View tracker

Nu är det ungefär 7 dagar och 22 timmar kvar tills det är dags att ta min käre far i armen och låta honom leda mig fram till altaret. Förhoppningsvis står ju Tobias där framme och väntar på mig.

Igår pratade vi med vår präst. Jag gillar verkligen henne! Hon fick allting att låta enkelt så jag känner mig väldigt lugn och trygg trots att vi inte direkt kunnat öva. Egentligen vet jag inte vad man ska öva på men det kanske jag blir varse. Hur som helst så kommer vår dag bli precis så bra som den ska bli. Jag är väldigt säker på att den kommer bli Johannig och Tobiasig och det är väl huvudsaken!

På måndag ska vi stämma av det sista med kantorn. Henne har jag inte pratat med själv, bara Tobias. Tobias är lite mer musikaliskt petnoga än vad jag är så han får styra den biten haha! Men även hon har mitt förtroende och jag verkligen längtar tills jag får höra henne spela våra låtar.

I det stora hela är jag väldigt lugn över dagen. Jag är lite pirrig såklart! Men jag är inte nervös för att något ska gå fel. Vad som nu kan gå fel vet jag inte men det blir jag kanske också varse... Haha!

En sak jag faktiskt vet är att man inte får glömma gå på toaletten innan! Annars kan det bli lite jobbigt...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Denna sidan använder jag för mig själv. Som en dagbok kan man säga. Det har aldrig publicerats några av inläggen här utan det som skrivits är bara mitt. Några inlägg är öppna som ni ser. Inlägg som av någon anledning har betytt extra mycket och som varit publicerat på andra sidor. Hur eller hur så känner jag att detta inlägg om året som gått är värt att publicera :)

2015 hade många höjdpunkter men jag klassar det nog ändå som ett riktigt skitår. En bra start som gradvis blev sämre för att sedan sluta riktigt bajsnödigt. Vi tar det från början!

Året inleddes relativt positivt. Dock så infann sig en enorm ångest. En ångest som många i min omgivning tog väldigt lätt på och som gärna skämtades bort. Jag skulle fylla 30 och jag hatade det. 30 är ingen ålder tydligen och man får inte ha åldersnoja då. Ändå hade jag det. Jag är en människa som inte direkt hakar upp mig på det jag verkligen inte kan förändra och jag försökte så gott jag kunde acceptera min ålder.

Jag åkte på konsert i Stockholm och såg Katy Perry med Tob och fantastiska vänner. Jag älskade varje minut av konserten. Helt klart en av de största höjdpunkterna under året.

Min informatör-utbildning startade och den gav mig så otroligt mycket. Jag fick bekräftelse på mina kunskaper, jag fick lära mig massor som jag inte tidigare kunde, jag lärde känna nya sköna människor och det kändes så rätt!

I maj fyllde jag år. Jag hatade det men fortfarande så var det inte ok att ha ålderskris vid 30. Suck it up Johanna! Tobias och mina svärisar gav mig en hästtransport i present och mina föräldrar, min bror och svägerska kom och firade mig med en härligt hängsäng till altanen. En riktigt bra födelsedag trots allt.

Sommarn gick av bara farten. Mycket av tiden spenderades i hängsängen ;) Midsommar firades med vänner, jag hade motvilligt födelsedagskalas i juli och i augusti hade jag och Hugo vår första dressyrträning som gick sämre än skitdåligt.

Hösten kom och jag inledde med att totalt bleka sönder mitt hår. Till den grad att jag tappade det. Som om inte idén med att bli totalt vithårig var ett tecken på ålderskris!? Som tur är så skrattade jag åt händelsen och gick till frisören son klippte av allt. Stackarn visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till när mitt hår bokstavligen trillade av mitt huvud haha! Jag var glad ändå. Hår växer ;)

I oktober blev jag klar med min utbildning. Jag kunde med högsta betyg på pappret och med diplom i handen titulera mig som informatör. Jag kände mig oerhört stolt, glad och tacksam. För mig var detta enormt och jag hoppades på lite mer respekt och förtroende från mitt jobb. Det hände inte... Därför påtalade jag min kompetens och fick därmed förtroendet att leda kommunikationsarbetet inom integration och kriskommunikation.

Dressyrträningen gav resultat. Jag har verkligen hittat helt rätt tränare och jag unnade mig en dressyrsadel. Inspirationen flödade och jag ville lära mig mer varje dag. Hugo gick bättre än någonsin och allt inom ridningen kändes bra. Jag kände mig för första gången inte dålig på att rida.

Med nya inspirerande arbetsuppgifter och utvecklingen inom dressyren var jag glad. Det kändes som ett skönt avslut på året.

Tyvärr skulle inte året sluta i en uppåtkurva. Den 30 november slutade på akuten med en bruten arm. Jag blev sparkad av en häst i stallet och lyckades skydda mitt ansikte med armen. Annars hade mitt ansikte varit obefintligt om jag ens hade levt idag. Sjukskriven från jobbet och ingen ridning på vad som känns en evighet. Armen blev ihop skruvad under narkos med komplikationer. Jag fick stanna på sjukan en natt, var hög på morfin och sov 17 timmar.

December har varit skit. Jag har varit förbannad över händelsen och klandrat mig själv över det som hände. Helt felaktigt. Jag har inte haft någon julstämning. Inte kunnat göra något mer än sjukgymnastik som inneburit fingerrörelse och allmänt smärta. Jag har saknat ihjäl mig på Hugo och varje dag som jag inte får tillbringa i stallet känns som ett straff för mina synder. Jag hatar detta.

Vissa dagar har varit bättre. Dom dagarna har innehållit universums finaste vänner, Tobias och Hugo.

Julafton firades såklart. Allt enligt tradition utan undantag! Det var mysigt. Jag fick fina julklappar, åt god mat och befann mig i gott sällskap hos Tobias familj.

Nyår gav mig blandade känslor. Vi firade på bästa vis med vänner, god mat och fantastisk stämning. En tacksamhet infann sig inom mig över att faktiskt få ha dessa människor runt mig. Samtidigt kom ångesten igen. Den ångesten jag inte får känna. 2016, jag blir ett år äldre och jag hatar det redan...

Här sitter jag idag, 1 januari 2016. Fortfarande sjukskriven, fortfarande förbannad, fortfarande tacksam och fortfarande fylld av ångest.

Detta året kommer innehålla höjdpunkter precis som 2015 gjorde. Det kommer innehålla dalar, förhoppningsvis inte i form av brutna lemmar... Mitt mål detta året är att acceptera min ålder. Frågan är bara hur?

Likes

Comments

View tracker

Alltså jag är så taggad så jag nästan spricker! På senare tid har jag följt en hel del dressyrryttare och blivit så galet ispirerad av just dressyren. Försökt plocka med mig lärdom hem men utan någon som står på marken och verkligen ser och vägleder en i ridningen är det svårt att hitta den där WOW-känslan. Igår tog jag mitt förnuft till fånga och bokade in min första dressyrträning.
 
Jag är ju övertygad om att min lilla häst besitter en hel del kvalitéer just inom dressyren. Det som fattas är min kunskap. Nu ser jag mål framför mig! Igår pratade jag med en tränare som verkar vara riktigt bra för mig och som jag tror (och hoppas) kan hjälpa mig på vägen. Den 22 augusti är första träningen och jag längtar redan som en liten unge!
 
Mattes lille hoppehäst ska få dressyra runt lite <3
 

Likes

Comments

Tjo!
 
Det känns som det har hänt en del sedan jag var här och skrev sist. Senaste inlägget handlade om hur Vänsterpartiet försedde mig med kondomer lagom till helgen. Dom fick inte min röst kan jag erkänna. Även om hela valdagen var en stor besvikelse för mig så är det den 14 september 2014 som jag kommer minnas. Inte för valets skull utan för att Hugo eller Aerostar R som hans flashiga namn är, kom till familjen. 
 
Efter att Wilma lämnade jordelivet var det aldrig tvivel på att en ny häst skulle in i familjen. Inte för att ersätta Wilma, hon är oersättlig, utan för att jag andas ridsport. Jakten på min framtida kompanjon höll mig vid gott mod och efter inte allt för långt sökande fann jag Hugo. Fina goa Hugo. Att leta efter en ny häst var faktiskt väldigt krävande och ganska svårt. Jag var i kontakt med en del, provred några men föll pladask redan när jag såg Hugos annons. Det enda jag hoppades på var att han skulle uppfylla mina förväntningar i ridningen också. Efter att jag haft kontakt med Hugos ägare fick jag komma och kika och provrida och det kändes så rätt.
 
En andra provridning bokades in. Även den gången kändes det så rätt det bara kunde bli. Inte bara rätt mellan mig och häst utan även mellan mig och ägaren. Jag visste vid detta laget precis vad jag ville och så skulle det bli. Lyckan är total och jag är väldigt tacksam över att just jag fick chansen att köpa denna häst. Så den 14 september 2014 kom hans ägare och lämnade honom i Pukeberg. Min stora fina luns som jag ska älska och ta hand om så länge som bara går <3
 
Aerostar R e: Aer ue: Good Future, valack, 2003, 178cm i mankhöjd. Min lilla Hugoplutt <3
 
 
Första provridningen. Mums! 
 
 
 

Likes

Comments

 

Tack för värmen ni skänker. Wilma och jag har kompletterat varandra dessa åren. Vi behövde båda den andras omsorg för att fungera riktigt. Dagen har varit bra. Jag hämtade Wilma på förmiddagen och vi promenerade hem från betet till stallet. Vi umgicks och jag berättade för henne vad som väntade. Hon var annorlunda. Hela tiden ville hon vara nära mig. Hon såg lugn ut och andades djupt. Veterinären kom och i vanliga fall flyr hon fältet men inte idag. Hon stannade hos mig, sneglade lite på honom och ställde sig att beta. 

Veterinären gav henne lugnande och jag ledde henne dit hon skulle få sprutorna. 4 sprutor var förberedda. Efter 2 föll hon. Hennes ben vek sig under henne och hon var borta. Hennes kropp har varit svag. Svagare än jag velat tro. Hon såg så fridfull ut. Min Wilma. Min häst som jag älskat mer än någon kan förstå. Hon kommer alltid fattas mig. 

Likes

Comments

Imorgon får Wilma sina vingar. Jag hoppas innerligt att hon förstår att jag gör detta för hennes skull. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv. Jag är tröstlös just nu men jag ser allt ni skriver, jag hör allt ni säger och ni ger mig en enorm styrka. Imorgon kväll ska jag läsa igenom alla era ord igen. Jag ska krypa upp i Tobias famn och låta all den kärlek ni gett mig få sjunka in. Tack för att ni finns.
 
 

Likes

Comments

Jag ligger och borde sova nu. Sömn har varit utom räckhåll denna helgen. Jag har sovit några minuter mellan tårarna. Jag har försökt tänka på annat men det är svårt när sorgen är så påtaglig. Imorgon ska jag ringa till veterinären. Ett samtal jag bävar för. Ett samtal förenat med döden. Min älskade prinsessa, min fina Wilma ska få sluta sina ögon och galoppera vidare. 
 
Hennes tillstånd försämras snabbare nu än tidigare. Hennes slitna leder säger stopp och det sliter mitt hjärta i bitar att veta att jag inte kan laga henne. Jag kan inte längre bromsa det som händer i hennes kropp och det bästa jag kan göra nu är att ge henne ett värdigt avslut. Ett avslut utan lidande, utan smärta och där hon är omringad av min kärlek. Jag har vetat sedan dag ett att denna dagen skulle komma och jag är förevigt tacksam över att vi faktiskt fått mer än tre år tillsammans. Tre år fyllda av medgångar, motgångar, tårar, skratt och varandra. 
 
Wilma går på bete nu. Det ska hon få göra tills det är dags. Jag ska inte anstränga hennes kropp utan bara se till att hon mår så bra hon kan. Troligtvis kommer det ske redan i veckan. Jag återkommer antagligen om det. Jag behöver ventilera mina känslor inför detta samtidigt som jag inte vill prata om det. Då är det bra att skriva. Ge mig styrka inför morgondagen...
 
Föralltid i mitt hjärta.

Likes

Comments

Jag måste skriva av mig nu och lugna mina nerver. Fy, jag trodde verkligen att Wilmas tid var kommen. Låt mig ta det från början.
 
Vi red en lugn och mysig tur i skogen, inget konstigt alls utan Wilma tuffade på som vanligt. Kom tillbaka till stallet där jag stretchar hennes ben, rygg och hals innan hon får sin havre. Hon får rejält uppblött havre med glucosaminpulver varje gång vi ridit. När hon står där i sin box och äter går jag för att hämta en grej i mitt skåp. Jag hörde att hon hostade till men tänkte inte så mycket på det. 
 
Jag var inte borta mer än en halv minut och när jag går bort till henne i boxen igen så lovar jag att jag trodde hon höll på att dö. Ögonen rullade bakåt och hela ögonvitan syntes. Hon krampade, hostade och det rann slem från både mun och näsborrar. Foderstrupsförstoppning. Hon hade satt havren i halsen rejält. Häststackarn krampade så med halsen och hela hennes kropp skakade. Rädslan och paniken i hennes ögon var fruktansvärd att se. Hästar har ingen kräkreflex så när det sitter fast i halsen, då sitter det fast. Där stod jag ensam i stallet helt handlingsförlamad. 
 
Som tur var kom Monica precis i rätt ögonblick och vi började på att massera Wilmas strupe. Man kunde tydligt känna var det satt fast ganska långt ner i strupen. Jag masserade medan Wilma den stackaren krampade, hostade och kämpade med andningen. Slemmet bara rann ur henne och hon började svettas. Efter en stund lossnade lite och hon började tugga för att producera saliv att svälja. Krampade, tuggade, svalde och så höll det på i säkert 20 minuter innan det äntligen släppte. 
 
Efter sista krampningen och hosten var Wilma så medtagen att hon bara lutade mulen mot väggen och nästan somnade. Usch, jag kan bara tänka smärtan och paniken hon känt :( Hon fick vila en stund och dricka lite betforvatten så jag såg att det verkligen var över. Tobias gick och betade lite med henne på stallplan innan vi släpte ut henne i hagen. Där travade hon gladeligen bort till sina vänner, till synes utan ett bekymmer i världen.
 
Det var utan tvekan det värsta jag varit med om med Wilma. Jag var helt säker på att hon skulle kvävas där och då. Min stackars lilla häst. Tur för henne att hon antagligen redan glömt bort denna händelsen. Jag däremot glömmer inte och inser nu att hon är ännu mer värdefull för mig än jag tidigare trott. 
 
Mitt fina hjärta <3

Likes

Comments

Tjip!
 
Något av det roligaste (och mest ledsamma) med att vara nytatuerad är reaktionerna man får från andra. Det är så uppenbart när någon tycker att det man gjort är fel, fult eller korkat. Och folk anser att det är deras rätt att tycka så också. Det är givetvis allas rätt att tycka vad dom vill men bara för att jag tycker du har en ful tröja, skabbig frisyr eller konstiga skor så är det inget som jag hänger upp mig på och klart och tydligt visar för dig. 
 
Detta är sjukt tydligt just nu kan jag säga. När jag tatuerade in mina svalor var det såklart dom som frågade varför och om det symboliserade något. Dom frågorna är givna men förvänta er aldrig ett svar. Nu när jag tatuerat in en elefant på ett ställe som många uppfattar som konstigt är reaktionerna så mycket tydligare. Det är fel, fult och konstigt. Faktum är att jag blir ledsen. Här har jag gjort något som för mig kanske betyder mer än någon fattar. Kanske har just denna lilla elefant en betydelse för mig så personlig att jag inte vill dela med mig av historien.
 
Att du är missnöjd över min elefant skiter jag blanka fan i om jag ska vara ärlig. Den sitter på min kropp och du behöver verkligen inte tycka synd om mig för jag är hutlöst nöjd över resultatet. Jag är nöjd med placeringen och jag är nöjd med motivet som jag faktiskt själv gjort. Men bara för att du inte tycker att det är en fin detalj så behöver du inte tydligt trycka upp ditt missnöje i mitt ansikte. Är det så svårt att bara acceptera mig för mig? Sluta lägga er energi på att göra mig ledsen. Lägg den på att göra ert eget liv bättre istället så ni slipper haka upp er på min elefant. 
 
En acceptabel tatuering?
 
 En oacceptabel tatuering?
 

Likes

Comments

Dagens skörd #kliché
 
Att blogga är inte helt enkelt om man lever ett hyfsat händelselöst (men fabulöst) liv som jag. Det sker inte tillräckligt mycket spännande i min vardag som jag tror att mina kära medmänniskor vill ta del av. Livet på landet är faktiskt ganska simpelt. Visst, vi bygger en altan som faktiskt börjar få sig ett skelett nu men annars är vi mest bara lata. 
 
En typisk dag för mig såhär i semestertider ser ut ungefär som idag. Jag bär mina mest oglamorösa shorts tillsammans med ett sunkigt linne som definitivt sett sina bästa dagar. Självklart bär jag detta linne utan BH. Är det semester så är det och då låter man behagen fladdra fritt i solskenet! Hela jag är lite smått klibbig av svett och håret står åt alla håll helt av sig själv. Jag traskar runt i trädgården, konstaterar det ena med det andra och mumlar lite för mig själv. Pratar lite med hunden och berättar för henne att rosenbuskarna har väääääldigt mycket knoppar! Åker till hästen och berättar för henne om rosenknopparna, borstar henne och ger henne sin glucosamin.
 
Såhär på kvällskvisten har jag lunkat några kilometer i skogen. Hittade lite kantareller längs med skogsvägarna som jag, i brist på något att lägga dom i, så fint placerade i mitt sunkiga linne som jag likt en sommarflicka på ängarna vek dubbelt över magen. Dom har jag nu rensat, skivat och lagt på tork. 
 
I denna sekund ska jag släpa mig in i duschen och skrubba bort klibbet från min kropp innan jag placerar mig i soffan. Ikväll visas det film här i Flemmingeland. Skönt att bara sitta ner och ta det lugnt... ;)
 
Puss
 

Likes

Comments