View tracker

Så en tanke kickade igång inom mig förut, som som vanligt växte till en en kaskad av utarbetade tankekedjor och argument, och förgrenade sig till alla möjliga åsikts-vinklar. Hade jag kunnat röra mig i den 5:e dimensionen (eller är det 6:e? Blandar alltid ihop det) så hade jag kanske kunnat samla ihop allt till en röd tråd, men så funkar det ju inte, så jag får börja i en ände och se vart det tar mig.

Jag svarade på en enkät som dök upp i Facebook-flödet, och temat på enkäten kretsade runt attityder mot feminism. Frågorna är väldigt enkelt utformade och jag känner att "detta kommer inte kräva så mycket tankeverksamhet", men jag får stanna upp och tänka till väldigt snart över en till synes väldigt simpel fråga: Vet du vad begreppet feminism står för? Ja. Det gör jag ju. Eller? Jo men fan det göra jag. Definitivt. Jag svarar "Ja".

Efter allt är ifyllt och inskickat börjar jag dock fundera mer på detta. Jag måste ändå dubbelkolla begreppet tror jag. Åh, Wikipedia, min vän. Vi möts igen.

Feminism är (enligt all-knowing Wikipedia) "...en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att alla oavsätt kön ska ha samma rättigheter, möjligheter, och skyldigheter, och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska, och sociala rättigheter." Jag visste nog att feminism per definition handlade om jämställdhet, och att det främst fokus på jämställdhet mellan könen. Detta är något som jag ser som en självklarhet egentligen. Kanske inte alla gör det. Kanske många som motsätter sig feminismen i tron att det är något annat på grund utav vinkling åt ett eller annat håll från media, sociala medier, samhället, whatever, men i själva verket ser jämställdhet mellan könen som en självklarhet dem med. Feminism har fått mycket skit, antagligen för att en överviktig, piercad kvinna med rakad skalle som identifierar sig som feminist samtidigt som hon skriker "död åt alla män" genererar mer "clicks" (en s.k. "clickbait" alltså) än en människa som lugnt och sansat förklarar i god ton vad definitionen av feminismens grund-ideal är, vilket kanske är det som har lett till den allt för utspridda tankeställningar "feminister är bara fula manshatande kvinnor som fått för lite kuk". Inte en vacker tankeställning, men en jag har fått höra uttryckas allt för många gånger. Men att hata någon p.g.a. av deras könsidentitet, vare sig det är man, kvinna, någonting innanför, eller någonting utanför det är inte feminism. Det blir nästan en omvänd version av "Jag är inte rasist, men...", det blir typ "Jag är feminist, men... jag tycker att alla män borde hålla sig till garaget. Där hör dem hemma!" Vad någon än säger, om de tror på jämställdhet mellan alla könsidentiteter, så tror de på den grundläggande definitionen av feminism, vare sig de kallar sig för feminister eller inte. Sen behöver det inte vara det som man definierar sig själv som främst eller enbart. Bara för att du är feminist så innebär det inte att du sympatiserar t.ex. med Fi. Man kan vara liberalist, feminist, satanist, häst-ägare, fiskare, modellplans-entusiast, allergiker, allt på samma gång. 

Det finns ju en skara människor som också beskyller själva ordet "Feminism" att vara väldigt riktat mot att det är kvinnan som ska gagnas (medan mannen trycks ned), och att om ideologin verkligen var baserad på jämställdhet så borde väl "Jämställdism" vara en betydligt bättre term. Dock så kan man ju bara se historiskt VARFÖR feminismen grundades och vilket av könen i ett då kanske socialt köns-binärt samhälle som kanske fått ta lite onödig skit och kanske behöver lyftas fram lite mer än det andra. Jag menar hur många Suffragetter behövde marschera för att männens röster också skulle vara värda något i ett politiskt val? 

En annan liten del av det som feminismen har karaktäriserats av i vårat moderna samhälle, i mina ögon i alla fall, som fått väldigt mycket skit är könskvoteringen. Skall könsidentifiering gå före merit och kunnande för att det skall finnas en arbetsplats helt statistiskt jämställd i könsfördelning? HELL NO! Tycker inte jag, och många håller med mig. Trots att jag tycker så dock, så ser jag det som såhär: könskvoteringen är behövlig just nu. Många av oss lever tyvärr i ett ständigt sökande av en förebild som skall på något sätt spegla det som vi ser oss själva som, sittandes på en position som kan verka till synes onåelig för någon som en själv. Dessa förebilder inspirerar oss till att bryta en osynlig barriär och våga chansa. Tyvärr, av historiska, traditionella, fördomsfulla, eller andra skäl, så är det sällan en jämn könsfördelning inom vissa branscher och arbetsgrupper, vilket gör att vissa människor släpper en dröm för att dem inte har någon att se upp till inom den väg i livet som man vill ta. Vi människor behöver lära oss att vi behöver inte ha någon före oss som har uppnått något, vi kan vara först, ensamma eller tillsammans. Att ändra på människors ideal och grundläggande värderingar är dock inte gjort i en handvändning, och tills dess att vi slutar bry oss om att någon annan måste våga "ta första steget" och vi slutar förlita oss på förebilder, så behöver vi könskvotering för att så många människor som möjligt skall kunna våga följa sin dröm och kontrollera sin egen vilja. Personligen är jag extremt trött på konceptet bakom en förebild, men det är en annan diskussion för en annan dag.

Jag antar att jag skulle vilja avsluta (denna text) med att kanske skriva om definitionen av feminism, eller kanske bara bredda den lite. "Feminism karaktäriseras i grunden av att du skall kunna ge uttryck för din vilja (inom lagens, moralens, och etikens ramar) utan att bli nedtryckt i ditt val eller trotsad på grund utav din könsidentitet, sexuella identitet, etnicitet, eller annan naturligt uppkommen faktor. Feminism är viktigt för en hållbar utveckling för att, då samhället och miljön runt om oss utvecklas, kunna undvika onödiga och obefogade konflikter grundade på irrelevanta och felaktiga antaganden." Jag kanske är ute och cyklar. Jag kanske inte har någon aning om vad jag snackar om. Jag vet inte. Men detta är i alla fall ett sätt jag ser på feminism.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Varför tar man med sig kameran till ett bröllop, men inte till en begravning?

Öppenheten med sin psykiska ohälsa har, vad jag själv kan observera inom min egen utsträckning, börjat öka på sociala medier. Jag kan ju säga att jag själv talat mer öppet om mina egna problem det senaste halvåret än vad jag gjorde innan. Jag har börjat följa diverse forum där psykisk ohälsa diskuteras öppet för att få människor att inse att de inte är ensamma i sitt lidande, och jag har börjat uppmärksamma allt fler delade artiklar och krönikor som ur en eller annan vinkel talar om ämnet. Dock kantas fortfarande dessa inlägg med högupplösta bilder innehållande vackra människor, miljöer, lo-fi filter, "inspirerande" citat, etc. Sanningen är dock att depression i verkligheten aldrig är vackert, aldrig högupplöst, och sällan speciellt inspirerande. Likt ett fotografi kan dock känslan som uppstår inom dig när psyket bryter ner dig fastna i en evighet, och frysa ett ögonblick som kan göra sig påmint när som helst igen.

Depression och all annan psykisk ohälsa kan uppstå från en mängd olika faktorer, och visualiseras på ytan oftast bara för den det drabbar. Depression måste inte baseras på en specifik levnadssituation. Panik och ångest måste inte yttra sig genom skrik, tårar, och fysisk självskada. Psykisk ohälsa är helt klasslös, och struntar i hur mycket pengar du har på kontot. Depression kan vara ett kök kantat av odiskade tallrikar och glas, travar av öppnade fryspizza-förpackningar, en överfylld soptunna, och mindre svärmar av bananflugor. Depression kan vara att inte vilja gå upp ur sängen när klockan ringer, för att man inte klarar av att se sig själv i spegeln när man går in i badrummet, där golvet är fullt av smutstvätt, utifall att den man ser i spegeln ser ut som den man ser sig själv som i sitt eget huvud. Depression kan vara att man lägger sig under en tunn filt i soffan, trots att det är iskallt med något så tunt på sig, för att man inte kan ligga kvar i den varma sängen för man kissade ner sig istället för att gå på toaletten, för man klarade inte av att gå upp. Depression kan vara att trots att du står i ett rum fullt med människor som älskar dig och skulle göra allt för dig, så kan du ändå inte be om hjälp eller öppna upp dig till någon, för du känner dig helt ensam, utstött, och att du är i vägen. Detta är dock inget som du får se på bild, trots att det är detta som ligger på ytan.

Så varför fångar vi bara de vackra stunderna på bild, eller varför försöker vi bygga upp en så vacker yta som möjligt för andra? Är de vackra stunderna så få att vi behöver fotografera de få tillfällen för att kunna minnas dem i all annan skit? "Skyddar" vi oss själva mot misär för att inte påminnas om hur våra lyckliga liv snabbt kan vändas uppochned helt och hållet? Vore det inte mer "härdande" att ta till sig det dåliga, inse att livet aldrig kommer vara en perfekt, vacker tapisseri, och att man hellre kan lära sig att leva livet i motgång, tillsammans med alla andra, och förstå att filmen inte måste ha ett lyckligt slut? Varför tar man med sig kameran till ett bröllop, men inte till en begravning?

Likes

Comments

View tracker

Jag vet verkligen inte hur jag mår idag. Känner mig som en personifiering av Winnerbäcks "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv", just idag. Jag känner mig hungrig, men samtidigt blir jag illamående av att ens tänka på mat. Jag känner mig jävligt taggad på att skriva färdigt alla arbeten som skall in snart, på en och samma gång, bara för att det är ytterst intressant, men samtidigt undrar jag vad det är för poäng med att göra det, varför inte spela något i stället? Men så fort jag öppnar ett spel stänger jag ner det och vill spela något annat. Ena sekunden vill jag bara ut och springa en mil, nästa sekund vill jag lägga mig i sängen och sova bort resten av dagen, eller binge-kolla 30 Rock, och när jag lägger mig börjar jag direkt tänka på hur jag borde köra ett tungt fys-pass. Jag mår varken bra eller dåligt. Jag är varken frisk eller sjuk. Det finns ett problem, men inte mitt humör. Problemet är att jag inte kan sätta i ord, det jag känner, eller det jag tänker Jag tror att det är många som känner så ibland, eller rättare sagt ofta. Denna sinnesstämning gör en väldigt seg, man blir orolig, det känns som något är fel, men faktum är att det snarare är så att oron uppstår, närmare undermedvetet, utav att man inte vokalisera sitt medvetande. Det är egentligen helt normalt att känna sig ovan vid sig själv, då man inte har funnit ord för att ens kunna förklara för sig själv hur man mår, därav uppstår en känsla utav oförståelse som man inte är förbered på. Men det är helt okej. Det är bara att ta det lugnt, och inte känna sig stressad över att det finns viktigare saker att ta till än att oroa sig över något som inte "finns". Det finns ett problem, men det är snarare ett för litet ordförråd, än att du skulle vara vag som gör dig passiv när du inte kan sätta ett finger på din egen hälsa. Det är väldigt mänskligt att vara orolig för något främmande eller oförklarligt.

"What we're not recognising is that it's not a fault of the object or the concept, it's a defect in our language, and if our thoughts follow language, we have trouble of thinking of things that fit more than one category. I think that's the source of most human ailments of the world. Cultural ailments." - Neil DeGrasse Tyson

Detta är något som jag tänkt på förr. Jag har tänkt på konceptet med nästan exakt samma ord som Neil DeGrasse här ovanför, men nästan aldrig pratat om det. Kanske för att jag sällan fått någon särskild respons på tankeställare jag delar med mig av, för det verkar ibland finnas en viss mentalitet, kanske undermedveten, att vissa citat eller tankar är bara värda ens tid och tanke om den kommer från en person med högre status och redan tidigare nationellt och internationellt erkännande, och att citat från karaktärer i filmer, böcker, spel, etc., är inget som kan tas seriöst i jämförelse med t.ex. vad en "riktig" människa säger. Och något jag aldrig riktigt förstått är hur en människa kan förkasta ett citat utav t.ex. en seriefigur, då karaktären bara är påhittad, men utan eftertanke skulle dela ett nästan lika-sägande citat från bibeln, eller annan "helig" skrift, då även om man inte anser det som står i bibeln är påhittat, så står det ändå en människa bakom citatet, lika riktig och sann som vem eller vad som helst annat. Det viktiga är väl ändå vad för tanke som ett ord eller uttalande väcker hos en? Och att ett citat bör kunna implementeras i vilket passande sammanhang som helst, oberoende på ursprung? Det är väl bättre att vara öppen till en tankeställning och analysera dess innebörd, i allmänhet eller i samband med en specifik situation eller fråga, utan att låta vikten ligga på att man måste inspireras utav rätt person?

Nu vet jag att detta inte stämmer in på alla människor, men det är en återkommande företeelse jag har upplevt genom åren att jag har pratat om något som intresserar mig, något jag tänkt på, delat med mig utav filmer, musik, etc., utan att någon egentligen har brytt sig, och att jag senare får höra samma låt jag tipsat om, samma tankeställning, från någon, som ett tips till mig. Det var alltså inte värt att lägga det på minnet när det kom ifrån mig, men när det kom ifrån någon mer känd, snyggare, bättre, whatever. Så det jag skulle vilja se är att man kan acceptera bra saker varifrån de än må komma. Förkasta inte en idé bara för att den kommer från någon bara för att du aldrig tidigare fått något positivt utav dem. Väcker det en tanke hos dig så ta det vidare, och utveckla idén tillsammans. Du anar aldrig vad du kan lära dig utav andra människor.

Likes

Comments

Någonting som jag har fått allt mer förståelse med åren, och speciellt det senaste halvåret eller så, är att inget uttalande, ingen åsikt, inget påstående säger något egentligen om det inte sätts i perspektiv till något annat. För att ge ett exempel på detta så kan jag lägga fram en personlig (något förenklad) åsikt angående musik. Mer specifikt Blink-182's album "Neighborhoods".

Jag gillar Blink-182. De har en stark nostalgisk plats i den del av mig som representerar pop/punk-genren. Blink släppte 2011, efter ha varit splittrade i några år, plattan "Neighborhoods", och harrejävlar den blev inte schysst mottagen av inbitna fans av Blink och allehanda skate-punk. Det lät inte längre som Blink, utan påminde mer om Tom DeLonge's "Angels and Airwaves". Jag hade mina aningar innan plattan släpptes att det skulle röra sig mot den typen av musik, så jag var förberedd, och valde att vara öppen till sound-skiftet och ta åt mig av deras nya musik. Nu till perspektivet i det hela: jag gillar verkligen "Neighborhoods" i JÄMFÖRELSE med det det påminner om, nämligen Angels and Airwaves,och i jämförelse med annan musik som låter likadant, men jag tycker inte om den i JÄMFÖRELSE med Blink's äldre plattor, som "Enema Of The State" och "Dude Ranch". Jag gillar "Neighborhoods", dock låter den inte som gamla Blink, och det är okej. Så för mig att säga "Neighborhoods är en dålig Blink-platta PUNKT!" är altså egentligen väldigt intetsägande, men att sätta det i perspektiv och säga "Neighborhoods är en dålig Blink-platta för den representerar inte det gamla soundet som jag förknippar med Blink, men det är en bra platta i jämförelse med vad jag tycker om det som Blink-medlemmarnas sidoprojekt har släppt" skulle ge en mer klarare bild utav sammanhanget och lämna rum till mycket mer förståelse hos de som inte håller med mig.

Så, nu fattar ni mitt exempel, nu hoppas jag att jag inte kommer spåra iväg alldeles för mycket med resten. Jag började på något konstigt vis börja grubbla över världen och samhället idag, igår, i framtiden, och mer specifikt på de konflikter som uppstår för att man ofta tenderar att bara kunna se saker ur sitt eget perspektiv, och hur svårt det egentligen är att förstå sig på andra människors liv, tankar, drömmar, och åsikter. Jag menar borde inte alla egentligen tänka på samma sätt som jag? Vi är ju alla en och samma art, vi borde väl ha samma värderingar för att försäkra vår fortlevnad?

Föreställ dig att du sitter i ett rum. Du har två knappar framför dig, och du måste välja att trycka på EN (jag skippar hela tjafset om att nån har en pistol mot din skalle och du måste välja en knapp annars kommer dem döda dig, hela din släkt, alla dina vänner etc. Detta är hypotetiskt, du MÅSTE trycka på en av knapparna, okej?!). Den ena knappen leder till att någon i din närhet dör omedelbart, oförklarligt. Inte nödvändigtvis någon du står nära, men kanske en kompis kompis som du ofta stöter in i och som du delar många bekanta med. Den andra knappen dödar 100 oskyldiga människor i ett redan krigs- eller sjukdomsdrabbat land, där mortaliteten redan är hög, och ingen kommer egentligen lägga märke till att 100 extra människor dör just idag. Vilken knapp väljer du? Varför?

Om vi nu säger att den ena knappen dödar din närmast stående, och den andra knappen dödar en skola på 100 oskyldiga barn, genom en brand, i ett fattigt land, men där mortaliteten inte är lika hög som i tidigare exempel. Vilken knapp väljer du? Varför? Har du ändrat beslut i jämförelse med det förra beslutet? Om du inte har ändrat dig, vart går din gräns för att ändra dig? Vid vilka premisser, om några, kan några få människors liv väga mer än en hel generation? När någonsin är någons liv mer värt än någon annans? "The lesser of two evils", ur vems perspektiv? Vem kan någonsin väga en människa gentemot en annan människa, en idé, ett ideal, eller en art? Hur mycket illa måste en människa göra mot goda människor innan hens liv är värt att avlägsnas, trots att hen kanske uträttade fel saker utav de rätta anledningarna, eller utav misstag? Till vilken gräns är misstag godtagbara? Vems perspektiv väger mest?

Nu är det inte så enkelt. Du sitter inte med två knappar och ett val framför dig i varje situation du befinner dig i. Du sitter med ett helt sinne, med en oändlig mängd intryck i varje situation du befinner dig i, och varje människa besitter samma mängd intryck som du, för varenda situation man kan befinna sig i. Vi är ungefär sju miljarder människor på denna planet, och om alla människor skulle ha enbart ETT intryck utav varenda människa på denna planet, skulle detta innebära sju miljarder intryck, simpelt som utvecklat, i varje människa, bara angående de människor runt omkring oss. För att parafrasera Margareta Sandstedt "Det är väldigt mycket åsikter". Vems åsikt väger då tyngst? Vem är så oklanderlig att man inte behöver sätta dess åsikt i perspektiv? När kan man sluta vara kritisk?

I dagens läge tror jag att situationen är allt så mycket mer komplicerad, men upplägget ännu simplare. DU sitter i ett hus. Helt skyddat, ointagligt, tillräckligt med resurser för överlevnad, du har en liten skara människor med dig i huset, din familj, dina vänner, andra människor som du inte nödvändigtvis trivs med, men du litar på dem. Du är helt säker, trygg, och alla runt omkring dig med dig. Utanför huset finns folkmassor, misär, ilska, förtvivlan, det okända. Utsidan vill in, eller i alla fall ha hjälp från insidan. Många är arga, många är förstående, många vill bara veta vad dem själva kan göra för att förbättra situationen, och det är du som kan hjälpa dem. Det finns en knapp framför dig. Den låser ytterdörren i 24h. Den erkänner att du och de runt omkring dig är rädda, och att ni väljer er garanterade trygghet framför att kanske ingen alls klarar sig på utsidan, varken dem eller ni. "The lesser of two evils", eller hur? Men du kan strunta i knappen. Du kan vänta vid ytterdörren, öppna den för massorna, och låta alla vandra fritt in och ut. Det finns en risk att du skadas, att dina närmaste skadas, att oskyldiga far illa, men det finns också en chans att alla på insidan och utsidan kan jobba ihop, att man kan få rätsida på allt. Du kanske far illa på vägen, men du kommer inte vara ensam med att råka illa ut, du har en hel värld som lider med dig. Så vad gör du? Trycker du på knappen? Vad gör du just nu?

Likes

Comments

Jag borde egentligen ställa mig upp. Jag borde egentligen gå och träna. Jag borde egentligen sammanställa en sammanfattning på "The impact of genetics and genomics on public helath". Men idag känner jag mig seg, trött, och jag ligger annars i bra fas med studier och andra åtaganden, så jag tar hellre en dag ledigt, och får inget uträttat, än att jag kämpar igenom det, trots att jag inte behöver, och riskerar att hälla en bildlig droppe i bägaren som är min psykiska hälsa.

När man kryssar runt på sociala medier, eller efterforskar lite angående diverse livsmedel och substanser och deras påverkan på fysiologiska system, och då snubblar in på diverse tvivelaktig "hälso"-blogg, så verkar det som att det finns en generell tanke bakom hälsa att "denna typ av mat är 'dålig', därför skall den undvikas helt och hållet", "träning, i all kvantitet, och i all intensitet, är bra", "det sitter bara i huvudet, därför kan man tänka bort det", och "detta system kan implementeras på alla människor, och ger ett bättre leverne, och ett längre liv". Hälsa, är dock, ett högst individuellt koncept, och det är ett brett spektrum av positiva och negativa aspekter, inom alla delar av livet (föda, trygghet, sociala kontakter, bekräftelse, sysselsättning, etc.) som påverkar ditt humör just nu, och det är exakt de samma aspekter som kommer påverka ditt humör imorgon, men minsta variation på någon nivå kan påverka dig i vilken riktning som helst. Det finns ingen enda metod som kommer att fungera på alla människor, och påverka dem på samma sätt, och generera samma utgång, men det kan finnas vissa metoder som kommer att fungera positivt på en större grupp människor, än vad vissa andra metoder gör. Just idag kommer jag implementera en metod som får alldeles för lite uppmärksamhet, nämligen att jag skall ligga hemma, ta det lugnt, vila, och acceptera att jag mår dåligt idag, och det är helt okej!

För att vända på ämnet lite, så unnade jag mig ett besök till bion igår, och det var "The Revernant" som stod för underhållningen. Kort och koncist kan jag säga att det är en rätt långsam film, och slutet kändes lite oklart, men jag rekommenderar alla att passa på att se den medan den går på bio, för att få hela upplevelsen. Fantastiskt ljud, fantastisk musik, visuellt klockren, underbara miljöer, intressant klippning, enastående skådespel, dock nästan helt dominerad av manliga skådespelare, men det är så fruktansvärt bra.

Nu är det dags för lite vila, det blir en hektisk vecka från och med imorgon. Ciao!

Likes

Comments

"Rapper B.o.B. Claims That Earth Is Flat, Sparks Rap Battle With Neil deGrasse Tyson" - I Fucking Love Science


"Tila Tequila Truly Believes The Earth is Flat and Won't Stop Yelling About It on Twitter" - Observer, Buisiness & Tech

Jag har ju som så många andra idag ett flitigt liv på sociala medier och allehanda mer eller mindre tvivelaktiga delar utav internet. Jag brukar oftast inte ta åt mig utav när något dyker upp i mitt flöde som går långt bortom gränserna för vad som i min värld räknas som sans och vettigt. Om jag skulle ta åt mig utav det värsta internet har att erbjuda på sina minst trovärdiga delar skulle jag inte kunna finna de guldkorn som gör det virala livet ack så fantastiskt, och jag tror att jag skulle gå under. Jag gjorde dock ett val att gå den annars så ignoranta människans väg och börja filtrera mitt flöde lite: jag slutade följa sidor och grupper som innehöll "information" som taget ur tunna luften, och som sedan målar upp det som självklar, oklanderlig vetskap; jag tog bort lite folk jag inte haft kontakt med på några år, och även några vars vardagliga höjdpunkter verkade ligga i att kunna dela en bild på den senaste blatten som rånat en oskyldig vit svensk, eller de allt för oklara citaten från "studier" som visar att en blandning utav dagligt intag av en stadig dos cannabis, toppat med kolloidalt silver, samtidigt som man lägger upp sin kost efter den senaste dietens riktlinjer är otvivelaktigt det bästa för ett optimalt liv, och också helt "naturligt"; jag började även smått att ifrågasätta vissa saker som dök upp, helt enkelt genom att fråga efter referenser till sagda "studier", oftast utan gensvar dock. Trots att jag börjat sovra lite, så dyker det upp sånt som nästan skär som en rostig bågfil igenom pannbenet och orsakar omedelbart pungvred. Två tydliga exempel på detta är just de citat jag inlett inlägget med. Dessa artiklar tar upp två mer eller mindre världs-kända personer. B.o.B hade ett par rätt schyssta singlar som han släppte för några år sedan, och Tila Tequila var MySpace's okrönta drottning. För er som inte vet vad MySpace var/är så var det som Facebook+YouTube+SoundCloud i en enda, komplicerad smet, inte allt för behagande för ögat, men som var ett slags steg uppåt då man blev för gammal för att hålla sig till sitt Lunarstorm-konto. Det som gör att det svider något extra i pannloben, och får min amygdala att slitas i tusen bitar då jag inte vet vad jag ska känna, är inte just åsikterna i sig. Att det fortfarande finns människor som är ca. 500 år bakåt i tiden i sitt tänkande och värderande, och tycker att "det var nog fan för lindrigt att bara sätta den där Galileo i husarrest, man skulle gjort en brasa av hans skrifter och bränt honom på bålet", det har jag vart medveten om länge, men när människor som har möjlighet att nå ut till en enorm skara människor, och har möjlighet att sprida vett, sanning, och inspiration till miljoner sprider så extrem ignorans, då börjar en tankebana i mitt huvud i stil med:

Människa ifrågasätter något (skitbra!!) --> människa når ut med sitt frågeställande till en enorm folkmassa på mängder av forum (också kanonbra!!!!) --> människa får svar på sitt frågeställande (ah, sweet!) --> människa vägrar acceptera svaret (eh, ja så kan det vara) --> människa tror inte på konstaterade, välkända bevis, trots att de stärks (what?) --> människa kräver att "bevis" skall presenteras under människans egna premisser (uh-uh) --> människa får bevis under dess premisser, vägrar acceptera dem för de överensstämmer inte med människan i frågas logik och tankesätt (oh no) --> människa kräver att ingen annan skall acceptera svaren (men va fan, inget fritt tänk?) --> en (förhoppningsvis) liten grupp människor som faktiskt håller med om de galna konspirationsteoriernas sanning får äntligen motargument, och någon som backar dem (shiiiieeeeeeeet) --> liten grupp människor har nu hittat en stöttepelare, övertalar nu fler människor, som inte vågar/kan/vill säga emot att tycka som dem (dags att gömma bilderna på Carl Sagan under en planka i golvet) --> den lilla gruppen har växt, blivit rikligt sponsrade utav någon med en djup, men välfylld, plånbok, blivit en stor grupp, och deras åsikt är nu "fakta" (packar väska, skriver upp sig som frivillig till första Mars-resan).

Detta är naturligtvis en jargong som man ser beträffande mentaliteten bakom rasism, sexism, kvinnoförakt, manshat, sexuell kränkning, xeno/homofobi etc. Just idag var det dock just dessa artiklar som väckte min uppmärksamhet, och har därför utgått från dem. Vetenskap är därför något som ligger mig varmt om hjärtat, och något som jag håller mig till då, för att citera Neil deGrasse, "det är det som är det fina med vetenskap, att det är korrekt vare sig man tror på det eller inte".

Självklart är inte alltid vetenskapen alltid rätt, och också den skall ifrågasättas. Det är just det är just det vetenskap grundar sig på: att ifrågasätta även det som är självklart. Vetenskapen är dock det närmaste vi kan komma med de medel som finns just nu, när man än befinner sig, till ett svar på vilken fråga som helst, och att vi inte har ett svar innebär inte att det inte går att bevisa, utan att det inte går att bevisa med de medel som finns just nu, eller att det går men att vi inte vet hur man skall utnyttja dessa medel "rätt". Vetenskap är sant, men de som bedriver vetenskap kan, tyvärr, ibland ljuga, och siffror och resultat kan lätt flyttas omkring, i viss utsträckning. Om man vill ha ett exempel på när i svensk historia "vetenskap" har finjusterats för att producera önskvärda resultat så rekommenderar jag P3 Dokumentärs inslag om det Rasbiologiska Institutet.

Känner att jag börjar bli långdragen, och jag har inte riktigt nått en poäng än, men jag låter detta stå så länge, så återkommer jag till detta ämnet igen, någon dag. För att avsluta med en kommentar på dessa härliga artiklar vill jag parafrasera Justin Trudeau då en reporter frågade honom "varför det var så viktigt för honom med en könsbalanserad regering": It's 2016. :)

Likes

Comments

För ett tag sedan dog en kille i mina händer. Det var ingen jag kände, en främling som låg på marken. Han var inte död när jag kom fram till honom, men han var död när jag lämnade honom. Han dog utav en struntsak, något som kan hända vem som helst. Ibland tänker jag på händelsen, inte för att det på något sett har traumatiserat mig, utan mer att jag tänker på hur fragila vi egentligen är, och trots att en människa kan genomlida många svårigheter under lång tid, så kan livet försvinna i ett ögonblick, utan att vi kan göra något åt det. Jag tänker en hel del faktiskt, men jag uttrycker mig kanske inte så ofta angående mina tankar, funderingar, och drömmar. Jag har tänkt på att en vacker dag skriva ner allt, men så tänkte jag på detta ömtåliga människoliv, och hur jag inte kan veta helt säkert om jag är kvar här imorgon eller inte, och att det skulle kännas lite små-surt att inte få delat med mig av vissa saker. Plus att ibland ser jag något, en tankekedja drar igång, och då jag inte alltid har ett forum att uttrycka mig på ordentligt, så kanske det kan vara lämpligt med ett blogg-inlägg här, sparat dels för min egen skull, och det kanske dyker upp något någon gång som kan förnöja, inspirera, eller utbilda någon annan. Jag skulle i och för sig kunna skriva ett inlägg på Facebook, men vem fan går in på Facebook för att söka sig till något vettigt? Man skulle kunna säga att jag kör inre monologer och dialoger i huvudet en hel del, och istället för att vänta på att få chansen att uttrycka mig i något specifikt forum, så kan jag ju uttrycka mig här direkt. Vem vet, kanske det dyker upp något vettigt någon gång?

Likes

Comments