Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag skulle vilja flytta till Australien i ett år hade jag svarat nej utan minsta beslutsamhet. Om någon sedan hade frågat mig om jag ens kunde tänka mig tanken att arbeta på en farm i Australien hade jag skrattat och sagt aldrig i livet.

Det var då.

Kärleken till att bo i ett nytt, spännande och soligt land tog övervann rädslan över att inte våga släppa taget. Äventyrslusten, kreativiteten och nyfikenheten växte. Att testa nya saker blev vardag. Att prata ett annat språk än modersmål blev vardag. Att växa som person blev vardag. Och jag vill inte att det här livet ska ta slut. Så här är jag nu. På en australiensk farm, mitt ute i ingenstans och redo att avverka 88 dagars farmwork för att kunna förlänga mitt visum ytterligare ett år. Vem hade kunnat tro det?

Men det känns så himla bra. Jag är så nöjd över att äntligen ha tagit ett beslut och äntligen känna till 100% att jag vill det här. Jag har hela tiden varit väldigt negativ till farmwork efter alla otäcka historier jag hört om det och jag har hela tiden känt ångest inför om det verkligen är värt det. Men det är en enda chans i livet.

Men låt mig nu berätta hur allt gick till, det var många skarpa svängar nämligen. I måndags förmiddag lämnade vi tillbaka vår graffititäcka campervan som varit vårt hem i två veckors tid. En helt fantastisk roadtrip lämnade vi nu bakom oss. Det mest fantastiska med att resa måste ju ändå vara att man kan slänga ut en annons på Facebook, få napp av tre tjejer och sedan sitta ihop i två veckors tid och skapa minnen för livet tillsammans. Det får en ju verkligen att vilja stanna här för alltid…

Så i måndags, när de andra tjejerna valde att åka till ett shoppingcentrum, satte sig jag och min nyblivna vän Jennie oss ner vid ett bord med en varsin kaffe och började ringa runt. Vi valde att främst ringa till working hostels för att få både boende och jobb säkrat på samma gång. Vi sökte runt efter olika hostel på Google och började ringa. Och ringa. Och ringa. Vi ringde säkert till 40 olika hostel och allt vi fick till svar var att vi skulle återkomma om 2,3 veckor då det inte är säsong precis nu. Vi började tappa hoppet och insåg att vi måste ringa runt till farmerna här i södr< Australien också. Hittills hade vi bara ringt runt till Queensland och Northern terrority eftersom vi ville slippa vintern, även om den inte ens går att jämföra med Sveriges vinter haha. Jag slog en signal till ett working hostel bara 2,5 timme söder om Perth där vi befann oss och fick prata med en supertrevlig kvinna. De hade ett ledigt rum. Det fanns jobb. För både mig, Jennie och min syster. Men vi måste börja jobba redan på onsdagen och vara beredda på att ta det enda tåget till Donnybrook morgonen därpå.

I panik ringer jag till min syster i Sydney och frågar om hon på något sätt hinner ta sig hit med så kort varsel. Samtidigt springer jag in till stan för att hinna köpa några slags arbetskläder innan affärerna stänger om en halvtimme. Det är ju vinter här nu och min resväska rymmer väldigt mycket kläder men dessvärre inte mycket som ger minsta lilla värme. Eller som jag är beredd att förstöra heller för den delen. Efter några varv runt på Target med kundvagnen lyckas jag plocka på mig tights, tjocktröja, baskläder, mössa och vantar.

Jag och Jennie säger morgonen därpå hejdå till storstadslivet och beger oss ut på landsbygden. Som tur var löste det sig för min syster och det var okej att hon kunde komma två dagar senare. Vi har nu gjort oss hemmastadda i vårt egna rum i lilla staden Donnybrook. Vi blev positivt överraskade när vi kom hit då många farmjobb är verkligen mitt ute i ingenstans men detta är ändå i en stad, även om den är extremt liten. Efter en lunch på ett café, en promenad längs huvudgatan och efter att ha fyllt på skafferiet och kylen är vi nu redo för att skaffa oss ett vardagsliv och börja jobba. Känner inte alls att detta kommer bli en mardröm utan jag är riktigt, riktigt peppad! Jag trodde nog aldrig att jag skulle skriva denna mening, men det är dags att välkomna en ny kategori här till bloggen, nämligen Farmwork.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Från Exmouth hade vi en heldag med bara körande inåt landet med slutdestination Karijini national park. Vi kom till Tom price som är den sista staden man passerar innan man åker in till parken och där blev vi informerande om att det finns begränsat med campingar, med dricksvatten och ingen bensinstation inuti parken. Vi fyllde upp både bensintank och vattentankar och började köra in. Men det är en helt enorm park och eftersom vi ville se så mycket som möjligt blev vi ändå tvungna att åka ut dagen efter för att fylla på med bensin.. Nåja, det gjorde så att vi kunde stanna på en gratis camping utanför medan vi ändå var där. Samma dag som vi kom körde vi till Hamerslay Gorge som var en lättare promenadsträcka ner till vad de kallade naturens egna spapool. Och ja, jag är beredd att hålla med. Så otroligt rent vatten och vackert.

När vi satt på våra tältstolar morgonen därpå och åt frukost tittade vi på vår karta vi fått över parken och bestämde oss för att av någon anledning börja med den svåraste gången av den alla, Spiderwalk. Jag hade sett bilder sedan tidigare och vi hade hört att det var en ganska lång promenad där vägen tillslut ledde ut i vattnet och man behövde klättra längs väggen. Skulle bli väldigt intressant och se om man klarade det!! Vi gav oss iväg och mycket riktigt behövde vi klättra längs med väggarna. Tillslut blev bergväggarna så täta och fästena för fötterna blev dåliga att man inte kunde stå på ena sidan utan var tvungen att ha en fot på varje sida och ta sig framåt. En spännande utmaning och när vi äntligen kom fram möttes vi av iskalla, klara pooler inuti de röda berget. Naturen är bra häftig! Väl tillbaka åt vi lunch och gav oss ut på en annan promenad där man även behövde simma en hel del. Det var likadant där att man kom fram till en enorm pool omringad av röda bergsväggar men denna var enormt stor och mäktig.

Dagen efter hade vi fyllt på med bensin och kört till andra sidan av parken där de lättare promenaderna fanns. Vi besökte Circular pools och sedan två superfina vattenfall. Vid det ena vattenfallet satt vi och njöt av solens strålar hela dagen och började fundera på om det kanske var dags att lämna parken lite tidigare än planerat. Jag kände mig klar och ville hellre se någonting annat och nytt och de andra höll med. Och ja, resten vet ni ju. Vårt nya mål var Esperance. I södra Australien. Varför vi valde att inte fortsätta hela vägen upp till Broome var för att det är lika långt att köra dit som hela den väg vi redan kört längs kusten så det skulle bli dubbelt så långt tillbaka till Perth då dvs så många dagar med enbart körande. I efterhand skulle jag nog tyckt att det hade varit värt det.. Varför får ni veta i nästa inlägg!😋

Likes

Comments

Nu snackar vi!!! En strand som verkligen lever upp till sitt namn. Det turkosa vattnet var så himla klart och vackert. Här är det populärt att snorkla, tyvärr hade vi ingen snorkel till hands men det gick ändå att se olika fiskar simma omkring från vattenytan. Här låg jag och Jennie och bara njöt hela dagen. De andra tjejerna valde att åka ut på snorklingtur med valhajar och mantror så de stack iväg redan 06 på morgonen. Jag testade på att simma med mantror i Bali med Frida vilket jag tyckte var superläskigt haha.. Såklart häftigt också men ingenting jag kände för att göra igen denna dag. Valhajarna är ju dessutom ännu större, de kan vara upp till 7 meter långa! Däremot vill jag verkligen simma med delfiner en vacker dag. Men det gick verkligen ingen nöd på mig och Jennie som valde att stanna. Turquoise Bay är nog den vackraste strand mina ögon någonsin skådat.

Likes

Comments

Nästa stopp var Monkey Mia Dolphin resort som jag hade hört mycket gott om! Vi kom fram till en superfin camping på förmiddagen där vi parkerade bilen och gjorde oss redo för en dag på stranden. Monkey Mia är speciellt känt för att vilda delfiner kommer insimmande varje morgon kl 8 för att bli matade men man kan även se dom under dagen i vattnet. Vi la oss på stranden men alla blev snabbt rastlösa och bestämde sig för att hyra kanon och paddla ut. Av erfarenhet var det ingen trevlig upplevelse när jag paddlade sist och jag har ju aldrig något emot att lapa sol så jag blev själv kvar på stranden under dagen. Låg och läste en bok när någon ropar "Dolphin!!!" och alla börjar skynda sig ner till strandkanten. Mycket riktigt, två delfiner hoppade i vattnet och var på väg ännu närmare. Tillslut var de bara någon meter ifrån mig och jag filmade hejvilt med min gopro och njöt av ögonblicket. Det var så häftigt!! Och vilka fantastiskt fina djur de är. De hann komma in en gång till under dagen så jag var supernöjd till skillnad från mina resekompisar som kom tillbaka och hade paddlat förgäves då de inte lyckats se någon delfin. Ibland är det bra att inte följa strömmen 🙈

På kvällen lagade vi mat i köket och spelade kort tillsammans med en australiensisk kille som vi mött dagen innan i nationalparken. Dagen efter kliver vi upp tidigt och packar ihop och gör oss redo för att se delfinmatningen. Det var mycket folk som hade samlats så alla får inte en chans att mata delfinerna, men jag blev utvald! Så jag klev fram i vattnet och fick en fisk av delfinskötaren som delfinen snabbt åt upp. Tyvärr var det extremt motljus så det gick inte att få till några bra bilder.. Bilderna här ovanför är istället från Coral Bay som var vårt nästa stopp!

Coral Bay var vackert men inte lika vackert som jag hade förväntat mig (jaa jag börjar bli bortskämd med fina, vita stränder). Det var molnigt på förmiddagen så vi tog en varsin kaffe på ett café och sedan tittade vi in i en liten klädbutik på campingen där jag lyckas hitta denna lilla vita bikini som jag bär på bilderna. Så nöjd! Älskar ryggen på bikinin.

Likes

Comments

Är så nöjd med alla fantastiskt fina bilder vi fick till den här dagen som resulterar i en glad Jossie. Vi hoppade i en varsin baddräkt och spenderade eftermiddagen vid Shell beach. En strand av enbart små, små snäckor. Det var en härlig känsla att vara där för det var så lugnt och stilla. När solen började gå ner letade vi upp en camping längs med stranden och det blev ett så bra avslut på en perfekt dag.

Likes

Comments

Bästa dagen hittills är nog fortfarande denna! Den var så bra från början till slut. Vi hann med att se så mycket fint och min kreativitet bara flödade så min kamera var helt överfylld av bilder från denna dag haha.

Efter att vi packat ihop alla våra saker och druckit morgonkaffe framför pelikanmatningen begav vi oss till Kalbarri national park. Tyvärr så var the main thing, det som är ett måste att se, avstängt på grund av vägarbete och man kunde endast ta en tour dit. Kändes väldigt surt men vi fick en karta men andra ställen vi kunde besöka och jises säger jag bara. Klart över förväntan! Det var så vackert och jag älskar vyer som dessa som bara känns så himla mäktiga. Väl där träffar vi en australiensk kille som hade en drönare (för farmor och farfar: det är en kamera som sitter fast som på ett litet flygplan som man styr med en kontroll och ser bilden i sin egna mobil) och han filmade lite åt oss. Så galet häftig film blev det! Ska försöka klippa ihop den och även mitt egna videomaterial från min nu fungerande gopro till en liten roadtripsfilm.

Efter en förmiddag där rullade vi vidare till nästa stopp som var Shell beach. Men mer om det i ett annat inlägg!

Likes

Comments

Något jag verkligen längtat efter att få se är denna magiska rosa sjö som ligger längs vägen i Port Gregory. Först blev vi lite besvikna då sjön bara skiftade i rosa i solskenet med sedan åkte vi vidare lite på vägen och då snackar vi en riktigt rosa sjö. Så himla häftigt! Det är ju ett naturfenomen så att försöka gå i vattnet var inte mitt smartaste drag då jag sjönk ner i allt salt och skorna fastnade där... Efter många om och men fick jag upp dom och de var helt svarta haha... Tur att det var mina flip-flops och inte nya vita sneakers! Vi stannade där ett tag och hade lite photoshoot, laddade upp bilder på Instagram med texten "On Wednesdays we wear pink" och sedan fortsatte vi vår roadtrip till Kalbarri national park. Vi avnjöt en lunch i solen och sedan la vi oss på stranden en stund. Jag skulle gå ut och känna på vattnet och då kom helt plötsligt tre pelikaner simmande haha! De är ju så sjukt stora och roliga fåglar att titta på alltså. Vi stannade på en mysig camping över natten som serverade BBQ för att på morgonen bara kunna gå ner till stranden och se när de matade pelikanerna.

Likes

Comments

Det har redan gått 1,5 vecka sedan vi begav oss ut på vägarna längs Australiens västkust och jag är SÅ glad över att jag gör denna resa. Västkusten är helt fantastiskt! Otrolig natur, orörda stränder och häftiga upplevelser. Så roligt att äntligen få se det riktiga Australien med flera, flera mils avstånd till nästa lilla by och att verkligen vara ute i outbacken. Nackdelen är den bristande täckningen och internetmottagningen dock... Men, men! Mer tid att njuta av allt vi ser och gör.

Förra måndagen hämtade vi upp vår graffitäckta van från Wicked Campers. Det är jag, Cornelia, två svenska tjejer vid namn Jennie och Astrid samt Amy, en engelsk tjej som åker tillsammans. Vi hade inte träffat någon av dom i verkligheten innan vi bokade haha. Men efter mycket räknade och funderade från mig och Cornelia insåg vi att det skulle bli mycket roligare (och billigare!) att vara flera så vi skrev en varsin annons i olika grupper på Facebook för backpackers. Fick napp av dessa tjejer som vi klickade bra med och vi är verkligen ett jättebra gäng och funkar riktigt bra tillsammans.

Vi hyrde bilen för 2 veckor och nu har vi åkt längst kusten med stopp som The Pinnacles, Kalbarri national park, Monkey Mia Dolphin resort, Coral Bay, Exmouth och sedan körde vi 7 timmar inåt i landet för att nå Karinji national park. Vi har haft extrem tur med vädret då det varit ca 25 grader och strålande solsken varje dag. Men Australien går ju mot vinter så så fort solen går ner blir det kallt och jag sover fullt påklädd med mysbyxor, morgonrock och strumpor i sovsäck. Var väldigt orolig för säsongen innan då jag inte har några varma kläder överhuvudtaget eftersom jag har haft sommar i 7 månader (jaa lyckos mig haha) men efter lite lånade av Cornelias vinterpackning (hon ska göra en skidsäsong här!) och bästa inköpet av en morgonrock från K-mart för 9 dollar har det funkat jättebra. Tror fortfarande på att detta är en bra tid att resa västkusten eftersom under sommaren är det mer tropiskt klimat här och temperaturen kan nå nästan 40 grader. Nu är det inte för varmt och inte för kallt heller.

Om man inte själv rest i Australien tror jag det är svårt att förstå hur öde det faktiskt kan vara. Vi kör verkligen på en väg mitt ute i ingenstans och det kan vara 20 mils avstånd innan nästa bensinstation dyker upp. Som tur är har vi inte haft några soppatorskincidenter ännu haha utan vi fyller på med bensin varje gång vi ser en mack i princip. Det gäller även att passa på att köra medan det är ljust då det inte finns någon belysning längs vägarna och det kryllar av får, kossor, strutsar och kängururs. Lite besviken dock över att vi bara sett två kängurus vid liv som hoppat längs vägen. Men vi går upp i soluppgången vid 7 och stannar på campingarna runt kl 5,6 när det mörknar. Så himla fint att få se både soluppgången och solnedgången varje dag. Efter att vi bäddat i bilen och fällt ut tältet som sitter fast på bilens tak så lagar vi middag på vårt spritkök. Tyvärr har vi ingen kyl i bilen så vi lever på pasta, tonfisk, frukt, bars och bröd haha. Vi har campat varannan natt på gratiscampingar som är som en avfart bara från vägen där det är okej att stanna under natten. Ingen toalett, ingen dusch och ingen el. Eftersom det blir totalt kolsvart brukar vi krypa ner i våra sovsäckar redan vid 8,9 ungefär på kvällarna då det inte finns så mycket att göra i mörker. Men varannan dag har vi tagit in på betalcampingar som är mer som de campingar jag är van vid sedan liten. Mysiga ställen där vi suttit och spelat kort om kvällarna, lagat mat i deras kök, duschat och laddat upp alla våra kameror. Förutom de senaste dagarna i Karinji national park då vi blivit utan dusch i FYRA dagar haha... Förstå hur skönt det var att duscha idag?! 😜

De jag pratat med som rest västkusten tidigare sa hela tiden att vi behövde massor med tid så vi var lite oroliga att 2 veckor inte skulle vara tillräckligt. Men faktum är att vi varit så effektiva så vi känner helt plötsligt att vi har nästan lite för mycket tid kvar. Så nu har vi gett oss på ett nytt äventyr... Vi måste lämna tillbaka bilen i Perth på måndag så vi har börjat köra neråt landet igen och inte längs kusten denna gång utan inland. Men vårt mål är att nå hela vägen ner till Esperenece som sägs vara sjukt vackert och så ska det hoppa runt kängurus på stranden. Från Karinji till Esperenece är det totalt 200 mil (!) och det kommer ta oss ca 22 timmar av bara körande haha. Men vi är så peppade!!! När vi närmar oss Perth ska vi ta ett beslut om det är värt att köra ännu längre ner eller om vi bara bestämmer oss för att utforska Perth mer med bil.

Vilken äventyr va? Måste nypa mig i armen flera gånger om.

Likes

Comments

Jag skrev förgående inlägg någon vecka tidigare och gjorde inlägget tidsinställt. Det kändes perfekt att publicera inlägget en dag innan min födelsedag eftersom texten blev så passande då. Men jag borde veta att man inte kan tidsinställa känslor. Bara för att det är en speciell dag betyder det inte att man måste må bra. Bara för att man befinner sig på en speciell plats behöver det inte betyda att man mår bra.

Det är den 10:e maj 2017 och vi ska flyga ut från Bali tillbaka till Australien, men denna gång till den västra sidan och Perth. Jag har längtat tillbaka till Australien så jag borde vara exalterad, men det är jag inte. Det är min födelsedag som alltid brukar utbringa lite extra glada miner från min sida, men det gör det inte. Jag sitter i väntrummet på Balis flygplats med två trasiga materiella ting och känner att snart går jag också sönder.

Perth är en vacker stad. En storstad med ett lugn och med mest soltimmar i hela Australien. Jag försöker fånga staden på bild, blir inte så nöjd men tror att bilden ändå går att rädda med rätt filter. Om det ändå hade fungerat så med livet också. För någonstans här så kollapsar jag. Min 7-månaders lyckobubbla spricker och jag tappar fotfästet helt. Från att ha varit så hög på livet så har jag de senaste dagarna varit så låg. Har inte känt för någonting, längtat hem och haft sådan extrem ångest över vad jag ska göra härnäst.

Min mobil, min nya go-pro och jag. Vi var alla trasiga.

Men efter regn kommer solsken. Tillslut tar tårarna slut. Det behövdes några dagars lugn, med mig själv och mina tankar. Några bästa vänner på andra sidan jorden, en familj som skickar kärlek och pepp från så många bekanta som suttit i samma sits. Några dagar att bara vara. För att samla kraft inför nästa äventyr. Men efter det behöver jag en fast punkt igen, vi får se vart jag hittar den.

Jag känner att jag är tillbaka på banan nu. Så då hyr vi en campervan och beger oss ut på västkustens vägar. Har längtat efter denna roadtrip så länge och äntligen blir den av. Och jag känner mig som mig själv igen. Den bästa versionen av mig själv. Det är en fantastisk känsla.

Likes

Comments

Jag har alltid varit en person som älskat att skriva. I somras rensade jag gamla lådor och hittade en kommentar från min lågstadielärare. "Går mycket för sig själv. Väl utvecklad i skrift." Det sociala kom med åren, skrivandet fanns alltid där. Jag har i princip bloggat hela min tonårstid mer eller mindre och den från 2009-2010 har jag sparat. Självklart har man ju haft samma lösenord i alla tider så jag lyckades logga in på den igen. Kan än idag, 8 år senare, identifiera mig med tjejen som satt i flickrummet på Dalgatan och skrev i sin ensamhet. Skrev om den första kärleken, om saknaden av vänner som försvann, om rädslan inför nya tider. Som försökte formulera ut meningen med livet där någonstans i mörkret med fingrarna flödandes över tangentbordet. Som kunde gråta en skvätt ibland, bara för att det var så det var i pubertetstider och så var såklart mina föräldrar de jobbigaste människorna på jorden. Jag var en 15-årig tjej som försökte passa in, brydde sig alldeles för mycket om andra och trodde att livet skulle vara som bäst när jag nådde 18-årsålder. Tack och lov att den tiden är över. Tack och lov att jag hade fel.

Det har gått 8 år sedan dess. Imorgon fyller jag 23 år. Och det är nu jag mår som bäst, nu jag känner mest, nu jag värdesätter livet på ett annat sätt. Jag trodde att jag skulle fylla 23 och känna mig gammal. Men faktum är att jag fyller 23 och har aldrig känt mig mer levande. Jag är den bästa versionen av mig själv och jag har hela livet framför mig. När jag frågar människor äldre än mig själv när de tror att den bästa tiden i livet är brukar faktiskt de allra flesta svara att det är den tid de befinner sig i precis just då. Oavsett ålder. Och är inte det bra fint? Det är en underbar tanke för mig att tänka att allt det bästa har inte hänt ännu. Jag har så mycket fint bakom mig, men jag har ännu mer framför mig.

Jag undrar om den 15-åriga versionen av mig själv visste att jag 8 år senare skulle fira min 23-årsdag på andra sidan jorden för andra året i rad. Jag hoppas att jag om 8 ytterligare år firar min födelsedag med min egna familj, med en karriär i bagaget och en och en annan dröm uppfylld.

Likes

Comments