View tracker

Jag såg en bild här om dagen och blev faktiskt ledsen och arg, typ förtvivlad. För jag märkte hur mycket den stämde och hur mycket jag tyckt att jag är dålig på saker och ting, när det inte ens är jag som är felet.

bilden var denna, tagen från google

Bilden vill visa en "lärare" som ber alla elever att klättra upp för trädet. Alla elever är olika individer med olika talanger. Eleverna består av bland annat apa, fisk och en fågel.

När jag såg bilden blev jag ledsen, för det var ju faktiskt så det såg ut i klassrummet.
Jag satt och tänkte på ett liknande senario och gjorde om den till en historia med hjälp av bilden som jag såg förut.
Historisk lyder,

Det var en fin dag ute, solen lyste och eleverna på zoo:t var glada och mådde bra, idag ville deras lärare testa deras kunskaper och utföra ett prov på alla eleverna. Han tog med sig fisken, apan, kängurun, ormen och fågeln till ett träd. Provet var att klättra upp för trädet. Når man ända till toppen får man ett A (högsta betyg) och ju lägre ner man är i trädet från man lägre betyg. Apan skrek av glädje, detta var ju hon så bra på! Hon sprang ivrigt fram till trädet och visade stolt läraren hur hon kunde svinga sig upp till toppen mellan grenarna. Apan fick ett A i betyg.
Sedan var det ormens tur, ormen slingrade sig nästan ända upp till toppen, sendan orkade han inget mer. Ormen fick B i betyg. Fågeln var redan framme, han flög upp till toppen.
-"Men det är ju fusk!!!" Skrek Ormen.
Fågeln är ju på toppen, så han fick A i betyg.
Nu var det Guldfisken och kängurun kvar, fisken kunde inte simma en meter utan sin skål och var därför kvar nere vid rötterna. Fisken fick då F i betyg.
Kängurun hade muskulösa ben, han kom till första grenen, sedan räckte inte hans korta armar till. Kängurun fick E i betyg. Läraren var mycket nöjd, för alla hade ju samma uppgift, då hade väl alla samma förutsättningar. Ellerhur?

Någon vecka senare skulle Fisken göra omprov, fisken kunde fortfarande inte röra sig en meter, trotts att läraren valt ut ett lite mindre träd denna gång. Fisken kände sig så himla misslyckad och la sig gråtandes den kvällen. Apan och fågeln pratade glatt om sina betyg med sina föräldrar som tittade på deras barn mycket nöjt.

Nästa termin skulle eleverna ha simprov. Denna gången var det bara fisken som fick A, alla andra elever fick F förutom ormen som fick C. Läraren var lika nöjd här, samma övning, samma förutsättningar. Ellerhur? Om eleverna inte klarar denna övning är dom misslyckade i detta ämne.

(Detta alltså en historia jag kom på själv som inte finns vad jag vet på sociala medier)

Ärligt talat, såhär fungerar vårt skolsystem. All proven lika så.
ALLA är olika, ALLA är bra på olika saker, ALLA har olika sätt att lära sig. Nej, det är inte lärornas fel, det är systemet. Jag tycker vi bords ändra det, snabbt! För hur många kvällar har jag inte legat i sängen innan jag ska sova och varit helt förtvivlad och trott att jag är dum i huvudet? Jag har känt mig som Guldfisken när den skulle klättra i trädet. Det GÅR JU INTE! Skolgången måste anpassas, man måste få visa upp det man kan göra. Bara för att det är samma uppgift så är det inte lika svårt respektive lätt för alla. Please...

Jag som elev, snälla gör det lite mindre smärtsamt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 36 readers

Likes

Comments

View tracker

Det finns så mycket jag vill skriva om. Men som jag inte vågar skriva om, det är typ för deep. Vågar jag blotta min blödande själ? Den som gör sådär
Ont
Ibland?
Jag tror inte ni vill
Veta
Att det är ont.
Att det gör ont.
Men det är inte alltid det gör sådär
Ont.
Men det är inte sådant jag vill
skriva om.
För det som gör ont märks
mest.
För ont är som tårar
Tårar tar ju aldrig
Slut.
Ibland
Såsom raderna faller i denna
Text.
Faller mitt liv framför
Era ögon.
Märker ni att
Denna text är en sådan dikt
som alla sårade skriver om?
#

  • 55 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag vet så väl att det är jag, och inte du
Jag vet att det är mitt problem och inte ditt
Jag vet att du har annat för dig
Jag vet att du bryr dig någonstans
Jag vet att du hjälper människor
Jag vet att du vill alla väl
Jag vet att du tröstar
Jag vet om dina kramar
Jag vet om dina händer som
torkar kinders tårar
Jag vet att du finns där
Jag vet att du vill finnas här
Jag vet om dina ordval
Jag vet att du inte slåss
Jag vet att du vänder kinden till
Men

Vart är du?

  • 47 readers

Likes

Comments

Har ni någonsin varit med om, att ni har försökt, försökt, försökt och verkligen försökt att förbättra något som inte går att förbättra? Varför gör man så? Varför fortsätter man försöka så hårt på något som man vet innerst inne aldrig kommer gå. Kärlek.

Och det är just det, smärtan. Smärtan efter en kärlek, smärtan efter minnen och smärtan som sitter kvar i luften. Allt gör typ ont?
Och det gör så ont att man har lagd ner all tid, kraft och kärlek på någon eller något som inte ens är värt det. Men varför gör vi så? Jag fattar läxan man lär sig, men varför blir det aldrig värt alla tårar som man fäller, alla skav i hjärtat och tankarna som man vill radera direkt från hjärnans hårddisk? Varför minns man det som gör mest ont?

Hopp, inte sant? Det är alltid vårt hopp som driver oss framåt, motivationen att saker ska bli bättre. Men det jag verkligen inte fattar är varför kommer den dåliga magkänslan när vi har hoppet och när vi tar sats för att ge allt? Som om kroppen inte alls fungerar med sinnet. Som att man har två olika personligheter i en kropp? Och endast 1 personlighet är ovärderlig. Två ovärderliga i 1, What?

Och när vi förlorar, slocknar allt.
Lågan som brann så mycket, blicken som alltid hade ett fäste, och kärleken som flödade. Allt bara försvinner. All hopp, all kärlek blev till rädsla. Och man säger till sig själv
"Aldrig igen"

Det hände igen.

  • 66 readers

Likes

Comments

I hate that feeling.
That feeling when you are so sad but you have no idea why.
You feel fucking empty but nothing particular
happened.
They ask you whats wrong, but you can't explain.
Or they don't even ask anything; I don't know witch one is
worse.
I just feel like I miss someone I never met.
Like I need someone who doesn't need me.
The loneliness hovers me; takes control over me. I dont
even care.
I isolate myself on purpose. Sadness becomes my best and
only friend.
I start hating myself and I want everybody to leave me alone.
At the same time, I want someone to hug me and tell me
things will be okay.
I simply
hate that feeling
That feeling when you don't even know what the fuck you're
feeling.

Likes

Comments

Detta inlägg trycker på känsliga punkter, vill helst inte få stötande kommentarer eller liknade. Detta är en anledning varför det inte kommit upp blogginlägg på väldigt länge nu för såhär ligger det till...

Varje dag är tung. Det var länge sen nu jag såg fram emot att vakna på morgonen med ett leende och känna att jag kan ge allt. Jag har knappt någon ork till något eller motivationen, lusten till att kliva ur sängen på morgonen är minimal. Men veta att jag MÅSTE är den ända drivande faktorn. Jag skulle kunna stänga ut allt och alla och drunkna i ett mörker men det vill jag inte heller. Jag har en familj som bryr sig och kämpar för mig så då gör jag detsamma för dom. Och varför mår jag såhär? Utan att försöka peta ut människor i mitt inlägg så ska jag förklara ut mitt perspektiv, och innan jag gör det så vill jag INTE att det nämns NÅGONSTANS att detta har o göra med tonåren och att vi tonåringar är så känsliga!!!

Min närmsta tjejkompis hade mått väldigt dåligt under en period, vilket sänkte mig sjukt mycket. Utan henne är liksom livet piss. Hon fick mig alltid att känna att jag var bra, värd och lycklig. Hon var/är mitt självförtroende och min andra halva. Men en dag fick jag reda på att hon blev väldigt sjuk och läget då var kritiskt och hon blev inlagd. Och känslan av att inte kunna göra ett piss åt det sög rent ut sagt, vilket sänkte mig ännu mer och det blev ännu svårare att hålla huvudet uppe. När jag fick reda på att hon även blev sjukskriven brast det inom mig. Något gick liksom sönder. Våran rutin att alltid mötas innan skolan vid mitt hus och gå dit tillsammans bröts. Att stå upp mot bitchiga blickar i skolan tillsammans var också inget mer av. Vi gjorde allt tillsammans. Ända sedan dagis har hon varit min andra halva, som nu är borta, och det kändes i hela jävla kroppen.

Den ensamma dagen då jag skulle gå till skolan själv, och att hålla in tårarna för varje andetag gjorde tillslut ont. I vanliga fall skulle jag krama henne och gråta mot hennes axel. Nu satt jag i skolan ensam på bänken och lyssnade på min musik o stängde ut omvärlden. Varje liten sak som påminde om henne skulle få mitt hjärta att spricka och brista ut i gråt. Jag tyckte inte synd om mig, men det var oerhört jobbigt att veta att ens andra halva mådde så pass dåligt. Jag kom ihåg att jag alltid satte mig ifrån alla andra, folk bjöd in mig men det ända jag gjorde var att skaka på huvudet direkt, som en reflex, typ. Lärarna visste varför och att hon var sjukskriven. Men ändå på varje upprop så skrek dem ut hennes namn, och sekunden efter mumlande något o ropade upp nästa namn. Första gången det hände så kunde jag inte hålla in allt. Jag ursäktade mig för att gå till toaletten och lät all smärta och tårar välla ut i en ända röra. När en av lärare sedan kom förbi bänken där jag iallfall försökte koncentrera mig på uppgifterna och började prata med mig så kom tårarna igen. Alla kollade på mig med en ledsam blick. Folk sa att det var synd om mig, men då vart jag arg och tänkte bara i mitt huvud att den ända det var synd om var för fan min bästa vän. Jag tappade ALL självförtroende. Varje dag sprang jag till toan när det blev för jobbigt och brast, flera gånger och jag fattade aldrig hur jag skulle orka mer.

Efter varje skoldag längtade jag efter att komma hem, eller åka till min pojkvän och känna mitt stöd. Annars var jag helt själv, jag sitter/satt alltid helt själv i skolan eftersom jag inte orkar socialisera mig och leka glad hela tiden. Det tär på en så hårt att faktiskt vara helt själv, även om jag typ väljer det, så är det så himla jävla jobbigt. Ingen som förstår eller vill förstå. Värre blev det när min pojkvän reste bort i 10 dagar och jag kunde inte nå honom. Det var då jag började få mina jobbiga ångestattacker som jag får nu ibland också. Stressen ökade och att känna att man inte (förutom familjen) har någon alls att vända sig till. "Jag är helt jävla själv" tänkte jag ofta och började gråta och få panik. Ångest över att jag var ensam och paniken kom när jag inte kunde andas osv. Jag funderade hur jag skulle palla. Det är fruktansvärt jobbigt att vakna upp på morgonen, ibland vill jag bara försvinna, dö eller bad som helst. Känner att allt är meningslöst. Men så fort jag är i stallet eller hemma hos han jag älskar sådär för mycket så känns det ändå bra för en liten stund. Skolan är värst. Jag gråter av lycka i tanken på att det snart är sommarlov och jag slipper gå till skiten. Själva ämnena och lärarna är superroliga och bra! Men att gå till skolan, känna sig så otroligt ensam och sakna sin andra halva varje dag bryter mig sakta i bitar. Det är så tungt, ni anar inte...

Men jag försöker blicka framåt, försöker. Jag behöver bara lite hjälp.

Hatet i mitt bröst brann som ljus på kyrkogårdarna
-Kartellen

  • 188 readers

Likes

Comments

Alla hjärtans dag spenderades inte själv denna gång... Hihi. Kommer ihåg att jag skrev ett inlägg för ett år sen. 💁🏼

Hur har eran dag varit?
Jag har iallafall haft det skit mysigt och kom hem med ett varmt hjärta nu på kvällen... ☺️

Men detta inlägg kommer inte bara handla om kärlek, även andra hemska saker, haha. För kärlek är väl överskattat...? Ellee? ... Nah.

Har ni någonsin känt er stressade, utan någon speciell anledning som ni kan komma på iallafall? Är ganska säker på att ni har eller kommer göra det. För det är ju vääääldigt normalt. En sak jag kommer att berätta kan verka ego, men det är långt ifrån menat så. Jag blev nämligen stressad av mina kompisar.
...? What?

Aa faktiskt, jag har/hade fina vänner som bor långt ifrån mig. Det kan skilja mellan 2-7 timmar att åka till mina vänner som jag känner bäst. Att behålla en vänskap trotts distansen är sjukt bra jobbat. Det är svårt, och jobbigt.
Jag kände en stress att hela tiden höra av mig, hela tiden planera att träffa mina vänner, just för att inte tappa kontakten med dem. Även om dem inte gjorde ett skit för att ens slänga iväg ett sms till mig. Men bortsett från det så är dem sjukt roliga och snälla människor, som jag ville vara med. Men jag hade hela tiden en stress att vara med dem, prata med dem. Och som om jag hade tid? No, No! För att förklara hur min vardag ser ut kanske det är enklare att förstå.

Veckodagar:
Skolan varje dag fram till lördag, upp vid 8 och gå till skolan till ca 15 varje dag. Och i skolan är det läxor och snapchat som gäller. När jag väl slutar skolan går jag hem, gör någon läxa om jag har någon/om jag hinner innan jag ska äta för att sedan byta om till Stallkläder. När mamma kommer hem från jobbet vid 5/6 på kvällen bär det av till stallet. Det tar 45 min med BIL till stallet ungefär, sedan är jag där ca 2 timmar innan jag ska sätta mig i bilen igen i 45 min. Oftast är jag hemma runt 21:30 eller 22:00. Nu ska jag plugga :')
Sedan duscha, äta något och sen är klockan mycket, sova!
(Vissa veckodagar måste jag pausa med Petra eller Linus, annars orkar jag inte alls.)

Helger:
HELG :D
Stallet, kanske har någon ledig Stalldag.
Ta det LUGNT och vara med dem jag älskar mest. Ha kul, men framförallt ta det luuungt. Dock har jag magkatarr så det är väldigt viktigt för mig, så aja baja innan du tänker något annat.
Funderar på läxorna, stallet och hästplaner och annat som är roligt men viktigt att tänka på. Men på helgerna är jag för trött för att åka någon stans, vill bara mysa hemma under en filt framför tv:n med min älskade.
Och innan jag vet ordet av det så sitter jag och bloggar en söndagkväll 22:01.

På helger är mina andra kompisar och festar, går på bio eller annat kul som dem förtjänar också. Men pressen fanns fortfarande hos mig att skriva till dem eller försöka att hinna med att träffa dem. Så jag satte mig ner. Tog ett djupt jobbigt andetag och brände några broar, klippte starka band som sved i några minuter. Men dagen efter kändes allt så mycket lättare. Tyngden som ständigt tröck på mina axlar hade seglat iväg och jag mådde mycket bättre än vad jag borde. Dem flesta förstod, andra blev mycket arga. Men hur som helst, jag måste få leva mitt liv utan press. Utan att folk ska hacka på mig för att jag är för mycket med min pojkvän och för lite med mina vänner.
-" VARFÖR ÄR DU SÅ DUM I HUVUDET SOM INTE ÄR MED DINA VÄNNER MERA? Vänner finns alltid där och det gör inte pojkvänner så jag tycker att du borde prioritera dem istället."

Wow, du har helt rätt. Vänner stannar alltid om dem är äkta vänner. Om dem nu alltid finns där så borde det inte spela någon roll om en pojkvän kommer in i världen och gör mig lycklig? Och om en pojkvän inte alltid stannar så kan jag väl ändå hålla mig fast vid honom så länge det går? För vänner finns alltid där. Ellerhur? Jag tycker att du ska skita i vad jag gör istället :)

DRYG DU ÄR JOSSAN
JAAA VET :D

Nej men seriöst nu, kommer inte skaffa fler vänner som kräver av mig for sure. #tonåren
Som dem flesta vuxna säger, för vi ungdomar får inte ens fälla en tår utan att det ska handla om puberteten...
Oh vilket neggo inlägg men ibland så måste jag.

Hoppas ni haft det bra i helgen!

Likes

Comments

Ponnyn som förändrade allt

Hembys Mercurius, FEI ponnyn med tuffa livsperioder.

Resan började med att jag och min kompis Erica tillsammans med våra mammor åkte runt lite här och var och letade efter en foderponny, en C/D ponny att dela på. Efter att vi hade sålt/tagit bort våra underbara shettisar var det dags att leta efter något nytt. Vi hade letat i månader, tagit hem ponnyer som vi efter ett kort tag fick skicka hem p.g.a av skador, cystor, halta ponnyer och en rehabilitering som inte gick som den skulle. Vi letade då efter en ungponn, inte köpa och helst inte vit. Färgen för att fläckarna på en vit ponny efter en rullning i hagen får en att gråta... Nästan.

En helg bestämde vi oss för att göra ett tappert försök till att hitta någon ponny efter all den oturen vi haft med oss. Vi kollade upp ett par ponnyer som vi skulle försöka att hinna med innan det bar iväg på provridningar. Efter en del ritter så fick vi beskedet att en av ponnyerna hade avbokat oss. Så vi hade en plan B, en stallkompis till oss hade köpt en ponny från samma stall som en fin D ponny stod ute till salu i. Dem tipsade om den ponnyn ifall att, Den var ju till salu och vi letade dock foderponnys men vi chansade eftersom att vi hade tiden över. Vilket var väldigt tur, för den ponnyn har namnet Hembys Mercurius.

Gammal, Vit och till salu...

... aa det uppfyllde alla kraven som vi inte tittade på. När vi kom in i stallet möttes vi av en glad och supertrevlig tjej, Jennifer och den sagolikt fina ponnyn med knoppar i manen, lindade ben och en silkeslen svans. Vi båda var väldigt blyga av oss och när jag fick borsten i handen var det som om jag hade helt glömt bort hur man borstade en ponny. Min kompis Erica fick sadla och jag tränsade. Första mötet var spänt mellan mig och den vackra ponnyn. En blyg liten själ tyckte jag att han var. När jag väl satte upp och började skritta i ridhuset var det som om jag hade glömt hur man red? Jag var spänd och tyckte det var läskigt att rida framför Jennifer på denna superduktiga ponnyn och jag själv, värsta amatören, Men Jennifer gav mig massor av bra kommentarer och förklarade att hon också hatade provridnigar, vilket gjorde mig en aning mer avslappnad. Jag ville ju trotts allt prestera och värka duktig. Jag var runt 11 år när jag satt på Mercurius första gången och det var en av det bästa sakerna jag jag har upplevt, nu fyller jag 15 om en månad. När jag satte av ville jag bara skrika av glädje, han var såå fin och såå snäll. Erica tyckte lika som jag, om jag miss helt rätt. På vägen hem ville jag bara tillbaka och rida/sköta ponnyn direkt igen. Så vi bestämde att komma tillbaka, och det gjorde vi.

Lika bra gick det nästa gång vi red, trotts att jag hade råkat ge honom en stöt av hans täcken innan... Jag och Erica älskade honom, och snart gav vi ett skambud på honom. Mercurius var inte helt ren, han var ganska grovt halt, o- musklad och gammal. Det dröjde ett par dagar innan mamma kom in till mig en kväll på mitt rum och berättade den sjukaste nyheten...,

vi skulle köpa Hembys Mercurius.

Jag kunde knappt sova den natten, Det var ofattbart, jag skulle uppleva dem allra flesta unga tjejers/killars/hens dröm. Att få en egen ponny, och inte vilken ponny som helst!

Tuffa år, tuffa arbeten...

Det tog ett tag innan vi kom igång. Mercurius var en ren chansning om han skulle bli bra igen. Vi hade ingen sadel så det blev barbacka och promenader det första vi gjorde, ja, och behandlingen. Det gick väldigt sakta, men något hände. Behandlingen började värka och han började bli mycket starkare. Innan vi köpte honom hade han mest gått och skruttat i ridhuset, inte blivit tävlad på många år och stått för det mesta. Vi red ut, hoppade både ute och inne, dressyr ute och inne. Och han blev bättre och bättre för varje månad. Vi hade givande lektioner för Jennifer och andra tränare. Så småning om kom vi ut på våran första pay and ride. Lc:1 som gick piss, blev precis godkänd på 60%. Jag var inte alls glad den dagen. Han var seg och bröt av ett antal gånger. Hela resan har vi fått jobba med tempot. Och tiden gick snabbt. Vi klättrade mer och mer uppåt och fick placeringar, gick upp till LB och blev placerad där med Tyvärr blev Erica för lång och gick över på storhäst, så sedan var det bara jag och Curre. Sedan låg vi där ett tag, nästan två år kämpade vi, blod, svett och tårar kämpade vi oss igenom. Och övning ger verkligen färdighet. För nästan exakt ETT år sedan startade vi våran först la:1, jag tror jag fick 58 eller 59% och jag trodde aldrig det skulle gå. Men vi kämpade oss igenom ännu mer svett och tårar. Runsten räknade med oss i deras Division 1 lag efter min första start i La:1?! Va?

Vi visste då att finalen skulle ske med programmet La:P1... Aldrig i hela mitt liv trodde jag på det, kanske La:1 lagtävlansprogrammet men INTE La:P1. Men vi gav oss inte, vi gick med i laget och startade maaaassooor av La/La:P1 endast för att träna till finalen. Men det gick fortare än vi trodde, jag fick flera placeringar i LA:P1 över 63% vilket kvalade mig till att kunna tävla Nationellt?!!? FEI?!! Finalen i lagtävlan gick super individuellt och jag red till en andra plats. Efter den tävlingen var jag den 13:e bästa ryttaren i min åldersgrupp i Stockholm. Asså... Va? Vad hände? Kan fortfarande inte förstå det. Dessutom, senare i året 2015 startade vi får fösta FEI klass Nationellt och red sedan den andra starten. 58% därav en domare dömde upp till 62% då det var 3 domare. Och nu är jag på samma plats som jag var för ett år sedan när jag startade min första La:1 på 58%, när jag aldrig trodde på mig själv. Men det behöver jag inte egentligen. För jag har världens finaste, bästa, otroligaste ponny som fyller 20 år i år. Keep in mind att han inte var tävlad på många år innan vi tog honom. Jag blir gråtfärdig av att han snart ska pensioneras, ja vi har bestämt det. Jag ska låta min kämpe få vila på det bästa stället för honom, lära upp små flickor i ridningen och bara få må gott. Vi ska dock försöka komma med i allsvenskan Div 1 i år igen, vi har också anmält till två klasser i Mantorp den 6:e Mars. Vad säger ni? Är ni team Curre? Följ våran sista bit på Equip appen och på våran blogg hembysmercurius.bloggplatsen.se

Han är så älskad av så många och det är han värld. Våran blyga, fantastiska ponny. Älskade Curre <3

Är lyckligaste tjejen i världen med honom!

Likes

Comments

Vill börja med att säga lite sent,
Gott nytt år!!!
Jag hoppas att ni har firat in det nya året väl och att ni har haft det bra 2015. Men några saker förstår jag inte riktigt inte börjat tänker efter, varför firar vi nyår?

Varför korkar vi upp champagne flaskorna och köper glitterklänningar osv för att det blir nya siffror i kalendern?
Många säger även att dem har nyårslöften, det sa jag med. Men...
Varför måste man ha ett speciellt löfte för ett nytt år? Man kan väl lova, vad det nu än är vad man ska lova, när som helst? Ett löfte är lika viktigt att hålla, när man än lovat något, enligt mig.
Och när människor säger "nytt år, ny mig" så får min hjärna en stroke. Jag ser the big picture oftast och det kommer nya år, så varför ändra sig bara för att just detta året kommer? Lev som du är och låt dig ändras med tiden istället? Att sluta med rökningen och att lova att bli bättre på att passa tider i skolan kan du lika gärna om 43 sekunder, eller nu för den delen. Vi skjuter upp färgbomber i luften som smäller som pistolskott och skrämmer slag på våra underbara, oskyldiga djur. Vi hissar upp fina lyktor som lyfter och lyser upp den mörka himmelen, och som landar någonstans och då kanske den fortfarande brinner...

Jag blir lite trött på dessa saker som ni märker, att ta ett nyårsfirande till ett tillfälle för att dricka alkohol, luta sig över och ta en cigg på balkongen den kalla Decemberkvällen. Egentligen är det väl ganska onödigt. Visst det blir ett nytt år, vilket är något. Men imorgon blir det en ny dag, nya 24 timmar och nya 60 sekundrar på en minut. Lev för varje dag istället som om det vore den sista och se översiktligt, den sista minuten i ditt liv kan vara mer speciell än nyår.

Min poäng är inte att nyårsfirande är bortkastat och att vi borde sluta med det, men jag har så många frågor kring nyår och just varför vi firar det. :)

Ha det bäst, vi hörs.

Likes

Comments

Har ni någonsin träffat just DEN personen,

Den personen som alltid ger ett leende när man ses...

Den personen som ger dem mysigaste kramarna...

Den personen som förgyller er dag, varje dag...

Den personen som tar han om dig när som...

Den personen som säger att hen alltid finns där och bevisar de...

Den personen som alltid ger dig en bra magkänsla...

Den personen som är din framtid...

Den personen som har ett sådant fint hjärta...

Den personen som respekterar dig...

Den personen som aldrig vill ändra något på dig...

Den personen som alltid beskyddar dig...

Den personen som du alltid kan prata med...

Den personen som du aldrig vill förlora...

Har du träffat just den personen? Det har jag.

Han känns som meningen med livet.

Han känns som glädjen, kärleken och förhoppningen.

Han tar hand om mig som om jag vore hans prinsessa som var dödligt sjuk.

Han visar mig en värld som bara lyser och där inget mörker än är skapat.

Han har det finaste skrattet som alla skulle kunna falla för.

Han vände min väg mot ett evigt mörker.

Han finns där, alltid.

Han vill alltid allas bästa.

Han är plötsligt huvudpersonen i dem allra finaste "love Songs".

Han vill jag alltid ha med mig.

Han är just den personen❤️

Likes

Comments