Header

Livet ÄR skittufft just nu. Alltså verkligen apskitdunderbajs-svårt. Det är ju meningen att det ska vara det ibland, men man blir så trött och orkeslösheten omfamnar en så fort man vaknar. GÅ ÖVER!!!! Vill jag skrika ut så att hela universum hör.
Vad är då anledningen till mitt mående kan man fråga sig?
Bra fråga. Ni har ju säkert hört talas om årstidsdepressioner. Och visst, jag kan ha det ibland. Vintern är sällan jobbig för mig, ytterst sällan. Hösten är sisådär, den funkar. Sommaren? High on life, livet leker, jag har aldrig mått dåligt i hela mitt liv osv. Våren? Ska vi ens prata om den? Det finns så mycket att säga men ändå så lite. Våren är så jobbig. Både psykiskt och fysiskt. Den här vårdepressionen har varit den värsta på länge, det är nästan jobbigt att finnas och att andas. Den går över, det vet jag och det vet nog nästan alla. Men när man är inne i den finns det knappt en liten glimt av ljus, svartsvartsvartsvart.
När man har jobbat med sig själv i cirka 5 års tid, ut och in och fram och tillbaka, lärt sig älska sig själv och accepterat sig själv så har man glömt bort att jobba på andra saker. Typ hur gör jag när något stiger på mina axlar och vägrar stiga av? Hur säger jag nej? Hur är jag en bra kompis utan att bete mig som en röv när jag får mina djupa dippar? Hur gör jag för att INTE ta på mig fler saker när jag är en person som vill göra allt nununununu, helst igår? Hur blir man nöjd med det man har och inte vill ha mer, mer?

Så jävla många frågor och så fruuuuuktansvärt få svar. Nu när jag lärt mig att älska mig själv så måste jag börja jobba med detta, men jag har liksom glömt bort det lite. Jag har ju inte börjat än och då blir det lätt att jag faller så fort.

Nu tänker jag fortsätta mysa med Svante, trycka mitt ansikte in i hans päls och lyssna på hans snarkningar. Och jag tänker fortsätta vara bara jag, jag behöver tid för mig själv och mitt psyke, jag kan knappt prata med någon utan att det tåras i ögonen och hjärtat blir för tungt. Mina vänner får hålla ut, dom vet att jag älskar dom över allt annat men just nu måste jag vara ensam. Hjärtat får inte väga 150 ton med er, det ska vara lätt som en fjäder då och där är jag inte än.
Puss

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Här ligger en som inte slutar gråta. Hon har gråtit i en timme och tårarna tar aldrig slut. Den salta vätskan rinner nerför kinderna och hon bryr sig inte att torka bort dom längre. Livet kom ikapp och varje steg hon tar känns som att klättra uppför världens högsta berg. Hjärtat är för tungt att bära och elefanten som suttit på hennes bröst i månaders tid vill inte flytta på sig. Hon är förtvivlad. Hon är besviken. Hon är trött, arg och ledsen. Livet blev, och är inte som hon hade tänkt sig. Hon har för mycket ansvar, hon har för mycket saker att göra och hon har för mycket press. Hon har för mycket ansvar för att hon bryr sig, hon har för mycket saker att göra för att hon inte kan sitta still och hon har för mycket press för att hon inte är som alla andra. Hon valde den tunga vägen, att inte göra som alla andra.
Hon mår inte bra och hon orkar inte. Hjärtat väger för mycket, elefanten sitter kvar och hjärnan är överfull. Hon ligger med huvudet precis ovanför vattenytan. Vattenytan kommer närmre och hon får panik. När ska det sluta? När ska vattenytan komma längre ifrån? När ska det vända?
Hon har inte några svar, hon vet inte vart hon är påväg. Det enda hon vet är att ångesten och paniken över att livet är påväg åt fel håll tar död på henne. Det äter upp henne inifrån. Tuggar bit för bit och snart finns hon inte kvar.
Det är tungt, det är tufft och dagarna smälter ihop till en ordentlig soppa, allt smälter ihop till en ordentlig soppa.
Livet blev inte som hon tänkte.

Denna hon är jag, och jag håller på att gå sönder.

Likes

Comments