Mamma hade inte varit kontaktbar på flera dagar. Vi hade suttit tillsammans med en läkare som förklarade att de inget mer kunde göra. Jag var rasande innan och det blev inte bättre. Som
Några av er vet så sa mammas läkare en 3 veckor innan hon dog att hon skulle bli frisk. Han sa också att ingen kronisk cancer existerade och vi skulle se mammas hälsa med sakta framsteg. Hon hade lite vätska i buken, det var allt.

En vecka senare åkte jag in med mamma till sjukhuset för cellgiftsbehandling men så blev det Inte. En sköterska som hette Jonna sa att hon inte ville ge mamma cellgifter innan en läkare hade kollat på henne. Det kom in en jour läkare som kollade i mammas journal och tittade med sorgsna ögon. Hon sa "har din läkare talat om för dig att du har en kronisk cancer som kanske inte går att bota?"

Jag tittade upp på mamma och hon tittade på mig och sa " ska jag dö nu?"

Bara en dag innan mamma gick bort så vaknade hon, hon satt upp i sängen och ville ha apelsinjuice. Mitt hjärta bankade hårt och jag trodde nästan att nu kommer hon tillbaka och överlever. Vi satt där i hennes rum..
så kom frågan..
"Jonna, vart är jag?"
"Vet du inte det mamma?" Undrade jag. Fast jag visste att hon inte varit kontaktbar på länge.
"Du är på vitsippan"
"Då läkarna kan inte göra något mer? Ska jag dö?"
Jag visste inte vad jag skulle säga, men en stor klump i halsen fick jag bara fram..
"Inte just nu"

Jag sov där den kvällen, jag ville så gärna att hon skulle få lever. Jag hade ju just fått en mamma, skulle hon bara dö nu? Jävla skit liv, vad är meningen?

Jag lärde mig så otroligt mycket av min mamma på kort tid. Tack mamma för att du valde att bli frisk och en så stark mamma innan cancer kom. Du är min inspiration, du är motivation till att göra det jag gör! Så tack! 💜
Hoppas fler föräldrar där ute väljer detta, att bli fiska från sitt missbruk. Det är aldrig försent att bygga en relation, men det krävs jobb. Kan mamma, kan du också!

#förbarnensskull

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

När jag ser den här bilden känner jag så många känslor samtidigt. Önskan att mamma fick vara med på ett hörn, det är hon nog men sorgen över att jag inte kan se henne gör ont. Sen känner jag otrolig glädje över att mina barn och jag har fått så fina människor runt oss. Det gör mig inte bara lycklig utan också trygg, trygg i att våga, känna, vara, uppleva och framförallt leva.

Däremot känner jag mig otroligt otrygg med att lämna mina barn på dagis. Inte för att pedagogerna är risiga eller att lokalerna är små, utan för att de är främlingar. Jag lämnar över det jag älskar mest till vuxna som jag inte har en aning om vilka de är. Ser jag tillbaka på min egen tid på förskolan så kommer jag bara ihåg glädje men jag kan nu som vuxen undra varför ingen såg hur jag hade det hemma. Såg man bort? Eller såg man helt enkelt inte? Sen har nog många av er som följt mig här på bloggen insett det aldrig var någon som såg, inte ens när det var som mest uppenbart. Det sveket skrämmer mig, det ger mig en känsla av att alla människor inte vill väl att de inte vill se. Tänk om det händer mina barn något när jag inte är där? Kan jag lita på att någon tröstar dem?
Det måste jag göra men det är svårt och jag vet att pedagogerna ser på mig att det är jobbigt.

Så för att summera så är jag otroligt rädd att lämna mina barn, utifrån vad jag själv varit med om och upplevt. Vuxnas svek gör ont, jag vill inte att mina barn ska känna de sveken. Jag vill att de ska lyssnas på, ses efter, tas om hand, våga vara sig själv, lära sig vad som är rätt och fel, våga lära sig av andra, våga vara barn och framför allt våga göra det de vill. Många reagerar och säger att jag är överkänslig och det kanske jag är, men mina barn är också det jag älskar mest på denna jord får man inte vara lite överkänslig då?

#förbarnensskull

Likes

Comments

Psykiska ohälsan ökar,
Fler barn/unga väljer att ta sina liv,
Psykiatrin i Sverige fungerar antingen inte eller så är det fullt.


Detta är några punkter som många av oss som jobbar med barn och unga har mött. Jag själv möter det dels i mitt jobb men har också levt med psykisk ohälsa runt mig hela livet. Det var inte så länge sen den tråkiga nyheten kom att Linn den unga flicka i Kumla tagit sitt liv genom att hoppa framför tåget. Hon orkade inte Leva längre, hon hade hela livet framför sig. Diskussioner om sociala medier blev stora och man kunde konstatera att trakasserier inte längre bara sker utanför hemma utan också innanför hemmet, där du ska känna dig som mest trygg. Om man inte kan känna sig säker där, vart ska man då ta vägen?

Jag som jobbar/jobbat med ungdomar vet och hör otroligt mycket om social medier. Snap/Facebook/kik/instagram/detingsappar/ask osv, det får konsekvenser för våra barn. På sociala medier kan man vara vem man vill, jag tror till och med många vuxna kan relatera och känna att man kanske lägger ut alldeles för fina bilder ibland. De som inte känner en får kanske en annan bild än de som känner dig. Men detta med anonymitet i sociala medier har jag också märkt varit skönt för de som är mest utsatta i skolan. De kan logga in och bli vem de vill, komma långt från de trakasserier som sker i skolans värld. Så ja, det finns för och nackdelar men ibland måste vi vuxna kliva in i den värld barnen lever i för att se vad som sker. Hur ska vi som vuxna kunna ta en diskussion om sociala medier om vi inte vet vad som sker där?

Så det med att psykiska ohälsan ökar förvånar mig inte. Allt ska vara så fint, man ska äta nyttig mat, träna, sminka sig, göra korrigeringar dela med hjälp av appar men också ingrepp. Vi ska helst inte alls se ut som oss själva men hur ska vi då veta vem vi är?

Depression och ångest är också något som inte alltid syns och som i många fall inte gör det alls. Och vi glömmer det ibland och detta gör att vi lätt dömer andra när vi inte kan se sjukdomen. Varför jobbar du inte, varför går du inte till skolan, varför äter du inte osv skulle du fråga detta om du såg att personen led av en sjukdom? Nej i många fall inte men när det gäller ångest så ifrågasätter vi gärna. Varför?

Många i mina närhet pratar om att de sökt hjälp men antingen har det varit lång väntetid, ingen återkoppling, fullt. Psykiatrin ska hjälpa de som mår psykiskt dåligt men det värkar som de självs glömt att de i många fall inte syns.

Diskutera gärna med mig, hur tänker ni kring detta?

#förbarnensskull

Likes

Comments

När man gör en anmälan till socialtjänsten och det sedan inte sker något, så känns det som man har svikit barnet och man kan få känslan av att man skulle skitit i att anmäla för att relationen till barnet hade varit bättre då.


Fick den här frågan på min senaste föreläsning och jag tycker den är superbra att ta upp och prata om. Jag som själv jobbar med barn och unga känner igen denna frustration och irritation. När man känner att man gör allt man kan men att det ändå i slutänden inte blir bra ändå. Ni som följer mig, känner ni igen detta? vad skulle ni svara?


Här får ni i alla fall mitt svar kring en väldigt svår fråga.

Man kan aldrig skita i att göra en anmälan, det är ju det vi kan göra för att på något sätt skydda det barn som far illa. Vi som jobbar med barn i skola eller på andra verksamheter, vi kan ju inte göra mer än vi kan. Och det är just vad det är, en anmälan. Jag vet att man i många fall blir personligt engagerad många gånger och det för att man bryr sig om detta barn men vi kan inte lyft och bära detta barn så som socialtjänsten kan. Vi måste förlita oss på det sociala skyddsnät som inte alls funkar ibland och ibland funkar det hur bra som helst. Det är skärmande och det känner jag med, jag som själv varit barn som behövt hjälp och inte fått någon. Vi kan absolut på andra sätt underlätta för detta barn, vi kan ge det med stöd av olika slag och vissa att vi finns och vi är bra vuxna. Men vi är inte kuratorer, socialsekreterare, psykologer eller liknande, därför är det viktigt att vi gör det vi kan så det uppmärksammas på socialtjänsten. Gör flera anmälningar om det behövs! Genom att göra detta visar vi för detta barn att vi finns och vi vet att det inte är så bra just nu men förhoppningsvis blir det bättre.

Men om vi då inte väljer att göra en orosanmälan? Hur blir det då? vad signalerar vi till detta barn som far illa?

En orosanmälan är precis vad det låter som, att man vid oro eller misstanke om att ett barn far illa skickar in en anmälan och det viktiga att punktera här är att det inte behöver vara vid kännedom! Om vi väljer att se bort, att på så sätt visa för barnet att just du inte är viktigt, att just du inte är värd en barndom kränker barnets rättigheter. Du som jobbar med barn och väljer att inte anmäla kan bli åtalade för tjänstefel och bli av med jobbet. När man jobbar med barn och i de uppenbara fallen inte lämnar in orosanmälningar där det handlar om kännedom och ändå ser bort, så kränker du inte bara barnet du talar om för den eller de föräldrarna att deras sätt att behandla sin barn är rätt. När man jobbar med barn och unga så hoppas jag att man sätter deras trygghet och rättigheter i första hand och föräldrarnas integritet i andra. Rädsla får ALDRIG vara en anledning till att en orosanmälan inte kommer in.

Så nu när du läst mitt svar, hur tänker du? Dela gärna så vi blir fler i diskussionen!

#förbarnensskull

Likes

Comments

Ja, det är ett mycket snedvridet samhälle vi lever i där det är mer accepterat att dricka alkohol än att inte dricka alkohol. Jag som vid ytterst få tillfällen dricker överhuvudtaget innebär detta att jag alltid måste svara på frågan: varför dricker du inte? Har du alkoholproblem? Psykiska problem? Fysiska problem?

Nej, inget av detta faktiskt. Om jag då väljer att svara att jag bara inte väljer att dricka så räcker oftast inte det, det måste finnas en anledning.

Varför? Varför tror du det är mer accepterat att dricka än inte dricka?

Jag har ibland valt att dricka alkoholfri öl, då är det aldrig någon som frågar. De bryr sig alltså inte om var man dricker bara det ser ut som alkohol. Men om man väljer en Cola då märker man snabbt att folk börjar undra och skruva på sig lite.

Varför? Varför får jag inte bara välja bort det? Måste jag förklara att mina föräldrar var missbrukare och jag inte klarar av alkoholen? Att det kanske beror på det sociala arv jag bär med mig?

Varför kan jag inte bara säga nej?

Ibland har diskussioner gått så långt att jag då blir anklagad för att vara fin i kanten, bättre än alla de andra. Men ni som känner mig vet att jag har druckit, jag har tagit många vändor där jag valt att bli full och vid många tillfällen har det blivit extremt fel. Det är inte värt det, förstör inte bara för mig utan för andra också. Måste jag redovisa detta varje gång jag tackar nej till en öl eller ett glas vin?

#förbarnensskull #barntillmissbrukare

Likes

Comments

Tack så mycket #hällefors för att jag fick komma och föreläsa för er som jobbar med barn och unga! Det ni gör är ett viktigt jobb och ni är otroligt viktiga vuxna i barnens liv! Jag hoppas ni fick med er något av allt jag sa men jag säger det igen, ni är viktiga! 🙌 #förbarnensskull #niärviktiga #barntillmissbrukare

Likes

Comments

Många börjar jobba här i veckorna och semestrarna börjar lida mot sitt slut. Min semester är slut och jag har börjat jobba, nytt jobb och nya utmaningar kommer bli skitbra!

När man kommer tillbaka från semestern så vill man gärna prata om vad man gjort och vad man hunnit uppleva. Precis så gör vi med barnen som kommer tillbaka till skolan, vi frågar ifall de gjort något kul och i värsta fall ska barnen skriva om något kul de gjort. Det här blir inte så bra för alla barn, många barn har inte haft kul, deras sommar kantas med alkohol och oro och ångest över att det är långt kvar till skolan. Så de barnen tvingas i många fall hitta på, hitta på och hitta på för att följa i klassen fotspår och inte sticka ut. De barn måste till alla medel skapa en lögn lågt ifrån den vardag de kommer ifrån och då samtidigt känna en lättnad av att vara tillbaka till den kanske ända trygga plats detta barn har.

Så snälla lärare och alla andra vuxna ställ andra frågor. Tvinga de inte att skriva om allt kul de haft under sommar, låt de skriva en sommardikt, rita en sommarbild, vad som helst. Fantasin kan ta dig och barnen hur långt som helst, det glömmer man ibland.

Det skrämmer mig, att det alltid kommer på tal när man pratar om semester, resor, camping osv..

ALKOHOL, alltid någon som vill berätta något roligt som hade med det att göra, att man druckit något gott nytt vin.. ja ni fattar?

Vad berättar du för dina kollegor när du kommer tillbaka?

#förbarnensskull

Likes

Comments

​Jag sitter i skolan, jag går på gymnasiet, det var en tid jag hade bestäm mig för att jag skulle klara av. Jag skulle klara gymnasiet och bli det jag ville. Men vad ville jag bli? Men när jag började förstå året så hade jag det struligt med vänner men också på hemma fronten. Mamma hade slutat knarka men mådde så otroligt psykiskt dåligt. Allt som hon gjort kom ifatt henne, i en fart hon inte kunde hantera. In och ut på akuten, dag som natt och jag var ALLTID där. 

Jag satt där gång på gång på de hårda trästolarna på akuten och mamma förklarade för mig att jag kunde gå, men vem skulle klara av och gå och bara lämna henne där? vem skulle ta hand om henne då? Om jag inte gjorde det? Hon fick panik attacker, trodde hon skulle dö, hon övertygade mig varje gång, jag förstod inte bättre. 

Men vilket barn kunde förstå bättre? när man inte förstod vad det handlade om!

Jag klarade inte av mitt andra år, av olika själ, dels vänner men också andra otäcka händelser men framför allt mamma. Jag hoppade av eller kuratorn talade om för mig att det inte funkade. Men hon visste inte ens hälften. Strax innan jag slutade kom ett samtal, det var mamma hon sa: "Jag vill skära halsen av mig, inte för att dö utan för att se blod, blod är vacker." Det ända jag fick fram var :"tar du självmord nu så hatar jag dig för restan av mitt liv". 

Här började en tid på akutpsykiatrin, besök, socialen, egen lägenhet, ny klass på gymnasiet men framför allt kom en tid då jag bestämde mig för att jag inte kunde ta hand om min mamma längre. I det uppdraget höll jag själv på att gå under. Jag var tvungen att rädda mig själv, det bästa valet jag någonsin gjort.


Sitter du i samma sits, DU är barn, Du är värd bättre, Du är inte ensam, Det är inte ditt ansvar!

Dela, Sprid så det barn som behöver se ser!

#förbarnensskull



Likes

Comments

En fridfull plats där man kan fylla på energi till den stressiga vardagen som vi lever i idag. Alla människor kanske inte upplever stressen så som andra eller bara inte påverkas negativt av den. Har du en fridfull plats? Eller hur fyller ni på energi?

Denna plats är ny för mig och sen har fått en plats i mitt hjärta. Bort från all stress, alla måste och bara vara omgiven av familj det är att samla energi.

Jag har nog varit väldigt dålig på att ta till vara på stunden, precis som jag skrivit om innan hur viktigt ett ögonblick kan vara. Men har jag varit uppmärksam på alla ögonblick som kommit i min väg?

Jag önskar att jag hade denna plats när det var som värst hemma, som lite. Bara kunna spring iväg och samla energi, känna den kärlek jag känner idag och njuta av livet. När man lever med missbrukare, då njuter man inte av livet då står man ut med livet och i vissa fall klarar med inte av det heller utan väljer andra vägar.

Låten "jag vill ha en egen måne" när jag var liten ville jag verkligen ha en. Där jag kunde göra vad jag ville utan att behöva oroa mig för vad som skulle hända här näst.

Inte behöva tänka alls.

#förbarnensskull

Likes

Comments

När man får den bästa present man kan få när man delat med sig av det som är jobbigt.
Att få komma till rymden i Karlskoga och föreläsa uppskattar jag så otroligt mycket, jag vet att mina ord kan hjälpa och jag hoppas det är en tröst i deras tillvaro.

Tack själva för att jag fick dela med mig!

#förbarnensskull

Likes

Comments