Nu har det varit lite tyngre inlägg på bloggen, vilket inte är syftet att alla inlägg ska vara, samtidigt som jag vill vara transparent här. Jag vill kunna ha en positive vibe här inne, med utrymme för eftertanke och viktiga ämnen av ett tyngre slag när det behövs. För ibland behöver man komma till reflektion för att kunna hitta en bättre väg ut, mot något som är bättre. Vilket är precis vad jag vill förmedla med det här inlägget.

VAD ÄR EN FÖREBILD?

Jag vet inte om jag kan beskriva det som att jag blir ledsen. Men lite ledsen blir jag nog när jag hör vilka ungdomars förebilder är idag. Det gör mig ledsen att det är någon deltagare ur en reality show som går ut på att dricka sprit, skapa draman och ligga runt. Att det är någon "influenser" med flera hundra tusen följare, men gud vet vad den människan egentligen är känd för? För att den ser ut på ett visst sätt? För att den provocerar? För att den lägger ut bilder där den reser minst 6 dagar i veckan och lever på att vara ett namn? För mig är detta verkligen inga förebilder. Inga sunda förebilder i alla fall.

För mig är en förebild någon som inspirerar och motiverar. Som visar att något är möjligt och som sprider en positiv bild av att jobba hårt, tro på sin dröm och följa den. Inte någon som lever på att publicera bilder på Instagram med samarbeten dagligen, för att i slutet av dagen gå på AW och dricka drinkar med väninnorna för att dagen efter tala om hur jobbigt det är att vara influenser. Givetvis förstår jag att den bilden inte är helt sann. Jag förstår att yrket influenser är så mycket mer än några bilder på Instagram och samarbete på sina sociala medier, jag förstår att tanken med att vara influenser är att det ska se ut som att man inte jobbar fast man uppenbarligen gör det. Men vad sänder det ut för signaler? Vart någonstans motiverar det ungdomar?

MÅR VI DÅLIGT FÖR ATT VI KÄNNER OSS VILSNA?

Det finns säkert en miljon anledningar till att det är så många som mår dåligt idag. Jag försöker verkligen inte förminska eller förenkla någons psykiska ohälsa, men jag tror att i många fall kan den psykiska ohälsan bero på en form av vilsenhet. Som när en kreativ människa inte får utlopp för sin kreativitet, så kan det visa sig som ångest. Man har inga konkreta mål eller någon strategi för att nå dom, man har inget som man brinner lite extra för och man har ingen förebild som visar att det är möjligt. Vilket i och för sig inte är konstigt, när dom kanske mäktigaste människorna dagens ungdomar känner till är personer som "inte gör något om dagarna och tjänar pengar på att deras namn är ett varumärke". Vad blir man inspirerad till? Att bli känd? Hur ska man göra då, när det ser ut som dessa personer bara sitter i sin soffa hemma med telefonen (alternativt på någon riktigt fin strand utomlands) och håvar in pengar på att vara just dom? Var är alla riktiga förebilder?

Jag menar inte att en förebild behöver vara någon som gör något världsomvälvande. Men att den inspirerar människor att fortsätta framåt och våga drömma. Det är superbra att vi har influensers som pratar om deras psykiska ohälsa, deras tuffa barndom, när de går igenom svåra situationer, etc. Det är en trygghet att inte känna sig ensam. Men tyvärr är det sällan eller aldrig dessa personer pratar om att ta sig ur sin psykiska ohälsa. Vad dom gör för att det ska kännas lite lättare eller vad som hjälpt dom. Istället hakar man fast vid att allt är skit och misär. Man fastnar i en tro om att det inte finns någon väg ut ur det. Vilket är helt fel.

DU KAN OCKSÅ HITTA DIN EGEN VÄG OCH LEVA DET LIV DU DRÖMMER OM!

Jag har inte skrivit allt i bloggen om den psykiska ohälsa jag haft och saker som jag gått igenom. Helt ärligt så vet jag inte om jag någonsin kommer vilja berätta allt. Jag har försökt hitta en väg ut ur skiten, jag vill inte in och börja rota i det igen.

Men bland det viktigaste för mig för att kunna ta mig framåt var att börja ifrågasätta mina egna mörka tankar. Börja prata med mig själv. Är det här verkligen sunt? Är det här verkligen realistiskt? Jag var väldigt hård mot mig själv, vilket visade sig kunna locka fram mitt riktiga jag. Under alla lager av misär och självhat, år efter år, fanns ju faktiskt den riktiga Jolin. Jag började våga drömma och hitta förebilder som faktiskt visar mig framåt.

Nu sitter jag här idag, där negativa tankar och självhat nästan helt suddats ut. Där motivation, inspiration och en enorm kämparglöd börjar ta form. Jag har ju mitt projekt som ni snart ska få veta vad det är. Ett projekt som jag viger dag som natt till att förverkliga. Något jag tror på, något jag drömmer om. Något jag vet att jag kommer att klara av. Där jag samtidigt har i bakhuvudet att, om det mot förmodan inte skulle gå vägen - så finns det andra vägar att gå. Det kommer dyka upp andra drömmar som är värda att förverkliga, det tar liksom inte slut där. DET driver mig framåt. Det får mig att växa ett par mm varje dag. Som får mig att våga tro på mig själv, mina drömmar och min egen förmåga. Det får mina hjärnspöken att kvävas och det får mig att må otroligt bra. Jag vill leva ett liv värt att leva för. Jag vill och ska leva det liv som jag drömmer om. I min värld så finns det inget annat. Jag vill att du också börjar drömma och leva det liv du själv vill leva. Det liv du drömmer om.

VEM ÄR DU OCH VILKEN VÄG VILL DU GÅ?

Jag vill att du tar ett par minuter nu och pratar med dig själv. När man får dåliga kommentarer så biter de hårdare än bra kommentarer (konstigt nog...), densamma gäller med hjärnspöken. Jag vill att du börjar ifrågasätta dina hjärnspöken. Det kallas hjärnspöken av en anledning, de har noll relevans. Ändå känns dom som den enda stora sanningen här i världen, vilket även det är väldigt konstigt, är det inte?

Fråga dig själv: vilket är mitt största intresse? Finns det något som jag brinner lite extra för? Pyssel? Smink? Skriva? Läsa? Sport? Ja, det finns miljarder olika intressen. Våga brinn lite extra för dina intressen. Våga leva ut dom och våga att drömma. Hitta din väg att gå! Om det så är att recensera böcker på en blogg, sälja handgjorda pyssel, ta hand om hundar, spela fotboll, etc. Gör det, och våga tänk stort. Det är så många gånger som jag har fått höra att "man måste vara realistisk" Men vad är egentligen realistiskt? Det finns människor som startar företag och lyckas nå otroliga höjder, det finns de som slår världsrekord. Vad är då realistiskt? Att vara allt för realistisk och kritisk till sin egen dröm eller vision kommer bara att sätta ett tak på en själv för hur långt man kommer att lyckas eller vara villig att satsa. Satsa hellre och se vart det leder, du kanske kommer in på ett helt annat spår som passar dig ännu bättre eller så lyckas du. Vad är det värsta som kan hända? Att man får börja om med en ny dröm, men med en ryggsäck full av erfarenhet och kunskap? Jag vill att du ska fråga dig själv, vem är du och vilken väg vill du gå?

Gillar

Kommentarer

Idag kan jag säga att jag mår bra. Väldigt bra faktiskt. Även om det kommer tuffa perioder, så är det är inte en konstant ångest eller känsla av mörker som det varit innan. Hur jag kom ur min väldigt svarta spiral kan jag ta i ett annat inlägg. Men det finns en sak som jag inte kan bli av med, utan som nästan bara blir starkare och starkare. Separationsångest.

Sedan jag var liten har jag varit väldigt självständig. Jag har gjort det mesta själv. Jag har tyckt om att vara själv och trivts i mitt eget sällskap. Pappa berättar ibland om hur han och mamma gick runt i huset och letade och ropade efter mig när jag var liten. Så kunde man hitta mig sittandes i något rum och pyssla för mig själv.

Jag är heller inte så "kramig" av mig. Jag har kompisar och familjemedlemmar som gärna kramas, men nja... det är vissa människor som jag känner mig bekväm med att krama men inte alla. Att skaka hand har jag däremot inget problem med.

Det var först när jag kom upp i tonåren som närhet och trygghet blev väldigt viktigt för mig. När två viktiga personer gick bort, mamma och farfar, under en väldigt kort tid så var det som att närhet, trygghet och bekräftelse blev det enda jag kunde gå runt på. Jag behövde människor nära mig till den nivån att jag nästan skrämde iväg dom. Jag sökte bekräftelse till den grad att jag sket fullständigt i vart den kom ifrån, bara jag fick den. Det blev som ett beroende, ett storts missbruk. Problemet var bara att människor som bara ville utnyttja eller leka drogs till en. Där man fick förhoppningar som sen skulle raseras och jag behövde hantera ytterligare separationer. Det är något jag än idag kan skämmas över och tycka att det är väldigt jobbigt. Men samtidigt så var det några riktigt tuffa år som jag ibland kan tänka tillbaka på och undra hur fan jag klarade det.

Idag har jag inte alls det bekräftelsebehovet. Jag börjar komma tillbaka till mitt "riktiga" jag, vilket känns helt underbart! Jag är otroligt stolt över mig själv och lever verkligen för min egen skull nu. Men, separationsångesten biter sig fortfarande fast.

Det räcker med att behöva flytta eller slänga någon möbel som jag kan förknippa med någon person eller något minne. När jag skulle lämna iväg Theo under helgen hos min granne (och hans tidigare ägare) höll jag på att bryta ihop innan jag ens hade lämnat honom. Det räcker med att jag ska kliva på tåget och vara borta över en helg från pappa, pappas tjej M och farmor så rinner tårarna och det känns som att hela världen håller på att rasa samman.

Det är fruktansvärt att behöva känna den här känslan och den är ännu svårare att hantera. Finns det något man kan göra åt det? Hur lindrar man eller botar sin separationsångest? Någon som vet?

Gillar

Kommentarer