​Typical farmlife, haha.

På tisdagskvällen den 18 oktober 2016 klev jag på planet till Sydney från Arlanda. Det var med blandade känslor, en skräckblandad förtjusning, en oro av att sakna för mycket eller att vilja stanna för alltid. Det har nu gått 300 dagar sedan dess. Jag trodde aldrig att jag skulle komma upp i såhär många dagar. Men det här landet, eller jag skulle snarare vilja kalla det livsstilen, har tagit mig med storm. Så jag fortsätter att räkna dagar. De blir bara fler och fler.

Förutom att jag räknar dagar i Australien räknar jag också dagar då vi arbetat på farmen. 68 av de 88 man måste göra har vi nu gjort. Det är ändå galet vad fort tiden går. Jag är så himla nöjd över att jag bestämde mig för att först ge mig på farmwork men att sedan också fullfölja det. Det är verkligen ingen mardröm att vara här, faktum är att jag har börjat gilla det. Vi funderar faktiskt på om vi ska stanna några extra veckor. Vår farmare är underbar, jobbet är enkelt och varierande, vi sparar pengar, utvecklar vår engelska och.. mår riktigt, riktigt bra. Vi behövde det här.

Aldrig har jag haft så mycket tid över för att tänka som jag haft nu. Om dagarna rullar det podcast efter podcast i mina hörlurar och jag känner mig så inspirerad och peppad på livet över att höra om alla olika människors liv. Om framgångarna, om motgångarna och om vad som är lycka enligt dem. Jag läser böcker, breddar mina vingar inom matlagning och går ut och tränar. Jag fyller mina anteckningar i mobilen med saker jag vill göra, företagsidéer jag får upp och mål jag vill uppnå. Vi diskuterar jag och Rebecca, om vart livet kommer att ta oss och alla minnen som vi har bakom oss. Men mest av allt - vi ser fram emot allt som framtiden har att erbjuda.

Förutom kalla, regniga dagar då vi stått och klippt kvistar från träden eller rullat ihop regnskydd från från alla rader i vingården så kommer jag att ta med mig all nya inblickar, all inspiration jag nåtts av och all tid jag fått till att fundera över mitt liv, min framtid och vem jag vill vara. Farmen gav mig inte bara ett andra års working holiday och ett ökat sparkonto.

Australien 2.0.

Nej, jag skulle vilja säga livet 2.0.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hastigt och lustigt blev det bestämt att vi skulle få se fram emot en ledig weekend i storstaden eftersom vår bäste Sydneykompis Jesper skulle infinna sig där och det kunde vi ju bara inte missa. Vi spenderade lördagsförmiddagen i Bunbury med Majella och Ellie, två kompisar från farmen, i jakt på en festoutfit för kvällens utgång. Sedan hoppade vi på tåget som tog oss in till Perth och raka vägen till Jesper, skrattfest och Sydneyminnen. Vi hittade en helt fantastisk tapasrestaurang som förutom bra mat hade den godaste drinken jag någonsin druckit på menyn - en chokladdrink med likör 43 och grädde! En chokladälskare som jag är var i himmelriket. Sedan fyllde vi på med några glas vin och roade oss i nattlivet. Måste erkänna att jag blivit så van med att aldrig längre vakna med ett tungt huvud och gårdagens smink och saknar det inte heller haha.. Men kul hade vi trots allt! Dagen därpå strosade vi runt på stan och fikade innan det blev dags för oss att bege oss tillbaka hemåt. Nästa gång vi ses tillsammans befinner vi oss på "hemmaplan" igen, Sydney! Och nästa gång vi entrar Perth och dricker chokladdrinkar är det förmodligen för att fira att vårt farmwork är över...

Likes

Comments

Blandade bilder från researkivet.

Det är kul att så många är intresserade av hur det går för oss och vart vår resa kommer att bära oss. Jag säger oss för att jag och Rebecca mestadels gör detta tillsammans men självklart skulle vi givetvis kunna dela på oss om det är så att vi vill olika. Och det är nog just det, för vår närmaste framtid är både oviss och vi är oense om den. Det vi vet är att vi kommer fortsätta att farmjobba tills vi uppnått våra 88 dagar som ger oss ett andra års working holiday visum. Idag har vi gjort 38 av 88 dagar och jag börjar se ljuset i tunneln. Det är faktiskt överraskande att vi tagit oss såhär långt och jag tänker absolut inte ge upp nu. Det finns inte på världskartan.

Vårt nuvarande visum går ut den 20 oktober. Jag, som för aldrig i världen trodde att jag skulle vara borta ett helt ÅR, vill faktiskt ansöka om mitt andra års visum direkt. Jag vill förlänga det här livet, testa nytt, leva om. Jag vet med säkerhet att jag kommer att träffa familjen i december då vi lyxigt nog har en USA resa inbokad tillsammans. Mina vänner råder mig att stanna och njuta av det här livet medan jag kan, för Sverige finns kvar. Och det kommer se likadant ut. Men ett annat alternativ är ändå att åka hem efter detta visum, andas in lite Sverigeluft och sedan påbörja mitt andra år i januari efter resan till USA. Det som känns tråkigt med det är dock att komma hem till en mörk höst från Australiens vinter och jag har dessutom inte så många vänner kvar i Gnesta under hösthalvåret då många är iväg och pluggar.

Vad som också skulle avgöra mitt beslut var hur det skulle gå för mig med antagning till högskolan och framtida plugg för min egen del. Jag har funderat länge på att utbilda mig till journalist (eller tja, jag har funderat på det mesta faktiskt men det är det jag är inne på just nu..haha) och det är en väldigt svår utbildning att komma in på med höga antagningspoäng. Jag trodde att det skulle vara kört för mig och att jag skulle bli tvungen att skriva högskoleprovet för att ens ha en chans. Men vet ni vad? JAG KOM IN! Inte på de stora skolorna i Stockholm och Göteborg men på Linneuniversitet i Kalmar som inte alls kände särskilt dumt. Även om jag valde att tacka nej blev jag otroligt överraskad och glad när jag fick beskedet och kan med största sannolikhet räkna med att komma in nästa år också.

Likes

Comments

Farmlivet rullar på och det går fortfarande väldigt bra. Jag plockar nu 17-19 lådor med vindruvor om dagen så övning ger ju verkligen färdighet! Jennie har tyvärr lämnat oss och flyttat till en annan farm tråkigt nog. Men förhoppningsvis ses vi snart igen och om inte annat så kommer vi att ses senare i höst. Vi är ändå ett bra gäng som umgås, bor och jobbar tillsammans bestående av mig och Rebecca, en engelsk tjej, en irländsk tjej och en japansk kille. Sedan finns det några fler personer på farmen som vi också umgåtts med men som bor på ett annat hostel. Det enda jag har att klaga på är vädret. Graderna sjunker och regnperioden är ett faktum. Innan jag åkte hit hade jag aldrig trott att det ens kunde bli 1 minusgrad i Australien... Men som tur är blir det varmare på dagen. Men när det regnar kan vi inte plocka druvor så vi har tidigare fått ledigt eller slutat tidigare men nu har vi påbörjat lite smått med nästa arbetsuppgift som är pruning. Det vill säga att vi klipper av alla grenar från vindruvsträden. En betydligt jobbigare arbetsuppgift eftersom det är tjocka grenar vi klipper igenom och det känns i handen vill jag lova. Det glädjande är att vi nu får betalt per timme istället för hur mycket vi plockar.

Regnet öste ner när vi vaknade imorse så när vi kom ut till farmen klädde vi på oss regnjacka och gummistövlar och började klippa kvistar. Men efter 2,5 timme blev regnet för kraftigt så vi blev beordrade att åka hem istället. Vi styrde då bilen till Bunbury, den närmsta större stad som ligger 30 minuter bort. Vi har varit här några gånger nu och gått på stan, handlat på den större mataffären Coles och ätit lunch. Första gången vi åkte in hit planerade vi det en vecka i förväg, kallade det för roadtrip och var så taggade att för första gången lämna lilla hålan Donnybrook. Killarna från farmen som vi skulle åka med skrattade gott åt det.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe här innan det svalnar. Hej på er!

Likes

Comments

Det var så roligt att komma iväg ordentligt från vår lilla håla till storstan. Vi blev upplockade sent på fredagskvällen men det stoppade oss inte för en första utekväll. Paret var så mysiga och trevliga och vi mötte upp resten av svenskarna i krogenkön runt 01 på natten haha och dansade fram till 4 snåret. Hade verkligen SÅ kul och träffade för första gången väldigt många australiensare ute. I Sydney har det mest varit andra turister. På lördagen var det påt igen och efter en trevlig middag tillsammans var vi redo. På söndagsmorgonen vaknade vi trötta men glada och efter en perfekt brunch och sväng på stan begav vi oss motvilligt hemåt till lilla Donnybrook igen. Jises vad det tog emot att komma tillbaka efter en sådan toppenhelg, men det är tur att man kan leva på den länge.

Likes

Comments

Midsommarbilder från förra årets firande. Saknar verkligen mina Erikor.

Årets bästa helg och min favorithögtid närmar sig i Sverige. Hade aldrig trott att jag skulle vara kvar i Australien vid denna tid och ännu mindre sitta i outbacken på en farm. I mitt huvud har jag ju sedan flera månader tillbaka planerat att dyka upp där på midsommarfirandet som en överraskning. Äta landgångsmackor med familjen på förmiddagen och leka lekar med vännerna på midsommarafton. Dricka päronkonjak med mamma och Erika och dansa på Lebro loge med 350 andra glada Gnestabor på midsommardagen. Men i år kommer traditionerna att brytas.

Jag kommer inte att dra på mig en midsommarklänning som det egentligen är alldeles för kallt för, ha en matchande blomkrans med Erika (som vi haft i 6 år nu!) och jag kommer inte att träffa varken vänner eller föräldrar. Samtidigt som det självklart känns sorgligt och att hemlängtan och saknaden efter ens närmaste kommer krypande ordentligt så känns det ändå inte lika illa som jag trodde. Det är liksom ett annat liv här så man blir inte påmind om högtiden på samma sätt. Det kändes mycket värre när jag var hemma men var tvungen att jobba en midsommarafton. Då var man ju liksom mitt i bland det men kunde inte själv medverka. Har dock försökt att förklara för alla jag träffat här nere om vår fantastiska högtid och att vi dansar som grodor runt en midsommarstång haha. Det bästa är att vi gjort det klart för vår farmare att det är en sådan viktig högtid för oss så vi har fått ledigt i helgen för att fira!! För midsommar är ändå så pass viktigt för mig att jag måste fira på ett eller annat sätt 😜

Jag skrev ett inlägg i facebookgruppen "Svenskar i Australien" om det var någon midsommarfirande i Perth och blev inbjuden till en gruppchatt där ett gäng svenskar skulle ses på ett firande som Svenska kyrkan anordnade och sedan gå ut tillsammans på kvällen. Så det ser ut som att jag kommer att få både svensk mat, se en midsommarstång och ha det riktigt roligt i helgen! En tjej och hennes kille som också farmar här ute i trakterna ska plocka upp oss imorgon efter jobbet och ta med oss in till Perth. Ser så mycket fram emot att klä upp mig för en gångs skull, träffa nya människor och se vad Perths nattliv har att erbjuda. Midsommar i Australien kommer inte alls bli så dumt ändå.

Likes

Comments

Tiden tickar på och mer än en vecka här har redan gått. Från att ha hört skräckhistorier om psykopatfruar, varken signal eller wifi, 2 timmar till närmaste mataffär, att bli inlåst på sin lediga dag och en bonde som står och skriker ”skynda på” så måste jag säga att vi har det väldigt bra här. Trivs faktiskt mer och mer för varje dag som går och det känns så tråkigt att vi förmodligen inte kommer kunna fullfölja alla våra dagar här. Det är nämligen så att om man stannar på samma farm i tre månader och jobbar fulltid kan bonden signa för alla dagar för det andra året, även de dagarna man varit ledig. Men om man hoppar mellan farmer och är anställd som casual räknas bara de dagar man faktiskt arbetar. Jag och Rebecca har ju bara 4,5 månader kvar på vårt nuvarande visum (hur kunde tiden gå så fort!?) och vi börjar bli lite oroliga för att hinna klart i tid. Värst är då att vi kastat bort vår sista tid på farmwork. Men vi lär ju inse efter några veckor till att om det börjar bli knapert med jobb och vi riskerar att inte hinna kanske vi väljer att avbryta istället.

Men än så länge jobbar vi på 8-16 varje vardag. Vi har lyckats tjata oss till helgjobb denna vecka också så det är bra. Ganska komiskt att när man för första gången i livet har ett mån-fre 8-16 jobb så vill man inte ha det och ber på sina bara knän att få jobba helg också haha. Men det finns liksom inte så mycket annat att göra så vi vill ju bara få tiden att gå. Tycker nästan att det är lite mysigt faktiskt att kliva upp tidigt, bara slänga på sig kläderna och sedan ställa sig och laga äggröra till frukost. Sedan åker vi iväg till farmen och börjar plocka. Det är kyligt på morgonen men alltid soligt så mitt på dagen är det riktigt skönt, en väldigt behagligt temperatur att jobba i. Tänk om Sverige också hade såna här fina höstdagar hela tiden. Vi plockar hela dagarna och packar inte alls som många andra farmer gör. Men det är ett väldigt enkelt jobb och lugnt jobb. Jag plöjer igenom podcasts på högsta volym medan jag plockar och det är så himla kul att lyssna på och gör att tiden bara springer iväg. Sedan möts vi klockan 13 för lunch och frågar hur många lådor som man gjort för dagen. Nu lyckas jag plocka ihop 10 lådor om dagen, min första dag knåpade jag ihop tre haha.

När vi kommer hem lagar vi mat och jag och Becca har faktiskt gett oss ut på några löpturer, hör och häpna. Det är skönt att känna känslan av träningsvärk efter x antal månader utan… Hoppas att vi får in den på rutin. Behöver få in lite rutiner och ha en vardag helt enkelt. Mår faktiskt riktigt bra av det och kan absolut se mig själv i detta liv tre månader framöver. Kylan kan jag också stå ut med även om det är galet vad kallt det är i australiensiska hus haha. De finns ingen isolering i väggarna i husen så det är nästan kallare inomhus än vad det är utomhus. Eftersom vi bor på ett hostel är det stora lokaler som är riktigt kalla och vi vandrar runt med sockor och flera lager kläder. Men det bästa är ändå att vi har ett element i vårt rum, det är inte vanligt här nämligen!

Imorgon ska vi jobba igen och efteråt ska bonden ordna en bond fire så vi ska grilla korv och marsmallows, lite annorlunda afterwork haha!

Likes

Comments

Förväntansfulla klev vi upp 06.30 imorse och gjorde oss redo för vår första dag på vår vindruvsfarm. Vi möttes av ett superfint landskap, några kollegor från världens alla hörn och en trevlig bonde. Det vi ska göra är alltså att plocka vindruvor och svårare än så är det inte. Dessvärre får vi betalt per låda vi plockar ihop och inte timlön som vi hörde i telefon… Och vi är heller inte garanterade alla våra 88 dagar här eftersom säsongen kommer att ta slut… Men, men, what to do. Vi är i alla fall här och börjar samla dagar och det är ju en erfarenhet bara det. Annars hade vi bara suttit i Perth och väntat på bättre tider och låtit pengarna rulla iväg. Nu tjänar vi ändå ihop någonting, även om de inte blir några supersummor.

När vi kom tillbaka till hostelet hittade jag en liten present på kudden och Becca hade anlänt och flyttat in i vårt rum. Längsta tiden vi varit ifrån varandra någonsin, hela 1,5 månad! Kändes skönt att krama om och skratta med henne igen. Allt i sin ordning.

Likes

Comments

Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag skulle vilja flytta till Australien i ett år hade jag svarat nej utan minsta beslutsamhet. Om någon sedan hade frågat mig om jag ens kunde tänka mig tanken att arbeta på en farm i Australien hade jag skrattat och sagt aldrig i livet.

Det var då.

Kärleken till att bo i ett nytt, spännande och soligt land tog övervann rädslan över att inte våga släppa taget. Äventyrslusten, kreativiteten och nyfikenheten växte. Att testa nya saker blev vardag. Att prata ett annat språk än modersmål blev vardag. Att växa som person blev vardag. Och jag vill inte att det här livet ska ta slut. Så här är jag nu. På en australiensk farm, mitt ute i ingenstans och redo att avverka 88 dagars farmwork för att kunna förlänga mitt visum ytterligare ett år. Vem hade kunnat tro det?

Men det känns så himla bra. Jag är så nöjd över att äntligen ha tagit ett beslut och äntligen känna till 100% att jag vill det här. Jag har hela tiden varit väldigt negativ till farmwork efter alla otäcka historier jag hört om det och jag har hela tiden känt ångest inför om det verkligen är värt det. Men det är en enda chans i livet.

Men låt mig nu berätta hur allt gick till, det var många skarpa svängar nämligen. I måndags förmiddag lämnade vi tillbaka vår graffititäcka campervan som varit vårt hem i två veckors tid. En helt fantastisk roadtrip lämnade vi nu bakom oss. Det mest fantastiska med att resa måste ju ändå vara att man kan slänga ut en annons på Facebook, få napp av tre tjejer och sedan sitta ihop i två veckors tid och skapa minnen för livet tillsammans. Det får en ju verkligen att vilja stanna här för alltid…

Så i måndags, när de andra tjejerna valde att åka till ett shoppingcentrum, satte sig jag och min nyblivna vän Jennie oss ner vid ett bord med en varsin kaffe och började ringa runt. Vi valde att främst ringa till working hostels för att få både boende och jobb säkrat på samma gång. Vi sökte runt efter olika hostel på Google och började ringa. Och ringa. Och ringa. Vi ringde säkert till 40 olika hostel och allt vi fick till svar var att vi skulle återkomma om 2,3 veckor då det inte är säsong precis nu. Vi började tappa hoppet och insåg att vi måste ringa runt till farmerna här i södr< Australien också. Hittills hade vi bara ringt runt till Queensland och Northern terrority eftersom vi ville slippa vintern, även om den inte ens går att jämföra med Sveriges vinter haha. Jag slog en signal till ett working hostel bara 2,5 timme söder om Perth där vi befann oss och fick prata med en supertrevlig kvinna. De hade ett ledigt rum. Det fanns jobb. För både mig, Jennie och min syster. Men vi måste börja jobba redan på onsdagen och vara beredda på att ta det enda tåget till Donnybrook morgonen därpå.

I panik ringer jag till min syster i Sydney och frågar om hon på något sätt hinner ta sig hit med så kort varsel. Samtidigt springer jag in till stan för att hinna köpa några slags arbetskläder innan affärerna stänger om en halvtimme. Det är ju vinter här nu och min resväska rymmer väldigt mycket kläder men dessvärre inte mycket som ger minsta lilla värme. Eller som jag är beredd att förstöra heller för den delen. Efter några varv runt på Target med kundvagnen lyckas jag plocka på mig tights, tjocktröja, baskläder, mössa och vantar.

Jag och Jennie säger morgonen därpå hejdå till storstadslivet och beger oss ut på landsbygden. Som tur var löste det sig för min syster och det var okej att hon kunde komma två dagar senare. Vi har nu gjort oss hemmastadda i vårt egna rum i lilla staden Donnybrook. Vi blev positivt överraskade när vi kom hit då många farmjobb är verkligen mitt ute i ingenstans men detta är ändå i en stad, även om den är extremt liten. Efter en lunch på ett café, en promenad längs huvudgatan och efter att ha fyllt på skafferiet och kylen är vi nu redo för att skaffa oss ett vardagsliv och börja jobba. Känner inte alls att detta kommer bli en mardröm utan jag är riktigt, riktigt peppad! Jag trodde nog aldrig att jag skulle skriva denna mening, men det är dags att välkomna en ny kategori här till bloggen, nämligen Farmwork.

Likes

Comments

Och så var de det här med att vi gav oss på att köra från Karijini i västra Australien till Esperance i södra. 200 mil på 22 timmar. Jises! Vi fick köra lite i mörker och turas om men sent på fredagskvällen nådde vi Esperance. Stället som är känt för sina supervackra stränder där det hoppar omkring vilda kängurus. Dagen därpå gjorde vi oss iordning för ett besök. Vi visste att det skulle vara kallare i Esperance men ingen av oss hade nog riktigt förstått hur kallt det faktiskt kan bli i Australien. Det var en mycket blåsig och kylig strand vi mötte men det var ändå värt det när vi kunde gosa med de vilda kängurusen. Men måste absolut åka tillbaka hit under sommarmånaderna. Vi promenerade lite i nationalparken där innan vi satte kurs tillbaka "hem" till Perth. Vi campade ytterligare en kall natt och sedan besökte vi Wave rock och tog en mysig fika där på ett café. Sista natten i tältet blev precis utanför Perth. Jag och Jennie sov där uppe tillsammans och hade nog den värsta natten i våra liv haha... Termometern visade 2 grader och jag har aldrig frusit så mycket förut alltså. Man klädde ju på sig så mycket man kunde men jag har inte så mycket varma kläder med mig liksom.. Sedan satte man sovsäcken runt huvudet och andades inuti så det skulle bli varmt haha. Ja usch, det blev inte mycket sömn den natten. Det kändes väldigt skönt att lämna tillbaka bilen efter två veckor och se det som en lyx att sova i en säng!

Men vilka fantastiska veckor ändå. Blev bättre än jag hade förväntat mig. Så glad att jag fått se andra sidan av Australien nu också.

Likes

Comments