Header

Det är vår och alla är glada, eller inte alla men dom flesta. Träden blir gröna, människor börjar spika planer inför sommaren, solen gassar i ansiktet och livet känns sådär härligt, som att man blir nykär igen. Kanske inte i en människa utan nykär på livet, man bara älskar allt och alla problem blir väldigt minimala.
Jag å andra sidan känner mig otroligt nedstämd. Det finns nog ingenting som piggar upp och även fast jag just i detta nu sitter i skuggan och ser hur solen blir allt mer högre och hör hur fåglarna kvittrar så känner jag mig så tom inombords.
Dom två senaste veckorna har min hjärna gått konstant på högvarv. Jag orkar knappt prata för att min hjärna jobbar. Jag tänker på allt. På dagarna är jag för det mesta tom men hjärnan pratar ändå och på kvällarna smäller det till. Jag är inne i en period att när jag lägger mig med huvudet på kudden och släcker lampan så blir mitt örngott ordentligt blött, jag kan nästan vrida ur det. Tårarna slutar inte rinna. Jag går igenom så enormt mycket i huvudet. Jag har alltid älskat att vara ensam. Ensam med mina egna tankar och pyssla på för mig själv men dom senaste veckorna har jag KÄNT mig ensam. Det är för mig helt olika saker, att vara ensam och att känna sig ensam. Jag vill inte känna mig ensam men jag gör det ändå och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det jag känner. Det spelar liksom ingen roll att jag bor hos mina föräldrar och har dom gåendes runt mig konstant, eller att jag åker och träffar mina vänner för när jag ändå känner efter så känner jag mig ensam. För mig så är det nästan döden, för det finns ingenting värre än att känna sig ensam.

Varenda kväll när jag slår fast ögonen jagar min brors begravning mig. Jag har aldrig någonsin, någonsin gjort något tyngre i mitt liv än det. Jag går igenom hur fint det var men samtidigt hur otroligt dumt det kändes. Ja, det kändes dumt, dumt att jag aldrig trodde att den dagen då vi satt där var just den dagen, hur sjukt det kändes att behöva sänka sin egen bror ner i marken, som man pussade på pannan och sa jag älskar dig till för bara några veckor sedan.
Inne i kyrkan var det så otroligt fint. Min faster, som är florist, hade gjort den finaste kistdekorationen jag någonsin sett. Hon hade själv plockat över 400 snödroppar för hand och stuckit ner var och en, det var det finaste. Låtarna mamma hade valt var otroligt mäktiga och fina, det var också det finaste. Vi fick sitta precis bredvid kistan, inte där nere i kyrkbänken som är det vanliga, utan vi fick sitta nära honom, för det var vi alltid i hans levande liv, nära honom.
Det var när vi gick ut ur kyrkan som precis allt brast för mig. Jag nästan skrekgrät hela kyrkgången och ut. Det var det absolut sjukaste (inte på något positivt eller glatt sätt) jag varit med om, utan det var verkligen en sådan sjuk känsla. Samtidigt som jag absolut inte kunde förstå att han låg där i den fina vita kistan så förstod jag det helt. Man hoppade mellan två världar konstant och man visste inte riktigt heller om man förstod eller inte.
Själva jordfästningen kunde jag inte se, jag kollade upp lite ibland men mina ögon var så fyllda med tårar att jag såg suddigt, och det som jag väl såg genom mina vattenfyllda ögon var något som var så hjärtekrossande att jag nästan ville vända ryggen till och springa tills mina ben inte orkade bära mig längre.
Allt det här, som jag nu skrivit, jagar mig på kvällarna. Det är tungt över bröstet och det känns så otroligt, otroligt jobbigt att han ligger några meter nere i jorden, en människa som var så full av liv ligger nu begravd nere i massorna av jord och småsten.
Jag vet att han är med mig hela tiden, vart jag än går, men det är just det där att jag aldrig får röra vid honom igen eller pussa honom på pannan som gör mig så otroligt tom.
Det är tomt, och det kommer nog alltid vara det, jag måste bara lära mig att leva med det. Inte idag och förmodligen inte imorgon, men en annan dag, när jag är redo, så kommer det att gå.
Kramar

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Brukar ni ha en känsla ibland av irritation, frustration och besvikelse på en och samma gång? Då är vi isåfall två eller femton, för det är precis så jag känner just nu. Ni vet, när absolut ingenting går som man vill och det byggs upp en enorm frustration så blir det till irritation för att man från början är lite halvt disig i hjärnan och sen när man är på dessa två lägen tillsammans så känner man enorm besvikelse över allt och alla. Varför gör alla så? Varför gör alla si? Varför är det såhär? Varför händer det mig? Varför gör hen såhär mot mig?
Det är en extremt ångest som byggs ihop och ikväll är kvällen som lite allt kom över mig. Ibland, eller många gånger, så känns det som att jag ger och ger, behandlar mina vänner rättvist och lämnar ingen åt sidan men ikväll känns det nog som att det är jag, som alltid ger och tänker på mina nära är den som blir lämnad åt sidan. Jag hatar att känna så när jag kämpar så otroligt för att ingen annan ska känna så.
Jag är otroligt besviken, och ledsen, och det måste jag få vara. Jag hoppas jag kan se saker på ett annat sätt imorgon när jag stiger upp ur sängen, eller så gör jag inte det och då vet jag att känslan jag har stämmer och att den inte kommer lätta så länge det inte blir fixat.

Ska med all min kraft försöka se saker annorlunda för att kunna somna och sen får vi se hur morgondagen ser ut. Jag vill iallafall inte känna mig knuffad åt sidan för jag anser att jag inte behöver det eller är värd det så mycket som jag kämpar för allt och alla.
Och kanske det går lättare att slå fast ögonen nu när jag har lättat på hjärtat, det är min önskan.
Godnatt

Likes

Comments