Okej. Nu vill jag tycka lite!

Är det någon som har blivit taggad i en bild eller film på Facebook eller något annat socialt medie? Det tror jag nog de flesta har. Är det någon som har blivit taggad i en bild eller film på någon, som utifrån normen, är ful eller överviktig? Det tror jag nog många har också. Säkert någon utav dina vänner som skulle skämta lite.

”Tagga personen som du kommer att tänka på när du ser denna bilden”. Och så är det en bild på en överviktig person. Märk väl att detta bara är ett exempel och det finns många andra varianter på det hela. Jag tror ni vet vad jag menar.

Hur som helst. Du blir taggad och personen som taggar dig tycker att det är ett roligt skämt. Lägg av med det där. Det är inte kul.

Det är extremt ovärdigt och respektlöst. Det är ju faktiskt en person som ni mer eller mindre hånar. Så gör man inte.

Det är helt okej att tagga mig eller någon annan i saker som är roliga och det är absolut okej att göra det i något inlägg där personen tydligt bjuder på sig själv. Oavsett snygg, ful, fet eller smal. Men en hånande bild, där personens utseende är i fokus och med en ännu mer hånande text gör mig bara förbannad.

Att bli taggad i ett klipp där en person gör något klantigt är en helt annan sak. Det kan jag tycka är kul. Att skratta åt en sak någon gör är något helt annat än att skratta åt hur en person är eller ser ut.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Man är med om mycket i mitt jobb. Roliga saker, märkliga saker, tråkiga saker och även inspirerande saker. Det sistnämnda var jag definitivt med om idag.

När vi är ute på lite mindre orter och arbetar så brukar vi använda ABF:s lokaler, vi har ett centralt avtal med dom. Idag var jag i metropolen Sävsjö och skulle träffa deltagare. Jag har varit där förr och då har jag alltid varit ensam i lokalerna. När jag gled in med bilen idag såg jag att det var fullt av parkerade bilar där. Väl där inne möttes jag av ett tiotal pensionärer med varsin laptop. Det luktade kaffe och bitsocker. Sen var det ett jäkla sorl. ”Vad händer om jag trycker på den här knappen?” ”Jaha var det så enkelt” osv…

Jag hade hamnat mitt i veckans öppna datakurs. Några berättade att de precis börjat använda datorn medans andra var lite mer rutinerade. De bjöd mig på kaffe och vi snick-snackade lite. Någon sa, hur man än vänder och vrider på det så måste man ju hänga med lite i alla fall. Någon annan tyckte det var jättekul att lära sig något nytt. Vilken inställning!

I mitt jobb är det ofta jag träffar personer som är emot förändring och nya idéer. Oftast är det en rädsla av något som just där och då, för dem, är nytt och okänt. Att bryta den tankebanan är ett utav mitt jobbs viktigaste men också svåraste uppgifter. Att se bortom det du ser idag. Att inte se hinder utan istället se möjligheter.

Jag hade så gärna velat spela in datalektionen från idag. Vilket verktyg det hade kunnat vara i min coaching. Du är aldrig för gammal för att kunna möta en förändring på ett nyfiket sätt. Och en sak är säker. Dagens samhälle förändras i en rasande takt och det lär inte avta.

Dessa pensionärer gjorde min dag!

Likes

Comments

Bordershop och köpa alkohol. Vilket fenomen.

Vi åkte ett busslass från Karlskrona. Det var morfars idé. Han hade slut på öl och undrade om inte morsan, farsan, Linnéa och jag ville hänga med. Självklart ville vi det!

Vi satte oss i bussen vid 06:00. Strax därefter öppnade några snubbar sina första öl. Jag var inte så sugen. Medelåldern var hög och det kändes som att det var ett rutinerat gäng vi åkte med. Förutom jag och Linnéa så var det ett gäng grabbar som satt längre bak som var av modellen yngre. Fascinerande att jag refererar personer i 30-års åldern som yngre nuförtiden. Jaja.

Jag tycker det är spännande det där. 30 stycken, för varandra okända personer, samlade i en buss. Med ett syfte. Köpa billig alkohol. Snacket i bussen handlade mest om priser hit och dit. Lukterna avlöste varandra. Äggmackor, öl, whiskey, fisar och massa andra odörer. Till Linnèas förtret. Så hon gjorde det bästa av situationen och sov mest hela tiden.

Runt lunchtid kom vi fram till bordershop i Tyskland. Man får två timmar på sig att handla så mycket man kan. Ja, nästan i alla fall. 100 kg per person var maxvikten. Inte för att det var många som gick efter den riktlinjen men ändå.

Väl klara med shoppingen och när bussen skulle gå så hände det något som skulle bli en riktig snackis på vägen hem. De yngre grabbarna var inte tillbaka i tid. Jag såg dem där inne några gånger, de var rätt fulla. Busschauffören väntade 10 minuter och sen körde han. Några bekanta till grabbarna påtalade att de inte var med varpå busschauffören rykte på axlarna och sa att de hade väntat tillräckligt. Helt rätt enligt mig. Det handlar om respekt.

Vi åker mot färjan. För er som inte har varit och handlat på bordershop så kan jag berätta att färjan ligger typ 200-300 meter därifrån. Vi står i kön in till färjan och väntar på att få köra på. Då ser vi dessa killar komma springandes med kundvagnarna. De hade ju alla sina saker i bussen, pass och jackor osv. Så i t-shirts såg vi dom komma. Det var bara ett problem. Det var ett stort stängsel i vägen. Att köra bussen runt det gick rätt snabbt. Men att springa runt det är värre. De gjorde ett tappert försök, dock med mindre gott resultat. Vi åkte på färjan utan dom.

Det sista vi hörde från dem var att de missat färjan och även nästkommande färja. Tänk att vara i deras skor. Fast i Tyskland med oerhört mycket alkohol. Inga kläder och förmodligen inget pass. Även om jag tyckte det var helt rätt av chauffören så kan jag inte hjälpa att känna lite ågren å deras vägar. Vem har inte råkat bli lite för full och missat tiden någon gång liksom?

Nåväl. Morfar fick sina flak björnebrygg och sin Jeltzin. Det är standard. Det betydde också att dagens viktigaste uppgift var löst.

Likes

Comments

Förra veckan var lång. Jag liksom gick upp i måndags morse och kom hem på fredagen. Så känns det. Långa dagar och även energikrävande. Det har snott min tid för annat. Bloggen har fått lida för det. Jag mäktade dock med ett inlägg i söndags. Det är en söndag jag aldrig kommer glömma.

Om man bortser från söndagen så får veckans övriga händelser mig att tänka på energitjuvar.

Personer som bara tar och tar. Och du ger och ger. Det är något visst med de personerna. Jag vet inte om det är så eller om man bara upplever att det är så. Men visst har alltid de personerna också en monoton och tradig röst på något sätt. Det liksom bara ältas fram, när ena saken är klar då är det dags för nästa.

Personerna har inte allt för sällan också en fallenhet för att alltid ha gjort det du har gjort. Fast snäppet värre. Du börjar berätta en historia och personen tar över. Du kanske har seglat jorden runt. Klart personen också gjort det, givetvis var hen naken under hela resan! Typ så.

De snor liksom din energi och tar den själva. Jag tror inte man bör ha alltför för många sådana kompisar. Då dör man typ inombords, långsamt.

Jag tänker mest på en person. Personen i fråga är inte taskig, inte otrevlig utan bara så enormt tradig. Du kan ha en sån energi innan du träffat personen. Och efter så känner du dig bara matt. Du vill typ lägga dig i fosterställning och bli klappad på huvudet av mamma. Oavsett vad du frågar så är svaret negativt.

Jag vet, det är inte lätt stt bryta en kontakt. Speciellt inte när du egentligen inte har en riktigt bra anledning. Men våga göra det. Jag tror du kommer må bättre. Och du slipper dö lite varje gång ni interagerar. Det i sig borde var värt nog.

Ja, det vara bara lite tankar det.

Likes

Comments

Idag var första gången jag sprang ett riktigt lopp. Lite halvberusade på en solstol på Fuerte Ventura. Där och då bokade vi det. Vi hade tydligen bokat in oss i "tävlingsgruppen". Nu var vi där. Det blev en upplevelse.

Jag, pappa och Peter började värma upp lite. Lite märkligt och springa sådär fram och tillbaka med så många okända människor. Ca 5000 hade anmält sig till loppet. Peter hade sprungit det 7-8 gånger och gick igenom hur banan såg ut. Försök hålla normalt tempo, det är många som rycks med och tar slut tidigt, berättade han bland annat.

12:00 ställde vi oss i startfållan, tävlingsgrupp 2. Jag ställde mig rätt långt fram, tittade mig runt och kände mig rätt bekväm. Det var allt i från unga hoppande personer till äldre mer lugna rutinerade herrar och damer. Jag funderade lite på hur jag skulle lägga upp loppet. Kom inte fram till något. Jag bara kör tänkte jag, någon klocka hade jag inte heller så jag visste liksom inte vad jag skulle springa mot.

12:10 drog loppet igång. Jag tänkte, lite tv-inspirerad, att jag skulle ta en "bra position". Inte en aning om vad det betyder egentligen, men jag började avancera lite i alla fall. Det kändes bra.

Efter ca 3 kilometer kände jag att det började bli lite jobbigt, efter ytterligare en kilometer började jag få lite blodsmak i munnen. Då vänder jag mig till killen bredvid som hade en klocka på sig och frågar hur snabbt vi sprang. "3.45" svarade han. Alltså 3.45 på en kilometer. Klart som fan jag hade blodsmak. Jag var en av dom Peter varnade för. Pappskalle!

Nästkommande tre kilometer var ännu värre. Jag fick sakta ned vilket också gjorde att jag blev omsprungen, av många. Säkert ett hundra-tal. Psykologiskt helt sanslöst jobbigt. Jag hade verkligen gått ut för hårt. Bit ihop nu, tänkte jag ena sekunden. Nej nu skiter jag i det här tänkte jag i andra. Men jag hängde i, mest för att jag inte ville bli omsprungen av farsan och Peter.

Efter det gick det lite lättare. Sista två kilometerna var ganska flacka och när man hörde musiken i målområdet så fick man man energi. Jag spurtade till och med om ett par utav de hundra jävlarna som sprang om mig. Klockan stannade på 42:13.

Jag hade siktat på 45:00. Kanske var bra jag hängde på i början eller också hade jag sprungit ännu snabbare med jämnare tempo. Inte en aning. Men första loppet gjort och bamsekramen av mina supportrar vid målet var värt hela mödan. Och ja, jag var riktigt nöjd med tiden!

Måste bara tillägga att jag är otroligt stolt över farsan som tog sig runt på drygt 52 minuter. Som sin vana trogen lyckades han också skada sig. Han ramlade omkull i en sväng. Sin vana trogen? Ja, sist han cyklade ett lopp ramlade han. För några veckor sedan högg han sig i foten med en yxa. Sen har det hänt massa annat som jag inte kommer på. Han är hård som sten. Hur som helst. Blodig och trött sprang han över mållinjen. Grymt!

Det kommer bli fler lopp framöver. Göteborgsvarvet kanske?

Likes

Comments

Konferens med Curonova idag. En utav våra största uppdragsgivare TSL ändrar om sin arbetsmodell och utbildar oss i det nya systemet. Det som tidigare har varit över 100 stycken leverantörer har bantats ned till 35. Eftersom vi är en utav de absolut bästa leverantörerna sett till att få ut folk i jobb samt, icke att föringa, väldigt populära bland deltagarna så är vi självklart med framöver också. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi representerar vårt företag med stolthet. Vi har verkligen tagit omställningsmarknaden med storm. På blott tre år har vi blivit ett utav de absolut största företagen sett till marknadsandelar.

Vi har precis avslutat middag med lite efterföljande mingel. Klockan är strax efter 22 och jag har parkerat mig i sängen. En sån här dag är det mycket intryck. Många intressanta samtal men också många samtal som mer eller mindre känns påtvingade. Det är så det är när man träffas så här. Det är ju 35 olika företag som också är konkurrenter. Ca 250 pers. Så ja, hög ljudnivå och många frågor och funderingar som bollats. Mingla har tidigare aldrig varit min grej, men jag måste säga att jag blivit ganska bra på det. Det är faktiskt ganska viktigt att bemästra det.

När jag nu ligger här i sängen så är det några saker jag reflekterar över.

1. Fasen så många drivna individer det finns. Individer som genuint vill hjälpa personer på arbetsmarknaden. Alla har sina olika metoder, alla tycker att deras metod är bäst och alla har ju på något sätt rätt. Annars hade de inte varit en utav de 35 leverantörerna. En härlig energi.

2. Många är rädda för förändring. "Det har ju fungerat bra som det varit". Ja, jo kanske. Eller kanske inte. I takt med att arbetsmarknaden förändras, visst måste också vi som jobbar med omställning hänga med? Och med tanke på att omställningsförsäkringen har sett likadan ut sedan 2004 så är det väl dags för en uppfräschning. Jag tycker att tankarna bakom förändringarna är kloka. Det har sina utmaningar. Men jag tror på det. Mer pengar avsatta till utbildning och validering gör att Sverige blir mer konkurrenskraftigt på längre sikt och individen får ytterligare möjligheter till stöd, om vi anser det behövs.

3. När det börjar närma sig kvällen och folk börjar bli lite högljudda. Då ska man gå och lägga sig. Likt jag gör nu. Jag tror inga världsliga problem löses efter 22. Jag har då aldrig varit med om det.

Jag vill avsluta med att slå ett slag för mina kollegor. Jäklar vad bra dom är på sina jobb. Att dom är förbannat trevliga gör inte saken sämre. Curonova gör skillnad på svenska arbetsmarknaden. Det känns häftigt, att som delägare och anställd, kunna säga det. För så är det.

Nedan visar Marie upp hur du ska gå in i ett samtal med en person. Inga fördomar eller förutfattade meningar. Alla är värda att starta en dialog utifrån ett blankt papper. Jag kunde inte visualiserat det bättre!

Eller vill hon bara inte vara med på bild. Oklart.

Likes

Comments

Det har aldrig jag fått göra. Jag brukar till exempel aldrig stå och vänta i dörröppningen när vi ska åka och träna. Hon ska aldrig "bara". Det som för mig tar en minut tar aldrig 5 minuter för henne...

Eller? Ni kanske känner lite sarkasm?

Kärleksfull sarkasm kan vi kalla det.

För sanningen är att jag tycker det är fascinerande. Allt tar tid. Hemma är det speciellt tydligt när vi ska åka och träna. Swish säger det. Så är jag klar. Jag går mot dörren, öppnar den och vänder mig om. Inte allt för sällan är Linnéa kvar i soffan, i köket eller vart hon nu befann sig när vi bestämde att vi skulle åka "nu". I början irriterade det mig. Lite. Sen lite till. Jag gav någon pik här och där, men vad hjälper egentligen det? Mer än att skapa sämre stämning.

Sen så tänkte jag till. Okej, hon tar tid på sig för att göra sig i ordning. Och jag är snabb. Jag stör mig på att det tar tid för henne och jag antog att hon störde sig på vice versa. Måste han vara så snabb, vi hinner ju alltid i tid. Så tänkte hon. Tror jag. Då kom jag på den briljanta idén att tidsoptimera. Istället för att vänta så plockar jag in disken, lägger undan kläder, städar på köksbordet eller något annat som behövs göras och som inte hunnits med. Jag stillar mitt energiska aktivtetsbehov och hon får den tid som hon behöver.

Kan tyckas som en banal grej. Och ja, det kommer nog hända att jag blir lite irriterad någon gång framåt, så är det ibland. Men jag är ganska säker på att det kommer hända färre gånger.

För fortsätter jag i exakt samma spår som innan. Då kan jag aldrig förvänta mig ett annorlunda resultat. Ser jag till vad jag själv kan ändra för att göra situationen bättre och ändrar mitt eget beteende. Då kan det också bli ett annat resultat.

Och vet ni? Det funkar.


Alla blir nöjda och huset blir städat.

Likes

Comments

Började gårdagen så här. Mådde inte alls bra. Feber och förkylning! Men vi hade inte så mycket mat hemma och jag är fruktansvärt dålig på att vara sjuk. Så vi åkte upp Maxi för att handla lite. Både mat och lite kurer för att återställa hälsan.
Parkeringen var sjukt full. Ja, dåligt väder då är det klart att man åker till samarkand och shoppar. Eller Växjö-bor gör åtminstone det. Jaja, vi parkerade bilen och gick in till Maxi.
Där var det kö till scannern. Märkligt, det är det aldrig annars.
Väl inne var det sjukt mycket folk. Då slog det oss. Det var ju gratis tårta.... ICA fyllde 100 år.

Folk blir som galna när det är gratis. Som gamar! Jag förstår om det vore något exceptionellt de bjöd på, men lite tårta?
Visst, det kanske fanns de som var där för att få lite sällskap. Det förstår jag. Men det var ingen vidare mys-stämning. Det var kaos!

Linnéa visade mig ICAs Facebook-flöde när vi kom hem. Det gjorde mig ännu mer fundersam. Så många som var besvikna på ICA. Det fanns inget för veganer, laktosintoleranta osv. Vissa tyckte det var orättvist att det var just den lördagen. "Jag jobbar ju och kan inte komma". Ja för det vet ju ICA?

Nja, jag tycker det var trevligt att de bjöd sina kunder på tårta. En kul grej. Även om jag inte åt. Det fanns ingen tårta jag tyckte om. Kanske jag borde skriva en rad till ICA? De borde veta vilka tårtor jag gillar.

Hur som helst. Ett tips. Åk inte till en affär som bjuder på tårta när du har feber och inte vill fastna i en gamätande folkmassa.

Likes

Comments

Det där med bilar har aldrig intresserat mig. Det stod klart rätt tidigt! Min goa kusin Ludde hittade detta klippet av en slump när han satt och kollade igenom gamla rallyklipp på Youtube (Ja, vi har ganska skilda intressen). Spola fram till 27:45 så får ni se en liten förvirrad själ.

Fråga nummer ett: Vad innebär det att man vill köra rally "lite"?

Nå väl. Säga vad man vill, men jag visste redan då vad jag ville. Jag visste onekligen inte vem föraren Blomqvist var, även om jag försökte spela duktig. Jag visste tydligen knappt hur man pratade heller, "momo Å moffa", betyder för er som undrar mormor och morfar. Men jag visste att jag ville bli fotbollsproffs. Undra om det var hjärntvätt från pappa? Lite kanske. Eller så var det för att alternativen var få. Bilar eller bollar. Välkommen till metropolen Tving i Blekingeskogen. Skämt och sido, fotbollen var mitt allt. Älskade det! Och farsan stöttade mig till tusen, det hade han säkert gjort om jag gillat bilar också.

Och som jag kämpade. Idag spelar jag i division fem, har varit uppe och känt på division tre. Två säsonger blev det där, åkte ur serien med två olika lag. Bra jobbat. Det är spelaren med sådana meriter man vill ha i sitt lag! Var det inte någon islänning som var känd för samma bedrifter i Premier Leugue?

Jaja, ibland går inte saker som man tänkt sig.

Då och då funderar jag på vad den lille killen hade sagt om han hade sett mig nu. Hade han varit stolt? Eller hade han skakat på huvudet och tyckt att jag borde blivit fotbollsproffs? Eller också kanske han hade varit "lite" nöjd. Jag tror på det sistnämnda och det räcker för mig.

Likes

Comments

Min ögonsten. Den lycka hon ger till mig och alla andra runt omkring henne är helt fantastisk.

Jag vet... jag har redan instagrammat min kärlek för henne idag. Ni kanske tycker jag är tjatig. Det tycker inte jag. Känner mig bara lite extra kärleksfull. Och hon är värd all uppskattning hon kan få. Jag älskar varenda liten del av henne, avigt och rätt.

Silva, Linnéas farmor kommenterade mitt instagram-inlägg tidigare idag. Det var riktigt fint, jag blev alldeles varm i kroppen. "En ros blommar inte utan vatten och näring. Tack Johan för att du finns där för henne". Och så är det nog. Jag behöver onekligen henne och hon behöver kanske också mig. Det är väl den känslan som är finast. Att känna ett behov av närhet men också av ömsesidig respekt och kärlek. Att ha någon vid sin sida. Hela tiden.
Idag är det fredag. Se nu till att göra något extra för den du älskar. Om det så är din partner, din mamma, pappa eller en vän. Det tänker jag göra. Jag ska bjuda Linnéa på det hon älskar mest. För ja.... jag tror fasen jag kommer tvåa i den listan. Men det gör mig inget, jag gillar också hennes nummer ett. Ikväll blir det hamburgare.
Nu, precis innan jag trycker på publicera blir jag lite besviken. Besviken på mig själv och min oförmåga att i text skriva fram hur underbar hon egentligen är. Men jag tror ni fattar. Detta klassiska citatet fungerar här. För det är sant. Det går inte att beskriva i ord hur mycket jag tycker om henne. Och ändå var det hon som fick mig att starta blogg, då hon ansåg att jag var bra på att uttrycka mig i text. Vilket antiklimax!

Likes

Comments