Farmlivet rullar på och det går fortfarande väldigt bra. Jag plockar nu 17-19 lådor med vindruvor om dagen så övning ger ju verkligen färdighet! Jennie har tyvärr lämnat oss och flyttat till en annan farm tråkigt nog. Men förhoppningsvis ses vi snart igen och om inte annat så kommer vi att ses senare i höst. Vi är ändå ett bra gäng som umgås, bor och jobbar tillsammans bestående av mig och Rebecca, en engelsk tjej, en irländsk tjej och en japansk kille. Sedan finns det några fler personer på farmen som vi också umgåtts med men som bor på ett annat hostel. Det enda jag har att klaga på är vädret. Graderna sjunker och regnperioden är ett faktum. Innan jag åkte hit hade jag aldrig trott att det ens kunde bli 1 minusgrad i Australien... Men som tur är blir det varmare på dagen. Men när det regnar kan vi inte plocka druvor så vi har tidigare fått ledigt eller slutat tidigare men nu har vi påbörjat lite smått med nästa arbetsuppgift som är pruning. Det vill säga att vi klipper av alla grenar från vindruvsträden. En betydligt jobbigare arbetsuppgift eftersom det är tjocka grenar vi klipper igenom och det känns i handen vill jag lova. Det glädjande är att vi nu får betalt per timme istället för hur mycket vi plockar.

Regnet öste ner när vi vaknade imorse så när vi kom ut till farmen klädde vi på oss regnjacka och gummistövlar och började klippa kvistar. Men efter 2,5 timme blev regnet för kraftigt så vi blev beordrade att åka hem istället. Vi styrde då bilen till Bunbury, den närmsta större stad som ligger 30 minuter bort. Vi har varit här några gånger nu och gått på stan, handlat på den större mataffären Coles och ätit lunch. Första gången vi åkte in hit planerade vi det en vecka i förväg, kallade det för roadtrip och var så taggade att för första gången lämna lilla hålan Donnybrook. Killarna från farmen som vi skulle åka med skrattade gott åt det.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe här innan det svalnar. Hej på er!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det var så roligt att komma iväg ordentligt från vår lilla håla till storstan. Vi blev upplockade sent på fredagskvällen men det stoppade oss inte för en första utekväll. Paret var så mysiga och trevliga och vi mötte upp resten av svenskarna i krogenkön runt 01 på natten haha och dansade fram till 4 snåret. Hade verkligen SÅ kul och träffade för första gången väldigt många australiensare ute. I Sydney har det mest varit andra turister. På lördagen var det påt igen och efter en trevlig middag tillsammans var vi redo. På söndagsmorgonen vaknade vi trötta men glada och efter en perfekt brunch och sväng på stan begav vi oss motvilligt hemåt till lilla Donnybrook igen. Jises vad det tog emot att komma tillbaka efter en sådan toppenhelg, men det är tur att man kan leva på den länge.

Likes

Comments

Midsommarbilder från förra årets firande. Saknar verkligen mina Erikor.

Årets bästa helg och min favorithögtid närmar sig i Sverige. Hade aldrig trott att jag skulle vara kvar i Australien vid denna tid och ännu mindre sitta i outbacken på en farm. I mitt huvud har jag ju sedan flera månader tillbaka planerat att dyka upp där på midsommarfirandet som en överraskning. Äta landgångsmackor med familjen på förmiddagen och leka lekar med vännerna på midsommarafton. Dricka päronkonjak med mamma och Erika och dansa på Lebro loge med 350 andra glada Gnestabor på midsommardagen. Men i år kommer traditionerna att brytas.

Jag kommer inte att dra på mig en midsommarklänning som det egentligen är alldeles för kallt för, ha en matchande blomkrans med Erika (som vi haft i 6 år nu!) och jag kommer inte att träffa varken vänner eller föräldrar. Samtidigt som det självklart känns sorgligt och att hemlängtan och saknaden efter ens närmaste kommer krypande ordentligt så känns det ändå inte lika illa som jag trodde. Det är liksom ett annat liv här så man blir inte påmind om högtiden på samma sätt. Det kändes mycket värre när jag var hemma men var tvungen att jobba en midsommarafton. Då var man ju liksom mitt i bland det men kunde inte själv medverka. Har dock försökt att förklara för alla jag träffat här nere om vår fantastiska högtid och att vi dansar som grodor runt en midsommarstång haha. Det bästa är att vi gjort det klart för vår farmare att det är en sådan viktig högtid för oss så vi har fått ledigt i helgen för att fira!! För midsommar är ändå så pass viktigt för mig att jag måste fira på ett eller annat sätt 😜

Jag skrev ett inlägg i facebookgruppen "Svenskar i Australien" om det var någon midsommarfirande i Perth och blev inbjuden till en gruppchatt där ett gäng svenskar skulle ses på ett firande som Svenska kyrkan anordnade och sedan gå ut tillsammans på kvällen. Så det ser ut som att jag kommer att få både svensk mat, se en midsommarstång och ha det riktigt roligt i helgen! En tjej och hennes kille som också farmar här ute i trakterna ska plocka upp oss imorgon efter jobbet och ta med oss in till Perth. Ser så mycket fram emot att klä upp mig för en gångs skull, träffa nya människor och se vad Perths nattliv har att erbjuda. Midsommar i Australien kommer inte alls bli så dumt ändå.

Likes

Comments

Tiden tickar på och mer än en vecka här har redan gått. Från att ha hört skräckhistorier om psykopatfruar, varken signal eller wifi, 2 timmar till närmaste mataffär, att bli inlåst på sin lediga dag och en bonde som står och skriker ”skynda på” så måste jag säga att vi har det väldigt bra här. Trivs faktiskt mer och mer för varje dag som går och det känns så tråkigt att vi förmodligen inte kommer kunna fullfölja alla våra dagar här. Det är nämligen så att om man stannar på samma farm i tre månader och jobbar fulltid kan bonden signa för alla dagar för det andra året, även de dagarna man varit ledig. Men om man hoppar mellan farmer och är anställd som casual räknas bara de dagar man faktiskt arbetar. Jag och Rebecca har ju bara 4,5 månader kvar på vårt nuvarande visum (hur kunde tiden gå så fort!?) och vi börjar bli lite oroliga för att hinna klart i tid. Värst är då att vi kastat bort vår sista tid på farmwork. Men vi lär ju inse efter några veckor till att om det börjar bli knapert med jobb och vi riskerar att inte hinna kanske vi väljer att avbryta istället.

Men än så länge jobbar vi på 8-16 varje vardag. Vi har lyckats tjata oss till helgjobb denna vecka också så det är bra. Ganska komiskt att när man för första gången i livet har ett mån-fre 8-16 jobb så vill man inte ha det och ber på sina bara knän att få jobba helg också haha. Men det finns liksom inte så mycket annat att göra så vi vill ju bara få tiden att gå. Tycker nästan att det är lite mysigt faktiskt att kliva upp tidigt, bara slänga på sig kläderna och sedan ställa sig och laga äggröra till frukost. Sedan åker vi iväg till farmen och börjar plocka. Det är kyligt på morgonen men alltid soligt så mitt på dagen är det riktigt skönt, en väldigt behagligt temperatur att jobba i. Tänk om Sverige också hade såna här fina höstdagar hela tiden. Vi plockar hela dagarna och packar inte alls som många andra farmer gör. Men det är ett väldigt enkelt jobb och lugnt jobb. Jag plöjer igenom podcasts på högsta volym medan jag plockar och det är så himla kul att lyssna på och gör att tiden bara springer iväg. Sedan möts vi klockan 13 för lunch och frågar hur många lådor som man gjort för dagen. Nu lyckas jag plocka ihop 10 lådor om dagen, min första dag knåpade jag ihop tre haha.

När vi kommer hem lagar vi mat och jag och Becca har faktiskt gett oss ut på några löpturer, hör och häpna. Det är skönt att känna känslan av träningsvärk efter x antal månader utan… Hoppas att vi får in den på rutin. Behöver få in lite rutiner och ha en vardag helt enkelt. Mår faktiskt riktigt bra av det och kan absolut se mig själv i detta liv tre månader framöver. Kylan kan jag också stå ut med även om det är galet vad kallt det är i australiensiska hus haha. De finns ingen isolering i väggarna i husen så det är nästan kallare inomhus än vad det är utomhus. Eftersom vi bor på ett hostel är det stora lokaler som är riktigt kalla och vi vandrar runt med sockor och flera lager kläder. Men det bästa är ändå att vi har ett element i vårt rum, det är inte vanligt här nämligen!

Imorgon ska vi jobba igen och efteråt ska bonden ordna en bond fire så vi ska grilla korv och marsmallows, lite annorlunda afterwork haha!

Likes

Comments

Förväntansfulla klev vi upp 06.30 imorse och gjorde oss redo för vår första dag på vår vindruvsfarm. Vi möttes av ett superfint landskap, några kollegor från världens alla hörn och en trevlig bonde. Det vi ska göra är alltså att plocka vindruvor och svårare än så är det inte. Dessvärre får vi betalt per låda vi plockar ihop och inte timlön som vi hörde i telefon… Och vi är heller inte garanterade alla våra 88 dagar här eftersom säsongen kommer att ta slut… Men, men, what to do. Vi är i alla fall här och börjar samla dagar och det är ju en erfarenhet bara det. Annars hade vi bara suttit i Perth och väntat på bättre tider och låtit pengarna rulla iväg. Nu tjänar vi ändå ihop någonting, även om de inte blir några supersummor.

När vi kom tillbaka till hostelet hittade jag en liten present på kudden och Becca hade anlänt och flyttat in i vårt rum. Längsta tiden vi varit ifrån varandra någonsin, hela 1,5 månad! Kändes skönt att krama om och skratta med henne igen. Allt i sin ordning.

Likes

Comments

Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag skulle vilja flytta till Australien i ett år hade jag svarat nej utan minsta beslutsamhet. Om någon sedan hade frågat mig om jag ens kunde tänka mig tanken att arbeta på en farm i Australien hade jag skrattat och sagt aldrig i livet.

Det var då.

Kärleken till att bo i ett nytt, spännande och soligt land tog övervann rädslan över att inte våga släppa taget. Äventyrslusten, kreativiteten och nyfikenheten växte. Att testa nya saker blev vardag. Att prata ett annat språk än modersmål blev vardag. Att växa som person blev vardag. Och jag vill inte att det här livet ska ta slut. Så här är jag nu. På en australiensk farm, mitt ute i ingenstans och redo att avverka 88 dagars farmwork för att kunna förlänga mitt visum ytterligare ett år. Vem hade kunnat tro det?

Men det känns så himla bra. Jag är så nöjd över att äntligen ha tagit ett beslut och äntligen känna till 100% att jag vill det här. Jag har hela tiden varit väldigt negativ till farmwork efter alla otäcka historier jag hört om det och jag har hela tiden känt ångest inför om det verkligen är värt det. Men det är en enda chans i livet.

Men låt mig nu berätta hur allt gick till, det var många skarpa svängar nämligen. I måndags förmiddag lämnade vi tillbaka vår graffititäcka campervan som varit vårt hem i två veckors tid. En helt fantastisk roadtrip lämnade vi nu bakom oss. Det mest fantastiska med att resa måste ju ändå vara att man kan slänga ut en annons på Facebook, få napp av tre tjejer och sedan sitta ihop i två veckors tid och skapa minnen för livet tillsammans. Det får en ju verkligen att vilja stanna här för alltid…

Så i måndags, när de andra tjejerna valde att åka till ett shoppingcentrum, satte sig jag och min nyblivna vän Jennie oss ner vid ett bord med en varsin kaffe och började ringa runt. Vi valde att främst ringa till working hostels för att få både boende och jobb säkrat på samma gång. Vi sökte runt efter olika hostel på Google och började ringa. Och ringa. Och ringa. Vi ringde säkert till 40 olika hostel och allt vi fick till svar var att vi skulle återkomma om 2,3 veckor då det inte är säsong precis nu. Vi började tappa hoppet och insåg att vi måste ringa runt till farmerna här i södr< Australien också. Hittills hade vi bara ringt runt till Queensland och Northern terrority eftersom vi ville slippa vintern, även om den inte ens går att jämföra med Sveriges vinter haha. Jag slog en signal till ett working hostel bara 2,5 timme söder om Perth där vi befann oss och fick prata med en supertrevlig kvinna. De hade ett ledigt rum. Det fanns jobb. För både mig, Jennie och min syster. Men vi måste börja jobba redan på onsdagen och vara beredda på att ta det enda tåget till Donnybrook morgonen därpå.

I panik ringer jag till min syster i Sydney och frågar om hon på något sätt hinner ta sig hit med så kort varsel. Samtidigt springer jag in till stan för att hinna köpa några slags arbetskläder innan affärerna stänger om en halvtimme. Det är ju vinter här nu och min resväska rymmer väldigt mycket kläder men dessvärre inte mycket som ger minsta lilla värme. Eller som jag är beredd att förstöra heller för den delen. Efter några varv runt på Target med kundvagnen lyckas jag plocka på mig tights, tjocktröja, baskläder, mössa och vantar.

Jag och Jennie säger morgonen därpå hejdå till storstadslivet och beger oss ut på landsbygden. Som tur var löste det sig för min syster och det var okej att hon kunde komma två dagar senare. Vi har nu gjort oss hemmastadda i vårt egna rum i lilla staden Donnybrook. Vi blev positivt överraskade när vi kom hit då många farmjobb är verkligen mitt ute i ingenstans men detta är ändå i en stad, även om den är extremt liten. Efter en lunch på ett café, en promenad längs huvudgatan och efter att ha fyllt på skafferiet och kylen är vi nu redo för att skaffa oss ett vardagsliv och börja jobba. Känner inte alls att detta kommer bli en mardröm utan jag är riktigt, riktigt peppad! Jag trodde nog aldrig att jag skulle skriva denna mening, men det är dags att välkomna en ny kategori här till bloggen, nämligen Farmwork.

Likes

Comments

Och så var de det här med att vi gav oss på att köra från Karijini i västra Australien till Esperance i södra. 200 mil på 22 timmar. Jises! Vi fick köra lite i mörker och turas om men sent på fredagskvällen nådde vi Esperance. Stället som är känt för sina supervackra stränder där det hoppar omkring vilda kängurus. Dagen därpå gjorde vi oss iordning för ett besök. Vi visste att det skulle vara kallare i Esperance men ingen av oss hade nog riktigt förstått hur kallt det faktiskt kan bli i Australien. Det var en mycket blåsig och kylig strand vi mötte men det var ändå värt det när vi kunde gosa med de vilda kängurusen. Men måste absolut åka tillbaka hit under sommarmånaderna. Vi promenerade lite i nationalparken där innan vi satte kurs tillbaka "hem" till Perth. Vi campade ytterligare en kall natt och sedan besökte vi Wave rock och tog en mysig fika där på ett café. Sista natten i tältet blev precis utanför Perth. Jag och Jennie sov där uppe tillsammans och hade nog den värsta natten i våra liv haha... Termometern visade 2 grader och jag har aldrig frusit så mycket förut alltså. Man klädde ju på sig så mycket man kunde men jag har inte så mycket varma kläder med mig liksom.. Sedan satte man sovsäcken runt huvudet och andades inuti så det skulle bli varmt haha. Ja usch, det blev inte mycket sömn den natten. Det kändes väldigt skönt att lämna tillbaka bilen efter två veckor och se det som en lyx att sova i en säng!

Men vilka fantastiska veckor ändå. Blev bättre än jag hade förväntat mig. Så glad att jag fått se andra sidan av Australien nu också.

Likes

Comments

Från Exmouth hade vi en heldag med bara körande inåt landet med slutdestination Karijini national park. Vi kom till Tom price som är den sista staden man passerar innan man åker in till parken och där blev vi informerande om att det finns begränsat med campingar, med dricksvatten och ingen bensinstation inuti parken. Vi fyllde upp både bensintank och vattentankar och började köra in. Men det är en helt enorm park och eftersom vi ville se så mycket som möjligt blev vi ändå tvungna att åka ut dagen efter för att fylla på med bensin.. Nåja, det gjorde så att vi kunde stanna på en gratis camping utanför medan vi ändå var där. Samma dag som vi kom körde vi till Hamerslay Gorge som var en lättare promenadsträcka ner till vad de kallade naturens egna spapool. Och ja, jag är beredd att hålla med. Så otroligt rent vatten och vackert.

När vi satt på våra tältstolar morgonen därpå och åt frukost tittade vi på vår karta vi fått över parken och bestämde oss för att av någon anledning börja med den svåraste gången av den alla, Spiderwalk. Jag hade sett bilder sedan tidigare och vi hade hört att det var en ganska lång promenad där vägen tillslut ledde ut i vattnet och man behövde klättra längs väggen. Skulle bli väldigt intressant och se om man klarade det!! Vi gav oss iväg och mycket riktigt behövde vi klättra längs med väggarna. Tillslut blev bergväggarna så täta och fästena för fötterna blev dåliga att man inte kunde stå på ena sidan utan var tvungen att ha en fot på varje sida och ta sig framåt. En spännande utmaning och när vi äntligen kom fram möttes vi av iskalla, klara pooler inuti de röda berget. Naturen är bra häftig! Väl tillbaka åt vi lunch och gav oss ut på en annan promenad där man även behövde simma en hel del. Det var likadant där att man kom fram till en enorm pool omringad av röda bergsväggar men denna var enormt stor och mäktig.

Dagen efter hade vi fyllt på med bensin och kört till andra sidan av parken där de lättare promenaderna fanns. Vi besökte Circular pools och sedan två superfina vattenfall. Vid det ena vattenfallet satt vi och njöt av solens strålar hela dagen och började fundera på om det kanske var dags att lämna parken lite tidigare än planerat. Jag kände mig klar och ville hellre se någonting annat och nytt och de andra höll med. Och ja, resten vet ni ju. Vårt nya mål var Esperance. I södra Australien. Varför vi valde att inte fortsätta hela vägen upp till Broome var för att det är lika långt att köra dit som hela den väg vi redan kört längs kusten så det skulle bli dubbelt så långt tillbaka till Perth då dvs så många dagar med enbart körande. I efterhand skulle jag nog tyckt att det hade varit värt det.. Varför får ni veta i nästa inlägg!😋

Likes

Comments

Nu snackar vi!!! En strand som verkligen lever upp till sitt namn. Det turkosa vattnet var så himla klart och vackert. Här är det populärt att snorkla, tyvärr hade vi ingen snorkel till hands men det gick ändå att se olika fiskar simma omkring från vattenytan. Här låg jag och Jennie och bara njöt hela dagen. De andra tjejerna valde att åka ut på snorklingtur med valhajar och mantror så de stack iväg redan 06 på morgonen. Jag testade på att simma med mantror i Bali med Frida vilket jag tyckte var superläskigt haha.. Såklart häftigt också men ingenting jag kände för att göra igen denna dag. Valhajarna är ju dessutom ännu större, de kan vara upp till 7 meter långa! Däremot vill jag verkligen simma med delfiner en vacker dag. Men det gick verkligen ingen nöd på mig och Jennie som valde att stanna. Turquoise Bay är nog den vackraste strand mina ögon någonsin skådat.

Likes

Comments

Nästa stopp var Monkey Mia Dolphin resort som jag hade hört mycket gott om! Vi kom fram till en superfin camping på förmiddagen där vi parkerade bilen och gjorde oss redo för en dag på stranden. Monkey Mia är speciellt känt för att vilda delfiner kommer insimmande varje morgon kl 8 för att bli matade men man kan även se dom under dagen i vattnet. Vi la oss på stranden men alla blev snabbt rastlösa och bestämde sig för att hyra kanon och paddla ut. Av erfarenhet var det ingen trevlig upplevelse när jag paddlade sist och jag har ju aldrig något emot att lapa sol så jag blev själv kvar på stranden under dagen. Låg och läste en bok när någon ropar "Dolphin!!!" och alla börjar skynda sig ner till strandkanten. Mycket riktigt, två delfiner hoppade i vattnet och var på väg ännu närmare. Tillslut var de bara någon meter ifrån mig och jag filmade hejvilt med min gopro och njöt av ögonblicket. Det var så häftigt!! Och vilka fantastiskt fina djur de är. De hann komma in en gång till under dagen så jag var supernöjd till skillnad från mina resekompisar som kom tillbaka och hade paddlat förgäves då de inte lyckats se någon delfin. Ibland är det bra att inte följa strömmen 🙈

På kvällen lagade vi mat i köket och spelade kort tillsammans med en australiensisk kille som vi mött dagen innan i nationalparken. Dagen efter kliver vi upp tidigt och packar ihop och gör oss redo för att se delfinmatningen. Det var mycket folk som hade samlats så alla får inte en chans att mata delfinerna, men jag blev utvald! Så jag klev fram i vattnet och fick en fisk av delfinskötaren som delfinen snabbt åt upp. Tyvärr var det extremt motljus så det gick inte att få till några bra bilder.. Bilderna här ovanför är istället från Coral Bay som var vårt nästa stopp!

Coral Bay var vackert men inte lika vackert som jag hade förväntat mig (jaa jag börjar bli bortskämd med fina, vita stränder). Det var molnigt på förmiddagen så vi tog en varsin kaffe på ett café och sedan tittade vi in i en liten klädbutik på campingen där jag lyckas hitta denna lilla vita bikini som jag bär på bilderna. Så nöjd! Älskar ryggen på bikinin.

Likes

Comments