Header

Helt fucked up som individer men med flätade fingrar så såg dem söta ut. De skrattade högt tillsammans och delade på en Magnum trots att det var februari. Många i staden sa att såna som dem skulle man lämna ifred. Ändå blev jag nyfiken. Tog i hand med honom på en hemmafest och fick svårt att andas när jag såg dem kyssas. Han sa att min jeansjacka var vrålsnygg. Jag sa att han förtjänade bättre än henne.

-

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Den dyker upp igen fastän man tror att man har läget under kontroll. Den där tanken som kräver en reflektion. Vissa tankar bara sveper förbi utan något egentligt syfte. Andra tankar måste bearbetas och ifrågasättas. Det är såna tankar man minns. Det är såna tankar som man ibland avskyr.

Min hypotes om livets mening: finna försoning mellan det lilla barnet i själen och den nuvarande skepnaden som tagit form utefter alla prövningar längs vägen.

Vi ter oss alltid annorlunda beroende på sällskap. Vi drar oss till de människor som per automatik förändrar oss själva till det bättre. Jag avskydde brunetten på högstadiet för att jag i hennes närhet; betedde mig på ett sätt jag inte föredrar. Jag älskar honom så innerligt för att jag i hans närhet kan vara just precis vem jag vill vara och känner mig stolt över. Hur skulle jag bli i sällskap med någon som lockar fram sidor av mig själv som jag önskar att jag inte hade? Är alla goda människor benägna att handla ont i fel sällskap? I såna fall så vill jag stanna inne resten av livet. Inte låta skadas. Om än jag vet att det är så man skadas som mest.

Att sakna är det värsta jag vet och att längta är det bästa. När jag saknar så handlar det alltid om det förflutna. Jag saknar specifika händelser och innerst inne vet jag att dem aldrig kommer åter. Det skaver innanför bröstkorgen och igår klockan 23:46 låg jag under täcket och tänkte att den psykiska smärtan ibland förvandlar sig till en fysisk. Jag saknar hur du brukade fråga mig om jag mådde bra. Saknad gör ont för saknad handlar om det förflutna. Det förflutna är ogreppbart och oföränderligt. Längtan är vacker. Jag längtar till sommarens varma dagar för sol får mig att må bra. Jag längtar efter att skratta med Alicia för aldrig kittlas det i magen som då. Längtan ger mig energi och hopp. Det råder en insikt om att det är nyttigt att längta och farligt att sakna. Ändå gör jag bägge delarna kontinuerligt.

Jag ser hustaken och beundras av hur jag alltid älskat hustak. Hustak är det vackraste och farligaste som finns. Vår historia är speciell för att det bara var vi som delade den. Ibland önskade jag att hela världen såg oss men hustaket försvårade den önskan. Det var bara du och jag och kanske är det så magi skapas och stjärnor tänds. I vissa avseenden är hustak vackert men i barndomen så var det hustaket som blev den förfärliga fasaden. Att knytnävarna fick fortsätta att träffa hud berodde på att ingen kunde se vad som skedde innanför det där hustaket. Mitt vett viskar att även om vi hade bott i en skokartong utan lock så hade människor inte sett. Avskyvärt nog är det betydligt lättare att blunda än att faktiskt agera. Fönster fanns och skrek hördes. Det är bara lättare att blunda.

Idag fick jag skåda en aspekt som jag aldrig hade mött förut. Ibland känns det som att en händelse faktiskt bara har en synvinkel men innerst inne vet jag att såna fall är sällsynta. Jag var helt övertygad om att han hade tröttnat och inte ville ha något med mig att göra. Han som tog upp hela min tankekraft och för honom fanns jag bara ibland. När han såhär i efterhand blottar sin uppfattning så vet jag inte huruvida det är bäst att skratta eller gråta. Kanske kan vi bara skydda oss själva och kanske är det livsfarligt att öppna upp sig för en annan människa? Livsfarligt men det finaste som finns.

Solen gick precis ner och jag är rädd att någon ska fråga hur jag mår. Inte för att jag känner mig nedbruten. Inte för att jag är så lycklig att ord saknas. Inte för att jag ska brista ut i gråt. Inte för att jag ska skratta ironiskt. Mest bara för att jag helt saknar svar.

Likes

Comments

Sätt dig på min pakethållare och håll dina händer runt min midja. Jag lovar att cykla försiktigt!

Jag tror att det finns potential i vår gemensamma luft. Att baksidan av mina lår gillar tunnelbanans säte när den rullar mot dig. Att mitt skratt kan fylla dina tomrum och att dina händer kan torka mina tårar.

Du kommer att beundras när jag blottar alla mina sidor som jag egentligen inte gillar. Det är visst så. Andra människor älskar delarna av ens personlighet som man själv avskyr. Kan du visa dina? Bara lite.

En natt ska jag sätta mig upp i din nittiosäng och då kommer du att brista ut i tårar när jag berättar. Du vill inte förstå att jag har råkat ut för något sådant men den natten blir händelsen ett faktum. Det är så du vet att jag är speciell.

Mamma ska tro att jag är sur på henne för jag äter aldrig middag hemma längre. I det oklippta gräset lägger vi en filt och du skrattar när jag spiller potatissallad på dina skor. I min jeansjacka sitter jag lyckligare än någonsin.

Du kommer att fråga om jag vet vad jag känner men då fnittrar jag bara. Jag vet ingenting och det är just då man känner allt.

Vi ska bli varandras trygga punkt och fläta fingrar varje bussresa trots att nothing lasts forever.

Jag kommer älska hur din nacke luktar och hur ditt köksgolv knakar när jag ska gå upp på morgonen för att dricka vatten.

Sätt dig på min pakethållare och håll dina händer runt min midja. Jag lovar att cykla försiktigt!

Likes

Comments

Det är kallt.
Saker bildar högar runtomkring mig.
Stressen ligger redan som ett täcke över mig.
Ändå ligger jag bara kvar.
Fryser och gråter.
Tänker på hur det vore att åka igen.
Till en ny plats med nya människor.
Säga hejdå och bli sådär speciell som jag var då.
Skratta de sista skratten.
Strunta i att ställa in planer för det är nu eller aldrig.
Nu har jag varit här i 312 dagar och kan inte kalla mig själv nyinflyttad längre.
Kanske bara någon månad till.
Vill jag vara här eller vill jag åka?
Längtar bort men inte hem.
Alltså gamla hem.
Att vara där nu är inte som då.
Behöver så mycket mer.
Klarar inte av fnitter som fryser mig ute.
Människor som inte förstår.
Det är kallt.
Kallt fastän vintern är förbi och snön borta.
Kan varenda scen i vår film.
Dina repliker.
Mina repliker.
Slutet.
Kollar om och spolar tillbaka.
Det var aldrig kallt.

Likes

Comments

Sitter i sängen med trötta ben och ömma fötter. Tänkte äta varma mackor och dricka juice men orkade knappt borsta tänderna så det blev inget av det. Har med min bedrövliga förkylning härdat mig igenom både skola och jobb. Luktat salsa på fingrarna, glömt bort att stänga av diskmaskinen och lärt mig tusentals nya saker (bland annat att barn kastar nachos på golvet, att man kan hälla upp gräddfil fel på typ 6 olika sätt och att vissa kunder sitter kvar en halvtimme trots att vi stängt). Det känns i alla fall skönt att jag äntligen kommit igång nu. Det är så oerhört nyttigt att utsätta sig för situationer som ger en ångest och panik. Tips från coachen!

På bussen hem lyssnade jag på låten vars melodi får hårstråna på mina armar att resa sig. Det regnade ute och allt kändes så vardagligt fast utan det gråa och jobbiga. När jag i Östersund var rädd för flytten, så var det sånt här som kunde lugna mig. Tanken av att jag en dag skulle sitta på bussen hem och att det då också skulle kännas som att jag var på väg hem.

-

Det känns som att det var så längesen någon rörde mig. Alltså såklart har jag blivit kramad, nuddad och kanske till och med kysst. Men inte på ett sånt sätt att det känns. Ingen känsla. Inget djup.

-

Om jag bara inte hade skickat det där smset.

Likes

Comments

Intensiva andetag. Varma handflator. Kom lite närmare! Rufsigt hår och ögonfransar som kladdar. Aldrig ensam igen.

Ännu en gång dina fingrar i mitt hår. Det känns vackert och på riktigt. Schhh, smyg när du går ut.

Älska mig, snälla.

Det är tyst och tomt på min mobilskärm. Alla ringer. Alla utom du.

Du sätter dig bredvid någon annan på bussen. Nickar åt mig och då kliver jag av.

Mitt läppglans hamnar på din kind och du skrattar åt mina strumpor.

Vem är jag om inte du finns nära?

Det är kallt.

Glöm för guds skull inte bort mig. Mörka morgon. Ögonlock som särar på sig. Du vill vara ifred. Då går jag av på mitten.

Frusna händer. Allt vi sa till varandra har ingen mening längre. Inte nu när du är borta.

Intensiva andetag. Varma handflator. Kom lite närmare! Kortare hår och luktar inte som du. Aldrig ensam igen. Bara sönder.


Likes

Comments

Han: Det var längesen vi snackade nu, hur är det?

Jag: En evighet. Jag mår bra, och du? 


Han: Det rullar på, lite stressigt men överlag är allt bra.

Jag: Ah vilken tur, ja bekanta med den alldagliga stressen är vi ju alla. Jobbar du kvar på ...?

Han: Amen eller hur? Du som är plugghäst också. Japp, sista månaderna nu.

Jag: Plugghäst och plugghäst, saker förändras. Ska du sluta?

Han: Det gör dem. Ja, flyger till Barcelona i slutet av maj.

Jag: Barcelona alltså, så det blev av? Ingen returbiljett?

Han: Ingen returbiljett.

Jag: Måste erkänna att jag var skeptisk, planerna lät mest som tomma ord.

Han: Du fick mig att inse att man aldrig ska ge upp på det man drömmer om. Du verkar ju inte ha gjort det. Har sett att du fortfarande skriver.

Jag: Jag kommer aldrig att sluta skriva.

Han: Jag vet, tro mig, jag vet.

Jag: Så vad ville du då? Mer än att berätta att du åker.

Han: Det var fint det där! Nätterna och alla snack. Saknar promenaderna och dina långa sms. Äsch, tänkte mest fråga hur du mådde.

Jag: Jag mår bra.

Han: I så fall...

Jag: Trevlig resa och lycka till.

Han: Förlåt.

Jag: Det är försent.

Han: Det är aldrig försent att ställa saker till rätta.

Jag: Jo för det här har aldrig ens varit rätt.

Han: Ta hand om dig.

Jag: Du också.

( Nittiofem tårar och sen gick planet )

Likes

Comments

Jag läste detta på Floras blogg och kände hur det högg till i hjärtat. Minns inte när jag läste något som kändes så prickande. Det är precis så det känns att bo långt ifrån sina bästa vänner. Hur mycket vi än försöker att prata FaceTime och skriva på snapchat om vad som händer; så blir det aldrig riktigt samma grej. Jag glömmer bort att nämna snyggingen jag såg på bussen, att jag grät på lunchrasten och att jag köpt en ny mascara som inte fungerar. Allt sånt blir irrelevant fastän vänskap handlar om just precis såna detaljer. Om att inte bara byta tankar när hjärtat brister utan också när allt är vardagligt och kanske lite ensidigt.

-

Nora och Julia åkte nyss hem. Vi hade en välbehövlig sleepover men imorse när jag vaknade så kändes halsen öm. Det är aldrig lägligt att bli sjuk men just nu är det extra dåligt läge. Sitter med menyer och försöker lära mig alla ingredienser i soft taco, nacho deluxe och alla de andra rätterna. Äsch, det är väl bara att läsa det 99 gånger och den hundrade gången sitter det nog.

-

Jag tänker mer än nånsin på hur viktigt det är att vara stolt över sig själv. Att jag kan gå runt i trosor och t-shirt utan att känna obehag. Utan att känna att någon snart kommer att skratta åt mina hoptryckta lår. Jag är jag och fan i helvete vad jag är viktig. Huvudpersonen i filmen om mitt liv och de valde helt rätt skådespelare. Ah typ så.

-

Det ligger saker överallt och sånt gör mig snurrig. Har glass i frysen och tre koppar ingefärste väntar om jag ska motverka att en förkylning bryter ut. Det var längesen jag kände mig såhär självständig. Det är som att suget efter någon annan inte finns. Som att jag aldrig nånsin kommer at5 behöva en annan människa för att bli hel. Tänk om jag kunde säga detta till mitt fjortonåriga jag.

-

Det är en sak att säga att man vill och en helt annan sak att faktiskt visa att man vill. Bara så du vet.

Inte varje dag man ser foton på mig med öppen mun. Har ett sånt jävla komplex över mina tänder och tänker att såna här bilder är ett steg närmre att komma över det.

Likes

Comments

Gick upp tidigt, vaknade först när jag stod i duschen. Satte på mig våriga kläder och tog bussen strax innan 12. Mamma ville se Kungsträdgården så vi gick under körsbärsblommorna, tänkte gå på museum men gick till H&M istället. Testade blåa underkläder som jag vill ha mer än något annat (ah nästan). Köpte hängselbrallor för ynka 75 spänn, värt!

Väl hemma igen så tog jag tag i min uppsats och efter tre timmar hade jag knappt gjort två punkter. Äsch, när det blir klart så blir det bra. Hoppas jag. Såg klart 13 reasons why och lagade nyss tortelini (ja, det är allt jag gör / äter på lov).

Tänkte lite (mycket) på honom idag. Vår första dejt var lyckad, ah i alla fall enligt mig. Väntar mest på att vi ska ses igen men makten ligger tyvärr inte i mina händer. Som det aldrig verkar göra. Får väl bara hoppas på att han skriver. Jag tänkte skriva glad påsk men varför ska jag alltid vara den som skriver sånt?

Är nervös inför de första jobbdagarna till veckan men om jag tänker på det vill jag bara ramla ihop. Därför tänker jag inte på det. Smart va?

"Seså Josefiné, inte gråta nu",
men jag fortsatte,
grät hejdlöst.
Fyra timmar senare somnade jag i hennes famn,
håret luktade friskt,
och jag visste att jag hade fått en ny vän.

Likes

Comments

Jag åkte baklänges och satt längst in mot fönstret. Började tänka på hur Alex Schulman i boken "TID" beskrev livet som en tågresa baklänges. Tidigare den sommaren så hade jag streckläst boken i min nya säng på Lidingö. Mamma och jag hade legat i sanden då hon från ingenstans frågade om jag var rädd för döden. Boken hade gett mig nya perspektiv, gjort mig rädd och lugnat mig i samma veva. Vilket var fascinerande och ganska unikt. Vi stannade i Bollnäs och jag pluggade in mina hörlurar i telefonen. Satte på den där låten och höjde volymen.

Det hade hänt mycket under den där veckan. Du och jag hade träffats och jag minns allt i minsta detalj. När du var på väg för att hämta mig tänkte jag nästintill ställa in. Min kropp skakade och svetten rann. Plötsligt var du nära och då kändes det som vanligt. Som vanligt fastän allt var annorlunda. Just då, i nuet, så glömde jag bort att värdesätta varje sekund. Det hör väl till att vara efterklok. Hade jag vetat att det skulle gå som det gick så hade jag nog lagt varje kort annorlunda.

Den där morgonen så vaknade jag lugn, lugn och väldigt kissnödig Jag visste att mina vänner satt på helspänn och undrade hur perfekt kvällen hade varit. Den hade inte varit som jag tänkt. Pirret fanns där men mer inbakat än som på ytan av vår delade luft. Att du la armen om mig kändes liksom inte som en big deal. I det ögonblicket så förstod jag att vi kanske hade tagit det till nästa level, utan att någon av oss egentligen var medveten om detta. Sättet du höll om mig på var inte som förut. Ingen fylleandedräkt och inga stela sekunder. Bara du och jag.

Jag satt uppe och väntade på att du skulle höra av dig men du såg visst inte mina meddelanden förrän du kom hem. Dagen efter skrev du förlåt och jag kände hur jag upplevde något för allra första gången. En kille hade aldrig skrivit förlåt till mig. En kille hade aldrig ens reflekterat över att jag blev sårad. Det var som att du märkte det innan jag själv gjorde det. Vilket kändes genuint och viktigt.

Att vara full och omringad av massvis av människor brukade vara något som lockade fram ett sug i min kropp. Det var hög musik, karuseller och kramar av folk som man knappt mindes namnet på. Inte en enda gång så kände jag av att jag ville ha någon annan. Jag ville inte att någon skulle ha händerna på min rumpa när vi dansade till en overkligt bra DJ. Jag ville inte att en gammal kärlek skulle viska något i mitt öra så jag skrattade bara fram att det var för högljutt för att höra. Jag ville inte att du skulle vara långt ifrån mig men det var du och sånt kan man inte styra.

Låten i mina hörlurar var fin och i refrängen fick jag feeling och nynnade högt. Mannen bredvid tittade frågande på mig och återgick sen till sin påse med chilinötter. Utanför tågfönstret fanns hus och människor och perronger och brustna hjärtan och träd och vatten och ännu mer skog. Den långe fräkniga som då var bortglömd men nu ganska aktuell, skrev och föreslog att jag skulle sova över när jag kom tillbaka till Stockholm, Det kändes så märkligt. Skulle jag sova med någon annan? Jag förklarade läget och förstod först i efterhand att jag hade kallat mig själv för upptagen. Det var första gången i mitt liv.

Två timmar kvar innan vi skulle nå perrongen hemma i Stockholm. Gävle hade fina hustak. Det skrev jag ner på en lapp och la min jackficka. I min mage kändes det som om tusen raketer var på väg att avfyras och ett svagt illamående vankades i bakhuvudet. Mitt hjärta slog i betydligt raskare takt än jag var van vid (egentligen långsammare men det visste jag inte då). Jag kände mig glömsk på ett sätt som jag aldrig hade känt förut. Detaljer, viktiga och oviktiga, försvann snabbt och blev ett med alla de ord som någon trodde att jag skulle minnas men som bara slets bort från mitt hjärnarkiv. 34% batteri på telefonen och mitt enda val var att googla upp mina symptom. Jag visste att det kunde vara farligt för en vanlig bakfylla kunde identifieras som cancer och ett extremt kliande myggbett på armbågen, som malaria. Det var en vågad chansning och nyfikenheten beslagtog vettet. Jag sökte. Vet ni vad det stod?

Att jag var kär.

Likes

Comments