Header

Livet ÄR skittufft just nu. Alltså verkligen apskitdunderbajs-svårt. Det är ju meningen att det ska vara det ibland, men man blir så trött och orkeslösheten omfamnar en så fort man vaknar. GÅ ÖVER!!!! Vill jag skrika ut så att hela universum hör.
Vad är då anledningen till mitt mående kan man fråga sig?
Bra fråga. Ni har ju säkert hört talas om årstidsdepressioner. Och visst, jag kan ha det ibland. Vintern är sällan jobbig för mig, ytterst sällan. Hösten är sisådär, den funkar. Sommaren? High on life, livet leker, jag har aldrig mått dåligt i hela mitt liv osv. Våren? Ska vi ens prata om den? Det finns så mycket att säga men ändå så lite. Våren är så jobbig. Både psykiskt och fysiskt. Den här vårdepressionen har varit den värsta på länge, det är nästan jobbigt att finnas och att andas. Den går över, det vet jag och det vet nog nästan alla. Men när man är inne i den finns det knappt en liten glimt av ljus, svartsvartsvartsvart.
När man har jobbat med sig själv i cirka 5 års tid, ut och in och fram och tillbaka, lärt sig älska sig själv och accepterat sig själv så har man glömt bort att jobba på andra saker. Typ hur gör jag när något stiger på mina axlar och vägrar stiga av? Hur säger jag nej? Hur är jag en bra kompis utan att bete mig som en röv när jag får mina djupa dippar? Hur gör jag för att INTE ta på mig fler saker när jag är en person som vill göra allt nununununu, helst igår? Hur blir man nöjd med det man har och inte vill ha mer, mer?

Så jävla många frågor och så fruuuuuktansvärt få svar. Nu när jag lärt mig att älska mig själv så måste jag börja jobba med detta, men jag har liksom glömt bort det lite. Jag har ju inte börjat än och då blir det lätt att jag faller så fort.

Nu tänker jag fortsätta mysa med Svante, trycka mitt ansikte in i hans päls och lyssna på hans snarkningar. Och jag tänker fortsätta vara bara jag, jag behöver tid för mig själv och mitt psyke, jag kan knappt prata med någon utan att det tåras i ögonen och hjärtat blir för tungt. Mina vänner får hålla ut, dom vet att jag älskar dom över allt annat men just nu måste jag vara ensam. Hjärtat får inte väga 150 ton med er, det ska vara lätt som en fjäder då och där är jag inte än.
Puss

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Här ligger en som inte slutar gråta. Hon har gråtit i en timme och tårarna tar aldrig slut. Den salta vätskan rinner nerför kinderna och hon bryr sig inte att torka bort dom längre. Livet kom ikapp och varje steg hon tar känns som att klättra uppför världens högsta berg. Hjärtat är för tungt att bära och elefanten som suttit på hennes bröst i månaders tid vill inte flytta på sig. Hon är förtvivlad. Hon är besviken. Hon är trött, arg och ledsen. Livet blev, och är inte som hon hade tänkt sig. Hon har för mycket ansvar, hon har för mycket saker att göra och hon har för mycket press. Hon har för mycket ansvar för att hon bryr sig, hon har för mycket saker att göra för att hon inte kan sitta still och hon har för mycket press för att hon inte är som alla andra. Hon valde den tunga vägen, att inte göra som alla andra.
Hon mår inte bra och hon orkar inte. Hjärtat väger för mycket, elefanten sitter kvar och hjärnan är överfull. Hon ligger med huvudet precis ovanför vattenytan. Vattenytan kommer närmre och hon får panik. När ska det sluta? När ska vattenytan komma längre ifrån? När ska det vända?
Hon har inte några svar, hon vet inte vart hon är påväg. Det enda hon vet är att ångesten och paniken över att livet är påväg åt fel håll tar död på henne. Det äter upp henne inifrån. Tuggar bit för bit och snart finns hon inte kvar.
Det är tungt, det är tufft och dagarna smälter ihop till en ordentlig soppa, allt smälter ihop till en ordentlig soppa.
Livet blev inte som hon tänkte.

Denna hon är jag, och jag håller på att gå sönder.

Likes

Comments

5 dagar i Idre, Drevdagen är förbi. Har haft otroligt roligt på alla plan som går. Tyvärr fick jag förstoppning från helvetet så det satte ju käppar i det psykiska men trots det så har det varit roligt att umgås med familjen!
Camilla och jag har varit på egna äventyr och kört fast med snöskotern som ni kan se på bild två, bild tre lyckades vi träffa ett hål mitt på plan mark som var fyllt med vatten. Snyggt ändå! Och j*vlar vad blöt man blev, som att gå med Vättern i skon.

Veckan som varit har gått i söka-skolor-anda och mag och tarm läkare. Söka skolor har gått över förväntan så förhoppningsvis går jag i skola till hösten (mer om det senare). Mag och tarm läkaren var väldigt trevlig och jag får snart en remiss på koloskopi. Fasar inför det men efter så vet vi ju (kanske) varför jag har det så tufft med magen och tarmarna. Känns otroligt bra!
I söndags började min visdomstand krångla och sen dess har det bara blivit värre och imorse när jag skulle äta frukost så bara gick det inte. Fick ringa och komma in på jour, har tydligen en inflammation i nedre, vänster visdomstand och den har gått så långt så inflammationen har börjat klättra ner i svalg och gom. AWESOME kände jag på den. Får dock vänta tills maj innan dom kan ta bort den så nu får jag leva på antibiotika och munskölj!

Hoppas ni har haft en fantastisk början på vårmånaden (!!!!!!) mars! PÖSS

Likes

Comments

Blir ledsen. Blir arg. Blir besviken. Och vad är det som gör mig så förbannat ledsen, arg och besviken måntro? Världen. Att världen idag är så jävla sned på så många sätt och vis, och till på denna sjuka värld så ska vi sitta och hata oss själva? Vart är det friskt? Varför ska vi göra såhär?
Vi matar våra hjärnor med ideal varenda dag och vi sitter och följer konton med vältränade tjejer som kanske slitit fruktansvärt för det, har fått en ätstörning på resan eller är födda så naturligt och vi kallar det sedan för "inspiration". Jo hej, mitt namn är Kerstin, jag bor i australien och har en känguru vid namn Arne.
Vad i helvete håller vi på med?
Jag är otroligt tacksam, varenda dag, för att mamma uppfostrade mig (i misstag) att bli fröken tvärtom. Tittar människor på en serie, vägrar jag kolla på den. Äter människor en viss maträtt vägrar jag prova. Tränar människor som galna djur så sätter jag mig i soffan och äter en påse chips. TOTALT utan ångest. Jag har alltid varit den som älskat min kropp, oavsett form eller mående. Det finns EN sak på min kropp som jag vissa dagar varit missnöjd över och det är mina ben, väldigt smala jämfört med min överkropp, MEN dessa dagar är väldigt få om vi jämför med dom dagarna som jag är nöjd över min kropp. Att vara stark fysiskt är otroligt viktigt om vi ska orka hänga med i det psykiska. MEN att vara fysiskt stark betyder inte att du ska gymma 6 dagar i veckan, helst springa 10km 3 dagar i veckan och äta hälsosamt varenda eviga dag. Att vara stark fysiskt betyder att du ska röra på dig trettio minuter varje dag, att äta hälsosamt och unna dig godsaker.
Jag tror att människor idag blir beroende av så mycket saker. Man i princip måste ha ett beroende av något för att vara så normal som möjligt. Vissa är träningsberoende andra hälsoberoende, vissa är beroende av cigaretter och andra är beroende av att tvätta händerna. OM det är något som är ohälsosamt är det att vara beroende. Lagom av allt och livet blir så jävla mycket lättare. Blir det en pizza en kväll p.g.a. tidsbrist och orkeslös så blir det en pizza. Blir det en dag i sängen så blir det en dag i sängen. Något vi människor aldrig kan acceptera är att livet ser annorlunda ut i verkligheten. Livet är inte palmer, spenat & avokado shots, kroppar med små gulliga tatueringar och en alldeles för fin bikini som vi inte ens har råd med. Vi måste börja acceptera att livet är livet och att det aldrig någonsin blir ett konto på instagram. Acceptera våra kroppar och hur vi ser ut. Acceptera att vi alla ser olika ut och att alla är byggda olika men med likadana organ som ska klara av att leva. Vi har fötts med en kropp som gör att (nästan alla) vi kan gå, springa, hoppa, prata, skratta, skrika och gråta och ändå går majoriteten runt och hatar sig själv. När kroppen är så jävla viktig för det fysiska. En liten påminnelse: vi föddes inte med en kropp för att psykiskt misshandla den.

Anledningen till varför jag satte en bild på mina brorsdöttrar, mina älskade troll, är för att det är dessa vi matar med våra ideal. Vi tar på vårt fett framför dem och säger att vi är tjocka. Vi säger att barnen ska vara hos mommo idag för att vi måste röra på oss och "träna bort fläsket". Vi pratar om så sjuka grejer framför barnen idag och det är inte så konstigt att en femåring säger att hen är tjock utan något som helst underlag för det. Hur ska dessa sjuka ideal någonsin försvinna om vi matar BARN med dem?
När mina brorsdöttrar är med så nämner jag ALDRIG min kropp, hur den ser ut eller vad den klarar och inte klarar.
Jag säger alltid till Lovina att hon är gullig, söt och perfekt. Jag säger till mig själv att jag är gullig, söt, vacker, fin och snygg. Jag säger detta för att det är vad jag och alla vi förtjänar. Vi förtjänar att vara glada i oss själva. För är vi inte glada i vårt fysiska mående, hur ska vi då någonsin kunna vara glada i det psykiska?


Så jävla rå och värdelös som världen är idag, VARFÖR ska vi hata oss själva till på köpet?
Har ni ett bra svar på det så kommentera gärna!
PUSS

Likes

Comments

Lite rolig info för den som tycker om att läsa:
This is our little housilousi! Helt otroligt att vi snart har haft det i NIO år?!?!?!
Känns nästan som igår då man var i spanien nästan hela tiden och letade, letade och letade efter ett hus. Alla vägar vi har åkt på i spanien har nog knappt en spanjor gjort. Alla dessa timmar då man egentligen ville vara vid poolen och bada (jag var typ 10 år gammal) men man fick snällt sitta i en kokhet bil i flera timmar, på smala grusvägar uppe i bergen, för att se på ett litet ruckel till hus som var ingenting att ha.
Ja gud ja, men äventyr har jag iallafall haft i min barndom och tur är väl det!
Vårt fantastiskt fina hus ligger uppe i bergen, femton-tio minuter från motorvägen och cirka 30-35 minuter från malaga. Vi bor i en liten by som heter Macharaviyaya (jag vet, assvårt men det rullar på rätt bra nu efter, som sagt, nio år). Vi hade grannar ungefär 450 meter ifrån, som vi inte ens såg, när vi flyttade hit. Ana och Enrique, deras hus är dock bara sommarstuga och dom är bara där ibland, men det är alltid dom som ringt när vi har haft inbrott så vi TROR att vi kan lita på dom. (man kan ALDRIG lita på spanjorer, deras kultur är i princip uppbyggd på att ta det som inte är ditt och gör det till ditt).
För ett år sedan så fick vi en till granne, hans ruckel ser man i kikaren om man kollar noga. Han heter Pedro och har en åsna som hette något på e, kommer ej ihåg! Han är dock väldigt söt och snäll och vinkar alltid glatt och tutar när han kör förbi i sin lilla, lilla, LILLA blåa bil.
Nu när vi var där så höll en man på att bygga ett till hus precis bakom oss, så vi gick helt enkelt och frågade honom vem han var o.s.v. och han var tydligen från tyskland och höll på bygga en sommarstuga till sina kompisar, så nu får vi förhoppningsvis lite flera människor i rörelse där uppe på toppen!

Annars har jag väl inte jättemycket att säga förutom att utsikten är HELT underbar.
Jag satt mest i en solstol hela tiden och löste korsord på korsord, läste bok efter bok. Drack lite cola zero mellan varven och rensade ogräs så det stod ut genom öronen. På dagarna var det runt 25-30 i skuggan men blåste lite kallt så man fick ha tunna mjukisbyxor och en tunnare långärmad och på kvällarna var det runt 9 så då fick man ha vinterjackan på sig.
Rekommenderar starkt "äkta" spanien, som vi bor. Små byar, billigt, otroligt god mat, mysiga ställen och att se lite utanför det turistiga.
Om någon känner att DIT vill jag åka, slå en pling vettja!
PÖSS

Likes

Comments

HOLA!! Jag tänkte att jag skulle berätta för er (och för mig själv, lol) vad jag har för sjukdom, vad den gör och varför jag har den! SOOOO, here we go, WOHO!

Det började när jag var ganska ung och hade mycket problem med mina leder, jag hade ofta ont i ryggen och i knäna. Jag kunde därför många gånger inte delta i gymnastik och jag minns så väl den gången jag skulle prova på balett och i princip bara gallskrek och grät mig igenom lektionen för att hon töjde mina leder och muskler alldeles för mycket. (Idag fattar jag absolut inte hur hon kunde göra så, men det är ett annat kapitel). Det blev mycket tid på sjukhuset och dom konstaterade att jag hade barn-reuma. (Vilket vi idag inte ens vet om jag haft eftersom dom aldrig kollade ordentligt, möjligt att jag lidit av psoriasartrit hela mitt liv). Runt högstadiet började jag få stora skorpor och eksem på mina smalben, dom kliade så förbannat och jag smörjde och smörjde och inget blev bättre.
Efter det har det gradvis blivit värre.
Dundersommaren vi hade år 2014(?!?) gjorde att mina eksem på benen försvann och lämnade efter sig stora ärr. Det är så med psoriasis på huden, den blir bättre i solen och kan ibland försvinna helt. Och det gjorde dom på smalbenen (thank god, satan vad det kliade i flera år).

Idag så kan man konstatera att jag har psoriasartrit, jag har inte fått en diagnos, utan min läkare har endast konstaterat det. Vill understryka detta väldigt mycket då det är svårt att se psoriasartrit på leder med en röntgen och magnetröntgen är dyrt och det kan vara så att det inte ens syns då, så man får sällan diagnos. Har man vanlig psoriasis (den som även jag har och den sitter på huden som eksem) så kan man ta prover på det.

Synlig psoriasis
(bild nummer 3 med fingret) lillfingrarna går att böja konstigt (had NO idea om detta kan jag lova) och det tyder på att lederna i fingrarna är inflammerade. Bild nummer 1 och 2 är alltså psoriasartrit på lederna som kommit ut till huden. Jag har alltid haft enormt fina fötter och händer och i somras small det till och mina fötter och händer har sett ut som helvetet själv sen dess. Jag går på stark kortison samt en hel del smörjande hit och dit och det kan bli bättre för en stund men så fort jag tar på mig ett par för täta skor är jag tillbaka på noll.
Händerna är inte så farliga (relativt bra tidsfördriv när man har tråkigt att sitta och pilla bort stora hudflagor 🙄). Det enda som stör mig med händerna är dom tusen hundra miljontals sju hundra femtio nio små blåsorna som bildas när huden blir för tunn. Det gör så förbannat ont när man kniper ihop handen eller ska ta i saker. (Ni som haft solblåsor vet jag pratar om). Vissa dagar har jag ingen blåsa alls och nästa dag kan jag ha hundra. Det går från dag till dag.
Fötterna är det som faktiskt på riktigt tar ont. På sidan (som ni ser på bilden) så har det gått så långt att huden har börjat spricka och jag lovar er att det gör pissont att ha något som trycker på (tighta sockor eller skor överlag). När jag går ut och går och kommer in i värmen så sväller mina fingrar upp, blir som korvar och blir som en regnbåge, olika färger alltså. Det kliar oftast, pulserar och gör riktigt ont, som att fingrarna ska explodera. Det är också en nackdel med psoriasartrit, man tål inte att gå från varm till kall, kall till varm snabbt.

Ja, det som inte syns då? Det som sitter i lederna?
Jo, det gör pissont ibland och ibland känner jag ingenting. Jag kommenterar oftast inte att jag har ont i kroppen eftersom det är vardag för mig. Jag har svårt med ländryggen oftast, speciellt i sängen på kvällarna. Det kan ofta göra ont i armbågarna och egentligen varenda ställe som går att böja haha!
Det jag har tuffast med är knäna som går i lås varenda eviga dag. Jag fick ju det här för någon månad sedan i vänster knä och fick inte ur den själv så jag fick åka in och smälla ut skiten. Visst tar det ofta ont och så men det är nog det jobbigaste. Armbågarna låser sig på kvällarna oftast, när jag ligger i sängen och ska vända på mig och höger knä låser sig ALLTID när jag ska trycka ner kopplingen i bilen, vilket kan irritera mig till vanvett.
Det har hänt att jag inte fått ur låsningen när jag ska koppla så jag får ställa mig på sidan, gå ut ur bilen, hoppa lite så att knäet går ur lås och sen köra vidare. (Jag lovar, man blir skitirriterad)

Varför har jag psoriasis då? Vart kommer det ifrån??
Min farfar har psoriasis (jag vet dock inte om han har psoriasartrit, har aldrig frågat). Jag har fått den ärftliga sorten alltså. Det smittar inte utan är en inflammation i huden som oftast är genetisk (är inte jättepåläst så vet inte om man kan få det bara sådär). Det finns många som har psoriasis, Ellinor som var med i top model och bloggaren Paulina t.ex. Dock tror jag dom är mest drabbade på huden (har ingen aning).
Psoriasis och psoriasartrit är alltså ingen farlig sjukdom utan den gör att du får eksem, det kliar och man kan få ont i leder och muskler. Det är som små inflammationer.
Tänkte om det är någon där ute som kanske känner igen sig, aldrig hört om det som behöver höra om det eller så är ni bara nyfikna som få (som jag är).
Och nu hoppas vi alla och håller tummar och tår att dessa fötter och händer reder upp sig!!

Hoppas ni får ett härligt veckoslut! PUSS

Likes

Comments

Januari bestod av ordentligt många promenader i det superfina vädret, har tusentals med bilder från januari och dom flesta ser ut som ovan.. SÅ jävla mysigt med snö, vart är den i år om jag får fråga??

I januari fortsatte vi som vanligt och renoverade massor i huset. Kan knappt förstå att det har sett ut såhär?!?!! När jag får lite mer ordning efter resan så ska jag börja flytta och då ska jag även visa er före och efter bilder.

I Februari fick jag mitt första riktiga jobb som personlig assistent i sex månader. Det var underbart på så många sätt och vis. Det var otroligt lärorikt och jätteroligt, trots motgångarna som följde på hemmaplan.
Sen fortsatte vi även där att renovera. Det känns så konstigt att titta tillbaka på dessa bilder.

Den andra mars drogs mattan under fötterna bort totalt då min bror valde att ta sitt sista andetag. Otroligt mycket sorg och ledsamhet, blandat med fina stunder och prat om minnen. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv, samtidigt som jag aldrig varit så tacksam över att fått haft honom i mitt liv i 26 fina år. Än idag är det mycket sorgearbete. Vissa dagar är svåra att ta sig igenom och andra dagar flyger iväg. Livet fortsätter trots allt men jag kommer för alltid att sakna honom så det brister i hjärtat. Nu har jag förstått innebörden av att tiden stannar, för det gör den, nästan bokstavligen. Jag älskar dig, min fina superman!

Den andra april var det dags för begravningen och jag har aldrig någonsin varit så förkrossad i hela mitt liv. tjugofyra timmar fulla med tårar. Gråt tills inget fanns kvar, tills man bara kände en enorm tomhet. Det var en av dom finaste dagarna i mitt liv. Han fick det bästa en människa kan få. Så fint som alla hade fixat och ordnat. Det var tungt och det var vackert. Precis som vårt liv alltid har varit.
Den 19 april var också en viktig dag för då fyllde vår prinsessa hela TRE år. Kan ju absolut inte förstå att hon fyller FYRA, FYYYRAAAA år om några månader. Herregud unge, sluta väx!!

Maj är ju en sådan vacker månad! Valborgsmässoafton tillbringades med familjen nere vid vattnet, vi eldade, grillade korv och hade det mysigt. Om jag inte missminner åkte jag nog till mina friendos på kvällen och hade det väldigt bra där med.
Alla UNDERBARA solnedgångar började visa sig och det är ju lika magiskt varje år.
Många långpromenader i skogen med Svante och Dexter. Rasta tankarna och själen har varit min grej detta år.
Och ska vi ens prata om att i maj så börjar ju allt blomma och det är så fantastiskt vacker så man går av lite?
JUST DET, fyllde ju år den 19 också. 21 år gammal. Är det månne så att det är nu tiden börjar rusa iväg? Snart är jag 35, har man, barn, villa, volvo och hund.

Den 7 juni hade jag den enorma turen att få en underbar liten brorsdotter till. Hon var precis lika perfekt och underbar som sin storasyster. Det behövdes efter ett halvår med sorg och ledsamhet.
Den elfte, tolfte eller trettonde (kommer inte alls ihåg) så drog jag till Stockholm för summerburst. En rolig grej och "artisterna" var bra. Det var ju inte dåligt att dom slutade hela skiten med heroes, den låten blir liksom inte dålig.
Alla mysiga stunder jag satt vid vattnet och tänkte. Jag tror att jag är lite knäpp ändå alltså, eller en filosofisk själv kanske. Det är så skönt att bara tänka på saker ifred och ostört.
Midsommar firades otroligt bra hos en av mina vänner. Allting var uppstyrt väldigt bra och roligt hade vi. Vi får väl se om tjejerna lyckas hålla upp det lika snyggt detta år!


Det kanske är lite överskattat detta med tillbakablickar men jag vill ha detta för min egen skull.
Tänkte att jag fortsätter en annan dag. Mitt år har varit otroligt tumult, dramatiskt, roligt, lyckligt, ledsamt, kul, känslosamt och härligt. Det har hänt mycket saker och det är ju lite så med livet, oftast kommer allt på en och samma gång. Jag kanske fortsätter imorgon, men tills dess, BYE!

Likes

Comments

HOLA!
Ett litet tag sedan igen nu. Och hörrniii, det är nytt år!!!! How amazing is that? WOHO!
Okej, nu ska jag väl inte påstå att mitt januari började sådär amazing och allt var frid och fröjd och allt där till. Nyårsafton var så, frid och fröjd, awesome, jättebra, fin och så vidare.. Den andra januari dock, jag som alltid är förkyld och sjuk, fick självklart årets fetaste influensa samt nässelfeber. KALAS! 41 graders feber i tre dagar = totalt förstörd.
Skitsamma, det fick bli så detta året helt enkelt, vi kan ju låtsas att mitt januari börjar nästa måndag istället.
Nu sitter jag här och hör hur det tar i taket för att det blåser så jäkla mycket (OM ni nu har missat det.....) och saknar sommaren väldigt mycket. Nu har jag i och för sig bara lite mer än en vecka kvar till värmen, men sakna sommaren kan man göra för det.
JUST DET HÖRRRRNIIII (igen), jag har slutat röka. Jamen dra på trissor. Trodde ALDRIG det skulle ske, också hände det. Freakkin häftigt och coolt alltså. (Att jag kommer börja igen så fort det blir varmare behöver vi ju inte tänka på just nu när jag har slutat och är happyclappy över det.)
Annars mår jag bra. Alla dagar flyter lite ihop när man är sjukling och tankar snurrar lite från alla möjliga håll, men förhoppningsvis så ordnar det upp sig så småningom. Livet går ju trots allt alltid vidare.
Hoppas ni har fått en fantastisk början på januari!
KISSES

Likes

Comments

Vi alla har olika åsikter om psykisk ohälsa och eftersom ziio här om dagen la ut ett inlägg om det tänkte jag faktiskt svara lite på det inlägget. Jag följer inte henne alls utan vet om att hon finns och en vän hade gillat inlägget så jag kom in lite på måfå, därför vet jag inte alls hur hon är annars.
Jag tycker hon har all rätt att lägga ut sin åsikt och inga åsikter är fel, dock ut mitt perspektiv på saken så anser jag att hon inte riktigt vet vad det handlar om att lida utav psykisk ohälsa.
Vad jag uppfattade det som så tycker hon att flertalet människor använder psykisk ohälsa som ursäkt och att man måste tänka positivt för att man ska må bra. Man ska också uppskatta det man har för då inser man att man nog ändå har det bra.
Jag kan hålla med om en punkt, att många använder sig av att dom lider av psykisk ohälsa som en ursäkt för att slippa göra saker, och det tycker jag att är synd för vi som faktiskt lider av det kommer lite i underläge. Alla tittar snett och tycker att vi ska "rycka upp" oss när det inte fungerar så alls.
Idag så tror jag nästan att alla har en liten släng av ångest, panikångest, stressyndrom, depression och allt där emellan. Det är nog till en stor del sociala medier som har gjort det, det är sådant sjukt tryck från medier om hur vi SKA vara, hur vi SKA se ut, hur vi SKA bete oss, vilka kläder vi SKA ha osv. Vilket leder till otrolig ångest, letande efter bekräftelse och en enorm stress.

Om jag ska skriva ur MIN syn på detta. Varför JAG lider av psykisk ohälsa har ingenting med sociala medier att göra. Jag följer inte konton jag skulle må dåligt över, jag läser inte saker som gör att jag mår dåligt och jag tittar aldrig på en tjejs kropp och tänker "vad fet och ful jag är", för det är jag inte. Jag har självförtroendet på grej, självkänslan på grej och jag är inte osäker. Jag är väldigt säker på mig själv, mitt sätt att vara, min personlighet och min kropp. Min psykiska ohälsa har uppkommit för att det har hänt otroligt traumatiska saker i min barndom och i nästan hela mitt "vuxna" liv.
När jag föddes hade jag en sexårig bror med multifunktionshandikapp. När jag själv blev 6 år gammal fick min mamma livmoderhalscancer och var borta i flera månader, och vi visste inte om hon någonsin skulle komma hem. När hon väl kom hem flydde min äldsta bror och min pappa för att dom var så rädda vilket gjorde att jag, som sexåring, fick sköta ett hushåll till tre personer. I lågstadiet blev jag ofta mobbad p.g.a. att barnen visste att min pappa hade en butik och då var jag bortskämd i deras ögon, samt att jag hade en handikappad bror. Jag var väldigt utanför under hela högstadie tiden och hade inte vänner. 2009 brann våran affär upp och en månad senare krockade min äldsta bror med en älg och låg på intensiven ett tag. I dessa tagen så blev min handikappade bror sjuk och fick också läggas in på sjukhuset. Vi sprang emellan mina bröder sjukhuset och levde på hopp, att båda skulle överleva.
Båda överlevde som tur är och fick efter ett tag komma hem. Min handikappade bror har varit väldigt sjuk många gånger vilket har resulterat i många sjukhusbesök och många sömnlösa nätter.
I mars somnade min bror in.

Allt här emellan har det alltid hänt saker, min morfar har varit väldigt sjuk, fått en stroke. Min farmor har haft bröstcancer tre gånger. Min bror har fått en pinne in i benet och nästan förblött, slagit upp hela ansiktet, pappa sågade av sin tumme och jag har själv legat inne i nästan en månad för blodförgiftning. Jag har blivit sårad av vänner och jag har varit hjärtekrossad av många olika orsaker.
Det är INTE synd om mig. Jag föddes för att klara detta och det har jag gjort, det är bara det att för varje gång det händer något så lossnar en bit från hjärtat, för man blir lite skadad för varje gång. Och det blir ett stort moln ovanför ens huvud som tynger ner en.
Jag är otroligt lycklig i mig själv men jag mår fortfarande inte 100% bra just för att det är mycket att bearbeta.
Men även fast det hänt otroligt mycket saker i mitt liv så skulle jag aldrig titta ner på någon annan som kanske har ångest för ett matteprov. För det är jobbigt för just DEN personen. I allt det här så måste man förstå att alla människor lever med olika sorg och olika måenden för alla är inte med om samma saker.
Jag uppskattar saker, många saker. Självklart är jag glad över att jag fick 26 år med min bror, jag är glad att jag fick ha min mamma kvar i livet vilket inte alla får. Men jag måste också få vara ledsen, jag måste få vara arg och besviken och jag måste få vara så jävla trött på livet, för det är så vi bearbetar saker.
Och nej, tyvärr, vi kan inte tänka på barnen i Afrika. Vi befinner oss inte i deras situation och skulle man varje dag gå och tänka på barnen i Afrika så skulle man aldrig vara ledsen, glad, arg eller besviken för då tappar man rätten att känna. Man kan bli månadsgivare eller skänka vatten, mat och kläder, men man kan aldrig förbjuda sig själv att känna för att det finns andra som har det värre, det fungerar inte.

Så jag tycker att det där inlägget var lite konstigt möjligtvis. För jag skulle aldrig någonsin skriva ut ett inlägg om hur det är att ha cancer när jag aldrig har haft det själv. Hon har rätt till en åsikt, hon har rätt att säga den, men jag kan inte hålla med henne.
Kom ihåg nu allihopa att det är okej att må dåligt, det är okej att vara upp över öronen lycklig och det är okej att vara så jävla trött, ledsen och besviken. Det är okej att ha ångest och det är okej att lida av stress.
Någonting jag lider av just i detta nu är att gå ut bland människor, jag tycker det är otroligt jobbigt. Jag gör det ändå för att jag vet att jag behöver, annars blir det aldrig bättre, men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Och vet ni vad? det är helt okej!

Hoppas ni får en fantastiskt fin helg!
Kram

Likes

Comments

Lilla jul är över för detta år och jag är väldigt nöjd över dagen! På morgonen kunde jag tyvärr inte åka på marknaden som vi har som tradition utan fick snällt jobba för att pappa skulle åka på begravning. Men med tanke på att jag blivit enormt folkskygg på senaste tiden och tycker sociala sammanhang är jobbigt ända in i själen så var det faktiskt skönt att åka på jobb istället. Jag får alltså inte panikångest över att vara bland människor utan det blir jobbigt i hjärnan, alldeles för mycket intryck och ljud för att min hjärna inte ska ta en strejk och stänga av, vilket leder till att jag inte hör vad andra säger och jag kommer inte ihåg vad jag ska handla. Jag får lite "FLY, NU!" känsla.

Runt fem så kom en femtedel av släkten och vi åt gott, myste framför så mycket bättre och skrattade tills klockan slog tolv. Vaknade upp idag med en enorm förkylning, feber, ont i halsen, lock för öronen och snorig så jag har legat i sängen ungefär konstant och kollat på Netflix. Har ju följt serien Gilmore Girls slaviskt men den senaste månaden har jag inte haft råd med Netflix (så är det helt enkelt ibland) så jag har inte kunnat kolla. Imorse så sa pappa att han skulle sätta in femton underbara eurosar i lillajulklapp så att jag kunde börja kolla igen, haaaalleeeluuujaaah!!

Fick också Therese Lindgrens bok av mamma som jag faktiskt läste ut på jobbet igår, otroligt bra! Och som ni förmodligen inte missat var det Black Friday i fredags och när det är så mycket folk så skulle jag inte ens för fem miljoner gå in i en butik och trängas, därför beställde jag hem en hel del böcker från adlibris som förhoppningsvis kommer i veckan!!
Nu ligger jag ju som sagt i sängen och kan äääntligen kolla på Gilmore igen då strömmen kom tillbaka för cirka en minut sedan! Hoppas ni haft en fantastisk helg!
Kraam

Likes

Comments