En Ed sheeran låt går igång och jag skriker åååhhh och sträcker fram min hand. Fina kärlekslåtar har plötsligt fått en mening. Jag vill dansa tryckare och du skrattar. Tar tillslut min hand och drar mig intill dig. Jag får andas in din doft medan vi skrattar, sjunger ikapp och gungar nära varandra i takt till musiken. För dig är det kanske ett roligt ögonblick men jag hade kunnat gråta. Av ren lycka och äkta kärlek. För att jag älskar dig så otroligt mycket och för att du älskar mig tillbaka.
För att du är den jag dansar min allra första tryckare med.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har överlevt veckans första nattpass och varit vaken ett helt dygn. Pass 1 av 5. Jag ska gå och lägga mig medan resten av världen vaknar. Så är känslan. Sedan ska jag tillbaka och göra det igen.
Godnatt.

Likes

Comments

Om ni orkar läsa hur det kan vara att arbeta som sjuksköterska. Det här är många gånger ett vanligt kvällspass på en avdelning. Det som gör att man känner sig otillräcklig. Det som gör att pressen ibland blir för mycket. Kraven för stora.

Jag kommer till jobbet strax efter klockan 13 fast jag egentligen inte börjar förrän klockan 14. Jag ska jobba ett kvällspass efter en ledig helg och är beredd på att det är mycket information jag måste hinna läsa på. Jag möts av halvspringande dagpersonal som fortfarande är i lunchbytena. Jag blickar på tavlan som är en översikt av de patienter som jag och min undersköterska ska ha hand om. Kanske är de 6-8 patienterna nya, kanske känner jag igen någon sedan tidigare.

Jag bläddrar igenom långa journaler med såväl anteckningar från sjuksköterskor och läkare som arbetsterapeuter och dietister. Försöker snappa upp det viktigaste och skriver ner. Jag gör samma sak på alla patienter och kollar även på läkemedelslistorna. Skriver upp tider jag måste komma ihåg, och några frågetecken jag måste fråga dagpersonalen eller läkaren om på eftermiddagsronden.

Alla ska ha sina mediciner på bestämde tider, vissa viktigare än andra, hos några pågår dropp, andra dropp är kvar att sättas och hälften av dem har antibiotika intravenöst med samma tidsintervall som måste blandas. En är i livets slutskede. När jag håller på och läser stormar sjuksköterskan som har jobbat på dagen in och säger att en ny patient är på väg in. Det blir vi som ska ha hand om honom.

Tillslut samlas vi alla på eftermiddagsronden och går igenom patienterna så att inte alltför många frågetecken kvarstår till kvällen. Jag tror jag har läget under kontroll även om jag ännu inte har något ansikte på någon av de patienter jag kommer att ansvara för.

Jag är nu ivrig att komma igång för klockan närmar sig nu 16, den tid då jag ska ge tre av patienterna antibiotika. I samma stund som jag går ut från expeditionen hör jag mitt namn och att 28a vill ha smärtlindring. Jag funderar en sekund och ger ett dröjande svar. Försöker minnas om vi pratat om att patienten brukar ha ont. Hittar oxynorm vid behov i läkemedelslistan och ser att patienten brukar få det lite då och då. Andas ut när jag ser att det redan finns utlöst från "knarkskåpet" i patientens läkemedelslåda, lägger en tablett i en medicinkopp och går in till patienten för att presentera mig och ge medicinen.

Nu står jag vid min medicinvagn och delar kvällstabletterna till alla. Fyller på de små lådorna för att underlätta morgondagen. Jag blir avbruten av en anhörig som undrar om jag har hand om 30b. Det har jag. De vill höra hur det egentligen är med mamma och vad planen är framöver. Jag känner svetten som bryta fram och det är som om huvudet blir tomt. Vem är nu på den salen. Jag som inte ens hunnit in och sagt hej. Jag tar motvilligt upp mitt lilla block och bläddrar. Ursäktar mig med att jag inte har haft hand om deras mamma tidigare och tänker frenetiskt. Jag lyckas formulera något slags svar men känner att jag inte gjort dem helt nöjda.

Det är dags för oss att äta lite innan vi fortsätter vårt kvällsarbete men jag får veta att han på 34a har feber och frossar, och så var det 28a som återigen har ont. På en tredje sal är droppet slut. Jag bockar av det jag måste och väntar samtidigt som jag sätter mig ner för att äta på att mellanjouren ska ringa upp gällande ett röntgensvar. Just när jag börjar på första tuggan ringer telefonen. Jag hinner bara ta en tugga till innan en patient ringer och vill ha hjälp till toaletten. Självklart hjälper jag.

Jag tar sedan några sista tuggor av maten innan jag slänger resten och är redo att arbeta igen. Det är snart dags för kvällsmediciner och jag stannar upp en minut och bläddrar igenom mitt block för att se om jag har glömt något. Ja visst ja, ett nytt blodprov skulle tas på en patient klockan 19. Bäst jag tar det direkt. Och så måste jag påminna min undersköterska om att ta kontroller på 24a.

Just när jag kommer ut med blodprovet i ena handen, rullandes stickvagnen med andra, blir jag stoppad av tre anhöriga till en av mina patienter. Son, dotter och make. Deras mamma/fru verkar inte alls må bra, de tycker hon ser blek ut och andningen verkar mer rosslig än tidigare. Jag minns att vi pratade mycket om patienten samt anhöriga som är väldigt "på" under eftermiddagsronden. Patienten är svårt sjuk och det finns inte mycket vi kan göra. De anhöriga är medvetna om det efter flera samtal med läkare men ibland är det ändå svårt att ta in och acceptera. Jag vet ju det.

Jag följer såklart med in till patienten för att göra en egen bedömning, tar lite vitala parametrar för att se att det är stabilt och för att lugna de anhöriga. Jag får ingen uppfattning om ytterligare försämring och försöker lugnt förmedla det till dem. Jag hänvisar till det läkaren sagt och till de läkarsamtal de har haft. Tyvärr är läget som det är. Samtidigt känner jag stressen över att klockan går och att jag varken hunnit börja dela ut kvällsmedicinerna eller stämt av läget med min undersköterska.

Men de anhöriga till patienten är inte nöjda och vill inte lämna det där. De ställer frågor som är mer eller mindre omöjliga att svara på och i sin frustration menar de att jag måste kunna göra något. Det måste finnas en läkare att prata med. Jag sväljer och känner tårarna stiga men blinkar bort dem. Säger att jag ska göra vad jag kan, jag får ringa mellanjouren och stämma av. Sedan lämnar jag rummet och tar några djupa andetag med hjärtat bankande.

Jag tar upp telefonen direkt och ringer trots att jag knappt vet vad jag ska säga. Hoppas att det är en förstående läkare i andra änden. Jag försöker förklara situationen och får tillslut rekommendationen att ge ett läkemedel som ska minska slemproduktionen och därmed den rossliga andningen. Jag vet att vi redan provat det tidigare utan större effekt men tackar läkaren i samma sekund som han lägger på luren. Håller alla tummar jag har på bättre effekt den här gången och att min ansträngning ska vara nog för de anhöriga. Att de ska förstå att det inte finns så mycket vi kan göra.

Jag blir kvar länge inne hos patienten och anhöriga även denna gång. Ger läkemedlet och informerar. För stunden lugnar det att jag haft läkarkontakt och de tackar mig innan jag försvinner ut från salen.

Nu måste jag prata med min undersköterska för att se om vi har läget under kontroll och jag springer sedan runt till resterande patienter för att lämna kvällens mediciner. När har hunnit varvet runt sätter jag mig med smärtande ben för att få ner några rader i journalerna om vad som hänt under arbetspasset. Jag har knappt hunnit sitta ner och det känns.

Nattpersonalen börjar anlända och i takt med att jag börjar slappna av känner jag också hur huvudet dunkar. Så är det äntligen dags att överlämna till de som jobbar natt. Under 10 minuter hinner jag rapportera det viktigaste. Klockan 22 stämplar jag ut, skyndar mig att byta om och cyklar snabbt hem i mörkret med trötta ben, dunkande huvud, kurrande mage och vetskapen om att jag 06.30 imorgon bitti återigen kommer cykla åt andra hållet igen.

Likes

Comments

Igår eftermiddag gjorde vi en liten trip till ett utsiktsställe, Rusakulan. Vädret var inte på topp men fint var det ändå. En ca 35 min resa från Örebro längs grusvägar men ändå såg man ut över staden!

Likes

Comments

Ny vecka och nya tag. Jag önskar att jag orkade känna mig peppad men med 5 jobbnätter för mig som aldrig jobbar natt kommer veckan att gå ut på att överleva.

I mitten av förra veckan bestämde jag mig för att ta tag i energiintaget och inte slänga i mig onyttigheter. Det har gått riktigt bra! Förutom alkohol i fredags och lite popcorn har jag hållit mig ifrån sötsaker. Det har känts så skönt! Mindre uppblåst och bättre mage. Vi har skärpt oss med maten också och lagat bra mat.

Träningen är inte riktigt igång pga att jag har varit försiktig efter leverbiopsin jag gjorde för en vecka sedan. Känner fortfarande lite ömhet?!
Hoppas på en okej kommande vecka!

Likes

Comments

På förmiddagen tog jag med mig kameran på en liten tur bland löven. Solen tittade fram. Stannande länge bland alla härliga färger, höll på att bli attackerad av änder i mängder och kollade på vårat kärlekslås på bron. Lyckades fånga några härliga bilder.

Likes

Comments

Godmorgon solstrålar!
Söndagmorgon och jag tycks inte vilja sova längre. Igår kväll var vi ute och åt med min syster och hennes kille. Grekiska kolgrillsbaren blev valet, gott om än väldigt mycket klyftpotatis?!
Vad dagen har att erbjuda återstår att se. Söndagar har en tendens att vara ganska innehållsfattiga.

Likes

Comments

Morgonpromenad genom Stadsparken som tillslut omslutits av hösten. Blommorna som blommat in i det sista är nu snart vissna. Så fint.

Likes

Comments

Igår hade vi en superrolig kväll med umgänge och dans natten lång. Jag bjöd på sangria, den enkla versionen med en flaska rödvin, lika mycket apelsinläsk, en skvätt kolsyrat vatten och frukt. Tycker det är riktigt gott, och fint dessutom!

Vi såg aldrig Björn Rosenström utan valde ett annat ställe att gå ut på. Inte mig emot då jag redan sett honom tidigare. Kul hade vi iallafall!

Likes

Comments