Du snusar tungt i din sömnvärld medan jag är vaken. Det är dunkelt här inne men genom fönstret bredvid sängen lyser julinatten upp delar av ditt ansikte. Ljuset vilar sig på ditt skarpa kindben och dina läppar, vars konturer kröker sig mjukt för att mötas på mitten och bilda din amorbåge. Där ute vet jag att det doftar jasmin och jag vet att om jag skulle plocka dig en bukett att ställa på ditt köksbord så skulle du bli glad och kanske plocka en ny när den vissnat. Din hand håller om min midja. Min besöker oupptäckta delar av dig som bara jag kan se i nattljuset. Jag låtsas att jag målar på dig med osynlig färg, långfingret är en pensel som jag drar över din breda axel, låter den lätt svepa över nyckelbenet, upp längs halsen och bak till din vänstra skuldra och så runt igen. Jag blir nöjd med mitt verk och räknar hur många andetag du tar på en minut. Fjorton svala vindpustar känner min överarm. Din hand har fem fingrar med fem knogar och tjocka blodådror reser sig från din sommargyllene arm och mynnar ut i ett delta från handleden och fortsätter likt floder längs handryggen. Det minner mig lite om en karta där alla floder, till och med de från din brutna stortå, leder till havet i ditt hjärta. Jag tänker att jag måste vara försiktig så att jag inte skräpar ned där i havet, så att floderna håller sig rena och friska för resten av livet du kommer att leva. Förhoppningsvis får jag vara med under det livet och varje dag doppa mig i havet och simma i floderna i timtal tills jag somnar, utmattad av kärlek, varje kväll.

Med dina fjorton andetag per minut mot min arm funderar jag på hur jag någonsin har kunnat förtjäna en människa som denna. Så god, hjälpsam, ödmjuk, givmild och självklar. Min kropp värker av tacksamhet och ömheten jag känner för dig är så överväldigande att mina kinder är lite blöta av lite tårar. Det är bara jag som får känna just de här känslorna, just precis nu, just för dig. Det är en triumferande känsla, om än samtidigt ofattbar. Nu ska jag sluta ögonen och andas i takt och tänka att jag springer barfota i tovigt gräs som övergår till varm sand som i sin tur övergår till virvlande, svalkande, salt havsvatten som omsluter hela min kropp. Godnatt <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

En av er står bakom hela gruppen och ser lite lagomt ledsen ut. Jag frågar vad som står på och du svarar att händerna är kallare än hela din frys hemma. Jag sätter på dig mina vantar och du skiner upp bakom glasögonen och överöser mig med kramar och kindpussar.

En annan har aldrig huggit ved förut och vågar knappt röra vid yxan. Jag ställer mig bakom dig och håller i yxan med mina händer över dina och så hugger vi tillsammans. Vedklabben klyvs helt perfekt på mitten och jag tittar ned på dig och säger "Nämen! Nu är det din tur, själv!". Du skruvar lite på dig men söker min blick och när jag blinkar med ena ögat till dig så flinar du och hugger lika fint igen. Massor av sprättiga hopp upp och ned och nu vill du hugga hela, hela dagen.

En tredje har jag nog aldrig hört säga någonting positivt förut - någonsin. Gnället tycks liksom aldrig sina, det är rent av komiskt. Men så plötsligt sitter du i fårhagens halm och har tre lamm som håller av dig och det fullkomligt strålar om dig. Ögonen är de största och lyckligaste barnögonen jag har sett och med din amerikanska brytning säger du "Tittttttaaaaaa de bara älskar mig och jag älskar älskar älskar dem asså jag tror inte ni fattar hur mycket jag älskar dem!!!!!".

Jag låter dagens små ögonblick etsa sig fast i minnesbanken, låser in dem i den pirrigaste delen av hjärtat. Tänker att ni är små, korta, roliga mirakel. Alla världens barn, ni är det absolut mest fantastiska som finns.

Likes

Comments

En ljummen söndag för ett par veckor sedan så bestämde jag mig för att så lite!!!!

Hanna-Lisa satt i vår soffa, för hon var på besök i Falun. Tidigare under dagen åt vi pannkakor tillsammans, senare under dagen sprang vi tillsammans.

Cottan var också med, förstås. Hon satt och ritade av mig medan jag pillrade med mina fröer <3

En annan dag skulle jag och Ida cykla till Torsångs Café för att fika!!!! Men det var skitjobbigt!!!! !! ! !!! Motvind hela vägen och iskallt så vi cyklade halvvägs, stannade och snackade med fyra hästar och cyklade hem igen. "Det finns ändå ingen njutning i att cykla i detta väder tyvärr, så vi kan lika gärna göra någonting njutigare hemmavid :-))" var det vinnande argumentet.

Och ooooooh vilken fin dag vi fick!!!!!! Vi åt lunch hemma hos Ida och snokade sedan fram att min lillasyster Sanna och hennes bäste vän Axel hade picknick vid sjön. Ett evenemang vi absolut inte fick missa, tyckte vi och satte av mot solskenssnack på en bryggkant under ett par timmar. Så himla FANTASTISKT att få återförenas med de babbliga, skrattiga. När jag kom hem var mina kinder alldeles blossande röda av att ha varit ute i solskenet hela dagen. Världens ljuvaste känsla. 💛

Likes

Comments

B-/

B-D

DET FINNS inget bättre!!!! än!!!! himla utflykter.

Likes

Comments

B-) Vi åt frulle, Corinne skrev dagbok och jag tittade ut genom fönstret på en dam som blev klippt inne på en frisörsalong på andra sidan gatan. Hon blev jättefin <3

Likes

Comments

I lördags vaknade vi mitt i en storm. Happ. Vad ville vi göra med denna dag? Vi drömde om ett varmt café där vi kunde äta brunch, och Cotten bestämde att vi skulle basta och bada. Jag sa ja. :-P

Efter att vi ätit och såsat länge, länge i Malmö så var det dags för bastu. Två små hjärtan krampade och två små munnar utbrast gång på gång "Åååååh..." för att, ja ni ser ju.

Tog en varsin gullig bild på varandras livlinor (dvs oss själva) och bastade, badade, bastade, badade. Lyssnade på gubbar i bastun som snackade om att de ville åka till Lanzarote och Cotten masserade mina ömmande axlar som kört alldeles för många mil.

Sen satte vi oss i bilen och käkade äpple slut

Likes

Comments

Tjena!!!!!!!!

Jag och Cotten packade in allt skojigt vi kunde komma på i Volvon och åkte söderut. Vi visste inte vart vi skulle...

...men vi visste att vi ville sova såhär...

...vakna såhär...

...och se lite sådant här! Kolla in, vad bra vi lyckades. Vi hamnade i Åhus på Österlen och kunde inte bli annat än nöjda när vi lyckades överträffa våra förväntningar med att kunna parkera mitt på himla stranden!!!!!!!

Natten då vi kom var vår view från sängen en mångata med ofattbart stjärnklar himmel. Vågskvalp var vår vaggvisa och rådjur kikade nyfiket på oss från bokskogarna. Det är så enkelt att göra livet gyllene <3

Likes

Comments

Pappa småhaltar förbi mig med den vita fruktskålen i ena handen. "Ska du ha äppelsaft?". Jag tittar upp från de sista sidorna ur boken jag läser framför brasan och ser hans tvärnöjda leende och när jag svarar "Självfallet." så småskrattar han och försvinner ut i trädgården för att plocka äpplen åt sina barn.

I samspelt tystnad - jag lagar mat och Corinne hänger tvätt. Vi har jobbat mellan 8-17 idag igen och allt har gått vägen. "Jag längtar tills att någon av oss överraskar den andre med att bygga en koja i våra enorma säng" säger du eller jag mitt i ordtomheten. Senare sitter vi i en god stund stilla och stirrar på lågor som dansar slowdance. Tankarna vaggar fritt, från den ena sidan till den andra. Vi önskar egentligen att vi hade strömavbrott, men beslutar oss för att promenera runt en sjö istället. Likvärdig lycka. Lägger oss för att kika på himlavalvet. Inte säger vi någonting märkvärdigt nu heller. När vi kommer hem sitter vi i stiljte på varsin sida av bordet och läser sagor. Tystnaden vi ibland råkar ro i tillsammans är den ljuvaste jag vet.

På helgerna hinner jag se solen. Jag blir så jättelugn i hela mig. Huden tackar mig, kroppen blir glad av utomhusleverne, hjärtat frigör allt gott en vintertrött kropp behöver för att finna lite frid. Kära, kära värld, tack för att jag får känna så <3

Likes

Comments

Jag minns förstås väldigt många olika ögonblick från tiden med dig. De ger mig olika starka känslor, i olika stunder. Vissa minnen får hjärtat att stanna medan andra gör att jag sitter och fånler. De kommer och går, i flera dagar kan en enda mening från dig cirkulera runt i min hjärna, lika frenetiskt som när tvättmaskinen centrifugerar och allt går sjukt snabbt och man blir helt trollbunden och stirrar och stirrar. Det blir på något vis behagligt, mitt i sorgen. Att fastna med blicken, fastna i minnet. Men efter en tid byts det av mot ett annat minne, som i sin tur tar sin egna lilla tid att bearbetas.


Ett ögonblick som dock har varit fastetsat i flera månader, som vägrar att ge med sig chockvågorna av känslor, är ett så enkelt minne. Inget storslaget, inget märkvärdigt. Vi ligger sida vid sida i sängen och viskar, för dina systrar sover i rummen intill. Klockan är långt efter tre på natten, vi har missat all sömn genom att prata och prata, och det känns i stämbanden. Viskandet är slitsamt men livsnödvändigt, får vi inte ligga och viska, ja då dör vi inatt. Du berättar någon historia om någonting, vad som helst, vilken historia som helst, och din viskröst lindar in hela min existens i ett kärlekstäcke, vävt av det mjukaste bomullslin. Du påbörjar en ny historia,  ett gammalt minne du har från din barndom, och när någonting fångar mitt intresse så ser jag framför mig hur jag, från att ligga i död mans position, snabbt vänder mig till sidan, liksom stödjer mig på armbågen och har mitt ansikte nästan ovanför ditt. Du har händerna knäppta över magen, ligger på rygg. Dina ögon vandrar från taket fyllt av självlysande stjärnor och delfiner till mina, och hela ditt ansikte ser så förnöjt ut, blicken som vandrar och slår rot i min är plirig och lurig. Berättelsen eskalerar till någonting jag finner hysteriskt roligt och det går inte att viskskratta ju, det väller ur mig, ett skratt som är alldeles för högljutt för det lilla rummet i natten där det är meningen att man ska viska!!! Skrattet dödas snabbt av min favorithand på hela jorden mot min mun, du ler med stora ögon och viskar Tyst Jonna du väcker hela gatan!! och det får mig att skratta ännu mer. Handen tas bort från min mun och plötsligt är du där med din mun istället medan händerna nu är överallt, överallt. Du är överallt, du är allt, viskningar som viskar om explosiv ömhet och du ger brännskador i huden efter dina händer överallt, överallt. Du är allt.

Likes

Comments

Jag är mitt i det överväldigande gröna. Jag har lite ont. Vardagarna går bra, jag håller mig så upptagen att jag knappt hinner med mig själv. Men när jag nu står här, omringad av det levande livet, så känner jag mig halv. Det erkänner jag att jag gör. Jag är inte gjord för att uppleva sådant här för mig själv. Behöver en andra halva att känna med, diskutera barkens skurning med, sitta i tystnad framför en eld med. Sådant här är för stort för att uppleva själv.

"Hjälp mig nu." säger jag till moder jord medan jag sätter mig på huk på marken. Ser mig långsamt omkring och lyssnar. Björkarna viskar om trygghet, floran som sträcker sig längs fälten gungar i takt med vinden och lovar att de alltid kommer att vara vid min sida, daggkåporna tittar med stora vattendroppsögon på mig och jag tittar tillbaka, hundkäxen räcker ut sina armar mot mig för att hålla mig stadig, myrorna kryper på mina fötter för att minna mig om att de må vara små men trots det är oersättliga här i världen. Jag talar om för dem, vännerna, att jag är född för dem. För skogen och fälten och allt det levande gröna. Att jag alltid har varit det, alltid kommer att vara det.

Jag kanske känner mig halv, men här finner allt sin mening. I alla fall för mig. Jag beslutar mig för att ta hand om mig själv på det sätt att jag nu tänker ge mig hän totalt åt allt utomhus. Lära mig så mycket jag kan, lära känna de vackraste vännerna jag någonsin kommer att finna; liljekonvaljerna, granskotten, kaveldunet, myggorna, gryningen, ebbet, vindens vändning och alla andra. Kanske kommer jag att känna mig mer hel, uppfylld då? Kanske. Äh. Lik förbannat saknar jag dig nog säkert ändå. 

Likes

Comments