Header

Vi alla har olika åsikter om psykisk ohälsa och eftersom ziio här om dagen la ut ett inlägg om det tänkte jag faktiskt svara lite på det inlägget. Jag följer inte henne alls utan vet om att hon finns och en vän hade gillat inlägget så jag kom in lite på måfå, därför vet jag inte alls hur hon är annars.
Jag tycker hon har all rätt att lägga ut sin åsikt och inga åsikter är fel, dock ut mitt perspektiv på saken så anser jag att hon inte riktigt vet vad det handlar om att lida utav psykisk ohälsa.
Vad jag uppfattade det som så tycker hon att flertalet människor använder psykisk ohälsa som ursäkt och att man måste tänka positivt för att man ska må bra. Man ska också uppskatta det man har för då inser man att man nog ändå har det bra.
Jag kan hålla med om en punkt, att många använder sig av att dom lider av psykisk ohälsa som en ursäkt för att slippa göra saker, och det tycker jag att är synd för vi som faktiskt lider av det kommer lite i underläge. Alla tittar snett och tycker att vi ska "rycka upp" oss när det inte fungerar så alls.
Idag så tror jag nästan att alla har en liten släng av ångest, panikångest, stressyndrom, depression och allt där emellan. Det är nog till en stor del sociala medier som har gjort det, det är sådant sjukt tryck från medier om hur vi SKA vara, hur vi SKA se ut, hur vi SKA bete oss, vilka kläder vi SKA ha osv. Vilket leder till otrolig ångest, letande efter bekräftelse och en enorm stress.

Om jag ska skriva ur MIN syn på detta. Varför JAG lider av psykisk ohälsa har ingenting med sociala medier att göra. Jag följer inte konton jag skulle må dåligt över, jag läser inte saker som gör att jag mår dåligt och jag tittar aldrig på en tjejs kropp och tänker "vad fet och ful jag är", för det är jag inte. Jag har självförtroendet på grej, självkänslan på grej och jag är inte osäker. Jag är väldigt säker på mig själv, mitt sätt att vara, min personlighet och min kropp. Min psykiska ohälsa har uppkommit för att det har hänt otroligt traumatiska saker i min barndom och i nästan hela mitt "vuxna" liv.
När jag föddes hade jag en sexårig bror med multifunktionshandikapp. När jag själv blev 6 år gammal fick min mamma livmoderhalscancer och var borta i flera månader, och vi visste inte om hon någonsin skulle komma hem. När hon väl kom hem flydde min äldsta bror och min pappa för att dom var så rädda vilket gjorde att jag, som sexåring, fick sköta ett hushåll till tre personer. I lågstadiet blev jag ofta mobbad p.g.a. att barnen visste att min pappa hade en butik och då var jag bortskämd i deras ögon, samt att jag hade en handikappad bror. Jag var väldigt utanför under hela högstadie tiden och hade inte vänner. 2009 brann våran affär upp och en månad senare krockade min äldsta bror med en älg och låg på intensiven ett tag. I dessa tagen så blev min handikappade bror sjuk och fick också läggas in på sjukhuset. Vi sprang emellan mina bröder sjukhuset och levde på hopp, att båda skulle överleva.
Båda överlevde som tur är och fick efter ett tag komma hem. Min handikappade bror har varit väldigt sjuk många gånger vilket har resulterat i många sjukhusbesök och många sömnlösa nätter.
I mars somnade min bror in.

Allt här emellan har det alltid hänt saker, min morfar har varit väldigt sjuk, fått en stroke. Min farmor har haft bröstcancer tre gånger. Min bror har fått en pinne in i benet och nästan förblött, slagit upp hela ansiktet, pappa sågade av sin tumme och jag har själv legat inne i nästan en månad för blodförgiftning. Jag har blivit sårad av vänner och jag har varit hjärtekrossad av många olika orsaker.
Det är INTE synd om mig. Jag föddes för att klara detta och det har jag gjort, det är bara det att för varje gång det händer något så lossnar en bit från hjärtat, för man blir lite skadad för varje gång. Och det blir ett stort moln ovanför ens huvud som tynger ner en.
Jag är otroligt lycklig i mig själv men jag mår fortfarande inte 100% bra just för att det är mycket att bearbeta.
Men även fast det hänt otroligt mycket saker i mitt liv så skulle jag aldrig titta ner på någon annan som kanske har ångest för ett matteprov. För det är jobbigt för just DEN personen. I allt det här så måste man förstå att alla människor lever med olika sorg och olika måenden för alla är inte med om samma saker.
Jag uppskattar saker, många saker. Självklart är jag glad över att jag fick 26 år med min bror, jag är glad att jag fick ha min mamma kvar i livet vilket inte alla får. Men jag måste också få vara ledsen, jag måste få vara arg och besviken och jag måste få vara så jävla trött på livet, för det är så vi bearbetar saker.
Och nej, tyvärr, vi kan inte tänka på barnen i Afrika. Vi befinner oss inte i deras situation och skulle man varje dag gå och tänka på barnen i Afrika så skulle man aldrig vara ledsen, glad, arg eller besviken för då tappar man rätten att känna. Man kan bli månadsgivare eller skänka vatten, mat och kläder, men man kan aldrig förbjuda sig själv att känna för att det finns andra som har det värre, det fungerar inte.

Så jag tycker att det där inlägget var lite konstigt möjligtvis. För jag skulle aldrig någonsin skriva ut ett inlägg om hur det är att ha cancer när jag aldrig har haft det själv. Hon har rätt till en åsikt, hon har rätt att säga den, men jag kan inte hålla med henne.
Kom ihåg nu allihopa att det är okej att må dåligt, det är okej att vara upp över öronen lycklig och det är okej att vara så jävla trött, ledsen och besviken. Det är okej att ha ångest och det är okej att lida av stress.
Någonting jag lider av just i detta nu är att gå ut bland människor, jag tycker det är otroligt jobbigt. Jag gör det ändå för att jag vet att jag behöver, annars blir det aldrig bättre, men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Och vet ni vad? det är helt okej!

Hoppas ni får en fantastiskt fin helg!
Kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments