Header

ÄLSKAR HÖST!!
Satt precis och kollade gamla inlägg och kan ju inte för mitt liv förstå varför jag inte skriver mer när jag tycker det är så kul att ha så här i efterhand, läsa om allt kul man gjort året innan vid samma tidpunkt, hur man mådde då osv.

För övrigt en stressig höst för mig. Började plugga i stockholm nu i början av september på distans. Jobbar så mycket jag kan gör jag också. Försöker hjälpa mamma så mycket jag kan och orkar då hon bara ligger med sitt diskbråck, hoppas innerligt att hon blir bra efter operationen, att det är jobbigt att se sin mamma ha ont tycker nog dom flesta av oss. Har många runt mig som behöver hjälp och stöd och det kan ju även tära på mig ibland. Ni har nog alla känt det där att när man försöker hjälpa så tas det inte emot överhuvudtaget och det blir allt svårare att finnas där och att räcka till är i princip omöjligt. Försöker innerligt finna någon sorts ro i att det blir bättre, hos alla och att det som är nu kommer vara ett minne blott inom en framtid. Vi får se. Tiden utvisar och jag kan och FÅR inte slita ut mig själv för att hjälpa andra. Jag är ju den viktigaste personen i mitt liv, mitt jag är det som alltid kommer finnas tills dagen då jag dör. Önskar ibland att andra också förstod det, att i varje människa finns ett jag och det där jag:et är viktigt att stå fast vi. Egoism behövs i viss mån, åtminstone för människor som är som mig, hobbypsykologer och inte tar sig själva på största allvar.

Annars så var jag på keramikkurs idag. Jag och tio andra, jag sänkte medelåldern ganska kraftigt och det var jätteroligt att man såg i allas ögon när jag steg in "ÅH, en UNG person!!". SÅ kul med keramik, har alltid haft en barndomsdröm om att kunna dreja fina skålar och muggar och det ena och det andra. Var osäker om jag verkligen kunde göra detta nu när allt runt om är så tight med tid men detta ska jag verkligen hålla fast vid. Just nu är det rena drömmen att få komma iväg några timmar och göra något som är riktigt kul. Älskar att arbeta med händerna men mina sticknings-projekt börjar bli uttjatat och att pärlplatta börjar bli tufft då alla grejer jag gjort knappt får plats i mitt hem.

Hoppas ni haft en fin sommar och att hösten känns mysig för er med!
PUSS

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Då var midsommar över för detta år!
Vi hade en otroligt glad och härlig kväll hela gänget. Eftersom vi kör vartannat år killar/tjejer så är det mycket planering som krävs när det är tjejernas tur då vi är fyra stycken jämfört med killarna som är elva, tolv stycken!
Men allt har gått fantastiskt smidigt och bra och på midsommarafton kunde vi ta det väldigt lugnt då vi fixade allt onsdag och torsdag.
Vi lekte lekar och åt god mat och så dansade vi i partytältet så länge som det bara gick.

Hoppas ni hade en lika fin midsommar som jag hade!
PÖSS

Likes

Comments

En gölli bild på en gölli blomma jag tog här för någon gölli dag sedan.

Katastroftillståndet är inte helt över än. Under dom tre senaste månaderna har jag fallit hårt ner till marken och kravlat mig halvvägs upp, fallit ännu hårdare och kravlat ända upp, fått en dipp men haft en bra nivå på min lilla livsstege. Ja, allt har helt enkelt inte varit tippetopp. Men samtidigt har jag en lätt inställning idag till dåligt mående än vad jag hade för sex år sedan. (Btw, räknade ut här för någon dag sedan att jag är inne på mitt sjätte år hos min psykolog?! Hur sjukt och ballt? Känns som jag träffade henne för första gången i år typ.)
Nå. Nu när jag inte mår så grovt dåligt psykiskt så brukar ju min kroppelikropp hitta på andra roliga saker så här sitter jag nu alltså med 39 graders feber, en kropp som värker, slemhosta och en näsa som ska snytas 700 gånger per dag. Kul grej ändå!
Påtal om hästskit så börjar huset mitt se anständigt ut. Jag gör inte så många äventyrliga grejer nuförtiden då jag måste stå och måla panel, städa, skruva upp saker och packa ur lådor. Det är mitt liv just nu och jag tror fan ingen är gladare än jag för det. Jag är ju mer en lugn person som tycker om ensamheten och bara tanken av att få göra det jag vill i total tystnad i några timmar får mig rätt så lyrisk!
Är inte det konstigt egentligen? Eller kanske inte. Men dom flesta jag känner och vet om att lider av psykisk ohälsa så brukar alltid vilja sysselsätta sig med saker för att "glömma" lite. Dom vill supa bort sina sorger och prata om enhörningar och elefanter för att tänka på annat medan jag vill vara helt själv. Bara jag, mina tankar och total tystnad. Ändå relativt fascinerande att det är så grymt olika från person till person. Något man verkligen behöver ha i beaktande, alla är vi olika och vi hanterar olika saker på olika sätt.
Nåväl, tack för den här gången!
Later

Likes

Comments

Hej solstrålar! Idag tänkte jag snacka om något som jag haft i huvudet sen jag var 16 år gammal och blev sexuellt aktiv som jag igår fick reda på att stämmer in på mig helt och hållet. Jag har fått en behandling som jag påbörjar idag, en jobbig sådan men som förhoppningsvis ska få bukt med mitt problem.
Jag vill lyfta fram vestibulit och vilka följder som kommer samt hur psykiskt påfrestande det är. Sen vill jag också lyfta fram detta så att andra tjejer inte tror att det är fel på dem.

Jag blev sexuellt aktiv när jag var 16 år gammal och fick min första pojkvän. Innan det hade jag mycket problem med svamp i underlivet. Våta simkläder = svamp, torkar mig på ett visst sätt = svamp, är inte kliniskt ren om händerna och tar mig på fiffi = svamp. Ja, svamp av allt kan man säga.
Det fick sen den följden att jag inte kunde använda tampong för det gjorde ont att sätta upp något i slidan. Senare började det göra ont att ha sex. Runt själva "mynningen", vilket gick över när sexet var färdigt. När jag var 17 var jag med om ett övergrepp och efter det var det i princip tvärstopp. Jag har haft pojkvänner efter händelsen men det har ALLTID gjort ont under sex och flera timmar efteråt. Jag har bara haft sex "för att det är en del av ett förhållande". Jag har aldrig varit riktigt sugen för att jag har en spärr i huvudet som säger "AJ, det gör ont!!!". När jag och min senaste pojkvän gjorde slut blev det så att jag stängde av hela sexlivet helt och hållet.
Idag är det 3 och ett halvt år sedan vi gjorde slut och jag har fortfarande inte haft sex. Människor brukar bli helt utom sig och skrika "VA SÄGER DU??" "Men herregud, blir du inte sexuellt frustrerad?", eller så tror dom att jag ljuger.
1. Det är helt sant, jag har inte haft sex på 3, snart 4 år!
2. Nej jag blir inte sexuellt frustrerad, man hittar sätt att tillfredsställa sig själv på utan att det gör förbannat ont. 3. man orkar liksom inte skaffa en partner för man vill inte lägga den tyngden som jag går och bär på, om sex, på en annan person. 4. Man lär sig att leva utan sex, det är inte en del av mitt liv längre (men jag hoppas att det kommer att bli så småningom.) 5. Jag har aldrig varit intresserad av one night stands, haft det en gång och det blev så misslyckat att jag alltid känt att pojkvänner är det bästa.

Nog om det. Det här har ändå varit en börda i mitt liv. Det är ju självklart att jag också vill stoppa i en tampong och simma på sommaren men snällt får sitta och titta på med min binda i trosan. Jag har inget annat val. Det är självklart att jag också vill ha sex, om jag kunde. Men jag kan inte ligga där och ha ont. Vad är det för soft med det?
Varje gång jag har gått till gynekologen så har jag alltid nämnt att det gör OTROLIGT ont i slidmynningen och att dom måste ta det försiktigt. Jag har frågat om det är något som är fel men alla har bara sagt "det är nog ingenting, det går över" eller "du är väl för torr, köp glidmedel". Och sen går man snällt därifrån. Jag har många gånger funderat på om det är så att jag är asexuell, men jag blir kåt. Så dom tankarna har funnits men har aldrig blivit bekräftade, om ni förstår hur jag menar.

Igår var jag återigen hos gynekologen för att prata om min mens. (Min mens är inte heller en dans på rosor) och igår var jag till älskade frankman. Alla som bor på denna ö vet i princip att frankman är gud i gynekologhimlen. Jag sa inget om mitt problem utan han märkte det själv. Han stoppade som vanligt in sina instrument i fiffi och kollade och jag låg där snällt men spände mig något otroligt, gjorde miner och gnydde (as always). Det gör ju så förbannat ONT (för mig som har vestibulit, ni ska inte bli rädda för gynekologen, det är superduperbra att gå dit och man vänjer sig vid att ligga med rumpan i vädret). Han sa direkt "men Josefine, gör det såhär ont?" Då förklarade jag lite kort om hur jag har det och hur andra gynekologer sagt och han sade till mig direkt "men du har ju vestibulit? Du måste ju ha hjälp och det är NU!".
Tack gode Gud. Jag var en sekund från att börja störtlipa där och då. Inte utav sorg för att jag har det utan för lyckan att det faktiskt, förhoppningvis, kommer bli bättre! Att jag kommer slippa ha ont. Att jag kanske vågar ha sex snart. Att jag kanske vågar prova tamponger snart. Att livet kommer bli så otroligt mycket lättare utan denna psykiska spärr i hjärnan. Och för att någon äntligen reagerade på att det inte är normalt. TACK!! Var det enda jag hade i huvudet.

Till min behandling: jag fick hem sprutor som är som gelé (sådana man använder när man ska sätta kateter) men som jag ska använda i fiffi. Jag ska göra det SJU gånger om dagen i TRE månader. Visst låter det jobbigt? Jo lite. Men detta är ingenting mot den pinan man haft i sex års tid. Man har trott att det är fel på en, att det inte är som det ska. Man får tankar som "kommer det gå så långt att jag får leva ensam resten av mitt liv?" Man får tankar om "kommer jag någonsin få barn? Tänk om det sprider sig i hela mig?".
Ni vet. Allt blir bara en ond jävla spiral och man kommer bara längre och längre ner. När jag sätter den här gelén på så ska jag samtidigt sätta in min tumme där det gör ont och trycka. Det gör att nerverna som är skadade där nere stänger av och slappnar av, vilket gör att jag inte spänner mig när något kommer in i fiffi = inte ont.

OM ni känner som mig. Att det gör ont i slidmynningen så testa först med en glidmedel (det KAN vara för att man är för torr), funkar det inte? Kämpa. Spring till gynekologen, läs på om vestibulit, kämpa för att få den hjälp du behöver. Man SKA inte ha ont under sex, då är det något som är knasigt. Och man ska definitivt inte få ont av att stoppa upp sitt lillfinger och sedan gå och ha ont i flera timmar. Vestibulit är vanligt men oftast så söker tjejer hjälp för sent. Du kan leva med vestibulit hela livet i olika omgångar (för mycket stress t.ex) så det är viktigt att söka hjälp i tid så att det förhoppningsvis inte kommer tillbaka.
Googla också, det står så mycket om det och det finns så många tjejer där ute som har det som kanske bloggar om det eller har skrivit någon artikel! Sen står det mycket om varför man kan få vestibulit, hur är symtomen och hur man kan göra för att underlätta om det gör ont.

Puss&kram

Likes

Comments

Livet ÄR skittufft just nu. Alltså verkligen apskitdunderbajs-svårt. Det är ju meningen att det ska vara det ibland, men man blir så trött och orkeslösheten omfamnar en så fort man vaknar. GÅ ÖVER!!!! Vill jag skrika ut så att hela universum hör.
Vad är då anledningen till mitt mående kan man fråga sig?
Bra fråga. Ni har ju säkert hört talas om årstidsdepressioner. Och visst, jag kan ha det ibland. Vintern är sällan jobbig för mig, ytterst sällan. Hösten är sisådär, den funkar. Sommaren? High on life, livet leker, jag har aldrig mått dåligt i hela mitt liv osv. Våren? Ska vi ens prata om den? Det finns så mycket att säga men ändå så lite. Våren är så jobbig. Både psykiskt och fysiskt. Den här vårdepressionen har varit den värsta på länge, det är nästan jobbigt att finnas och att andas. Den går över, det vet jag och det vet nog nästan alla. Men när man är inne i den finns det knappt en liten glimt av ljus, svartsvartsvartsvart.
När man har jobbat med sig själv i cirka 5 års tid, ut och in och fram och tillbaka, lärt sig älska sig själv och accepterat sig själv så har man glömt bort att jobba på andra saker. Typ hur gör jag när något stiger på mina axlar och vägrar stiga av? Hur säger jag nej? Hur är jag en bra kompis utan att bete mig som en röv när jag får mina djupa dippar? Hur gör jag för att INTE ta på mig fler saker när jag är en person som vill göra allt nununununu, helst igår? Hur blir man nöjd med det man har och inte vill ha mer, mer?

Så jävla många frågor och så fruuuuuktansvärt få svar. Nu när jag lärt mig att älska mig själv så måste jag börja jobba med detta, men jag har liksom glömt bort det lite. Jag har ju inte börjat än och då blir det lätt att jag faller så fort.

Nu tänker jag fortsätta mysa med Svante, trycka mitt ansikte in i hans päls och lyssna på hans snarkningar. Och jag tänker fortsätta vara bara jag, jag behöver tid för mig själv och mitt psyke, jag kan knappt prata med någon utan att det tåras i ögonen och hjärtat blir för tungt. Mina vänner får hålla ut, dom vet att jag älskar dom över allt annat men just nu måste jag vara ensam. Hjärtat får inte väga 150 ton med er, det ska vara lätt som en fjäder då och där är jag inte än.
Puss

Likes

Comments

Här ligger en som inte slutar gråta. Hon har gråtit i en timme och tårarna tar aldrig slut. Den salta vätskan rinner nerför kinderna och hon bryr sig inte att torka bort dom längre. Livet kom ikapp och varje steg hon tar känns som att klättra uppför världens högsta berg. Hjärtat är för tungt att bära och elefanten som suttit på hennes bröst i månaders tid vill inte flytta på sig. Hon är förtvivlad. Hon är besviken. Hon är trött, arg och ledsen. Livet blev, och är inte som hon hade tänkt sig. Hon har för mycket ansvar, hon har för mycket saker att göra och hon har för mycket press. Hon har för mycket ansvar för att hon bryr sig, hon har för mycket saker att göra för att hon inte kan sitta still och hon har för mycket press för att hon inte är som alla andra. Hon valde den tunga vägen, att inte göra som alla andra.
Hon mår inte bra och hon orkar inte. Hjärtat väger för mycket, elefanten sitter kvar och hjärnan är överfull. Hon ligger med huvudet precis ovanför vattenytan. Vattenytan kommer närmre och hon får panik. När ska det sluta? När ska vattenytan komma längre ifrån? När ska det vända?
Hon har inte några svar, hon vet inte vart hon är påväg. Det enda hon vet är att ångesten och paniken över att livet är påväg åt fel håll tar död på henne. Det äter upp henne inifrån. Tuggar bit för bit och snart finns hon inte kvar.
Det är tungt, det är tufft och dagarna smälter ihop till en ordentlig soppa, allt smälter ihop till en ordentlig soppa.
Livet blev inte som hon tänkte.

Denna hon är jag, och jag håller på att gå sönder.

Likes

Comments

5 dagar i Idre, Drevdagen är förbi. Har haft otroligt roligt på alla plan som går. Tyvärr fick jag förstoppning från helvetet så det satte ju käppar i det psykiska men trots det så har det varit roligt att umgås med familjen!
Camilla och jag har varit på egna äventyr och kört fast med snöskotern som ni kan se på bild två, bild tre lyckades vi träffa ett hål mitt på plan mark som var fyllt med vatten. Snyggt ändå! Och j*vlar vad blöt man blev, som att gå med Vättern i skon.

Veckan som varit har gått i söka-skolor-anda och mag och tarm läkare. Söka skolor har gått över förväntan så förhoppningsvis går jag i skola till hösten (mer om det senare). Mag och tarm läkaren var väldigt trevlig och jag får snart en remiss på koloskopi. Fasar inför det men efter så vet vi ju (kanske) varför jag har det så tufft med magen och tarmarna. Känns otroligt bra!
I söndags började min visdomstand krångla och sen dess har det bara blivit värre och imorse när jag skulle äta frukost så bara gick det inte. Fick ringa och komma in på jour, har tydligen en inflammation i nedre, vänster visdomstand och den har gått så långt så inflammationen har börjat klättra ner i svalg och gom. AWESOME kände jag på den. Får dock vänta tills maj innan dom kan ta bort den så nu får jag leva på antibiotika och munskölj!

Hoppas ni har haft en fantastisk början på vårmånaden (!!!!!!) mars! PÖSS

Likes

Comments

Blir ledsen. Blir arg. Blir besviken. Och vad är det som gör mig så förbannat ledsen, arg och besviken måntro? Världen. Att världen idag är så jävla sned på så många sätt och vis, och till på denna sjuka värld så ska vi sitta och hata oss själva? Vart är det friskt? Varför ska vi göra såhär?
Vi matar våra hjärnor med ideal varenda dag och vi sitter och följer konton med vältränade tjejer som kanske slitit fruktansvärt för det, har fått en ätstörning på resan eller är födda så naturligt och vi kallar det sedan för "inspiration". Jo hej, mitt namn är Kerstin, jag bor i australien och har en känguru vid namn Arne.
Vad i helvete håller vi på med?
Jag är otroligt tacksam, varenda dag, för att mamma uppfostrade mig (i misstag) att bli fröken tvärtom. Tittar människor på en serie, vägrar jag kolla på den. Äter människor en viss maträtt vägrar jag prova. Tränar människor som galna djur så sätter jag mig i soffan och äter en påse chips. TOTALT utan ångest. Jag har alltid varit den som älskat min kropp, oavsett form eller mående. Det finns EN sak på min kropp som jag vissa dagar varit missnöjd över och det är mina ben, väldigt smala jämfört med min överkropp, MEN dessa dagar är väldigt få om vi jämför med dom dagarna som jag är nöjd över min kropp. Att vara stark fysiskt är otroligt viktigt om vi ska orka hänga med i det psykiska. MEN att vara fysiskt stark betyder inte att du ska gymma 6 dagar i veckan, helst springa 10km 3 dagar i veckan och äta hälsosamt varenda eviga dag. Att vara stark fysiskt betyder att du ska röra på dig trettio minuter varje dag, att äta hälsosamt och unna dig godsaker.
Jag tror att människor idag blir beroende av så mycket saker. Man i princip måste ha ett beroende av något för att vara så normal som möjligt. Vissa är träningsberoende andra hälsoberoende, vissa är beroende av cigaretter och andra är beroende av att tvätta händerna. OM det är något som är ohälsosamt är det att vara beroende. Lagom av allt och livet blir så jävla mycket lättare. Blir det en pizza en kväll p.g.a. tidsbrist och orkeslös så blir det en pizza. Blir det en dag i sängen så blir det en dag i sängen. Något vi människor aldrig kan acceptera är att livet ser annorlunda ut i verkligheten. Livet är inte palmer, spenat & avokado shots, kroppar med små gulliga tatueringar och en alldeles för fin bikini som vi inte ens har råd med. Vi måste börja acceptera att livet är livet och att det aldrig någonsin blir ett konto på instagram. Acceptera våra kroppar och hur vi ser ut. Acceptera att vi alla ser olika ut och att alla är byggda olika men med likadana organ som ska klara av att leva. Vi har fötts med en kropp som gör att (nästan alla) vi kan gå, springa, hoppa, prata, skratta, skrika och gråta och ändå går majoriteten runt och hatar sig själv. När kroppen är så jävla viktig för det fysiska. En liten påminnelse: vi föddes inte med en kropp för att psykiskt misshandla den.

Anledningen till varför jag satte en bild på mina brorsdöttrar, mina älskade troll, är för att det är dessa vi matar med våra ideal. Vi tar på vårt fett framför dem och säger att vi är tjocka. Vi säger att barnen ska vara hos mommo idag för att vi måste röra på oss och "träna bort fläsket". Vi pratar om så sjuka grejer framför barnen idag och det är inte så konstigt att en femåring säger att hen är tjock utan något som helst underlag för det. Hur ska dessa sjuka ideal någonsin försvinna om vi matar BARN med dem?
När mina brorsdöttrar är med så nämner jag ALDRIG min kropp, hur den ser ut eller vad den klarar och inte klarar.
Jag säger alltid till Lovina att hon är gullig, söt och perfekt. Jag säger till mig själv att jag är gullig, söt, vacker, fin och snygg. Jag säger detta för att det är vad jag och alla vi förtjänar. Vi förtjänar att vara glada i oss själva. För är vi inte glada i vårt fysiska mående, hur ska vi då någonsin kunna vara glada i det psykiska?


Så jävla rå och värdelös som världen är idag, VARFÖR ska vi hata oss själva till på köpet?
Har ni ett bra svar på det så kommentera gärna!
PUSS

Likes

Comments

Lite rolig info för den som tycker om att läsa:
This is our little housilousi! Helt otroligt att vi snart har haft det i NIO år?!?!?!
Känns nästan som igår då man var i spanien nästan hela tiden och letade, letade och letade efter ett hus. Alla vägar vi har åkt på i spanien har nog knappt en spanjor gjort. Alla dessa timmar då man egentligen ville vara vid poolen och bada (jag var typ 10 år gammal) men man fick snällt sitta i en kokhet bil i flera timmar, på smala grusvägar uppe i bergen, för att se på ett litet ruckel till hus som var ingenting att ha.
Ja gud ja, men äventyr har jag iallafall haft i min barndom och tur är väl det!
Vårt fantastiskt fina hus ligger uppe i bergen, femton-tio minuter från motorvägen och cirka 30-35 minuter från malaga. Vi bor i en liten by som heter Macharaviyaya (jag vet, assvårt men det rullar på rätt bra nu efter, som sagt, nio år). Vi hade grannar ungefär 450 meter ifrån, som vi inte ens såg, när vi flyttade hit. Ana och Enrique, deras hus är dock bara sommarstuga och dom är bara där ibland, men det är alltid dom som ringt när vi har haft inbrott så vi TROR att vi kan lita på dom. (man kan ALDRIG lita på spanjorer, deras kultur är i princip uppbyggd på att ta det som inte är ditt och gör det till ditt).
För ett år sedan så fick vi en till granne, hans ruckel ser man i kikaren om man kollar noga. Han heter Pedro och har en åsna som hette något på e, kommer ej ihåg! Han är dock väldigt söt och snäll och vinkar alltid glatt och tutar när han kör förbi i sin lilla, lilla, LILLA blåa bil.
Nu när vi var där så höll en man på att bygga ett till hus precis bakom oss, så vi gick helt enkelt och frågade honom vem han var o.s.v. och han var tydligen från tyskland och höll på bygga en sommarstuga till sina kompisar, så nu får vi förhoppningsvis lite flera människor i rörelse där uppe på toppen!

Annars har jag väl inte jättemycket att säga förutom att utsikten är HELT underbar.
Jag satt mest i en solstol hela tiden och löste korsord på korsord, läste bok efter bok. Drack lite cola zero mellan varven och rensade ogräs så det stod ut genom öronen. På dagarna var det runt 25-30 i skuggan men blåste lite kallt så man fick ha tunna mjukisbyxor och en tunnare långärmad och på kvällarna var det runt 9 så då fick man ha vinterjackan på sig.
Rekommenderar starkt "äkta" spanien, som vi bor. Små byar, billigt, otroligt god mat, mysiga ställen och att se lite utanför det turistiga.
Om någon känner att DIT vill jag åka, slå en pling vettja!
PÖSS

Likes

Comments

HOLA!! Jag tänkte att jag skulle berätta för er (och för mig själv, lol) vad jag har för sjukdom, vad den gör och varför jag har den! SOOOO, here we go, WOHO!

Det började när jag var ganska ung och hade mycket problem med mina leder, jag hade ofta ont i ryggen och i knäna. Jag kunde därför många gånger inte delta i gymnastik och jag minns så väl den gången jag skulle prova på balett och i princip bara gallskrek och grät mig igenom lektionen för att hon töjde mina leder och muskler alldeles för mycket. (Idag fattar jag absolut inte hur hon kunde göra så, men det är ett annat kapitel). Det blev mycket tid på sjukhuset och dom konstaterade att jag hade barn-reuma. (Vilket vi idag inte ens vet om jag haft eftersom dom aldrig kollade ordentligt, möjligt att jag lidit av psoriasartrit hela mitt liv). Runt högstadiet började jag få stora skorpor och eksem på mina smalben, dom kliade så förbannat och jag smörjde och smörjde och inget blev bättre.
Efter det har det gradvis blivit värre.
Dundersommaren vi hade år 2014(?!?) gjorde att mina eksem på benen försvann och lämnade efter sig stora ärr. Det är så med psoriasis på huden, den blir bättre i solen och kan ibland försvinna helt. Och det gjorde dom på smalbenen (thank god, satan vad det kliade i flera år).

Idag så kan man konstatera att jag har psoriasartrit, jag har inte fått en diagnos, utan min läkare har endast konstaterat det. Vill understryka detta väldigt mycket då det är svårt att se psoriasartrit på leder med en röntgen och magnetröntgen är dyrt och det kan vara så att det inte ens syns då, så man får sällan diagnos. Har man vanlig psoriasis (den som även jag har och den sitter på huden som eksem) så kan man ta prover på det.

Synlig psoriasis
(bild nummer 3 med fingret) lillfingrarna går att böja konstigt (had NO idea om detta kan jag lova) och det tyder på att lederna i fingrarna är inflammerade. Bild nummer 1 och 2 är alltså psoriasartrit på lederna som kommit ut till huden. Jag har alltid haft enormt fina fötter och händer och i somras small det till och mina fötter och händer har sett ut som helvetet själv sen dess. Jag går på stark kortison samt en hel del smörjande hit och dit och det kan bli bättre för en stund men så fort jag tar på mig ett par för täta skor är jag tillbaka på noll.
Händerna är inte så farliga (relativt bra tidsfördriv när man har tråkigt att sitta och pilla bort stora hudflagor 🙄). Det enda som stör mig med händerna är dom tusen hundra miljontals sju hundra femtio nio små blåsorna som bildas när huden blir för tunn. Det gör så förbannat ont när man kniper ihop handen eller ska ta i saker. (Ni som haft solblåsor vet jag pratar om). Vissa dagar har jag ingen blåsa alls och nästa dag kan jag ha hundra. Det går från dag till dag.
Fötterna är det som faktiskt på riktigt tar ont. På sidan (som ni ser på bilden) så har det gått så långt att huden har börjat spricka och jag lovar er att det gör pissont att ha något som trycker på (tighta sockor eller skor överlag). När jag går ut och går och kommer in i värmen så sväller mina fingrar upp, blir som korvar och blir som en regnbåge, olika färger alltså. Det kliar oftast, pulserar och gör riktigt ont, som att fingrarna ska explodera. Det är också en nackdel med psoriasartrit, man tål inte att gå från varm till kall, kall till varm snabbt.

Ja, det som inte syns då? Det som sitter i lederna?
Jo, det gör pissont ibland och ibland känner jag ingenting. Jag kommenterar oftast inte att jag har ont i kroppen eftersom det är vardag för mig. Jag har svårt med ländryggen oftast, speciellt i sängen på kvällarna. Det kan ofta göra ont i armbågarna och egentligen varenda ställe som går att böja haha!
Det jag har tuffast med är knäna som går i lås varenda eviga dag. Jag fick ju det här för någon månad sedan i vänster knä och fick inte ur den själv så jag fick åka in och smälla ut skiten. Visst tar det ofta ont och så men det är nog det jobbigaste. Armbågarna låser sig på kvällarna oftast, när jag ligger i sängen och ska vända på mig och höger knä låser sig ALLTID när jag ska trycka ner kopplingen i bilen, vilket kan irritera mig till vanvett.
Det har hänt att jag inte fått ur låsningen när jag ska koppla så jag får ställa mig på sidan, gå ut ur bilen, hoppa lite så att knäet går ur lås och sen köra vidare. (Jag lovar, man blir skitirriterad)

Varför har jag psoriasis då? Vart kommer det ifrån??
Min farfar har psoriasis (jag vet dock inte om han har psoriasartrit, har aldrig frågat). Jag har fått den ärftliga sorten alltså. Det smittar inte utan är en inflammation i huden som oftast är genetisk (är inte jättepåläst så vet inte om man kan få det bara sådär). Det finns många som har psoriasis, Ellinor som var med i top model och bloggaren Paulina t.ex. Dock tror jag dom är mest drabbade på huden (har ingen aning).
Psoriasis och psoriasartrit är alltså ingen farlig sjukdom utan den gör att du får eksem, det kliar och man kan få ont i leder och muskler. Det är som små inflammationer.
Tänkte om det är någon där ute som kanske känner igen sig, aldrig hört om det som behöver höra om det eller så är ni bara nyfikna som få (som jag är).
Och nu hoppas vi alla och håller tummar och tår att dessa fötter och händer reder upp sig!!

Hoppas ni får ett härligt veckoslut! PUSS

Likes

Comments