Header

Postad i: Föräldrarskap, Tankar

Jag fick en kommentar förra veckan om varför inte Manfred börjat dagis (jaaaa ja, förskola) ännu och jag tänkte att jag svarar på det här!

Det finns flera faktorer som har avgjort varför vi väntat med inskolningen;

- Det är inte en liten kattunge vi gått och skaffat oss utan Manfred hajjar ju att ”bebben” (som vi så kärt kallar lillebror) är här och snor tid. Han har verkligen inga problem med lillebror, visar ingen avundssjuka utan varvar dagarna med att dont give a fuck och komma fram och lägga leksaker hos honom, klappa lite och han sitter gärna uppkrupen hos mig och kollar på när Herman äter. Att det skulle bli såhär bra visste vi ju inte utan vi tänkte väl att han skulle tycka det var jobbigt att dela oss med någon annan och därför ville vi inte skjutsa iväg honom till dagis helt plötsligt. Vi ville inte att han skulle känna sig utbytt.

- Att passa tider med en nyföding är noll procent enkelt.

- Eftersom lillebror äntrade världen mitt i kräksjuketider och med ”vabruari” runt hörnet så besparar vi alla baskiluslinvationer tills H är större och ”kan” bli sjuk.

- Manfred lärde inte sig gå själv förrän nån månad sen och det var något vi gärna ville att han skulle kunna innan dagispremiär.

Så just nu är det inte aktuellt med dagis, men till våren/försommaren är det dags! Då är lillebror större och vi har (förhoppningsvis) rullande rutiner. Då är jag nog i större behov av avlastning än vad jag är just nu och Manne kommer älska att busa där några timmar om dagarna!

​​​favorit i repris <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap

Mjäää, ingen ensamtid för mig där jag sover ut, pillar naveln och tar en bärs - men egentid för mig och lilleman! Victor, hans pappa och systrar ska iväg på Nöjesnyttfesten där Skåres är nominerad i kategorin Växjös Bästa Café. Jag kände inte riktigt att jag har koll på båda grabbarna själv under natten, eftersom M sover i vår säng halva natten och ibland vaknar när H ska matas. Skräckscenario att M vaknar till ordentligt inatt och vägrar somna om (som i förrgår då vi alla glatt fick gå upp vid fem...) Så han får,till sin förtjusning, sova hemma hos farmor! Lillen och jag har hoppat i pyjamasen, en av oss har käkat och lagt en blaja och den andra funderar på om hen ska käka smörgås eller gårdagens wokrester till kvällsmat. Gissa ni vem som gjort vad!

Tidigare idag var vi ute och gick och testade pulkan Manne fick i julklapp. Vi var ute i nästan två timmar innan vi kom hem i värmen igen, så jag somnade sittandes i soffan. ”Ovanligt” tänker ni men aahhhh så härligt trött och mör man blir av att vara ute sådär. Med andra ord kommer jag somna vid nio ikväll. Inte mig emot dock! Får se om jag hinner njuta lite av chokladen V köpte hem till mig innan jag slocknar. Jag önskar i all fall er en härligt lördagskväll <3

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap, Att få barn tätt

Och så andas vi uuuuuuut. Herrejävlar vilken dag det har varit. Kan le lite åt alltihop nu såhär efteråt, när H ligger tyst och nöjd i nestet (!!!!) och M somnat om efter någon slags mardröm - men vägen till det leendet har varit lång om vi säger så.

För andra natten i rad har H tokammat och näst intill slitit av mig bröstvårtorna. När han väl somnat och jag ska krypa tillbaka och ta mig nån timmas sömn, för det tänker jag ju att jag skulle kunna vara värd, så vaknar han och vi får börja om. Mellan 23 och 03 höll vi på innan jag la honom jämte mig i sängen och slängde fram ena patten (jag liggammade ju där i början men tycker det är läskigt att han ligger så nära när jag sover så jag slutade) innan jag ÄNTLIGEN fick sova några timmar. Jo, jo. Jag är lika chockad som ni att jag ens står upp idag men a girl gotta do what a girl gotta do! Dvs, ha en tuttigel i sele medan gnällapan drog ner pyjamasbyxorna på mig i takt med sina hulkningar. Vi snackar mental breakdown för alla möjliga saker: att jag bad honom sluta ha fingrarna i munnen (han går liksom runt och håller i tungan?), att han inte fick leka med pappersinsamlingen och för att han inte såg när jag skalade potatis. Allt det här för lite lunch, så jag inte skulle dö av svält såhär i Hs tillväxtperiod. Manfred blev tillslut nöjd i kökslådan och rev ut varenda grej medan jag fortsatte att tokamma lillekörven. Jag vet inte vem som varit mest förtvivlad idag, jag eller grabbarna. Tillslut fann vi alla tre något slags lugn i soffan resten av eftermiddagen. Jag fick till och med i mig en köpp kaffe där nånstans. Victor kom hem med en ny MAMnapp till lillekörven och resultatet av den var att jag kunde ta en dusch och faktiskt ta tvål och känna mig ren på riktigt och han har legat tyst och nöjd i nestet sen dess, med bara ett amningsavbrott (han vilar väl upp för amningsracet inatt :-)))))

Nu kämpar vi med ögonlocken framför Gåsmamman och laddar inför imorgon. Ha. Ha. Haaa. Hörs!

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap, Att få barn tätt

Godmorgon. Eller godkväll. Jag har ingen aning. Herman tyckte att vi två skulle ha kvalitétstid tillsammans i natt mellan tre och sex, vilket jag kanske inte var helt hundra på. Dessutom åkte Victor till jobbet vid sju och lämnade mig och mina påsar under ögonen tillsammans med båda grabbarna. Kaoset stod ristat i sten.

Men det har gått så himla bra. Alltså helt sjukt bra. Manfred har varit på sitt allra bästa humör, somnat utan att protestera (krigen vi har haft inför sövningarna senaste tiden kräver sitt egna inlägg) och visat superstort intresse för lillebror. Vid ett tillfälle kröp han upp hos mig och inspekterade Herman, som låg i mitt knä, noga innan han tog hans hand!! Innan han hoppade ner la han huvudet mot hans mage för ett gos. Jo, men om en inte hormongråtit innan så gjorde en defenitivt det nu! <3

Men det var ca SÅHÄR skönt när V kom hem och det var med utmattningstårar jag välkomnade honom. Min bästis. Nu ska jag fortsätta tokamma lillekorven som verkar behöva mer än vad som var beställt. Hua.

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap, Vardagligt

Jag börjar nog med att säga HEJ TILL ALLA! Både ni som hängt här sen år tillbaka och er som hittat hit senaste tiden. Jag älskar er redan!

Sen fortsätter jag med att tacka kroppen. Alla hormoner speciellt. Det här med att bli på tjöcken och att kroppen liksom sköter det av sig självt och sen plöppar ungen ut och man sover stenhårt mellan varven (bara jag som sitter upp, i sängen utan ryggstöd, och ammar SOVANDES?) tack vara hormoner. En som alltid måste sova i tystnad, mörker och alltid jämte Victor är rätt tacksam att jag kan, ordagrannt, somna mot en vägg just nu. Så tack!

Vi är inne på sista dagen på Victors pappadagar och sätts på prov. Av alla dagar blev vi belönade med sovmorgon till halv nio (!!!) och vid tio skulle vi vara på socialförvaltningen och skriva på faderskapspapprena. Snabbt och smidigt tänker man. Men med en ettåring och en nyplöppad nollåring är det väl snarare raka motsatsen. Men, vi kom iväg och fick båda barnen med oss! Nu rullar vi vidare mot BVC och där ska vi bland annat prata om att lillebrors huvud/nacke är väldigt snett. Finns tydligen något som heter något där en muskel i nacken är för kort och detta ska då kunna tränas bort så är väl ingen fara på torpet. Tänker man på allt som ska bli rätt där i celldelningen så får man väl ta lite skavanker tänker jag!

Hoppas ni får en fin måndag, men är den ful så är det okej det också!

Likes

Comments

Postad i: Tomt/husbygge

Om vi gått och blivit skogsmullar? Mjäää. Inte riktigt, men igår var vi och visade upp tomten för Herman (som inte helt förvånande låg tokdäckad i vagnen) Tomten är på nästan 5,000kvm och består idag av gles skog som sluttar ner mot sjön. Den är helt orörd så ni kan ju tänka er hur mycket det är som måste fixas innan det kommer stå ett hus där. Men, den här tomten är drömmen för oss och eftersom vi ska bo där resten av livet är den långa resan dit såklart värt det. Tänk er alla solnedgångarna över sjön som vi bara kan suuuuga in kväll efter kväll! Sitta uppkrupna i soffan i det inglasade allrummet med varsin filt eller njuta av kvällssolen och en iskall öl på soldäcket. Men först måste vi ju börja någonstans, så igår var vi uppe och träffade de som ska ta ner skogen/träden åt oss. Kanske i praktiken är ett väldigt litet steg om man ser i det stora hela, men det känns väldigt stort och pirrigt för oss!

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap, Att få barn tätt

Hej gänget!
Dagarna tuffar verkligen på här hemma och vi är inne i ett ganska skönt lunk. Vi kör mycket timma för timma och jag undrar hur jag någonsin kommer kunna vara ensam med dessa två korvgrynen. På tisdag ska V nämligen tillbaka till jobbet. Men som svärfar sa: det måste gå! Det är ju lugnt när Herman sover, vilket är minst 2 timmar i stöten - men ibland vaknar han (ju!) och det är då det blir knepigt, så att säga. Nu har Manfred dock släppt sargen helt och går själv (fram och tillbaka fram och tillbaka) så det underlättar själva jag-får-inte-bära-honom-på-fyra-veckor-till-situationen. Men jag ser alla olyckor framför mig, där jag sitter med lilla tuttigeln och inte hinner fram innan det går riktigt illa. För att inte tala om oron inför Manfreds sovtider om dagarna. Men som sagt; timma för timma. Och må de timmarna gå långsamt fram till tisdag.

Manfred sover extremt oroligt och har vaknat vid 22 senaste kvällarna och varit svårsövd, därför har V fått lägga sig med honom och jag har gått in till mig med lillebror och raceammat. Raceamningen pågår 1,5h och sen vaknar han två gånger till under natten. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker det är jättejobbigt eftersom jag knappt ens vaknar, men visst märks det att man sover sämre. Och eftersom vi liggammar så sover jag i exakt samma position hela natten, så det är alltid en suprise att vakna och se vilken kroppsdel som domnat bort. Annars muttrar jag mest över svinkopporna som kräver konstant desinfektion av diverse föremål som kommer i en ettårings väg, dvs allt. Tvättar sängkläder och kokar nappar till förbannelse. Men hoppas nya antibiotikakrämen ska få död på skiten. Tar myyyycket energi för en nybliven familj, sååå att säga.

Så nu lägger vi undan mobilerna och umgås innan det är dags att lägga sig. Vi hörs!

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap, Graviditet

Om man kan sova natten innan man vet att man ska ha barn? NEPP.
Kvällen den 1 januari var både V och jag så hiiiiimla trötta och jag hade hopp om att få sova lite grann i alla fall men när Manfred kom in till oss runt 3-tiden hade jag fortfarande inte somnat :-))))))) Jag gick upp och kissade min sista natte-gravidkiss innan jag kröp ner igen och snusade M i nacken. Lyckades slumra till en timma men var vaken innan alarmet som var ställt på 05:00. Jag skulle upp och duscha med bakteriedödande medel, så jag satte på Ed Sheeran och tog en lång varm handspritdoftandes dusch innan jag kämpade med att få till två, sträva inbakade flätor i hopp om att rädda håret liiiiite från extrem oreda. Jag var fastande och har nog aldrig varit så sugen på kaffe i hela mitt liv men plötsligt var klockan tio i sex och jag väckte grabbarna, gav Manne välling och så var jag tvungen att DISKA. Jaaaaa. Det var jag. Strax efter 06 var mamma på plats och vi sa hejdå till lilleman. Nu jävlar var det dags!

Sista magbilden & inte en gnutta ledsen för det

Om man jämför med förra förlossningen (snittet) så var det här väldigt odramatiskt men likt förra gången också väldigt roligt. Eftersom jag skulle sövas och ligga några timmar på uppvaket efteråt hade vi med oss Victors syster Emma, så strax innan 07 hämtade vi upp en pirrig faster. Vi svängde förbi Skåres för en kaffe (som jag glatt fick lukta på...) och sen blev vi mottagna av vår ansvariga barnmorska uppe på förlossningen.

07:15-07:30
Vi fick komma till vårat rum på BB där jag bytte om till sjukhusrock och knästrumpor. Vi fick lite information och inväntade transport (som sjukhussängtaxi) innan vi körde ner till OP. Där låg jag i sängen med syskonen Rosenqvist i gröna OP-mössor som fjantade loss jämte mig - vilket jag älskarrrrrrr!

07:50-08:25
Vi blev visade in i den iskalla OP-salen där jag fick lägga mig på den stenhårda britsen innan narkossköterskan kom och underhöll oss. Det är ju så sjukt, hur avslappnade de är och snackar om nyår och skojar samtidigt som de förbereder mig för att bli helt uppskuren om bara en liten liten stund. Emma och Victor var med hela tiden så vi skojade vi också. De preppade med kateter (heheh se så koncentrerad sköterskan ser ut där nere!), kanyler, EKG och så blev jag bjuden den VÄRSTA shote jag druckit i heeela mitt liv. Det var saltvatten som skulle neutralisera maginnehållet och jag dricker hellre Fernet varje dag än det där blasket. Snart kom läkarna in och sa hej och ställde sig i position. Och där låg lille jag. Victor och Emma fick gå ut till rummet bredvid och vid ca 08:25 hojtar dem ”nu söver vi!” och det sista jag minns var en extrem vitlöksmak i munnen.


08:32-09:30

Det tog alltså ungefär 7 minuter från att de sövt mig till att Herman såg dagens ljus! Det är alltid snabba puckar när man sövs eftersom det går över till bebis, Manne var ute på 3 (!!!!) minuter. Den här gången var det ärrvävnad i vägen och så skar de bort mitt gamla ärr eftersom jag har noll läkkött, så det var ganska tjockt (Victor filmade in från fönstret och man kan se hur de ruskar i magen!) . Barnmorskan rusar in med Herman som skriker och pappa Victor får klippa navelsträngen. Han vägs och mäts till 3846g och 51cm och lindas in i en stentvättad handduk som kan stå av sig självt innan de får rulla tillbaka till BB. Kvar låg jag och blev ihopsydd och sen körd till uppvaket.

09:30

Här nånstans vaknade jag upp för andra gången, men minns inte när jag vaknade första gången. Man får ingen bedövning när man sövs utan man stoppas full med morfin efteråt och de är jäkligt givmilda med den varan! Efter att jag fått vatten och mer smärtstillande rullade Victor in och jag fick träffa Herman för första gången<3 Barnmorskan la honom direkt vid bröstet och klämde på min mage (fy för i helvete vad ont det gör!!!!) innan vi fick rulla tillbaka upp till BB tillsammans. Med Manfred låg jag på uppvaket i fyra timmar helt själv, så det här mötet var så extremt tacksamt!

Första mötet med min andra son - är inte det sjukt så säg?!

Uppe på rummet fick jag mig en stor puss av faster Emma innan hon smög hem för att vi skulle få vara ensamma. Herman låg på bröstet och jag hojtade efter smörgåsar! Vi sparade förlossningsbrickan till kvällen men dessa var minst lika goda. Resten av dagen är ganska svår att avgöra tidsmässigt, speciellt när man är hög som ett hus. Men till kvällen fick jag ställa mig upp på sängkanten en sväng. Det krävs en hel del jävlar anamma efter en större operation och att bara sätta sig upp på sängkanten och dingla med benen är ett stort och tungt steg. Jag stod upp i någon minut och när jag satte mig ner fick jag så fruktansvärt ont i nacken. Hur ironiskt att den värsta smärtan jag känt sen jag vaknade upp från OP kom från nacken? Men det var fan nästan värre smärta än njurstenen. Victor fick massera och barnmorskan sprang och värmde handdukar att lägga på medan jag grät och ojade mig. När jag sen la mig ner hugger det i lungan och jag får svårt att andas - men inget inte lite morfin kan fixa!

Resten av vistelsen på BB bestod av enorm rastlöshet, fyra kanaler på en tjocktv i storlek mindre, mattider och mediciner. Och gos med Herman såklart! Precis som förra gången var Victor helt underbar. Jag kunde inte ta hand om Herman mer än att langa fram bröstet när han bad om det eftersom jag inte kom ur sängen själv, så V sprang dag som natt och höll ställningarna. Och två dagar senare fick vi lov att åka hem efter att jag fått blod, Herman lämnat blod, badat och hörseltestet fått godkänt!

Likt förra gången är vi så himla tacksamma och nöjda över hur omhändertagna vi blev från välkomnadet på OPmorgonen till hemgång. Barnmorskorna, SSK och USK på Växjö BB ska verkligen ha en stor eloge. Varenda en av dem får en att känna sig som viktigast i världen fastän man är en i mängden. Verkligen så himla tacksamma.

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap

Efter en vecka sittandes som mjölkko i soffan, framför tvn, med en vag sömnbrist och hormonstorm i varenda cell var det SÅHÄR skönt att komma ut en sväng idag. Vi gick ner till lekplatsen som ligger alldeles nära och lät Manfred få busa av sig lite innan vi gick tillbaka hem igen (tillsammans med en hel jävla flock änder hashtag livrädda) och slog på en kanna kaffe och en film. Kollade närmare på Manfreds utslag han har precis där läppen blir haka och kan väl nästan konstatera att det är svinkoppor och blev vaaaaansinnig (som sagt, hormooooner!). Fan, kunde inte den skiten väntat eller kommit för en månad sen? Victor slängde sig på gasen för att hinna till apoteket för att köpa en salva som ska vara bra. Problemet är ju bara att M suttar på underläppen jämt och hela tiden så vi får väl se ... vi tvättar upp varenda pryl här nu och jag googlar hur man enklast bygger en karantän av saker man har hemma för lillebror. Toppet på locket var att Hermans navelstump är påväg att lossna men att det inte är ordentligt läkt under - så då kom samma breakdown som när Manfred skulle tappa sin. Fulgråt i takt med centrifugeringen. Herregud.

Nu sover grabbarna och jag är svinhungrig utan lust att laga mat. Imorgon kommer BVC för att se om lille korvgubben gått upp i vikt. Jag hoppas på att ha gått ner i vikt, men det är en annan femma. Vi hörs!

Likes

Comments

Postad i: Föräldrarskap, Att få barn tätt

Eftersom Manfred är så pass liten och inte skulle förstå att vi var och hämtade hem hans lillebror, valde vi att inte låta honom hälsa på oss på BB. Min mamma kom hem till oss på OP-dagen och senare på eftermiddagen åkte de hem till henne och spenderade dagarna där vilket funkade perrrrfekt. Vi kände väl mest att det skulle bli himla konstigt för honom att åka till sjukhuset och sen lämna oss där med en skrynklig liten korvgubbebebis. Så vi sparade första mötet tills vi kom hem!

Vi var hemma strax innan mamma och min bror smög in med Manfred, som såg förvirrad ut redan i hallen. Men så fattade han att han var hemma och att det var vi som stod där med största leendena och tårar i halsen. Herman gnydde till borta i nestet och jag tror aldrig Manfreds ögon varit så stora - och då ingår han inte i vi-med-små-ögon-gruppen precis. Då smög vi tillsammans bort i vardagsrummet och lät Manfred kika ner i nestet och NI SER JU BILDERNA <3<3<3<3 Det var så fint första möte! Mannes ögon glittrade och han var så försiktig.

Optimisterna i oss hade väl aldrig trott att det skulle vända, men det gick snabbt. Så fort min mamma tog upp Herman blev Manfred jättearg och skulle direkt till mormor. Resten av dagen (och två dagar till ungefär) bestod av otåligt gnäll och stoooora tårar såfort Herman grät. Periodvis ville Manfred inte ens kolla på mig och ni som har upplevt förlossningsblues kan räkna ut hur jag gick runt och fulbölade med pattarna hängandes och trosor sittandes på halva arslet (alla troskanter skaver vid ärret) Nu har den där förtvivlan över min existens bytts ut mot en stor längtan till att få vara med mig och det är ju nästan ännu värre, eftersom jag inte får bära/lyfta honom och det gör ont i såret att ha honom i knät.

Men som med allt annat nytt så får vi ta det allt eftersom. Jag försöker hänga på så gott jag kan och bekräftar allt han gör borta från amningshörnan. Sen tror det är viktigt att M får vara med när det händer grejer med H, tex blöjbyten eller när han passar på att ligga och kika en stund. Även att vi inte föser iväg M när H skriker, utan visa att ibland är lillebror ledsen och det är okej. Vi märker redan att M har accepterat lillebror till stor del nu och M är ofta framme och kikar i nestet. Killar lite på foten, klappar (eh, petar) på kinden och säger "titta!" Så än finns det hopp om livet!

Avslutningsvis vill jag bara säga TACK för alla superfina kommentarer på senaste inlägget<3

Likes

Comments

Mest lästa

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE 2016-11-04 ♥

UPDATE; VECKA 1

FÖRSTA BVC-BESÖKET