View tracker

Vad DU tycker är snyggt och inte vad som är inne? Du köper ju de kläder som är i affärerna just nu och de är inte du som har valt att hänga just de kläderna där. Vad DU tycker är roligt? Ofta hamnar det längst ner på "to do listan", efter alla måsten, borden och ska. Vad DU har för mål? De mål du tror är dina är ofta de samma som alla andra och inte skapade från ditt eget sinne. Vad DU vill? Din vilja blir allt för ofta komprimerad till närmre noll när du räknat in alla andra som ska bli nöjda. Och slutligen, det jag nu vill prata om, vad DU tycker är en vacker kropp?

För några veckor sedan slogs jag av ett faktum - att det kroppsideal som jag strävat efter hela mitt liv faktiskt inte är vad jag tycker är det vackraste. Smalhet. Jag har alltid varit och är naturligt smal. Trots det har jag alltid varit bekymrad över min vikt. Alltid sett till så att jag hållit kroppen i trim, ätit nyttigt och varit snabb på att testa alla nya dieter. Lchf, GI, raw food. You namn it, jag har testat. Trots att jag är smal och aldrig gått ifrån det så har ändå alltid pekpinnen funnits där - du borde inte äta mer godis, den glassen var onödig, du behöver inte den extra portionen. Men..varför? Jo för att inte riskera att bli "icke smal". För att inte riskera att bli tjock. För tjock = inte bra. Tjock är fult. Eller?

Vad är det som jag nu äntligen har insett då? Att jag faktiskt inte tycker att "icke smalt" är fult. När jag ser en kvinnlig kropp som jag tycker är väldigt vacker, naturlig, sund och frisk så är den 9/10 lite kurvig, hälsosamt mullig och allt annat än trådsmalt. JAG tycker att en fyllig kropp är väldigt mycket sexigare än en spinkig. Och det är då sistnämnda som jag med blod, svett och tårar spenderar så mycket tanke, tid och ork med att hålla kvar vid. Makes no sense. Så, jag säger stopp. Stopp till tankemässiga smaldemoner på axeln, stopp till att inte äta ottoglass en onsdag när det är sommar och man är sugen och stopp till att vara delaktig i att driva vidare ett ideal som skapar så mycket ohälsa. För den sakens skull så förespråkar inte jag övervikt. Jag förespråkar hälsa, frihet och att det enda ideal varje människa bör bejaka är att trivas med sig själv. Att ingen ska låta andra bestämma vad du ska tycka är vackert. Jag tycker att kurvor är vackert. Samtidigt älskar jag löpning och ridning. Jag tycker att sallad är något av det godaste som finns. Samtidigt älskar jag glass i stora lass. Det stavas balans och med den blir man knappast smällfet bara för att man inte äger en våg. Det räcker att du tittar dig i spegeln och älskar det du ser. Din kropp kommer att älska dig tillbaka. Och tillsammans kommer ni att uppnå det bästa idealet för just er.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det finns vissa saker man inte bara säger och frågor man inte frågar. Om man måste fråga en kvinna om hon är gravid så väntar man tills hon vaggar fram. Om man tycker att en person som inte borde har gått ner i vikt har gjort det, säg inte "jag tycker du har blivit fruktansvärt smal". Måste du säga nått, fråga hur personen mår. Om en vuxen människa från ingenstans fått väldigt mycket finnar, så säger man under inga omständigheter "det var hemskt så mycket prickar du har fått i ansiktet". HALLÅ! Vart är finkänsligheten? Vart är sund förnuft och att hålla lite av sina tankar för sig själv? Vi människor är verkligen superdåliga på att prata med andra människor med respekt.

Sen är det de här med skitsnack om personer som inte är närvarande. I grupper, på arbetsplatser, i tjejgänget. Om man tycker något om en person som inte är där och börjar diskutera det = skitsnack. Det spelar ingen roll vad det gäller, enligt mig, är inte personen i rummet har han eller hon ingen chans att förklara sig. Kvinnor är mästare på skitsnack and thats a fact. Tycker du något om en person, vad han eller hon gör eller inte gör, hur han eller hon beter sig. Prata för Guds skull med personen i fråga. Mellan fyra ögon och på ett respektfullt sätt. Sitt inte i fikarummet och lägg ut din talan. Du har inte varit i den personens skor och där tar din kunskap i frågan slut. Finns inga ursäkter. Skitsnack är aldrig okej och det säger enbart något om den som låter munnen gå och ingenting om personen som samtalet handlar om. Knip igen och tala hellre om vädret :) Eller skaffa dig en killkompis och ta med han vart du än går. Killar är superbra som ett skydd mot skitsnack. Där har vi något att lära töser.

Likes

Comments

View tracker

Många gånger tror man att det bara finns en väg, ett sätt. Man tror att "måsten" är en naturlig del av livet, av vardagen. Man tror att om jag inte lever upp till den gemensamma "livs-mall" som vi alla kommit överens om, då är jag otillräcklig och misslyckad. Men... Var och när skrev jag under denna "mall"? Jag kan inte minnas att jag själv lagt till en enda punkt på den listan. Jag tittar ofta på människor som lever annorlunda liv, som har sin egen mall och måttstock, med förundran. Avundsjuka. Jag avundas deras mod och mer lättsamma inställning till livet. Har jag någon gång tänkt att de är misslyckade människor bara för att de inte följer normen? Nej. Dessa människor väljer att leva sina liv efter sin egen mall och det tycker jag är så häftigt. Människor som väljer att dedikera sina liv till det de älskar. Människor som vågar satsa allt på sin dröm eller passion. Varje tisdag följer jag exempel på sådana människor på SVTs program "familjer på äventyr". Och varje vecka sitter jag i soffan och är så imponerad. Det är ju det livet handlar om - att leva precis som man själv vill.

Sen finns det människor som kanske inte medvetet väljer att inte uppnå "mallen". Kanske på grund av sjukdom, kanske av andra skäl. Ser jag på dem och ser otillräckliga människor? Nej, oftast ser jag bara människor som gör så gott de kan men efter sin egen förmåga. Dömer jag dem? Nej. Så vem är man då rädd ska döma en själv om man inte till punkt och pricka skulle uppnå allt de där vi nog i själva verket bara tror står skrivet nånstans? Ja du, that question beats me.

Så jag tror att vi alla måste sätta oss ner, slänga mallen i papperskorgen och fråga oss själva - vad vill JAG ha ut av livet. Vilka punkter vill JAG ha med på min lista. Vad är viktigt för mig. För summa summarum, i sluter av allt, ingen mossig gubbe med skägg kommer sitta där vid pärleporten och bocka av på listan över allt man bör ha uppnått. Ingen kommer att applådera dig för att du gjort karriär, jobbat heltid om inte mer mellan 20 och 65, hållt dig smal och tränad livet igenom och samtidigt uppfostrat 3 bedårande barn felfritt i en tillvaro med hus, hund och Volvo. Har allt det där gjort dig till den lyckligaste människan du kunde bli? Toppen i så fall. Om inte, för vems lycka har du då levt?

Du har ett liv, en chans. Vad bör vara den enda punkten på "mallen" som vi alla ska komma överens om? Bli den lyckligaste människan i ditt liv.

Likes

Comments

Är det inte rätt fantastiskt hur människan alltid vill ha kontrasten till det som faktiskt finns runtomkring en. Vi lever i ett högteknologiskt samhälle med massor av saker som pågår runtomkring en konstant, där ingenting någonsin behöver ta slut och där överflödet ständigt är närvarande. För många, nu generaliserar jag ju. Men vad är det då de allra flesta vill ha ut av till exempel en resa? Jo, lugnet. Många drömmer sig bort till en vit strand på någon orörd ö, där det är lugnt och tyst och man kan leva enkelt. Vila upp sig. Men varför behöver man vila upp sig? Har vi inte valt själva att styra samhället hit?

Vi lever i ett samhälle där allting ska vara så enkelt som möjligt, inklusive någon så väsentligt som att äta. Mat kan du få på varje gatuhörn på mindre än fem minuter. Men om vi nu kämpat för att gå från grottmänniskan som la flera timmar på att jaga, stycka och grilla ett djur, till att vi alla på löpande band kan få mat som någon annan gör åt oss på fem minuter, varför är det då långkoket, det egna surdegsbaket och "göra allt själv från grunden" som blivit lite av en "inne-grej"?

Vi kan i dag bygga fantastiska och moderna hus, som har allt man någonsin skulle kunna önska sig och mer därtill. Med saker som fälls ner från taket, golvvärme och dörrar som låses upp med ett fingertryck. Dock, skulle jag säga att  det som många trånar efter att ha är ett äldre hus med karaktär och historia som man sen kan förfina och sätta sin egen prägel på.

Nu säger inte jag att alla tänker lika, det finns ju faktiskt många som lever på snabbmat, älskar all ny teknik, bara vill uppleva storstäder och har ett hus som nästan kan tänka själv. Jag då, jag vill i framtiden ha ett torp i skogen, gärna nära vatten, som värms upp av vedspis och där täckningen gärna fluktuerar kraftigt. En trädgård där man nästan kan odla sig självförsörjande och mark runtomkring till alla våra djur. Där vill jag sitta under ett äppelträd med en god bok (med sidor och inte på en skärm) och njuta av vinden och naturen. Jag vill sitta där och se på allt vacker UTAN att få för mig att ta en instagrambild. Och utan att behöva titta på klockan. DET skulle vara livet de. Vill folk något får de helt enkelt komma över på en fika. No more dates in cyberspace and lets get back to basics!

Likes

Comments

Lycka kan hittas även på de allra mörkaste av platser, om man bara kommer ihåg att släppa in ljuset. Även på molniga dagar är det viktigt att komma ihåg att solen alltid väntar på andra sidan. Och förstå det faktum att stjärnorna inte hade kunnat lysa så klara om de inte befunnit sig på en mörk himmel. Allt i livet handlar om kontraster - utan mörker kan det inte bli ljust, utan att ha känt olycka kan vi inte veta när vi känner lycka och utan att någon gång ha haft brist på hälsa kan vi inte veta när den åter infinner sig. Bejaka både ljus och mörker, lär dig något av både regn och solsken. Du behöver inte lära dig att älska regn men försök lära dig komma ihåg att ta med dig regnkappan. 

Likes

Comments