Har ni någon gång haft ångest?
Alltså en sån där ångest där ni inte känner igen er själva?
Att det känns som en annan styr er, att smärtan inombords bara vill ut, att man vill få den att sluta på vilket sätt som helst?
Det har jag. Nästan varje dag. Jag har levt med min ångest så länge jag kan minnas men sen jag blev riktigt deprimerad så har min ångest förvärrats rejält. Jag känner hur den börjar komma, jag försöker göra allt för att stoppa den, men inget har funkat. Inte ens medicin mot grov ångest. Det börjar med att jag känner mig nere, att jag inte vill prata, fastnar med blicken, känner mig ensam. Hjärtslagen ökar och blir hårdare, det gör ont i bröstkorgen, som att någon står på den, en orolig känsla i magen och en massa tankar. Jag får svårt att andas, går undan och är oftast själv när detta händer. Sitter gärna i bilen, för där hör ingen mig skrika eller gråta.

Jag gråter floder, och då är det inga bejbi tårar, det bara forsar ut ur ögonen, jag tappar luften, jag får panik och alla frågor kommer, varför mår jag så här? vad har jag gjort? varför är jag så annorlunda? varför gråter jag? varför kan jag inte vara normal? vad är det för fel på mig? varför är jag ett missfoster? varför finns jag? vad gör jag för nytta på joden? ingen kommer att sakna mig om jag försvinner! kan någon hjälpa mig, knuffa mig från kanten för jag vill inte mer.

Varför jag skriver detta är för att jag tänker inte gömma mig bakom min depression mer. Jag är den jag är och jag hatar mig själv just nu. Jag har väldigt svårt att älska mig själv, att ens acceptera att jag lever. Jag ser mig själv som problemet för alla. Att det faktiskt är mig det är fel på. Jag vet inte hur det ser ut för mig om en vecka. Andra har sina liv planerade, men jag vet inte ens om jag kommer få se nästa morgon dag. Jag har varit så nära på att ringa 112, två gånger då de ända jag velat är att dö. Men tack och lov har jag faktiskt några som bryr sig om mig som fick mig på bättre tankar, som kunde lugna mig. Jag gör illa mig själv, inte för uppmärksamheten, verkligen inte. Jag skäms över vad jag gör/gjort mot mig själv. Jag fattar inte varför, men som sagt. När jag får ångest är jag en annan person. En som bara vill fly från allt. Vill att den psykiska smärtan ska försvinna. Och att skada sig själv gör att fokuset hamnar på den fysiska smärtat, plus att man i den stunden hoppas på att man gör fel och en olycka händer. Det är hemsk att jag tänker så jag vet. Jag har familj osv. Men ni förstår inte för en ni själva har varit där jag är. De är inte på botten., de är så mycket längre ner.
Jag kan ärligt säga varför man säger att det finns ett helvete, för de är precis där jag är nu. Det finns ingen utväg, allt som händer dig är bara en massa otur. Jag vill inget annat än att bli frisk från de här. Men inget har hjälpt mig än så länge. Jag vill skriva detta då jag hoppas på att aldrig få behöva känna så här igen. Men jag vill minnas hur de var, för sen när jag mår bra kommer jag inte kunna skriva hur jag mådde då den känslan är borta. Därför måste jag skriva ner allt.

Mamma gav mig i present, själbehandling. Det ska tydligen hjälpa mot det mesta. Men vi får se. Jag är lite desperat för hjälp. Så det var en bra present. Ska även gå på vägledning. Då hon kommer känna av och berätta saker. Får se hur de går. Hon kanske säger att jag aldrig kommer lämna mitt helvete som jag skapat för mig själv. Det får vi veta i augusti då jag ska dit.

Men ärligt känns det som att det inte kommer gå att fixa mig. Då jag varit förstörd sen födseln. Jag sårar allt och alla jag rör vid, jag är inte bra människa. Så varför blir alla så arga när jag säger att jag inte vill kämpa längre. Ingen som direkt ger allt för att ens umgås med mig, vissa hör inte ens av sig längre. Man märker bara mer för varje dag att man inte betyder något. Jag vill känna att jag betyder något. Men igår fick jag min smäll i ansiktet att det inte finns någon som bryr sig helt. Bara familjen. Men jag kan inte bara gå runt och må skit för att göra andra glada för att dom vet att jag finns där. De är inget liv heller. Allt är bara en stor ond cirkel. En jag inte vill vara med i längre. Det finns mycket hjälp kvar som jag inte prövat. Men jag vill. Man ska aldrig ge upp, men jag förstår dom som gör det. Det är inte egoistiskt, utan att man inte ser en annan utväg. Jag stöttar dom inte men jag vet hur dom mår i den stunden. Man vill inte dö! man vill bli av med smärtan och alla tankar. Man är i en kropp där tankarna vill dö, men kroppen kämpar för att leva. Ett krig som aldrig tar slut.

Jag hoppas jag får tillbaka mitt driv igen. Att jag kan börja leva mitt liv. Jag vill inte minnas min 20 års tid så här.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag var hos frisören idag, Beatrice en vän till mig. Jag lät henne göra de jag velat göra nu ett bra tag. Hon klippte av mig håret. Jag är både korthårigare än vanligt och rosa 😍
Känner mig jätte snygg i det!
Hon är verkligen den bästa jag vet som klipper och färgar. Hon gav mig inspiration om att börja med min makeup igen, att gå in på den linjen igen. Men jag måste bara få mer inspiration och ork. Men jag hoppas jag får det.
Jag kunde inte vara nöjdare att gå ifrån bea när hon va klar. shit va nöjd jag är. Nu tycker jag om att se mig i spegeln. super nöjd i kort hår asså!

Likes

Comments

Ja imorgon fyller jag 23 år. Jag vet hur jag vill bli firad, jag vill åka till Väddö Glasskalas. Eller vad det nu heter. Men jag älskar glass och dom har sjukt goda, så det var en bra plan. Men sen om de blir så et man ju aldrig haha.

Men man kan alltid hoppas. Men jag gav mig själv en jävligt bra present igår. Jag hämtade min katt, min lilla Cosima. Hon är min andra katts bebis. Alltså han hann para sig med grann katten innan han blev kastrerad. Det kallar jag bra jobbat. Sen när O'Mally gick bort, har det varit tomt.. Jag kände först när jag åkte och kolla på bebisarna, att jag inte ville ha någon katt. Men när Cosima la sig på rygg och börja gosa med mitt finger när hon var 3 veckor så föll jag. Hon är helt fantastisk och faktiskt min första eller aa andra tjej djur. Min hamster Rosé var först. Men Cosima är grym, hon kan redan åka bil, åka och hälsa på folk. Men hundar är lite läskigt fortfarande. Men de kommer med tiden. Man kan inte klara allt direkt. Cosima är äldst av sina syskon. Dom var fyra från början men en gick bort tyvärr. Men tre lyckliga sparvar kom till världen. Det var Cosima, hennes bror och hennes syster. Cosima är även en dag äldre än sina småsyskon. Och hon är den enda som blev med vita täcken. Dom alla fick riktigt fina färger. Men min flicka är speciell. Då hon är så lugn och helt fantastisk. Hon ska bli en katt som åker med överallt. Hon är sjukt duktig på att gå på låda också.

En bättre katt kunde jag inte fått, hon är verkligen ingen ersättare för O'Mally för ingen, verkligen ingen kan ta hans plats. Han var min bästa vän, mitt allt. Min lilla prins. Men hon är en helt klart ett jävla bra tillskott i min familj med djur. Sen ska jag berätta att jag kommer skriva över Balto till hans pappa (anton). För många anledningar, jag vill att han ska få mer kärlek då jag inte tår Balto eller klarar av honom just nu. Jag kommer alltid få träffa honom. Men Anton kommer äga honom. Då jag är så sjuk psykiskt just nu så är Balto väldigt jobbig... Det gör så ont i hjärtat att inte klara av att vara med sin bebis. Han är också helt jävla underbar. Älskar honom lika mycket som jag älskar alla mina djur, men Balto är även väldigt speciell, han är väldigt på, och jag behöver space. Men Anton är helt fantastisk med honom och han får vara med sin bror hela tiden, en till som är grym. Alla mina djur är så jävla bra, duktiga och speciella.

Men det känns bra att han skrivs över till Anton, då dom är mer än bästa vänner. Balto älskar anton nästan lika mycket som mig. <3

Likes

Comments

Det var en gång en liten flicka vid namn Hope. Hon var en väldigt omtänksam person men hon hade sidor som kunde skrämma iväg den modigaste i byn där hon bodde. Hope hade blont tjockt hår, hon var kort och hade väldigt blåa ögon.
Hope brydde sig mer om andra än om dig själv, hon älskade att se alla andra lyckliga och glada. När någon mådde dåligt fick hon väldigt starka skuldkänslor för deras mående. Varför hon fick det vet ingen än idag. Hon hade empati för allt levande. Men vad Hope inte visste var att för varje person hon hjälpte att må bättre tog en bit av hennes glädje. Allt fler personer tog en del av hennes glädje, alla tog och gav aldrig tillbaka. De Hope inte visste var att en dag skulle hela hennes värld rasa.
Hope levde sitt liv precis som vanligt, gick till vattenhålet varje dag och hämtade vatten till sin familj. Vissa dagar gick hon flera gånger på grund av att andra inte hämtat något vatten. Det var en lång bit och hon fick bära vatten hinkarna själv. Sår frin hinkarnas handtag och sår under fötterna. Men trots hennes egna sår gick hon och hjälpte dom andra. Hon var så upptagen att hjälpa andra så hon glömde bort sig själv. Hope gjorde detta i flera år. När hon blev äldre och började jobba på ett majsfält märkte alla hennes kollegor att hon jobbade på bra och fort. Hope fick alla sina uppgifter gjorda. hennes uppgifter var att plocka tre stora korgar med mogna majskolvar och sedan rensa en slinga av fältet. Rensa bort från ogräs och annat som inte ska vara där.
Kollegorna märkte att Hope var snabb och fick sina uppgifter gjorda mycket tidigare än dom, en av kollegorna frågade Hope om hon kunde hjälpa honom att skörda hans slinga på fältet för hans barn var sjuka så han behövde komma hem tidigare. Hope sa självklart och hjälpte till utan att tänka på hennes besvär. Från de tunga vatten hämningarna från förr har hon väldigt lätt att få ont i kroppen om hon tar i gör mycket. När Hope var färdig med hennes kollegas slinga gick hon hem. Hon hade smutsigt hår och smutsiga händer. Ansiktet var tänkt av damm som blåst upp från marken och fastnat i svetten som runnit från pannan. Hopes mamma frågade hur hennes dag varit och såg hur trött och sliten Hope var. Hon ville att Hope skulle ta det mer lugnt på jobbet och be om att få ta en rast.
Men Hope skakade på huvudet och berättade att hon var mer sliten för hon hjälpte en kollega. Hope åt inte middag den dagen och gick direkt till sängen. Dagen efter när hon vaknade var sängkläderna helt ner smutsade. Hipa gick in på toaletten och tvättade av ansiktet och händerna. Borstade sitt hår och satte håret i en toffs. Hon gick ner till köket där hennes mamma satt i sin vanliga ordning med en kopp kaffe i handen och en suckande ton i rösten när hon undrade hur Hope egentligen modde. Hope ler mot sin mamma och ger henne en kyss på kinden och går till jobbet.
Detta gjorde Hope varje dag i många år. Men efter några månader började det bli svårare gör Hope att ta dig upp ur sängen på mornarna. Alla kollegor började alltid 1h senare än Hope för alla visste att hon städade upp fälten. Dagen då en av kollegorna bad om hjälp med sin slinga, den dagen började hennes egna helvete. Hope var för snäll. Redan dagen efter började andra kollegor be om hjälp och Hope sa ja till alla och hjälpte till med ett leende.
Men efter några år blev det allt hårdare för Hope att ta sig upp, hennes kropp gjorde ont och hennes händer var ömma. Hon såg inte lika glad och lycklig ut längre. Hennes mamma som brydde sig om henne mer än något annat, frågade om hon kunde sakta ner och ta det mer lugnt. Hope svarade alltid att allt var okej, att hon inte behövde oroa sig. Men det var en dag på jobbet då Hope mådde väldigt dåligt, kroppen värkte mer än någonsin. Hon frågade alla kollegor om någon kunde ta hennes majs plockning idag, då hon hjälpt alla i snart 3 år i rad. Men alla skakade på huvudet och sa att dom var upptagna.
I den stunden kände Hope en hemsk känsla i kroppen. En känsla hon aldrig kännt förr. När alla vände henne ryggen och gick iväg så kände hon sig ensam och övergiven. Hon blev ledsen för att hon tänkte på allt hon gjort för alla andra och ingen kunde ställa upp för henne en gång. Hope gick med sin onda kropp till majsen och började plocka. På vägen hem efter att hon plockat alla tre korgar fulla, som tog flera timmar extra. När hon gick på vägen hem började det regna som aldrig förr. Hope kollade upp och kände don stora dropparna i ansiktet. Hon kände hur dom rann ner från kinderna, pannan och hakan, hur dom träffade hennes ögonlock. Medan de kalla vattnet rann ner från hennes ansikte kände hon två varma droppar som rann ner längst kinderna. Hon kollat ner på vägen och känner försiktigt mot ögats kant och känner den varma tåren. Hon insåg att det var tårar, hon grät utan att veta om det. Alla hennes känslor bröt ut på samma gång. Hon stod chockad på vägen och ser ut mot havet som ligger i närheten av vägen, det är bara en kohage som skiljer vägen och vattnet från varandra. Hope ser på vattnet och springer ner mot hagen, klättrar in genom stängslet och springer så fort hon bara kan till havet. Regnet som piskar hennes ansikte och blöter hennes kläder och hår. Det kalla gräset mot fötterna och en kall vind mot den blöta huden. Hon tar sig fram till stranden. Hon springer ner till vattenkanten och ställer ner fötterna i vattnet. Hon står bara i regnet med fötterna i vattnet och tittar ut mot horisonten. Hon tänker på hur otacksamma alla människor är och hur mycket alla tar och aldrig ger. Hon inser hur grå världen egentligen är. Hope förstod i den sekunden att i hela hennes liv har hon satt alla andra före henne. Känslan hon kände inombords var förfärlig. Magen brändes, hon fick ett tungt tryck mot bröstet, hon kunde knappt andas. Hennes hjärta slog hårdare än förr och snabbare än någonsin. Hope visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon kollade sig runt men såg bara allt regn slå ner. Inget liv i närheten förutom träd och blommor som höll henne sällskap. Hon vänder sig mot havet igen och skriker de högsta hon kan.
Hon skriker så högt att hon nästan tappar rösten. Hon faller ner i vattnet. Där sitter hon och bara ser på sig själv på vattenytan. Hon känner hur tårarna bara rinner mer och mer. Tankar som börjar snurra runt i huvudet, tankar hon aldrig trott hon någonsin skulle tänka och känslor hon aldrig kännt förut. Det slutade regna men Hope hade ingen ork att ställa sig upp. Det kändes som att hon dött inombords. Allt Hope har gjort är att få alla andra att må bra, att man ska behandla en annan som man själv vill bli behandlad. Att man alltid ska vara snäll. Men när hon verkligen insåg att hon gjort allt utan att fått något tillbaka.

Hope reste sig upp från vattnet och gick långsamt hem. Hennes mamma mötte henne i dörren och gav henne en kram. Hope behövde inte ens säga något. Hennes mamma visste redan. Hopes mamma såg signalerna innan Hope själv såg dom. långt innan hon själv såg dom.
Nu förstår hon varför hennes mamma suckat och frågat om hon kan ta det lugnt. För att inte ta kål på sig själv. Men nu var det försent. Hope kände sig liten, misslyckad och undrade vad det var för fel på henne. Varför ingen uppskattat de hon gjort för alla. Hon lovade sin mamma att hon ska börja ta hand om sig själv nu. Börja sätta henne själv först. Men trots de så kände Hope sig som en utstött och som en  värdelös  person.

En dag kommer Hope att få känna solens strålar i ansiktet och känna sig lycklig igen men först måste hon ta tag i sitt mående. Trots den jobbiga vägen hon nu måste gå själv, Kommer hon komma ut starkare än någonsin. Allt händer av en anledning. Ibland vill man ge upp, ibland går det så långt att man skadar sig själv och till och med tar sitt liv. Men man måste komma ihåg att vara stark. Att inte glömma bort varför man finns här på jorden. Alla har en meming. Men ibland är det svårt att hitta sin och veta vem man är. Men med tiden kommer man få alla sina svar. Andra senare och andra snabbare.

Likes

Comments

Jag kan börja med att säga godmorgon, hoppas alla har sovit gott. Jag sov du och sådär.. Jag äter medicin och har precis bytt och börjat med en ny så man får lite bieffekter. Och det kan vara allt från att man får huvudverk, muntorrhet, kallsvettats under natten osv. Jag har att jag svettas varenda jävla natt nu för tiden. Jag vaknar upp helt dyngsur och fryser så måste jag duscha. Men innan jag vaknar så drömmer jag också en helvetes massa... Men inatt eller imorse drömde jag en ganska bra dröm för att vara jag. Var inte jagad av någon eller hade inget att rädda. Åkte bara kryssning till ett stort badhus med många vänner. Kände ingen men kasper var med iallfall. Men när vi kom till badhuset så va han med sina vänner och jag badade själv. De gjorde mig inget för jag gillar att vara själv ibland men eftersom att badhuset var typ utomlands så var det en stor sköldpadda i en av poolen. I den poolen fanns det växter och plattser att sitta på i vattnet, fanns även en bar man kunde köpa dricka och mat i. Det var mysigt som fan. Jag simmade runt med den där sköldpaddan. Det var magiskt. För mina drömmar är sjukt overkliga men samtidigt känns det verkligen som att jag är där. Som att jag för mig själv till en annan plats. Men sen när sköldpaddan simma in i sitt hem eller vad man ska kalla det så gick jag till den djupa polen. Det var så pass djupt att folk som tävlar i att dyka från höga höjder kunde träna där. Jag lärde mig att hoppa från 50 m. Och när jag dök kom jag en gång väldigt djupt ner och såg hur dom hade hajar och andra djur under allt i akvarium. Det var alltså glasfönster runt den djupa poolen. Jag simmade upp och tog ett djupt andetag och simmade ner igen. Jag simmade brevid en haj som somnade längst med fönstret. När jag vände, vände han med. Jag satt handen mot glaset och han drog sin kropp mot rutan där jag hade min hand. Jag kunde vara under vattnet en lång tid. Det var en sjuk känsla. Men när luften tog slut simmade jag upp igen och sen vaknade jag. och var helt dyngsur.. Så därför kanske jag drömde om vatten haha..

Nej men det är jätte jobbigt. Det ska gå över när det har gått 3 veckor in på medicinen. Fast drömmarna är kvar. Och det älskar jag 💖

Likes

Comments

Once upon a time...

Ibland vill man bara drömma sig bort till en annan värld. En värld med mer färg, mer skratt, mer hopp och med magi. Där de omöjliga händer, där drömmar blir verkliga. Detta gör jag minst 10 gånger om dagen. Jag försvinner in i mitt huvud, i en värld där det är ljusare, mer trolleri och magiska ting. Jag är i nuet men min verklighet ser annorlunda ut än vad din gör. Jag kan tänka att jag är i en annan värld när jag duschar, att jag är en sjöjungfru som blivit fångad i en grotta, jag sitter oftast ner när jag duschar så det är lättare att koppla av. Jag blundar också medan jag sitter där och vattnet rinner över mig. Och då drömmer jag mig bort. Det blir som att man går in i en helt ny värld, som att jag transporterar min själ till en annan plats.

Jag har i hela mitt liv dagdrömt/fantiserat mig iväg på äventyr. När jag var liten kröp jag runt hela skogen, jag kunde krypa runt i timmar. Jag var en varg som vandrade, jag var ett rådjur som kämpade för sitt liv, jag var en häst som ledde en flock. Jag var allt mellan himmel och jord. Det fanns inget stopp. Jag älskade att leka själv. Att få drömma mig bort så lätt, då mådde jag bra. Att få leka är något man saknar. För så mycket som jag lekt är nog ganska onormalt. Speciellt nu för tiden. Min lillasyster som är 7 år yngre slutade leka före mig.

Jag fick en vän som var som mig, jag älskade att leka med henne. Vi var oskiljaktiga, vi levde i samma värld, men tyvärr växer man upp och världen blir mer grå och verklig. Så nu står jag här själv, i en grå och kall värld. Min räddning är min fantasi. Medan folk står och pratar om deras jobb, intressen osv, kan jag stå och fantisera om annat. Jag kan se fjärilar med glitter sken flyga förbi, jag kan se en vit häst stå och skina och försvinna iväg runt hörnet av ett hus. Om ni klev in i mitt huvud för en dag tror jag inte att ni skulle vilja lämna. Ni skulle se världen på ett annat sätt. Se den som jag ser den.

Ibland önskar jag att jag kunde vara normal, då min fantasi kan ge mig såna grova ångestattacker. När verkligheten springer ikapp och verkligen talar om att det finns inget hopp, allt är grått och du är bara annorlunda och onormal. Ibland kan jag ta de,jag blir bara ledsen för att det inte finns superhjältar eller magiska varelser. Men ibland kan de gå ut över hur jag ser mig själv, jag blir förtvivlad, jag ifrågasätter varför jag finns, vad jag gör här, varför jag är så här, vad är det för fel på mig, varför kan inte jag vara normal, varför kan jag aldrig sluta gråta osv. Det är jobbigt. Men det är såklart inte bara fantasin som gör det. Mycket annat. Men en del av allt beror på min fantasi. någon dag kanske jag listar ut hur jag ska kunna använda mig av den igen.

Jag har i under flera års tid kämpat emot min ångest och nu de senaste åren blivit en djup depression. Jag går på möten med en läkare, en psykolog och lite till. Jag kämpar varje dag att övervinna den här sjukdomen. Ibland önska jag att jag fick canser ist för att ha det jag har nu. Då kanske ni kan försöka förstå hur svårt jag har det. Kampen mot mig själv dagligen. Vissa tänker hur dom ska klara de här året, jag tänker, hur fan ska jag klara den här dagen. Vissa dagar vill jag inget annat än ge upp. Helt.
Att bara avsluta allt. Slippa smärtan som skapar problem för mig, smärtan inombords som inte går att beskriva med någon annan smärta. Det är livsfarligt att må så här som jag gör just nu. Men vissa dagar är jag stark, så stark att jag känner mig lycklig och glad, att jag kan klara vad som helst. Men dom dagarna varar tyvärr inte länge men jag tar vara på dom när dom väl kommer.

En bild från när jag och min lilla syster fikade här om dagen. Vi pratade och hade det trevligt. Jag tänkte faktiskt skriva en liten saga eller något liknande. Tänkte försöka göra sådana inlägg, att jag skriver som en liten berättelse, saga om det som hänt. Så får ni försöka tolka det som ni vill. Använda fantasin.

Det var en mörk och blåsig sommarnatt i juli, när en liten flicka vid namn Blair låg rädd i sin säng i väntan på sin stora syster skulle komma hem från jobbet. Hon låg och lyssnade på oväsendet utanför hennes fönster. Trädens grenar gnisslade mot fönstret, stora regndroppar som smattrade på taket och vinden som fångade förrådsbodens dörr som inte var stängd. Alla ljud blev högre och högre. Blair drog täcket över huvudet och drog fram ficklampan under kudden som hennes storasyster givit henne i present. Den var lika lång som en penna och bred som en pingisboll. Den var vit och skimrade i glittriga färger av rosa och lila, ficklampan gav ifrån sig ett harmoniskt ljus som fick Blair att känna sig trygg.
Blair låg under sitt täcke som hon dragit över sitt huvud med ficklampan i handen hörde hon i allt oväsen svaga fotsteg närma sig hennes rum. Hon låg spänt och lyssna, Blair kände hennes hjärta slå hårdare och hennes kropp blev helt varm av rädsla, hon var förstenad, hon andades tungt. Förskräckt låg hon under täcket och lyssnade på alla skrämmande ljud, och hörde nu dörren öppnades, den knarrade och genom täcket såg hon ett svagt ljus och en röst som viskade "Blair" svagt. Hon blev avslappnad av rösten och kände sig genast tryggare, hon drog bort täcket från huvudet och såg sin stora syster med ett ljus i handen. Hon stod i dörröppningen med ett ljus i ena handen och två koppar varmchoklad på en bricka i den andra. Natasha som var en servitris på ett café i byn som låg ungefär tjugo minuter från deras lilla stuga där systrarna bodde ihop. Hon var fuktig, nästan blöt i håret och hade kalla händer. Hon hade fått gått hem från jobbet då hennes häst inte ville lämna stallet på grund av stormen, så Natasha lät hennes häst stå kvar i stallet som låg brevid hennes jobb..
Natasha brukade inte lämna Blair själv så länge men stormen hade gjort det svårt att stänga igen cafét i tid och mycket behövdes göras. Men som en tröstpresent hade hon gjort i ordning två koppar varmchoklad. Blair satte sig upp i sängen och hoppade åt sidan för att ge plats till Natasha. Blair frågade Natasha om hon kunde berätta något om deras föräldrar en gång till, då deras föräldrar inte längre fanns kvar bland dom. En hemsk olycka hände i skolan där dom jobbade tillsammans. Skolan där Blair skulle börjat nu i slutet av sommaren. Det var en helt vanlig dag då Natasha skulle gå till skolan, föräldrarna gick en timme tidigare för att förbereda dagen för alla elever. Deras pappa var lärare i hantverk. Han var väldigt skicklig med sina händer, kunde skapa många vackra saker, allt från möbler till otroliga konstverk i järn. Deras mamma var kock, hon lagade mat till hela skolan. Hon älskade att laga mat, hur den fick folk att komma samman. Hon älskade alla och var den mest omtänksamma personen i byn. Natasha gick i fyran när olyckan hände. En helt vanlig dag, alla kom till skolan, satte sig vid sina platser och plötsligt blev det svart i alla rum, Natashas pappa bad alla i hans klass att stanna vid sina platser och vänta tills han kom tillbaka. Han gick till kontrollrummet som var under skolan, nere i källaren. Det var en gammal källare med mycket vatten läckor och el ledningar som inte var bra monterat. Det hade kommit vatten på en av ledningarna så det hade fattat eld på en massa flis filtar som låg på en hylla som man använde när det var kallt i skolan under vintern. Han sprang fort upp till klassrummet och räddade alla hans elever. Natashas pappa sprang in igen för att försöka få ut resten, elden hade redan hunnit sprida sig uppåt, medan han letade om det fanns barn kvar höll Natashas mamma på att få ut barn genom köks vägen, elden hade inte nått tid en, hon fick tag i Natasha och bad henne stanna ute där det var säkert. Hon lyssnade på sin mamma och såg henne försvinna in i röken för att hitta hennes pappa. Alla barn och lärare väntade spänt på dom två hjältarna skulle komma ut. Folk från byn hjälpte till att släcka elden och efter några timmar berättade sheriffen att dom hittat två kroppar i byggnaden. Natasha stod förstenad och kolla på sheriffen. Hon visste att hennes lillasyster var hemma med deras farmor. Natasha började springa hem och när hon kom hem stod det två konstaplar där och hennes farmor föll ner på knä i tårar.
Det var en sorgsen dag. En dag som Natasha aldrig kommer glömma. Men hon vet att dom räddade alla andra och dom dog inte i onödan.
Natasha med en tår rinnandes från ansiktet log mot Blair och sa att hon självklart berättar en historia om deras föräldrar. Hon berättade om dagen dom möttes, en romantisk berättelse. Blair lutade sig emot hennes syster medan hon berättade om dom två som var himmelskt förälskade i varandra, hon blundade och log. När natasha berättat klart historien om hur dom blev kära hörde hon tunga andetag och ett huvud som gled ner från hennes axel i långsam fart. Hon tog bort den urdruckna koppen från Blairs hand som svagt höll i den. Ställde kopparna på nattygsbordet, blåste ut ljuset och la sig bredvid henne. Natasha pussade Blair på pannan och höll om henne och somnade.

Likes

Comments

Hallå. Nu är det dags för mig att sova. Jag har idag haft en riktigt dålig dag. Humöret har varit på botten hela tiden. Fick en fin stund med pappa och Olivia nu på kvällen men humöret är sämst igen.

Vi käkade middag på Ed's Burgers. Både jag och pappa visste knappt vart det låg eller vad vi ens gjorde, haha. Bara Olivia som varit där. Stammis typ. Men fan så jävla gott de var. Vi hade det jätte mysigt med mycket skratt och det var bara bra. Lille bror kom förbi en snabbis och sa hej också. En bra middag som varade enda fram tills dom stängde. Sen åkte vi runt och raggade med pappas bil, jag fick köra då pappa drack lite öl till maten. Sjukt rolig bil, och rolig biltur som blev ut till sika där vi plockade upp mamma. Sen åkte jag och lämnade dom, kelade lite med mina katter och elvis sen brumade jag hem. Ska åka ut till dom imorgon igen då jag tog pappas bil. Men nu ligger jag i sängen och ska spana på ställen man kan flytta till. För jag känner att jag inte vill bo kvar här i den här staden eller landet. Ingen som direkt gillar mig eller ens bryr sig om att man existerar. Så nu blir det lite planer. För detta funkar inte längre. Många som blir glada också om man drar. Så yey. Alla ni har vunnit. I'm out.


Likes

Comments

Efter en dag i stallet och i trädgården så sitter jag i soffan med Balto. Vi har tidigare idag tagit en paus och sett på Beauty and the beast 😍 den va så bra. väldigt mysig.

Nu ska jag och ballen se på boss baby. Verkar lite kul.
imorgon ska jag förbereda mig för mitt möte med en ny person jag börjat prata med. han ska försöka hjälpa mig att börja tänka annorlunda och få igång mig. Hoppas han kan sin sak. Men vi har ju än så länge bara setts en gång. Och vi skulle ses och prata 1 gång i veckan fram till sommaren. Så jag håller tummarna.
Börjat se min framtid nu också 😍 förstå gången på väldigt länge. Ingen annan än mig själv och mina djur i den. Så de är en säker framtid. Men allt kan hända och jag hoppas allt blir bättre. Men ska sluta sikta så högt och långt. Nu sätter jag små mål och hoppas inte alls mycket.
Sen kärlek är helt ute ur bilden för mig. Vänner också. Jag trivs med dom jag har nu. Och jag trivs med att sova själv. Just nu!

Styrbjörn är även en ny familjemedlem. Han är en dvärgvädur och är runt 4-5. Han tog jag över då de inte fanns intresse för honom där. Men jag är en djurmamma och jag älskar alla mina barn.

Likes

Comments

ingen har fått nig att må så dåligt som du fått mig att må. Eller mår.. Även när vi inte har kontakt så sårar du mig mer än någinsin.

Du bevisade precis hur lite jag betyder och betytt för dig. Jag kommer göra allt i min makt att komma över dig helt. precis som du gjort. Men jag tänker inte ligga med andra som du gör bara för att få bekräftelse. Jag lever mitt liv här med ensam.
Du betyder fortfarande för mycket för mig men dnart hoppas jag att jag inte kommer tänka på dig mer. och jag hoppas du kommer ångra dig. och inse vilken jävla bra kvinna du förstört. Du kommer aldrig få en sån som mig igen.

ska gråta hjärtat ur mig nu. Sen ska jag försöka att aldrig mer fälla en tår för dig igen.

Likes

Comments

Hur kan en människa behandla någon så illa. jag förstår verkligen inte.
Att säga att man alltid kommer att finnas där men sen lämnar en. lämnar min när jag har ingen kvar.... Jag kan bara inte förstå att man kan göra något sånt. Jag kommer verkligen aldrig igen att lita på någon till 100%. Aldrig igen ska jag låta någon få mig att må såhär.
aldrig igen kommer jag släppa in någon ny. Jag är gjord för att vara ensam... Mitt hjärta gör ont. Men de värsta av allt är att jag fortfarande hoppas på att han ska komma med blommor och be om ursäkt och de ska bli vi igen.. varför!!!
Varför vilja ha tillbaka någon som ljuger för en rakt framför en. Att man vill ha någon som behandlat en som skräp.
Men jag älskar honom. Och jag hatar de. Mest av allt.

Likes

Comments