Jag mår så otroligt mycket bättre idag än vad jag gjorde för ett år sedan, jag har växt enormt som människa. Det har varit ett tufft men viktigt år för mig. Det finns mer saker att jobba på, men det får ta sin tid. Till en början ville jag ändra allt med mig, mitt utseende, hur jag pratar, hur jag skrattar, vem jag är som person och mina egenskaper. Det handlar i grunden om mitt självförtroende och självkänsla, mer än hur jag betonar ord som en riktig dalkulla eller att jag har haft svårt att ta tag i saker. Diagnoser, såväl självdiagnostiserade som av professionella läkare och psykologer, det har varit min stöttepelare, min ryggrad, mitt skal, mitt "jag". Vem är jag utan alla diagnoser? Vem är jag när jag inte är rädd för att tala i telefon? Vem är jag när jag inte har en panikattack som knackar på dörren i offentliga sammanhang? Vem är jag när jag slutar att göra mig själv och andra besvikna? Vem är jag när jag slutar att bry mig om de som tycker illa om mig och slutar att ha deras ord ekandes i mitt huvud? Vem är jag när jag slutar att hata mig själv?

Jag är mitt största hinder. Det egentliga som drar ner mig, som förminskar mig, som kväver mig. Jag är den personen som förstör mest för mig själv, som ser till att jag inte kan vara den personen jag vill och i grund och botten är. 

Det är mycket av de tidigare tankarna som försvunnit under de senaste året. Jag vet att jag kommit mer än halvvägs i alla fall. Men det undgår mig inte att bli ledsen av tanken, och förbannad över att jag fortfarande förstör och hindrar mig själv. Samtidigt som jag vet att jag är den enda som kan ändra det. Man kan ta hjälp, absolut. Men jag vet hur jag fungerar och att prata med någon eller äta medicin är inte vägen för mig.

Jag är glad ändå att jag börjat våga lära känna mig själv, mitt riktiga jag och vara helt ärlig mot mig själv. Det är faktiskt det som varit mest effektiva och absolut största orsaken till att jag kommit så långt under det senaste året. Jag kan inte luta mig mot mina diagnoser och skylla på dom i alla lägen, jag kan inte fortsätta att undvika sånt som jag är rädd för, jag kan inte tro att obehagskänslan kommer försvinna av sig själv om jag inte aktivt arbetar för att den ska försvinna och jag kan inte tro att andra människor ska göra jobbet åt mig.

Nu arbetar jag mycket med min rädsla för sociala sammanhang, jag skulle inte kalla det en fobi längre. Jag är inte på bristningsgränsen till en panikattack när jag går på stan. Jag sitter inte i bilen och svettas längre, mår illa, har ångest och hyperventilerar efter att ha besökt en butik i stan. Idag arbetar jag med att bara kunna prata med människor utan att det känns som att jag ska kasta mig ut från ett stup. Att inte behöva gå med ångest i dagar och veckor för att jag "kanske sagt något som kan misstolkas, som låter konstigt eller att jag upplevts som konstig". Majoriteten av alla nätter ligger jag vaken med en ångestklump över dessa tankar. Samtidigt som jag någonstans vet att de människor jag pratat med troligtvis mest har upplevt mig som lite blyg och försiktig, alternativt att jag har en rolig dialekt och roliga uttryck. Men i stunden är det otroligt svårt att tänka rationellt.

Jag tänker inte vara det största hindret för mig själv. Jag tänker fortsätta att jobba på de svåra punkterna som jag har. Jag tänker inte fortsätta att begränsa mig själv för några obefogade tankar om "Tänk om...". Tillslut har man klivit över den där tröskeln som känns som en stor mur från början. Jag brukar visualisera det som en häst som inte vill gå över en bom eller ett hinder. Som försöker smita åt sidorna och sicksackar sig fram. Spänd och osäker, som inte kan hantera situationen och står emot med hela sin kropp. Med ryttaren som försöker med skänkel, tyglar och röst få hästen att komma över hindret. Tillslut kommer man över, kanske som ett ordentligt kråkhopp eller ett rejält överhopp. Men över kom man, och nästa gång man hoppar hindret så är det inte lika skrämmande. Tillslut hoppar man det där hindret som ingenting. Tillslut blir flera olika hinder lättare och inte så skrämmande, man kanske till och med hoppar högre hinder. Tillslut klarar man mer än vad man ens kunde drömma om. Tillslut är man fri.

Gillar

Kommentarer

Jag måste vara ärlig med er.... jag har inte uppfyllt något av målen för Februari...! Jag skäms verkligen. Men, jag har haft så mycket problem med mina mål för förra månaden. Yinyogan har jag helt glömt bort, mitt mål blev istället att få till en ordentlig dygnsrytm. Inte vara uppe till kl 3-4 på nätterna och sen vakna vid 12. Så idag gick jag upp 06.45 och det känns så skönt.

Mina projekt har halkat efter lite i min tidsplan. Några steg framåt och sen sitter jag fast igen. Nu ska jag väl förhoppningsvis ha tagit mig förbi den krångligaste biten snart, annars blir jag tokig. Jag vill så gärna komma igång nu, jag har inte tid eller ro att vänta längre.

1. PRESENTERA FÖRETAGET

Mitt första mål är ganska så självklart. Jag SKA presentera företaget den här månaden. Det börjar verkligen bli dags och det är ju inte långt kvar innan hemsidan är klar och allt är redo att rulla igång. Därför är det väldigt provocerande att det är så små saker som sätter käppar i hjulet.

2. KOMMA UT MER OCH HA MED MIG KAMERAN

Jag vill komma ut mer och träffa mer människor. Jag spenderar hela dagarna i den här lägenheten, förutom när jag är ute med Theo då såklart, jag är så trött på dom här väggarna nu. Jag behöver få kontakt och umgås med någon annan person än min pojkvän, annars bli jag väl helt koko snart... Som tur är så börjar jag rida redan på Torsdag nästa vecka och förhoppningsvis träffar jag lite trevliga människor där.

Jag är så glad över att börja rida på ridskola faktiskt. Även om jag mest av allt i hela världen skulle vilja ha egna hästar att pyssla om och att träna och tävla. Nu är ju det inte möjligt och därför väljer jag ridskolan. Men, av erfarenhet så träffar man ju många roliga människor på ett sånt ställe. Hemma i Dalarna på ridskolan där hängde jag såååå många timmar i veckan och jag har nog aldrig skrattar så mycket i mitt liv som jag gjorde där! Att hänga i stallet, titta på andras lektioner, pyssla om hästarna, vara funktionär på tävlingar, ta hand om barngrupper, etc. Jag längtar verkligen!

OCH! Då får jag heller inte glömma att ta med kameran. När jag väl börjar komma ut igen (Låter som att jag varit instängd i flera år haha!) så vill jag bli flitig med att ta med kameran. Det är alltid så roligt när man väl får med sig den och det är så många gånger man tänker "Men varför tog jag inte med kameran för!?" när man väl glömt den hemma.

3. KOMMA IGÅNG ORDENTLIGT MED TRÄNINGEN

Jag har faktiskt börjat träna igen. Det har varit lite sisådär med träningen de senaste två åren. Jag älskar att träna egentligen, men jag har fått någon knäpp och tycker det är jobbigt att gå till gymmet för att det finns andra människor där. Börjar fundera på om man utvecklar någon form av socialfobi när man träffar lite människor under längre perioder? Men nu har jag sparkat mig själv ur soffan och tagit mig till gymmet några gånger. Dum i huvudet som jag är kunde jag ju inte låta bli att prova lite marklyft och 120kg sitter fortfarande som en smäck. Jag vet att man inte ska gå så hårt ut och att skaderisken är stor, men jag kunde inte låta bli... Men det är långt kvar till mitt PB på 140kg. Så jag vill komma igång med träningen igen och ta det till nästa nivå.

Gillar

Kommentarer

Jag är verkligen sååå taggad just nu. Ingen söndagsdepp här inte, bara söndagspepp. Jag arbetar så hårt med det jag brinner för och drömmer om just nu, vilket känns så bra. Men jag har också fått välja bort andra grenar som jag tycker är kul, men som jag inte har tid eller energi till att satsa fullt ut på. Det har varit tufft och svårt att välja, men jag är mer än nöjd över mina val. Jag har skrivit ett blogginlägg lite längre ner där jag berättar om mina mål i stort under de kommande tre åren. Mindre delmål och utveckling av mina befintliga mål kommer definitivt att komma under tiden. Men det är ändå skönt att ha ordentliga riktlinjer, det hjälper mig att fokusera.

Därför bjuder jag först på en bild från en fika på Espresso house. En iskaffe och bagel tillsammans med en stor skopa jobb. Det är så skönt att jobba utanför lägenheten ibland. Slippa gå runt helt seg i lägenhet och ändå inte kunna fokusera. Då är det bättre att byta miljö! Så får ni lite skön musik också

Gillar

Kommentarer