Vad är det med svenskar och transportband för bagage? Ni vet när man klivit av planet och ska hämta det incheckade bagaget. När det inte finns något givet kösystem blir svensken som galen.

Är det rädsla för att någon annan ska ta ens väska?

Är det för att man innerst inne är egoistisk och tycker att man förtjänar att få sin väska först?

Eller är det för att man ser det som en sport? Det blir en liten vinstkänsla om man lyckas knycka sin väska först?

Jag vet inte vad det är men jag blir lika förvånad varje gång. Det armbågas och alla ska stå längst fram. Linnéa puttade lite på mig och sa; ”Titta där, han blir svår att flytta på”. Mannen hade liksom kilat fast sina skor under bandet. Allt för att ingen annan skulle komma före.

Vi diskuterade det här. I vanliga fall är vi så noga med kösystem. Det finns alltid någon form av kösystem i Sverige. Men det existerar inte på flygplatser. Då blir svensken förvirrad och då jävlar ska hen komma först!

Vår lösning: Om alla backar fyra meter bakåt. Var och en går fram och hämtar sin väska när den kommer. För den kommer när den kommer. Oavsett om du står längst fram eller inte. Skulle du mot förmodan gå fram och ha fel, då backar du tillbaka igen. Alla kan se, alla hinner fram och inga behöver få en blåklocka. Och jag garanterar att den lätt irriterade stämningen hade varit mindre påtaglig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu är det dags att berätta för mina trånande läsare varför jag inte skrivit på ett tag. Det är för att jag legat som en plattfisk på stranden och inte orkat göra mer än att äta och sova. Sjukt skönt!

Arguineaguin är väl inte det mest idylliska sett till kultur men likväl förbannat skönt anpassat till att göra absolut ingenting. Det innebär också väldigt mycket turister, men det gör inget. De flesta är pensionärer vilket passar vårt tempo helt perfekt.

Hitresan bjöd på en lite annorlunda upplevelse. En flygrädd person, all respekt åt de som är flygrädda. Jag måste faktiskt erkänna att hela resan blev något mer levande. ”Nej, nej, nej vad händer nu?!” så fort det var lite turbulent, och då menar jag verkligen lite. Säga vad man vill men min puls steg någon extra gång. Det fina i kråksången var hennes tålmodiga man som fick ta mycket skit. Tyckte han var värd en eloge, tills han plötsligt också tappade det. Den imponerande pedagogik han kört under flera timmar var som bortblåst och han började prata om plan som störtat och dåliga landningar han varit med om. Kunde inte hålla mig från lite skratt.

Arguineaguin bjuder annars på god mat, bra stränder och ett fantastiskt sällskap som får mig att le. Hon är söt, klumpig och fyndig på samma gång. Försök ha tråkigt då!

Hotellet är bra. Frukosten är vad frukosten brukar vara i Spanien. Som svensk är den ju inte riktigt som en hotellfrukost hemma men den är absolut helt klart godkänd. Kaffet är bra och utsikten går inte att klaga på, eller hur? (Nu tänker ni, menar han Linnéa eller havet? Svaret är givet.)

Som avslutning vill jag slå ett slag för lokalvårdarnas humor. Vill du inte ha städat så har du med största sannolikhet sex eller åtminstone är naken....

Jag väljer att inte höja fingret och kommentera att det stereotypt är en kvinna och man på bilden. Eller att det klart är mannen som har den dominerande positionen. Eller att det bara är kvinnans nakna kropp som exponeras. I annat fall kanske det hade varit värt att tycka till om. Nu väljer jag att tycka att det var rätt fyndigt och lämna det så.

Hur som helst. Vi har det bra så oroa er inte!

Likes

Comments

Går upp tidigt efter ett 50-års kalas i Karlskrona bara för att hinna till Växjö för att packa om. Kastar mig i bilen och kör till Kalmar, där ska jag ta flyget till Gävle. Påväg till Kalmar börjar det kurra i magen, i Nybro kör jag förbi McDonalds. Det lockade med en cheeseburgare, men jag tog beslutet att jag inte skulle hinna stanna. Inte ens drive-in. Inte i Nybro. Sist jag stannade där hade jag med lite tidspress. Det var den långsammaste serveringen jag någonsin varit med om! (Tänk var viktigt det är med bra personal, nu förlorade dem en kund)

Tänkte att jag kunde äta när jag kom fram till Stockholm, innan jag skulle hoppa på tåget vidare till Gävle.

Var ändå i rätt god tid när jag kom Kalmars flygplats. Jag checkade in och gick igenom kontrollerna. Slog mig ned och väntade. I ca 2 minuter. Då fick vi beskedet att flyget var försenat.

Nu sitter jag här, flyget skulle gått för nästan en timme sedan. Det kommer dröja ytterligare 55 minuter. Lagom typiskt att det inte finns något alls i matväg att köpa när man gått förbi kontrollerna.

Tänkte för ett tag att jag kanske skulle kunna få någon form av ersättning för förseningen. Det kunde jag inte. Förmodligen noga uträknat att förseningen, om allt nu går som det ska, är sammanlagt 1h och 45min. För eventuell ersättning krävs 2h.

Jag är inte bitter, bara hungrig, uttråkad och med en känsla av att jag gärna hade spenderat söndagen på ett helt annat sätt.

”Jag är inte bitter” Jo, Johan. Du är nog allt lite bitter. Det är okej.

En liten behållning är två stycken små grabbar som diskuterar världsliga ting här bredvid. ”När blir man en gammal gubbe?” frågade den ene. Varpå den andre svarade bestämt. ”När man inte orkar leka och får sträck i ansiktet”.

Tror sträck i ansiktet innebär rynkor. Men det är bara min spekulation. Samtalet blev inte längre än så utan den förste killen köpte svaret rakt av, nickade förstående och bytte samtalsämne.

Likes

Comments

Jag har kommit på det!!

Det är inte träningen i sig, det är inte den shake man får efteråt, det är inte Moas och Johns pep, det är inte alla människor som sliter bredvid, det är inte mina uppsatta mål. Allt det jag sagt spelar naturligtvis en stor del men inte den största delen. Det som är absolut skönast och den tveklöst största anledningen till att jag älskar träningen med NTR Wellness Växjö är något helt annat.

Jag är van vid att ta tag i saker, driva saker. Jag driver saker inom jobbet, inte minst hjälper jag andra att driva sina processer. Oftast mot nytt jobb. Det är mentalt utmattande men oftast riktigt kul. Jag driver interna processer och projekt i mitt bolag. Det är också riktigt jäkla kul och väldigt utvecklande. De senaste två åren har jag också drivit alla de fotbollspass jag tränat. Det är i och för sig självförvållat och inte helt chockerande när man agerat tränare. Eller vad vi nu kallar det i Hjortsberga. Jag har funderat flera gånger på varför jag är så tyst på träningarna på NTR Wellness. Jag brukar ju driva på och pusha andra annars. Är jag obekväm? Inte det minsta. Blyg? Nej. Oftast känner jag bara för att vara tyst och träna.

När jag gick hem efter avslutningen av denna boot camp så slog det mig. Det är ju precis just det. Att få lyssna på någon annan som säger vad jag ska göra, bara fokusera på mig själv och det jag ska utföra. Så jäkla befriande! Vissa stänger av hjärnan när de går till jobbet. Vissa stänger av hjärnan när de kommer hem från jobbet. Vissa kör yoga. Jag stänger av hjärnan när jag tränar.

Det innebär helt enkelt att det är där och då jag också hämtar kraft till övriga delar i livet. Att se på det så gör det också lättare att motivera sig. Både till träning och övriga aktiviteter.

Sen börjar jag bli stark med. Det gör ju inget.

Likes

Comments

Okej. Nu vill jag tycka lite!

Är det någon som har blivit taggad i en bild eller film på Facebook eller något annat socialt medie? Det tror jag nog de flesta har. Är det någon som har blivit taggad i en bild eller film på någon, som utifrån normen, är ful eller överviktig? Det tror jag nog många har också. Säkert någon utav dina vänner som skulle skämta lite.

”Tagga personen som du kommer att tänka på när du ser denna bilden”. Och så är det en bild på en överviktig person. Märk väl att detta bara är ett exempel och det finns många andra varianter på det hela. Jag tror ni vet vad jag menar.

Hur som helst. Du blir taggad och personen som taggar dig tycker att det är ett roligt skämt. Lägg av med det där. Det är inte kul.

Det är extremt ovärdigt och respektlöst. Det är ju faktiskt en person som ni mer eller mindre hånar. Så gör man inte.

Det är helt okej att tagga mig eller någon annan i saker som är roliga och det är absolut okej att göra det i något inlägg där personen tydligt bjuder på sig själv. Oavsett snygg, ful, fet eller smal. Men en hånande bild, där personens utseende är i fokus och med en ännu mer hånande text gör mig bara förbannad.

Att bli taggad i ett klipp där en person gör något klantigt är en helt annan sak. Det kan jag tycka är kul. Att skratta åt en sak någon gör är något helt annat än att skratta åt hur en person är eller ser ut.

Likes

Comments

Man är med om mycket i mitt jobb. Roliga saker, märkliga saker, tråkiga saker och även inspirerande saker. Det sistnämnda var jag definitivt med om idag.

När vi är ute på lite mindre orter och arbetar så brukar vi använda ABF:s lokaler, vi har ett centralt avtal med dom. Idag var jag i metropolen Sävsjö och skulle träffa deltagare. Jag har varit där förr och då har jag alltid varit ensam i lokalerna. När jag gled in med bilen idag såg jag att det var fullt av parkerade bilar där. Väl där inne möttes jag av ett tiotal pensionärer med varsin laptop. Det luktade kaffe och bitsocker. Sen var det ett jäkla sorl. ”Vad händer om jag trycker på den här knappen?” ”Jaha var det så enkelt” osv…

Jag hade hamnat mitt i veckans öppna datakurs. Några berättade att de precis börjat använda datorn medans andra var lite mer rutinerade. De bjöd mig på kaffe och vi snick-snackade lite. Någon sa, hur man än vänder och vrider på det så måste man ju hänga med lite i alla fall. Någon annan tyckte det var jättekul att lära sig något nytt. Vilken inställning!

I mitt jobb är det ofta jag träffar personer som är emot förändring och nya idéer. Oftast är det en rädsla av något som just där och då, för dem, är nytt och okänt. Att bryta den tankebanan är ett utav mitt jobbs viktigaste men också svåraste uppgifter. Att se bortom det du ser idag. Att inte se hinder utan istället se möjligheter.

Jag hade så gärna velat spela in datalektionen från idag. Vilket verktyg det hade kunnat vara i min coaching. Du är aldrig för gammal för att kunna möta en förändring på ett nyfiket sätt. Och en sak är säker. Dagens samhälle förändras i en rasande takt och det lär inte avta.

Dessa pensionärer gjorde min dag!

Likes

Comments

Bordershop och köpa alkohol. Vilket fenomen.

Vi åkte ett busslass från Karlskrona. Det var morfars idé. Han hade slut på öl och undrade om inte morsan, farsan, Linnéa och jag ville hänga med. Självklart ville vi det!

Vi satte oss i bussen vid 06:00. Strax därefter öppnade några snubbar sina första öl. Jag var inte så sugen. Medelåldern var hög och det kändes som att det var ett rutinerat gäng vi åkte med. Förutom jag och Linnéa så var det ett gäng grabbar som satt längre bak som var av modellen yngre. Fascinerande att jag refererar personer i 30-års åldern som yngre nuförtiden. Jaja.

Jag tycker det är spännande det där. 30 stycken, för varandra okända personer, samlade i en buss. Med ett syfte. Köpa billig alkohol. Snacket i bussen handlade mest om priser hit och dit. Lukterna avlöste varandra. Äggmackor, öl, whiskey, fisar och massa andra odörer. Till Linnèas förtret. Så hon gjorde det bästa av situationen och sov mest hela tiden.

Runt lunchtid kom vi fram till bordershop i Tyskland. Man får två timmar på sig att handla så mycket man kan. Ja, nästan i alla fall. 100 kg per person var maxvikten. Inte för att det var många som gick efter den riktlinjen men ändå.

Väl klara med shoppingen och när bussen skulle gå så hände det något som skulle bli en riktig snackis på vägen hem. De yngre grabbarna var inte tillbaka i tid. Jag såg dem där inne några gånger, de var rätt fulla. Busschauffören väntade 10 minuter och sen körde han. Några bekanta till grabbarna påtalade att de inte var med varpå busschauffören rykte på axlarna och sa att de hade väntat tillräckligt. Helt rätt enligt mig. Det handlar om respekt.

Vi åker mot färjan. För er som inte har varit och handlat på bordershop så kan jag berätta att färjan ligger typ 200-300 meter därifrån. Vi står i kön in till färjan och väntar på att få köra på. Då ser vi dessa killar komma springandes med kundvagnarna. De hade ju alla sina saker i bussen, pass och jackor osv. Så i t-shirts såg vi dom komma. Det var bara ett problem. Det var ett stort stängsel i vägen. Att köra bussen runt det gick rätt snabbt. Men att springa runt det är värre. De gjorde ett tappert försök, dock med mindre gott resultat. Vi åkte på färjan utan dom.

Det sista vi hörde från dem var att de missat färjan och även nästkommande färja. Tänk att vara i deras skor. Fast i Tyskland med oerhört mycket alkohol. Inga kläder och förmodligen inget pass. Även om jag tyckte det var helt rätt av chauffören så kan jag inte hjälpa att känna lite ågren å deras vägar. Vem har inte råkat bli lite för full och missat tiden någon gång liksom?

Nåväl. Morfar fick sina flak björnebrygg och sin Jeltzin. Det är standard. Det betydde också att dagens viktigaste uppgift var löst.

Likes

Comments

Förra veckan var lång. Jag liksom gick upp i måndags morse och kom hem på fredagen. Så känns det. Långa dagar och även energikrävande. Det har snott min tid för annat. Bloggen har fått lida för det. Jag mäktade dock med ett inlägg i söndags. Det är en söndag jag aldrig kommer glömma.

Om man bortser från söndagen så får veckans övriga händelser mig att tänka på energitjuvar.

Personer som bara tar och tar. Och du ger och ger. Det är något visst med de personerna. Jag vet inte om det är så eller om man bara upplever att det är så. Men visst har alltid de personerna också en monoton och tradig röst på något sätt. Det liksom bara ältas fram, när ena saken är klar då är det dags för nästa.

Personerna har inte allt för sällan också en fallenhet för att alltid ha gjort det du har gjort. Fast snäppet värre. Du börjar berätta en historia och personen tar över. Du kanske har seglat jorden runt. Klart personen också gjort det, givetvis var hen naken under hela resan! Typ så.

De snor liksom din energi och tar den själva. Jag tror inte man bör ha alltför för många sådana kompisar. Då dör man typ inombords, långsamt.

Jag tänker mest på en person. Personen i fråga är inte taskig, inte otrevlig utan bara så enormt tradig. Du kan ha en sån energi innan du träffat personen. Och efter så känner du dig bara matt. Du vill typ lägga dig i fosterställning och bli klappad på huvudet av mamma. Oavsett vad du frågar så är svaret negativt.

Jag vet, det är inte lätt stt bryta en kontakt. Speciellt inte när du egentligen inte har en riktigt bra anledning. Men våga göra det. Jag tror du kommer må bättre. Och du slipper dö lite varje gång ni interagerar. Det i sig borde var värt nog.

Ja, det vara bara lite tankar det.

Likes

Comments

Idag var första gången jag sprang ett riktigt lopp. Lite halvberusade på en solstol på Fuerte Ventura. Där och då bokade vi det. Vi hade tydligen bokat in oss i "tävlingsgruppen". Nu var vi där. Det blev en upplevelse.

Jag, pappa och Peter började värma upp lite. Lite märkligt och springa sådär fram och tillbaka med så många okända människor. Ca 5000 hade anmält sig till loppet. Peter hade sprungit det 7-8 gånger och gick igenom hur banan såg ut. Försök hålla normalt tempo, det är många som rycks med och tar slut tidigt, berättade han bland annat.

12:00 ställde vi oss i startfållan, tävlingsgrupp 2. Jag ställde mig rätt långt fram, tittade mig runt och kände mig rätt bekväm. Det var allt i från unga hoppande personer till äldre mer lugna rutinerade herrar och damer. Jag funderade lite på hur jag skulle lägga upp loppet. Kom inte fram till något. Jag bara kör tänkte jag, någon klocka hade jag inte heller så jag visste liksom inte vad jag skulle springa mot.

12:10 drog loppet igång. Jag tänkte, lite tv-inspirerad, att jag skulle ta en "bra position". Inte en aning om vad det betyder egentligen, men jag började avancera lite i alla fall. Det kändes bra.

Efter ca 3 kilometer kände jag att det började bli lite jobbigt, efter ytterligare en kilometer började jag få lite blodsmak i munnen. Då vänder jag mig till killen bredvid som hade en klocka på sig och frågar hur snabbt vi sprang. "3.45" svarade han. Alltså 3.45 på en kilometer. Klart som fan jag hade blodsmak. Jag var en av dom Peter varnade för. Pappskalle!

Nästkommande tre kilometer var ännu värre. Jag fick sakta ned vilket också gjorde att jag blev omsprungen, av många. Säkert ett hundra-tal. Psykologiskt helt sanslöst jobbigt. Jag hade verkligen gått ut för hårt. Bit ihop nu, tänkte jag ena sekunden. Nej nu skiter jag i det här tänkte jag i andra. Men jag hängde i, mest för att jag inte ville bli omsprungen av farsan och Peter.

Efter det gick det lite lättare. Sista två kilometerna var ganska flacka och när man hörde musiken i målområdet så fick man man energi. Jag spurtade till och med om ett par utav de hundra jävlarna som sprang om mig. Klockan stannade på 42:13.

Jag hade siktat på 45:00. Kanske var bra jag hängde på i början eller också hade jag sprungit ännu snabbare med jämnare tempo. Inte en aning. Men första loppet gjort och bamsekramen av mina supportrar vid målet var värt hela mödan. Och ja, jag var riktigt nöjd med tiden!

Måste bara tillägga att jag är otroligt stolt över farsan som tog sig runt på drygt 52 minuter. Som sin vana trogen lyckades han också skada sig. Han ramlade omkull i en sväng. Sin vana trogen? Ja, sist han cyklade ett lopp ramlade han. För några veckor sedan högg han sig i foten med en yxa. Sen har det hänt massa annat som jag inte kommer på. Han är hård som sten. Hur som helst. Blodig och trött sprang han över mållinjen. Grymt!

Det kommer bli fler lopp framöver. Göteborgsvarvet kanske?

Likes

Comments

Konferens med Curonova idag. En utav våra största uppdragsgivare TSL ändrar om sin arbetsmodell och utbildar oss i det nya systemet. Det som tidigare har varit över 100 stycken leverantörer har bantats ned till 35. Eftersom vi är en utav de absolut bästa leverantörerna sett till att få ut folk i jobb samt, icke att föringa, väldigt populära bland deltagarna så är vi självklart med framöver också. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi representerar vårt företag med stolthet. Vi har verkligen tagit omställningsmarknaden med storm. På blott tre år har vi blivit ett utav de absolut största företagen sett till marknadsandelar.

Vi har precis avslutat middag med lite efterföljande mingel. Klockan är strax efter 22 och jag har parkerat mig i sängen. En sån här dag är det mycket intryck. Många intressanta samtal men också många samtal som mer eller mindre känns påtvingade. Det är så det är när man träffas så här. Det är ju 35 olika företag som också är konkurrenter. Ca 250 pers. Så ja, hög ljudnivå och många frågor och funderingar som bollats. Mingla har tidigare aldrig varit min grej, men jag måste säga att jag blivit ganska bra på det. Det är faktiskt ganska viktigt att bemästra det.

När jag nu ligger här i sängen så är det några saker jag reflekterar över.

1. Fasen så många drivna individer det finns. Individer som genuint vill hjälpa personer på arbetsmarknaden. Alla har sina olika metoder, alla tycker att deras metod är bäst och alla har ju på något sätt rätt. Annars hade de inte varit en utav de 35 leverantörerna. En härlig energi.

2. Många är rädda för förändring. "Det har ju fungerat bra som det varit". Ja, jo kanske. Eller kanske inte. I takt med att arbetsmarknaden förändras, visst måste också vi som jobbar med omställning hänga med? Och med tanke på att omställningsförsäkringen har sett likadan ut sedan 2004 så är det väl dags för en uppfräschning. Jag tycker att tankarna bakom förändringarna är kloka. Det har sina utmaningar. Men jag tror på det. Mer pengar avsatta till utbildning och validering gör att Sverige blir mer konkurrenskraftigt på längre sikt och individen får ytterligare möjligheter till stöd, om vi anser det behövs.

3. När det börjar närma sig kvällen och folk börjar bli lite högljudda. Då ska man gå och lägga sig. Likt jag gör nu. Jag tror inga världsliga problem löses efter 22. Jag har då aldrig varit med om det.

Jag vill avsluta med att slå ett slag för mina kollegor. Jäklar vad bra dom är på sina jobb. Att dom är förbannat trevliga gör inte saken sämre. Curonova gör skillnad på svenska arbetsmarknaden. Det känns häftigt, att som delägare och anställd, kunna säga det. För så är det.

Nedan visar Marie upp hur du ska gå in i ett samtal med en person. Inga fördomar eller förutfattade meningar. Alla är värda att starta en dialog utifrån ett blankt papper. Jag kunde inte visualiserat det bättre!

Eller vill hon bara inte vara med på bild. Oklart.

Likes

Comments