View tracker

Äntligen fick jag besöka mitt The grounds of Alexandria! Har sett så många bilder och hört så mycket om det. Det är ett ställe som har restaurang, caféer, små stånd där man kan köpa färskpressad lemonad, blommor och fikabröd. Sedan kan man hälsa på "lilla" grisen och papegojan som säger "bye,bye" när man ska lämna. Mitt nya favoritställe, helt klart. Så otroligt mysigt och extremt god mat!!

Likes

Comments

Ligger verkligen efter här nu med uppdateringen, har så mycket bilder att visa er och ställen att berätta. Vi börjar med den här toppendagen förra veckan. Ställde klockan redan på 06:30 för att möta upp Emma och hennes kompis Molly och se Bondi i morgonljuset. Vi var dock verkligen inte ensamma, många morgonpigga människor som var uppe och tränade och gjorde yoga längs stranden. Så mysigt att se. Kände verkligen att jag måste testa på att bo i Bondi också efter denna morgon (och träna också för den delen...).

Vi gick sedan och åt frukost på det populära caféet Speedos. Har sedan länge velat testa en acai bowl så passade på att beställa in en sådan nu. Acai är ett supernyttigt bär som till min förvåning serveras fryst och med en massa andra goda frukter och bär. Vi avnjöt vår mysiga frukost någon timme där innan vi vandrade ner på stranden. Det var en extrem varm dag, hela 35 grader. Efter några timmar anslöt sig Martin, sedan Raffe och Philip och tillsist Frida som jag gick och lunchade med. Sedan blev det några timmar till i solen med gänget. Åkte inte hem först klockan var 18 på kvällen haha! Min längsta stranddag någonsin. Och kanske bästa.

Likes

Comments


​89 dagar sedan jag senast gick längs Gnestas gator, 89 dagar sedan Sofia hjälpte mig med sista packningen, 89 dagar sedan jag kramade om mamma på Arlanda. Förra långresan landade på 88 dagar. Nu är vi uppe i 89. Såhär lång tid hemifrån har jag aldrig någonsin varit.

Det känns att det är länge nu, men samtidigt är det lite i jämförelse mot hur länge jag skulle kunna vara borta. Jag saknar min familj och mina allra närmaste vänner så jag spricker. Det känns verkligen i bröstet när man får ett fint meddelande från någon där hemma, när en gammal bild dyker upp eller om jag blir påmind och tänker tillbaka på ett roligt minne. Att känna saknad måste ändå vara det bästa beviset på att man har människor där hemma som betyder så mycket. Det blir så uppenbart vad det är man tycker om där hemma i Svealand. Jag saknar att äta räkor, att gosa med en katt (!!), att köra bil, att dansa till svensk musik ute på en nattklubb och våra innebandylördagar i Frejahallen. Men det är också det. Det finns kvar där hemma och väntar på mig.

Den här veckan i Sydney har varit helt fantastisk. Nog bästa veckan hittills på hela resan. Har varit helt ledig (läs: arbetslös) och passat på att utnyttja det till max och utnyttjat varje dag till fullo. Jag har bockat av flera punkter på min lilla to-do-list här i Sydney och rört mig utanför storstan. Sett så mycket fint, skrattat, ätit och druckit gott, fotograferat massor och umgåtts med så fina människor. En vecka som denna får mig verkligen att aldrig vilja lämna denna underbara stad. 

Jag chansar på minst 100 dagar till. Vad tror ni?


Likes

Comments

Dagen var kommen. Sista dagen på året. Jag skulle för första gången inte befinna mig i kyliga Sverige denna dag, jag skulle varken klä på mig stövlar eller vinterjacka och vandra ut i snön för att se fyrverkerierna vid tolvslaget och jag skulle inte heller tvingas frysa om fingrarna när det var dags att poppa champagnen. För första gången skulle jag fira nyår utomlands. Och inte i vilket land och stad som helst - utan Sydney, som firar in det nya året näst först av alla länder och klassas som en av de bästa städerna i världen att fira nyår i. Om jag hade höga förväntningar? Ja. Om det levde upp till förväntningarna? Oja.

Eftersom Sydney är så populärt att befinna sig i under jul och nyår får man ju räkna med att det kryllar av människor som alla vill till samma ställe. Det är rättare sagt runt 1,5 miljoner extra turister här under denna tid haha. Vi hade inte gjort upp några storslagna planer inför nyår vilket jag kan ångra lite nu i efterhand. Om jag någon gång får chansen att göra det igen skulle jag ha köpt biljetter i förväg till de bästa platserna så man slipper all hets. Det är förstås de omtalade fyrverkerierna jag pratar om som alla vill se se bra som möjligt. Vi bestämde oss för att ta oss till Mrs Macquaries Point som har bra utsikt över både Harbour bridge (där fyrverkerierna skjuts ifrån) och operahuset. Denna plats var gratis att ta sig in på men det innebar att antalet folkmängd som ville in var enorm. Vi var på plats redan vid 9 (!) på morgonen för att köa in till parken och redan vid 1-2 tiden var det fullt i parken som rymde 16 000 personer. Tyvärr så kunde alltså inte min syster ansluta sig till oss eftersom hon åkte på jobb till kl 6 på kvällen... Men hon fick ett bra nyår på annat håll! Trodde aldrig att man skulle behöva vara där så tidigt. Efter 3 timmars köande för att ens komma in i parken sprang vi in och försökte hitta en ledig och bra plats. Det var redan då väldigt fullt och när parken stängt var det verkligen människor överallt. Inte en enda gräsplätt syntes till. Sedan började den långa väntan till tolvslaget.

Jag och Jenny hade förberett oss ordentligt med att införskaffa oss tältstolar och gömma alkohol i en varsin brödlimpa haha. Det fanns både mat och dryck att köpa där men som den backpacker man är tog man såklart med sig allt, och då menar jag allt - även det man inte fick ;) Vi skrattade gott åt det både när vi kom på knepet, gjorde det och lyckades med det. Vi satt i hela 12 timmar med ett svenskt gäng på en gräsplätt och inväntade tolvslaget. Det gick faktiskt fortare än vad jag trodde och var riktigt mysigt. Blev dock betydligt lättare när den gassande solen täcktes av moln. Första gången man blev lycklig över att se himlen fyllas av moln haha. Vi fördrev tiden med snack, kortspel, picknick, mojitos, promenader och musik.

Klockan 9 började det första fyrverkeriet som främst är för barnfamiljernas skull så de kan lämna efteråt. Jag, Emma, Linn och Sara lämnade platsen vi satt på för att se fyrverkerierna bättre men hamnade ändå bakom ett träd. Bestämde mig prompt att tolvslaget ska jag minnian inte se bakom ett träd. Inte efter att ha väntat i 22 år och 15 timmar. Så vi packade ihop våra saker och började trängas med alla människor som stod samlade vid den bästa, öppna platsen.

Klockan slog 00:00 och Harbour Bridge och Sydneys himmel exploderade av fyrverkerier i 12 minuter. De stod till och med Sydney med fyrverkerier! Så himla häftigt. Mot slutet var det verkligen så himla vackert och mäktigt och det kommer inte gå att varken beskriva i ord eller bevisas med bilder - man bara måste se det med egna ögon.

Det var ett fantastiskt avslut av 2016 och en magisk början på 2017. Ett minst sagt annorlunda nyår för min del, men en fågel viskade faktiskt i mitt öra att nästa nyår också lär bli något nytt...

Likes

Comments

Just nu stormtrivs jag verkligen i Sydney. Efter dagens fantastiska promenad är det som att jag har blivit kär på nytt i denna stad. Älskar att det alltid finns någonting att se eller göra och att jag har funnit mitt lilla gäng med människor som jag tycker så mycket om. Dagarna sedan vi skålade in det nya året har jag ägnat åt att ha picknick i Observatory Hill, storstädat lyan och firat med att laga mat med vännerna, haft en rejäl tisdagsfest med tjejerna och en grym utgång på det.

Tyvärr har jag bara jobbat ett ynka arbetspass, för ja, jag har i princip blivit av med jobbet. Det gjordes en rejäl nedskärning helt plötsligt och de pass jag har kvar för januari går att räkna på en hand. Det känns jättesurt och jobbigt att börja om med jobbprocessen igen, men nu har jag ju i alla fall ett kvitto på att jag verkligen vill stanna här ett tag till vilket gör det lite lättare. Har tidigare gått i tankar om att snart lämna Sydney och bege mig iväg på resande fot.

Det är sjukt egentligen och väldigt sorgligt att man aldrig bara kan njuta av nuet. Jag funderar ständigt på vad jag ska göra i framtiden och vart jag ska ta vägen härnäst. Är verkligen så dålig på det och måste bättra mig. För som en klok vän sa till mig, om det är någonstans i världen det går att leva i nuet så är det väl ändå där jag befinner mig just nu.

Likes

Comments

View tracker

För det första vill jag börja med att säga tack. Tack för alla de fina kommenterar jag fick angående min årsresumé i mitt förra inlägg. Jag blir alltid lika varm i hjärtat när någon berömmer mig för min förmåga att skriva. Många har sagt till mig under resans gång att de är stolta över mig att jag har vågat följa en dröm. Jag är givetvis också stolt och otroligt glad över att jag har gjort det, men jag är även besviken på mig själv att jag helt har puttat undan en annan.

Australien har varit ett land jag velat besöka sedan flera år tillbaka, men att arbeta med att skriva har varit en dröm som jag har haft sedan barnsben. Jag fascineras av texter och jag har själv alltid älskat att skriva och uttrycka mig i ord. Det är mitt absoluta drömyrke - men ändå är det ett tåg jag inte vågar hoppa på. Den långa vägen dit och den tuffa branschen skrämmer mig.

När jag satt bredvid en nyfunnen, klok vän vid Eli Creek på Fraser Island i våras och diskuterade framtiden bad hon mig att känna efter. Från hjärtat. Vad är det jag egentligen vill, om jag skulle bortse från utbildning, konkurrens och lön. "Journalist", svarade jag. Utan minsta tvivel. Ändå är det inte först nu jag inser att det kanske är mer värt att satsa på det yrke jag varit säker på i hela mitt liv, än att hoppa på någonting som jag känner halvhjärtat för och alltid ångra att jag aldrig ens försökte.

Jag hoppas på att jag vågar ännu mer 2017. Det är dags att följa en annan dröm.

Likes

Comments

När det var några timmar kvar av år 2015 satt vi samlade runt ett bord ute på landet, jag och några av mina närmaste vänner. Lekledare som jag är hade jag förberett en lek där var och en skulle säga det bästa som hänt under året. Mina fantastiska vänner hade köpt sin första lägenhet, påbörjat en utbildning, varit ute och sett världen, klättrat i karriären... När det var min tur kunde jag inte komma på vad jag skulle säga. Jag firade in nyår på samma plats som det förra och det kändes som jag knappt rört mig därifrån under året. Jag hade bara stått och trampat. Jag var inga erfarenheter rikare eller livsmål närmare. Jag var bara där igen, ett år äldre.

Alla år i ens liv kan inte vara revolutionerade, det är jag mycket väl medveten om. Men om de någon gång ska vara det så är det väl nu. När man är ung, har möjlighet och har hela världen framför sina fötter. År 2015 fick mig verkligen att inse att livet händer här och nu, imorgon kan det vara försent. Jag fick se det själv med egna ögon. Vi gick igenom sorg och tragedi och hela hösten 2015 fick mig att ändra syn på livet. För livet kan vara så skrämmande och göra så förbannat ont ibland.

Men jag är en av alla de som har tur. För att jag lever, jag är frisk och jag har den stora möjligheten att göra exakt vad jag vill - ändå stod jag bara och trampade i något som jag sedan länge ledsnat på. Det dröjde några dagar och sedan hade jag radat upp allt jag ville göra i mitt liv. Det solklara för mig var egentligen att påbörja en utbildning i en ny stad men allt jag kunde tänka mig att läsa började inte först till hösten. Hösten kändes alldeles för långt bort så jag kände efter vad det var jag ville göra exakt just precis då. Resa, så klart. Se platser jag knappt vågat drömma om. Åka så långt ifrån hem jag bara kan komma för att ta mig ur min trygghetszon. Utmana mig själv. Leva.

Under mina gymnasieår satt jag tyvärr för ofta under lektionerna och smygläste en blogg om en tjej som reste till Australien. Jag kände verkligen att jag kunde se mig själv trivas där. I ett stort, varmt och tryggt land. Sedan dess har det alltid legat på min lista över länder jag vill besöka. Mitt i allt mitt virrvarr om vad jag skulle göra detta år bokade min syster en resa till Thailand. Vi kanske skulle kunna säga att det var ödet att de på något sätt inte lyckades boka en hembiljett. För då kläckte jag den briljanta idéen för henne att vi kanske skulle åka till Australien efter hennes resa. Hon var tveksam, men jag hade nog aldrig någonsin känt att någonting var så rätt först som nu.

Efter alla mina bildvisningar, googlesökningar och anteckningar bestämde vi oss för att ge Australien en chans tillsammans. Det värsta som kunde hända var att vi eller någon av oss satte oss på ett plan hem igen. Min chef omfamnade mig när jag sa upp mig och sa att jag gjorde helt rätt. Jag har nog aldrig gått så lycklig hem från jobbet som den dagen. Sedan tog jag kontakt med mina tre vänner som jag visste redan befann sig i Australien och som till och med visade sig vara på samma plats. Vips, så hade jag bokat en enkelbiljett helt ensam till andra sidan jorden. Mina mest välinvesterade pengar någonsin.

Det var de enklaste gråa dagarna i januari och februari i hela mitt liv. Den 29 februari hade jag haft min avskedsfest, packat väskan och blev skjutsad till Arlanda av både mamma och pappa. I alla tider har jag alltid haft enorm resfeber, men denna gång var jag bara så himla förväntansfull och peppad på vad som komma skulle. Efter sammanlagt 30 timmars flygresa klev jag av på Melbournes flygplats och hoppade på bussen in till staden. Jag minns fortfarande känslan av hur jag satt lutat mot bussfönstret, tittade ut över skyskraporna och kände mig så otroligt stolt över att jag vågade. Mina tre följande veckor i Melbourne känns som ett eget kapitel av Australien för här stod jag på egna ben och omfamnades av Australiens atmosfär. Hade verkligen en fantastisk tid och det är härifrån som jag fortfarande har kontakt med flest personer.

Resan upp mot östkusten satte fart. Jag återförenades med min syster på Sydneys tågstation och sedan startade vi vårt stora äventyr. Tillsammans fick vi se så många underbara vyer, vackra stränder och det mäktiga, turkosa vattnet. Vi testade på att surfa och paddla kajak i Byron, förundrades av skyskraporna längs stranden i Surfers Paradise och lekte loss på både vattenland och nöjespark. Vi shoppade och gick på studenfest i Brisbane, promenerade i Noosas fina nationalpark, klappade koalor och skrattade åt hur kängrus hoppade på Steve Irwins Zoo. Jag körde en jeep på världens största sandstrand och vi campade mitt ute i det vilda i två nätter. Vi strosade längs Airlie beachs mysiga gator som på kvällen förvandlades till en fest utan dess like. Vi guppade runt två nätter ute till havs, snorklade i det stora barriärrevet och steg i land på den vackraste strand jag någonsin sett - Whiteheaven beach. Min 22:a födelsedag i livet tillbringades mitt ute på en öde ö där vi åkte runt i en rosa Barbiebil, såg vilda koalabebisar och matade wallabies. Sedan åkte vi till Cairns och mötte upp alla människor vi mött under resans gång, njöt av 4-dollarsmiddag varje kväll och hade det så otroligt roligt. Vi samlade mod och hoppade ur ett flygplan från 4 000 meters höjd med skräckblandad förtjusning. Det började närma sig slutet på vår resa och vi bestämde oss för att flyga tillbaka till platsen där allting en gång började. Våra sista dagar strosade vi runt på Sydneys gator, tog en avskedsfika med vännerna, påmindes om Sydneys nattlivspuls och knäppte några sista bilder på Bondi beach. Som avslut åt vi lunchbuffé uppe i Sydney Tower och diskuterade hur fantastiskt det skulle vara att faktiskt bo här. Att leva här. Sedan klev vi på planet mot Sverige med blandade känslor.

Vi kom hem igen, till Gnesta, till den lilla staden där allting var sig likt och den lilla staden jag känner sådan kärlek för. För att jag växte upp här, skaffade mig vänner för resten av livet och för att det är här jag känner mig trygg. Det är hemma. Jag catchade upp med vänner, hade myskvällar med familjen och tog på mig Statoiltröjan igen. Jag besökte både Stockholm och Göteborg för Summerburst, det spelades brännboll och årets Gnestadag blev bättre än någonsin. Min favorithögtid kom och vi följde slaviskt traditionerna. Jag styrde en midsommarfest ute på landet, vi dansade kring midsommarstången iförda kransar i håret, lekte femkamp och sjöng snapsvisor. Tillsammans med mitt kära Gnestagäng. Dagen efter vankades det den årliga midsommardagen på logen. Smörgåstårta, mammas päronkonjak och dans till alla svenska klassiker som framförs live. Det är bra fint att stå klockan 01 och hålla om de personer man tycker mest om i hela jäkla världen och sjunga med till "Hallelujah."

Det blev juli och att det finns en charm med den svenska sommaren blev ett faktum. Sommarjobb varvat med torsdagsklubbar, dyra glassar, reunion med Melbournegänget på en full moon fest i trädgården, sena nätter med snack om livet, födelsedagsfiranden, årliga sommarfesten ute på landet, Trosayran, mojitos på Gnesta strand och så styrdes bilen till Göteborg för en liten minisemester. Och mitt i allt detta träffade jag honom. Någon som jag lovade mig själv att aldrig falla för. För jag skulle ju inte vara kvar i Sverige i höst.

Under en lunchrast på jobbet fick jag antagningsbeskedet till lärarhögskolan i Linköping. Jag satt där med min Pasta Carbonara och visste varken ut eller in. Om det var rätt val, om det var dags nu, om jag var redo. För under min 1,5 månad hemma hade jag hela tiden längtat tillbaka. Jag var inte klar med Australien ännu. Och egentligen hade jag nog känt det hela tiden sedan jag låg vaken en regnig natt i april i Surfers Paradise och skrev det här inlägget om hur jag kände ångesten växa för att komma hem, för att tvingas ta nästa beslut. Jag ville se och göra så mycket mer.

Jag tackade nej till skolan. Och augusti blev en suverän månad. Hemlagade middagar i solnedgången, årliga Nyköpingskarnevalen och kramas med alla vänner som nu skulle bege sig tillbaka till städerna de flyttat till. Jag vigdade mina vyer i Sverige och besökte Malmö och Linköping för första gången. I Malmö blev det strosande med mina barndomsvänner och i Linköping pussades jag och drack bubbelgumsdrinkar på stadens mysiga torg. Höstmånaderna kom men den svenska sommaren vägrade att ge upp. Solen sken ständigt och det var en fröjd att kunna gå barbent utan att frysa i mitten av september. Jag jobbade mycket, somnade i hans famn, började förbereda mig inför resa nummer två. Biljetten bokades, arbetsvisumet skaffades och det blev officiellt att vi nu skulle åka till Australien en andra gång och nu på obestämd tid. Att säga hejdå den här gången blev mycket mer känslosammare.

Nu har jag varit i Sydney i 2,5 månad. Allting har gått i vågor och mitt humör likaså. Det har inte varit lika enkelt som folk beskrivit det att bygga upp ett liv här, men å andra sidan trodde jag aldrig att jag skulle sluta upp i en lägenhet på 14:e våningen mitt i centrala Sydney och lyckas skaffa ett jobb i en klädbutik 10 minuters gång härifrån. Och jag trodde ännu mindre när jag satt i Sydney Tower en dag i maj med min syster och blickade ut över Sydney att jag ett halvår senare skulle bo i denna stad. Jag kan nu se samma utsikt från min egna lägenhets tak och jag gör det tillsammans med henne. Min syster, vars band är starkare än någonsin.

Vi har kommit fram till den sista dagen på året. Förra året gav jag mig själv som nyårslöfte att våga mig på en förändring. Vilket jag lyckades med, minst sagt. Att spontant ge sig iväg på en tre månaders resa, till att komma hem till den underbara svenska sommarens och inse att hemma är alltid hemma, men inte den plats man ständig behöver befinna sig på. Till att ytterligare några månader senare sitta i min lägenhet i Sydney och förbereda mig inför att fira årets sista dag här. I staden som är känd för att vara en av världens bästa städer att fira nyår i. Det hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig om någon hade frågat mig för exakt ett år sedan. Men titta så bra det blev, titta hur mycket som kan hända på ett år.

Tack 2016. Tack vänner och familj för att ni alltid finns där oavsett hur många mil som skiljer oss åt, tack till alla fantastiska nya människor jag mött längs vägen och tack till mig själv. För att jag höll mitt nyårslöfte, för att jag kastade mig ut på öppet vatten och gjorde 2016 till det bästa året i mitt liv. Jag önskar att alla någon gång får chansen att göra den resa som jag har gjort.

Välkommen 2017. Nu siktar vi ännu högre.


Likes

Comments

​Då har man firat jul i Australien vilket minst sagt var en upplevelse. Aldrig förut har jag förknippat julen med en hejdundrade fest utan istället mys med familj och släkt, god mat och kärlek i överflöd. Jag startade julafton med att jobba och förbereda inför Boxing day rean, eftersom vi jobbade på så himla smidigt fick jag förfrågan om jag ville gå tidigare vilket jag gärna gjorde så jag kunde sluta upp med de andra och fira jul! Jag satte på mig tomteluvan och begav mig till Bondi beach där det grillades hamburgare och dracks vin. Vi spelade julklappsspelet och jag fick några små, söta shotglas utav Jesper som gjorde succé. Regnet nådde tyvärr Bondi så vi packade ihop och gick hem till Philip och Raffe för att streama Kalle Anka och lyssna och sjunga med till svenska jullåtar. Sedan begav vi oss till en stor typisk, australiensk hemmafest i Bondi men det dröjde inte länge innan vi begav oss hemåt igen. Mycket nöjda över vårt mysiga julfirande tillsammans med de människor som vi haft nöjet att lära känna här nere i Sydney.

Juldagen kom vilket är den dag då Australien firar sin jul på. Tydligen är det en tradition att alla turister samlas på Coogee beach för en dagsfest i julanda. Tomteluvan åkte på igen och så åkte vi dit och möttes av en så sinnessjuk mycket större fest än vad vi trott. Både stranden och gräset var packade med folk som skrattade, dansade och skålade. Vi hittade till sist en ledig gräsplätt där vi slog oss ner och satt resten av dagen. Fler och fler folk anslöt sig och vi blev ett riktigt bra gäng som hade himla roligt. Jag och vår roomie Jenny gick längs strandpromenaden och sa till varandra att det här är anledningen varför man åkte till Australien. Den här festliga stämningen, de vänliga människorna och det peppiga livet. En av de bästa dagarna hittills, helt klart. Vi avslutade med efterfest (som vi åkte till klockan 22 haha) hos några killar i Bondi innan vi somnade så gott i våra sängar.

Kände lite hemlängtan innan jul eftersom jul för mig är mys med familjen, klä granen och spela Bingolotto på uppesittarkvällen, fira mammas födelsedag, titta på Kalle Anka fast man egentligen inte är ett dugg intresserad och åka ut till Lebro på julaftonskvällen för att möta upp hela tjocka släkten. Men jul i Australien gick väldigt bra det med, och vi hann Facetimea med mamma, pappa och lillebror i hela 1,5 timme på juldagsmorgonen. Saknar dom lite extra i juletider.

Likes

Comments

24 december. Julafton i all ära men även min fantastiska mammas födelsedag. För första gången kommer jag inte att komma sjungades med presenter med resten av familjen eller ge mamma en grattiskram, eftersom jag för första gången inte kommer att vara på plats. Men vill önska dig ett stort, varmt grattis mammis. Tack för att jag ärvt kreativiteten av dig (den syns nu vill jag säga då jag tills ikväll har ordnat ett snapsvisehäfte och styrt upp julklappslek) och tack för allt du gör för oss. Vi saknar dig här på andra sidan jorden ❤️

Julafton för mig i Australien innebär först jobb 7 - 16 i den stressiga julhandeln. Efter det ska vi mötas upp ett stort gäng med vänner som jag lärt känna här nere och grilla på Bondi beach, spela julklapssleken och fira en jul som inte kommer vara som någon tidigare jul. Men man måste väl testa det också, eller hur?

God jul på er alla där hemma och ta hand om er!

Likes

Comments

Och så har återigen flera dagar swischat förbi (stanna tiden, stanna). Har jobbat i princip varenda kväll då vi har extraöppet nu i juletider till klockan 21. Idag har jag kört ett monsterpass på hela 12,5 timmar! Puh! Men det hör verkligen inte till vanligheterna. Gillar mitt jobb jättemycket och mina australiensiska kollegor är supertrevliga. Känns så tråkigt att jag bara är extraanställd inför julen, för i januari går jag ner på knappt 10 timmar i veckan... Måste alltså börja leta efter ett nytt jobb och det tar emot att göra den processen igen vill jag lova. Har faktiskt gått i tankar att kanske lämna Sydney istället och sätta igång med resandet redan nu eftersom mina sparpengar ändå rinner iväg här. Man valde ju nämligen att bosätta sig i en av världens dyraste städer att leva i, haha... Men Sydney har så himla mycket att ge och jag känner mig inte riktigt klar med Sydney ännu.

Imorgon ska jag äta frukost med Emma och sedan ge mig ut på julklappsshopping. Har bara en julklapp att köpa iår (till min syster förstås) men ändå är man ute i sista stund haha. Precis som vanligt 😜

Likes

Comments