Sitter och väntar på att mina hudvårdsprodukter ska få sjunka in lite innan jag ska sminka mig. Snart är det dags att åka till jobbet, jobbar 9-16 idag. Detta är då andra veckan på nya jobbet och det har verkligen varit en omställning! Från att ha jobbat hemma med konstant ångest, men då inte behövt gå upp tidigt eller fixa sig. Till att nu gå upp tidigt, äta frukost, planera dagen. åka till jobbet, bara vara där både fysiskt och mentalt, sen komma hem och lämna jobbet på jobbet. Det är för mig en otrolig lättnad. Sen har jag lite jobb och lite ändringar på gymnasiearbetet som väntar när jag kommer hem, men det kan jag faktiskt ta. Jag känner att jag har en helt annan ork och ett helt annat driv då.

Men det är otroligt mycket nytt att lära sig på nya jobbet. Jag är en människa som tar in otroligt mycket intryck och övertänker allt, vilket jag känner blir snäppet lättare för varje gång jag åker till jobbet men jag kan säga att jag är helt körd i huvudet när jag kommer hem.

Därav har bloggen fått blivit lite lidande. Eftersom jag jobbar, kommer hem till ännu mer jobb och sen lite skola på det. Jag har faktiskt ingen ork att ens tänka på hur eller vad jag ska skriva. Det kommer givetvis bli bättre, när skolan är helt borta och jag hittar ett bättre upplägg på det jobb jag har här hemma.

Så vad är då planerna för idag?

Har precis ätit frukost så tänkte snart ta och sminka mig. Tar max 20min så efter det blir det att redigera lite mer på mitt gymnasiearbete, eftersom det ska vara inne och klart imorgon, och lägga upp en struktur för jobb resten av den här veckan och kommande veckan. Efter jobbet blir det 1 timmes gymnasiearbete och sen massage. Så är väl inte hemma förens runt 20.30 ikväll, så då kan det hända att det blir lite jobb hemifrån. Det får vara några extrema dagar, jag vet att det är värt det i slutändan. Jag lider inte särskilt mycket av det, förutom att jag är lite trött i början av dagen.

I veckan sen blir det ännu mer jobb och jag ska åka och provrida en häst i Skåne på lördag, är såå himla taggad!!

Gillar

Kommentarer

Nytt jobb, nya människor, ny miljö och nya rutiner. Provridningar, blogginlägg, skoluppgifter, träning, Theo och familj. Den senaste tiden har jag fått göra saker jag trodde skulle kännas enkla när jag väl vågade göra dom, att jag bara behövde arbeta mig dit. Jag har fått insett något, något som hämmat mitt arbeta i att utvecklas som person och i allt jag tar mig an.

Jag gör aktivt något varje dag som drar ner mig och hämmar min utveckling. Jag vet flera andra som också gör det, så jag är absolut inte unik och jag tror det hade kunnat hjälpa många andra därute att få ett litet wake up call med vad man faktiskt håller på med mot sig själv. Jag tänker och pratar om mig själv som om det vore helt olika människor, jag pratar och tänker om mig själv i andra- och tredje person. Alltså:
Första person: Jag
Andra person: Du
Tredje person: Han/Hon/Den/Det

Varför gör jag det, när jag är en och samma person? Varför är mitt ena jag elak mot mitt andra jag? Varför hatar mitt ena jag den andra jag? Det blir konstigt när man tänker så, skrattet fastnar lite i halsen. Det finns bara en sak som är helt säkert, att den enda person du kommer leva med resten av livet är dig själv.

När jag går i dom här tankebanorna så stängs alla andra "obetydliga" människor ute. Det blir så otroligt motsägelsefullt när man vill att andra ska tycka om en, se en ur de allra bästa vinklarna, samtidigt som man inte tycker om sig själv. Det är som man brukar säga; "För att någon annan ska kunna älska dig måste du lära dig att älska dig själv"


Jag kände att jag bara ville skriva av mig lite, mina tankar och all den här ilskan, rädslan, hatet och ångesten som sakta men säkert börjar rinna av. Det läskiga var inte att ta dessa små steg fram till mina mål, utan den största rädslan var att släppa taget om min rädsla. Jag är van att gå runt om ha den här klumpen i magen, tårarna i halsen och paniken i bröstet. Vad händer den dagen när jag inte behöver känna den känslan längre? Jag vet att den kommer komma, men jag vet inte när. Det skrämmer mig nästan allra mest, en känsla jag inte riktigt känt på länge eller vet hur jag ska hantera.

Gillar

Kommentarer

" Det är bara lite diabetes, det är väl bara ta lite insulin och sen är det bra! "
" Jag tycker det är så äckligt med folk som tar sin insulinspruta när man sitter och äter "
" Det går att leva ett helt vanligt liv med diabetes "
" Varför ska man ens ha en diabetesgala? "

Jag och min syster började prata om mamma igår, saker som jag länge har förträngt. Händelser, tankar, känslor och dofter. Jag minns fortfarande hur hon luktade, hur hennes mjuka fjuniga hår kändes mellan fingrarna och hur hennes hud såg ut, så solbränd och fin med fläckar av den rosa och vita psoriasisen. Hur hon alltid drog handen konstigt över näsan när det kliade, något som jag kommer på mig själv att göra ibland. Dom flesta säger att jag är väldigt lik henne, framförallt i profil.

Jag fick frågan om vad jag skulle köpa till min mamma i morsdagspresent, jag vet att hon inte vet om allt och jag hade inte hjärta att dra upp allt heller, så jag svarade; "Ingenting tror jag" och försökte tvinga fram ett litet skratt.

Diabetes är ett jobbigt ämne att prata om för mig. Jag blir eld och lågor över hur folk verkligen inte förstår allvaret med sjukdomen. Vissa tycker att jag blir överdrivet uppeldad och engagerad, jag anser det vara befogat. Men jag är ju partisk i det beslutet.

Jag kan inte allt om diabetes, verkligen inte. Jag kommer att fortsätta ta diskussionen tills folk fattar allvaret. Jag skulle vilja berätta om min barndom, alla turer med ambulans, att sitta i skolan och inte veta om mamma levde när man kom hem. Den där teckningen den lilla tjejen ritat till mamma som hon skulle få när hon vaknade, men hon vaknade aldrig igen "Det började med en polkagris" brukade hon skoja och säga.

Gillar

Kommentarer