I går började det snurra runt ett synnerligen otrevligt brev på Facebook. Författaren var anonym och mottagaren en stackars hatad tjej i tonåren. Brevet var en kompost av påhopp, kränkningar och hat. Givetvis väcker det här massor av känslor i alla oss andra. En del läsare mindes egen tid av mobbning andra uttryckte sin sympati för den stackare som var adressaten. Innehållet i texten var inget som kommer att ge någon ett nobelpris i litteratur och författaren har nog inte studielån som sin största utgift.
Problemet är nu bara att följer man kommentarsfälten på inläggen så är de fulla med lika mycket hat där också. Här är folk upprörda över att det är felstavningar, dålig meningsbyggnad. Skribenten kallas för minst lika elaka saker som hen själv skrivit. Hens föräldrar anklagas för att vara en bunt jävla idioter som fullkomligt misslyckats med sin jääääävla unge. Det som börjar med en ledsen och troligtvis helt knäckt mamma som i hopp om att skapa en vettig förändring väcker en helt oväntad grupp mobbare. Katten på råttan, råttan på repet. Har ingen lösning på bekymret men kan bara konstatera att de som kallat brevskriverskan för dysleximiffo är mer än vuxna människor och troligen själva har barn. En önskan denna dag, sluta vara så jävla arga och någon borde uppfinna ett omdömes/alkolås för tangentbord.

Likes

Comments