stor träbyggnad mitt i stan och innanför väggarna fanns det människor som tyckte om mig. Min lärare var den mest genuina och jordnära människa jag träffat. Hon bar träskor och lärde mig att jag kunde göra vad jag än ville. Vid en stationär dator skrev jag insändare efter insändare som därefter publicerades i lokaltidningen. Folk skrattade och ifrågasatte men hon klappade mig på axeln och sa att en dag skulle jag förändra någons värld.

Tiden på högstadiet gick långsamt och fort på samma gång. Luften där var tjock och det var svårt för mig att veta vem jag skulle vara. Min musiklärare såg till att jag lärde mig What are words på piano och en vecka senare låg jag på ett kallt toalettgolv och förlorade all min självkänsla. Han var hårdhänt och jag grät. Den dagen kommer aldrig att försvinna och jag skrev om den tusen gånger. Struntade i att gå till skolan och struntade i att kliva upp ur sängen. En utav mina lärare satte sig med mig på en av skolans bänkar och frågade var min energi hade tagit vägen. Jag drog ner tröjärmen ordentligt för han fick inte se vad jag gjorde mot mig själv. Han sa att jag aldrig fick slockna. Min glöd kunde tända stora eldar. På skolavslutningen gav han mig ett stipendium för mina levande texter och den dagen kände jag mig viktig.

Det var under första året på gymnasiet som människor såg mig på riktigt. De tyckte om mig och min sociala förmåga och efter några veckor förstod folk att jag skrev. En tjej i min klass sa att hon hade läst en utav mina texter och frågade hur jag kunde få folk att förstå med bara ord. Mina nyfunna vänner lyssnade ivrigt då jag läste mina dikter innan vi skulle somna. Jag fick texter publicerade och läraren från högstadiet skrev och sa att han var stolt över mig. Då blev vi två om den saken.

I vinteras undrade SVT om jag kunde skriva en artikel om huruvida presidentvalet i USA hade sett annorlunda ut om bara den yngre generationen hade fått rösta. Där satt jag med nervösare fingertoppar än någonsin och skrev en artikel som skulle komma att göra att folk på min nya skola öppnade sina ögon för mig. Korrekturläsaren ville ändra en massa men jag stod fast vid en del saker och där och då kände jag mig starkare än alla tidigare versioner av mig själv.

Det här är jag. Någon som drömmer varje natt om att signera böcker på bokmässan och som har ett usb fullt av dikter, noveller och försök till romaner. Inatt tänker jag på hur annorlunda mitt liv hade sett ut om jag hade slängt den där pennan och kickat boll istället. Här står jag nu. 6373 dagar gammal, 166 centimeter lång och med ett hjärta som bultar högt för det allra mesta. Jag bär på en förmåga och den här förmågan ska jag utnyttja för att förändra någons värld. För att tända stora eldar. Det här är mitt vapen mot ondskan. Det här är jag.

Likes

Comments

Filtar hänger över fönstret för att fånga morgonsolens hastiga strålar. Min kropp är kall fastän sommaren just tagit fart. Med försiktighet placerar jag mina fötter i dina knäveck som du strax därefter viker för att kunna värma mig. Mina öron ligger på helspänn. Det finns ett ljud som inte låter. Ljudet när någon lyssnar. En intensiv tystnad som sprider sig med rask fart. Det är precis det här ljudet som klär det lilla sovrummet och som får mig att förstå. Förstå att du har hört mig. Ändå harklar jag mig och tänker att det är bäst att upprepa. För säkerhetsskull säger jag samma sak. Högre och med tydligare bokstäver.

"Jag tror att jag börjat älska dig nu"

.

Likes

Comments

​Har alltid gillat orden ​midsommarnatt ​och ​midsommarnattsdröm. ​Det känns som att det handlar om overkliga ting som blir verkliga för ett par timmar. Det är ljust ute och det måste regna. Kalla fötter på altangolv och skratt som studsar mellan väggarna när alla gör sitt yttersta för att vinna på sällskapsspel. Känns som att man alltid går all in men sen spelar man ändå aldrig klart och det är något fint med det. Att liksom göra något tills man inte orkar längre och på så sätt aldrig tröttna. Jag gillar sällskapsspel. 

Gårdagen var fin. Lisa som spelade bra musik i bilen (Lisa spelar alltid bra musik i bilen, eloge till henne) och jag som försökte att byta från klackskor till ballerina utan att slå klacken mot bilrutan. Glada människor och välkomstbål. Misslyckade snapsvisor som fick oss att skratta och bilder med fin bakgrund och massor av färg. Förbereda middagen, duka bord och diskutera huruvida man ska grilla en fläskfilé hel eller i bitar. Äta middag utomhus med filtar på axlarna och kransar i håret. Prata högt och skratta i otakt för vilka kan ens skratta i takt? Köra femkamp och klaga på domaren för hur fasen kunde vi komma näst sist? Träna passningar med innebandyklubbor och leka Niklas Jihde fastän bara Lisa är så grym. Svara fel svar på lätta frågor, dansa till tusen låtar och inse att man inte behöver en enda droppe alkohol i kroppen för att ha en helt fantastisk kväll. Efter midnatt la sig alla var plats fanns och att sova tre i en dubbelsäng är ganska mysigt ändå. Om än jag blir rätt trött av att bara sova fyra timmar men jag antar att det är vad en midsommarnatt handlar om. 


Likes

Comments

Det är midsommar och jag ligger nyduschad under täcket och känner hur benen värker. Ute är himlen som vanligt inte molnfri men egentligen vore den rätt ensidig utan dem.

En utav midsomrarna jag minns utspelar sig på den där tomten där de flesta tragiska sommarhistorier utspelar sig. Vattnet glänser och gräset är grönt där. Eländet kläs i sånt som får folk att längta efter semester. Hursomhelst, den dagen. Glasflaskor och burkar överallt. Mina korta ben som brännässlorna attackerar när jag är på jakt efter blommor fina nog för att göra en krans. Vid midnatt har jag redan gråtit och han har redan skrikit och kallat mig fula saker. Någon hämtar honom och ingen av oss vet vem. Han ramlar i diket på vägen till bilen. Jag somnar intill min syster och hoppas att hon ska viska något om att det snart ska vända.

En annan midsommar och faktiskt den allra bästa var den då jag hade långklänning och ljusrosa sminkning. Mina linser skavde ovanligt mycket så jag fick lov att bära glasögon. Mamma, jag och mina systrar grillade spett och spelade kubb. Vi fotograferade med Mathildas kamera och på kvällen spelade vi spel. Gabbe hade moppe då och kom förbi lite senare. Vi eldade på hans strumpa, skrattade högt i köket och pratade sen i soffan. Han åkte hem flera timmar efter midnatt och jag somnade på soffan med lyckokänslor utöver det vanliga.

Förra midsommar var Ella här hos mig. Jag hade bara bott i Stockholm i någon ynka vecka och lägenheten på Lidingö var full av kartonger och bollar av tidningspapper. Det var molnigt då också men vi bar klänning i vilket fall. Jag hade en vit från nians skolavslutning och hon en svart. Båda med krans i håret. Vi satte oss på en brygga i Alvik och pratade om dummafantastiskasvåravarmahärliga pojken som jag var förälskad i. Ella sprang ifrån ivriga och hungriga ankor medan jag skrattade högt och tänkte att det finns få människor som gör mig så lycklig som hon.

I år ska jag bära min blå tröja eller kanske klänningen som han rev sönder en gång. Det vore fint med lockar i håret men Alicia är sex timmar bort och då blir det inga. Vid tretiden ska jag ta bussen till Tyresö Strand för att spendera denna dag med vänner och dess bekanta. Det finns en längtan i min mage. En nervös längtan som får mig att sväva samtidigt som den svider. Midsommar är egentligen något fint men jag får ångest när jag tänker på att somliga saknar sällskap en dag som denna. Kanske kan vi mentalt fira tillsammans allihopa? Vi skickar kramar och flätar abstrakta kransar. Idag ska vara en bra dag och du och jag ska vara lyckliga.

Likes

Comments

Han: Visste du att jorden är den enda planeten som inte är uppkallad efter en gud?

Jag: Nej, vadå är Pluto en gud?

Han: Antar det.

Jag: En penna kan i genomsnitt skriva cirka 50 000 ord. Tufft va?

Han: Bara coolt om man skriver bra grejer!

Jag: Men det gör man ju!

Han: Gör du ja!

Jag: Äsch.

Han: Tror jag varit en sån som alltid vässat för mycket. Gillar liksom inte när spetsen är trubbig. 

Jag: Exakt, en spets ska ju vara spetsig.

Han: Du har sås på läppen.

Jag: Är det nu jag ska fråga var och du ska kyssa bort det?

Han: Förmodligen!

Jag: God pasta förresten, bra jobbat.

Han: Al dente va? De sa på teven att den skulle vara så.

Jag: Hahah! Vem ser ens på teve längre? Å vem lär sig koka pasta där?

Han: Den som vill servera fröken fräken alldeles perfekt pasta kanske?

Jag: Du är rolig du.

Han: Fryser du inte? Dina axlar är så nakna.

Jag: Är det nu du ska närma dig och i nästa scen ska vi ligga utmattade framför brasan?

Han: Förmodligen!

Jag: Vem har ens sex framför en brasa? Galet varmt.

Han: Inte vi i alla fall.

Jag: Mitt hår måste tvättas, känn hur skitigt det luktar.

Han: Jag gillar hur du luktar.

Jag: Är det nu jag ska bli generad?

Han: Förmodligen!

Likes

Comments