I slutet av resan tog vi vara på varje minut och ingen tid lades till att blogga. Så fort vi kom hem började hela karusellen med jobb, besök och små weekends till familj och vänner under helgerna och nu plötsligt är vi snart i mitten av augusti. Vi lever fortfarande på resan även om den känns som en dröm ibland. Var vi verkligen där? Vi jobbar för fullt med att klippa ihop vår USA-film och försöker lägga ut den här när den är klar. Kan vara roligt att se för alla som drömmer om USA:s västkust och kanske till och med snart ska dit.

Hur som helst så tänkte vi redogöra för de sista två stoppen på resan, nämligen Santa Barbara och LA. Av nån anledning så blev bilddokumentationen mycket sämre på dessa stopp, tror att energin var lite slut helt enkelt.

I Santa Barbara bodde vi hos en couchsurfer igen, i ett fint hus mitt i stan. Alltså - couchsurfing, vilken grej. Vi har bott så himla bra och alltid så, så bekvämt. Här hade vi eget rum och badrum och kunde komma och gå som vi ville helt utan problem. Wow. Älskar det konceptet så mycket! Vi utforskade stan och stranden, åkte även till en närliggande strand som var jättefin. Santa Barbara är mysigt, levande och med skön atmosfär. Vi borde ha stannat där istället för att åka till LA...

För det första, efter at vi lämnat Monterey så började vi märka en skillnad i trafik. Råkade vi vistas på vägen nån gång mellan 3-6 pm så var det ALLTID. Trafikstockning. Fy fanken vad irriterade vi var, på att råka hamna i nån slags vardagsföreteelse såsom eftermiddagstrafikstockning. Vi har inte tålamod för sånt, inte på semestern! Och när vi väl kom till LA.... jisses. Trafiken där varnas man för, men man (läs vi) trodde liksom inte på det förrän vi upplevde det live. Det är fruktansvärt. Det tar en evighet att ta sig nånstans i den stan, som för övrigt är helt enorm. Vi hade som tur var bokat ett jättemysigt airbnb med pool, hot tub och alla bekvämligheter, så vi tillbringade mycket tid där. Det var skönt, som en avslappnande avslutning på en lång och händelserik resa. Men hade ju lika gärna kunnat bo nån annanstans. Alltså, vill ni åka till LA, boka boende i det område där ni kommer vistas. Annars kommer ni tillbringa halva tiden, om inte mer, i bilen. På allvar. Och vi tyckte dessutom LA var överskattat. Inget för oss. Men vi har ju redan förstår att vi är natur och småstadsmänniskor...


​Vårt fina airbnb-hus! 

Sista dagen var vi verkligen redo att åka hem. Nervösa inför trafiken påväg till flygplatsen som vi var så åkte vi i vääääldigt god tid. På flyget reflekterade vi över resan och kände det som att vi har åkt en berg-och-dal-bana, med mestadels toppar och långa sköna backar. Snabbt har det gått, mycket har vi sett och många minnen tar vi med oss. Nästa resa till den delen av jorden kommer vi skippa hela södra Kalifornien och istället satsa på at köra från Seattle, ner till SF, tillbaka till Yosemite och Lake Tahoe (man vill tillbaka). LA åker vi nog aldrig mer till. Inte heller Las Vegas. Man lär sig vad man gillar, och inte gillar :) Men oj oj oj vad vi fått mersmak av denna resa. Ett fantastiskt land, USA. Som definitivt ska upplevas genom bil. Så mycket oerhörd natur, så vackra vägar. Så många möjligheter. Så otroligt trevliga människor. Tack för denna gång!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi lämnade Christine i Monterey och tog 101:an ner mot Morro Bay. Vi hade ju såklart velat köra 1:an men som tidigare nämnt så är ju den vägen stängd i en lång sträcka pga sten och lera som rasat ner på vägen. Men men, det ledde oss in på en äventyrlig stig, nämligen ett besök i Pinnacles National Park! Den ligger precis längs med 101an och är inte lika populär/fylld med folk som de andra stora parkerna. Denna park har fått sitt unika utseende tack vare att det förr i tiden låg en aktiv vulkan där som genom sin aktivitet har format den speciella natur som man hittar i parken

I parken var det ca 37 grader då vi kom dit. Luften var som i en bastu, det kom som väggar av hetta mot kroppen med jämna mellanrum. Väldigt svettigt..
Vi vandrade uppe bland kullarna och nere i dalen och var på helspänn då rangern hade varnat oss för att det fanns skallerorm och "mountain lions" där. Lyckligtvis och lite till vår besvikelse stötte vi inte på något av dessa djur.

Slutet av trailen gick genom en lång grotta, formad av de olika stenblocken som flyttats runt av vulkanen och diverse ras. Vad vi trodde var en enkel väg genom en grotta visade sig vara en komplicerad klättring i mörker som gav upphov till mild klaustrofobi hos Josefin. Man ville bara ut i ljuset! Och ut kom vi tillslut.

Svårt att ta bild inuti grottan men här är några utanför, samt på ett av hålen som vi alltså klättrade ut genom.

Vi borstade av dammet så gott det gick men var fortfatande rätt smutsiga och svettiga när vi åkte ytterligare ett par timmar ner mot Morro Bay. Där skulle vi couchsurfa hos Susan, hennes dotter Kim och deras tre hundar. Vi kom fram till deras gulliga lilla hus och mötes av tre hysteriska hundar som tog sitt vaktande av huset på högsta allvar, åtminstone tills inkräktarna kommit in genom grinden för då blev vi istället kärleksattackerade. En gullig blandras, Lucy, som var en rescue dog som hittades misshandlad och lämnad i öknen, en bedårande långhårig tax som hette
Ginger som bara ääälskade magkli, samt en liten, till en början rabbiat, döv chihuahua vid namn Angel. Hon hatade oss till en början men bestämde sig plötsligt för att älska oss och följde därefter oss vart vi än gick hela vistelsen. Hon skulle prompt med in på badrummet då vi äntligen skulle ta världens härligaste dusch. När vi tittade ut genom draperiet satt hon bara och tittade på oss och ibland såg vi hennes kontur, tassarna på badkarskanten, mellan draperierna. Så gullig!!! De misstänkte även att Angel var halvt blind dessutom. Hon var med andra ord i sin helt egna lilla värld, lilla gumman.

Det var helt fantastiskt att få mysa med hundar i ett dygn och våra mänskliga värdar var även dom så snälla och omtänksamma. De bjöd oss på middag och äkta amerikansk efterrätt: en rootbeer float - läsk som smakar jenka med vaniljglass i.

Dagen efter sa vi adjö till vovvarna och sen visade Susan och dottern Kim oss San Luis Obispo, en jättemysig stad tio minuter bort som vi definitivt kommer göra ett längre stopp i nästa gång!

Tack familjen Gordon för all kärlek, och för att vi fick låna era små virvelvindar när man saknar sin egen som mest!

Likes

Comments

Johan: Josefin, vad tyckte du om resan från Tiburon till Monterey?

Josefin: Jag tyckte att det var väldigt dimmigt. Och långa köer bitvis. Så det var lite tråkigt. Men det var några fina bitar längs vägen. Vad tyckte du?

Johan: jag tyckte att Palo Alto var en trevlig stad. Jag gillade att den inte var för stor och att det var mycket unga människor där tack vare universitetet.

Josefin: Ja , Palo Alto var fint. Plus att vi åkte förbi adressen som min pappa bodde i under ett års tid med farmor, farfar och farbror Fredrik när han var barn. Huset var inte detsamma men tänk att de har gått på denna gatan!

Fotostopp längs highway 1 när June Gloom äntligen gav vika för solen:

Josefin: Till slut kom vi fram till Monterey där vi skulle couchsurfa i 3 nätter. Vad tyckte du om Christine, vår värd, Johan?

Johan: Hon var supermysig. Hon bjöd oss på mat, vin och brownies. Vi tittade på film tillsammans och hon var verkligen intresserad av vår resa. När vi kom fram på eftermiddagen tog hon med oss på en guidad biltur i hennes gamla Nissan runt Monterey och Carmel. Hon gav oss till och med fritt inträde till Monterey Aquarium. Vad tyckte du om det?

Josefin: Åh, Christine. Hon var en pärla. Så omtänksam, kallade oss för dears och sa när vi åkte: "you've been my gift". Hur gulligt? Älskar couchsurfing så mycket. Sånt fantastiskt sätt att uppleva ett land och knyta nya band världen över.
Men ja, akvariet var ett roligt sätt att tillbringa en dimmig förmiddag. Intressant att höra om Monterey Canyon, dvs det oerhört djupa vattnet precis i viken Monterey ligger i. Den är djupare än Grand Canyon, och rik på havets skatter. En perfekt utgångspunkt för havsforskning med andra ord! Vad gjorde vi mer i Monterey?

Johan: Vi åkte på thriftshopturné runt i Monterey och Carmel. Vi åt gott på en italiensk restaurang och vi besökte även Big Sur State park och Point Lobos där vi vandrade och lärde oss om djur och natur i området.

Josefin: Japp! Point Lobos var vackert. Vi såg sjölejon och uttrar. Sen plötsligt var det dags att åka vidare söderut. Mer om det i nästa inlägg!

Likes

Comments

Oj vad dagarna går. Och resan går mot sitt slut. Men dokumenterandet av den har hamnat på efterkälken! Låt oss kika tillbaka på ett par veckor sedan, då vi sent om kvällen närmade oss San Francisco efter att ha kört från Yosemite. En resa som tog ca 5 timmar inklusive ett stopp längs vägen för att äta det mest välförtjänta målet någonsin. Efter vandringen så satt det fint med lite ribs och filet mignon!

Till slut kom vi fram till Tiburon, en liten ort på andra sidan om Golden Gate-bron från San Francisco. Där skulle vi bo hos couchsurfaren Jeff, bara det att vi hade ett hus helt för oss själva. Jeff äger flertalet fastigheter, ett par hus i Tiburon och en lägenhet i Berkeley, och hyr ut dom som semesterboende. Men, när ställena inte är uthyrda, så låter han couchsurfare bo där - gratis. Så i fem dagar bodde vi i en stor villa med havsutsikt från altanen, mitt bland Bay Areas créme de la créme-invånare. Vi uppfann ett nytt sätt att beskriva ett område, som stämde väl in på detta: det är Tesla-tätt. Vi skojar inte, var femte bil var en Tesla.

Vi blev kära i Tiburon, en väldigt söt liten ort på andra sidan bron från San Francisco. Det kändes verkligen som en sommarort, många små söta butiker och restauranger vid vattnet. Det var så härligt att ha Tiburon som vår bas dessa fem dagar. Att ta sig till San Francisco var enkelt och roligt, från Tiburon gick nämligen en färja direkt till Fishermans Wharf. Men det slutade med att vi bara tillbringade en heldag i SF, resten fyllde vi med utforskande på vår sida av bron, vi åkte till Muir Woods, Point Bonita Lighthouse, Mill Valley, Sausalito, mm. En förmiddag gick till att fynda på thrift shops, vilket vi båda älskar att göra. Vi trivdes helt enkelt bättre ute i lugnet än inne i storstan.

Dagen i San Francisco gick åt till en massa promenerande upp och ner. Vi såg Lombard Street, Chiba Town, Russian Hills, Union Square, råkade hamna i ett rätt obehagligt och knarkigt område, och åkte cable car tillbaka till fishermans wharf.

Vi hade magiskt väder hela SF-vistelsen, annars brukar det kunna vara ganska (jämförelsevis med övriga Kalifornien) kallt där. En del tid gick därför även åt att bara njuta i solen och ta semester från semestern. Äta gott och läsa. Det var ljuvligt!

Likes

Comments

Tidigt, tidigt en morgon begav vi oss mot Yosemite. En tur på ca 2 timmar från vår sovplats för natten, och vi såg solen klättra över de guldiga fälten som snart byttes ut mot svindlande uppförsbacke som sakta men säkert banade väg för oss tillbaka in i bergen. En lång stigning och en lång väg genom skog, sedan plötsligt såg vi Half Dome i fjärran. Det var som att komma in genom portar till en annan värld då Yosemite Valley plötsligt sträckte ut sig framför oss. Så förbenat vackert.

Vi hade bestämt oss för en utmaning och begav oss mot Four Mile Trail, en trail som tar en från dalen upp till Glacier Point där man har panoramautsikt över hela dalen. Det är 7.5 km upp och lika långt ner om man inte vill ta bussen ner. Man kan nämligen åka bil upp till Glacier Point också, men nej, vi ville känna oss värda utsikten och var sugna på att känna lite sug i bena. 1000 höjdmete, upp och ner, hade vi framför oss.

Hur ska vi ens beskriva den här vandringen? Det var en så oerhörd stolthet i att ta sig upp, att klättra 7.5 km upp för en slingrande grusstig, upp för ett berg. Det var så oerhört belönande att i varje sväng mötas av en allt mer enastående utsikt, som att man fick en godis vid varje sväng, som att berget sa: kom igen, du klarar det, jag ska belöna dig för mödan. Det gav oss energi, lite jävlar anamma, och vi hade förvånansvärt pigga ben hela vägen. Tack och lov gav berget oss skugga, solen lyste istället upp dalen nedanför oss.

På toppen åt vi den godaste glassen någonsin och vilade ett tag på klipporna. Sedan var det bara att gå ner. Inte lika flåsigt, men desto ondare i smalben, anklar och knän. Vi fick i lugn och ro säga farväl till Yosemite. Men vi vet att vi kommer tillbaka.

Likes

Comments

Donald Trump är verkligen inte populär i landet han råkat bli president över. Alla vi pratar med frågar förr eller senare något i stil med: "So, what does Sweden think about our idiot president?"
Han är ett hett samtalsämne, och det är nästan som att de vi pratar med känner att de måste förklara att de verkligen inte står bakom den han är och det han gör. De skäms, helt enkelt. Idag då Johan klippte sig på ett litet lokalt ställe med väldigt pratglada ägare så sades det bland annat
"I pray for him to die", och "We should shoot him".
Det tog för övrigt en dryg timme att klippa Johans hår då frisören tog pauser mellan varje klipp för att säga eller fråga något. Så pratglada dessa amerikaner, vi svenskar tvingas träna på kallprat. Rätt trevligt faktiskt.

Likes

Comments

Johan: Josefin, hur var det att köra till Lake Tahoe?

Josefin: Det var svindlande. Vägen slingrade sig upp från östra sidan av Sierra Nevada för att slutligen falla nedåt igen, mot den enorma sjön Lake Tahoe.

Johan: Ja, det va vackert! Vad tyckte du om hotellet som vi bodde på? På en skala från 1-10?

Josefin: Det var ett Best Western-hotell, och jag tyckte det var mysigaste hotellet hittills. Bästa var att det hade en jacuzzi utomhus. Då kylan, från den plötsliga snöstormen som dragit över bergen tidigare, fortfarande låg kvar då vi anlände på kvällen var det himmelriket att med varsin lokalproducerad öl från Mammoth Lakes glida ner i det varma vattnet och se solen gå ner över bergen och tallarna. 11 av 10. Vad gjorde vi dagen efter Johan?

Johan: Dagen efter checkade vi ut kvickt efter att vi käkat frukost då vi inte hade någon dricks till servitören. Vi körde skamset iväg till Bliss State park genom storslagen natur och läskiga vägar. Väl framme så vandrade vi en trail som heter Rubicon trail. Vad var bäst med den hiken Josefin?

Josefin: Att den gick längs med sjön, och att det doftade varm tall. Det doftade sommar. För mig sommar i Jogersö, för dig sommar i Sandhamn. Det fyllde kroppen av en härlig, trygg känsla.

Johan: Vi får inte glömma berätta att vi doppade oss i det iskalla vattnet. Längs hela stigen rann det ner vattenfall och små bäckar från berget, från snön som smälte uppe på toppen. Det gjorde vattnet långt ifrån varmt. Men otroligt uppfriskande så fort man kom upp ur vattnet. Det kändes extra gött för min del, som alltid blir kallad badkruka, att vara först i vattnet ;)

Josefin: Ja, jag blev mycket imponerad av dig! Ja, vårt lilla badställe var en oas av det klaraste, kallaste vatten. Sen lufttorkade vi, för den här dagen hade vädret lyckligtvis slagit om från kallt till 25-gradig sommar, innan vi vandrade vidare. Totalt 15 km blev det denna dag. Men i lugnt tempo för att njuta av alla vackra vyer.

Vad gjorde vi då vi vandrat klart Johan?

Johan: Då påbörjade vi vår resa mot Sonora som vi skulle ha som utgångspunkt för att ta oss in i Yosemite. Vägen till Sonora var mycket utmanande och majestätisk. Vi körde genom berg, skogar och vackra ängsmarker där vilda djur sprang runt. Det tog runt fyra timmar att ta oss från Lake Tahoe till sonora på väg 88. Vad gjorde vi framme i Sonora?

Josefin: Du köpte lite kvällsmat från Burger King, och sen avslutade vi dagen med att bada jacuzzi igen innan vi somnade gott, spända inför morgondagen.

Likes

Comments

När vi var i Lone Pine fick vi reda på att ett oväder dragit in över bergen, och att det kunde resultera i kraftigt snöfall. Vi funderade länge huruvida vi kulle fortsätta enligt planen upp på östra sidan av Sierra Nevada, mot Lake Tahoe, eller om vi behövde åka söderut och runt bergen den vägen. Vår lilla Kia känns inte riktigt körduglig i berg och snöstorm, men samtidigt ville vi verkligen förbi Mammoth Lakes och upp till Lake Tahoe. Vi beslutade oss till slut för att köra enligt planen, och höll tummarna. När vi nått Mammoth Lakes hade temperaturen sjunkit till 5 grader och det var snöblandad regnstorm.

Men, vi fann vår tillflyktsort hos Couchsurfing-värdarna Stacey och Dan. Couchsurfing är alltså en organisation genom vilken man kan bo gratis hos människor som öppnar upp sina hem. Och Stacey och Dan, ett gammalt hippiepar som bor i Mammoth Lakes, öppnade sitt för oss. Det var så mysigt att bo i deras stora "mountain home". Vi fick ett eget sovrum och badrum och de bjöd in oss till att äta middag med dem. Vi pratade om alltifrån hur mycket de ogillar Trump till familjekonstellationer och resor, sedan såg vi en ishockeymatch ihop innan vi somnade gott, vaggade av den yrande snön utanför. Hade vi verkligen vistats i dödens dal, 40 grader varm, bara nån dag innan?

Morgonen därpå vaknade vi tack och lov till sol och varmare väder, snön låg i drivor här och där men vägarna var torra. Stacey gjorde frukost till oss, och innan vi åkte gav hon oss en påse med tre gigantiska muffins från bageriet samt en Mammoth Lakes-magnet. Vi blev alldeles rörda av den gästvänlighet de uppvisade och världen kändes som en fin, varm och kärleksfull plats där möten som dessa kan ske, där vänlighet och öppenhet som deras finns. Fyllda av inspiration tog vi våra muffins och körde vidare, mot Lake Tahoe, glada över att vi trots väderleksrapporten tog beslutet att åka förbi Mammoth Lakes.

Likes

Comments

För några dagar sedan körde vi från Las Vegas till Lone Pine. Vi tog vägen genom den enastående nationalparken Death Valley. Här har världshistoriens högsta temperatur mätts, 56.7 grader, och vid den lägsta punkten är man 86 meter under havsytan.

Death Valley var mäktigt. Det var en respektingivande plats, och hur vacker den än var så hade vi en känsla av att vilja komma ut på andra sidan. Som att kropparna instinktivt kände - det här är inget ställe att stanna på. Det var så hett, så torrt, så fasansfullt och enastående på samma gång. Vyerna vi bjöds på var makalösa, den ena efter den andra. Det blir många superlativ i den här bloggen men det finns inga andra ord värdiga naturen vi färdas genom.

På väg ut ur parken var det långa stigningar och långa backar. Känslan när man kom ut var som om man precis sluppit undan, som om helvetets portar slöts bakom en, vi hann igenom.

Sen plötsligt, som om vi hamnat i en helt ny värld, kunde vi skymta snötäckta berg i horisonten. Vi lämnade nu öknen och var framme vid Sierra Nevada.

Likes

Comments

För några dagar sedan kom vi till Las Vegas. En stad som plötsligt bara fanns, mitt i öknen. På håll såg det surrealistiskt ut, och det gjorde det även när vi var mitt i. Fångade i en storstad, mitt i öknen. En speciell känsla!

Vi funderade under reseplaneringen om vi skulle åka förbi Las Vegas eller ej, då ingen av oss egentligen kände oss lockade eller dragna till staden. Men, eftersom vi ändå hade "vägarna förbi" så tänkte vi att vi lika gärna kan göra ett stopp. Spännande att uppleva oavsett om vi gillar det eller ej. Vi hade bokat ett hotell precis invid "strippen" där allting händer. Vi tänkte att ska vi vara i Vegas en natt så ska vi va mitt i. Att köra in till Vegas var inte roligt. Så mycket trafik, så mycket ljud, så mycket folk. Vi som kom från den vidsträckta, folktomma öknen blev genast stressade av tempot. Och värmen. Det var så varmt. Drygt 40 grader, som en ugn. Vi la oss vid hotellpoolen några timmar innan vi begav oss ut i vimlet. Vi tog oss långsamt fram på strippen, fick bana vår väg genom svensexor och möhippor. Överallt gjordes det reklam för strippklubbar och andra liknande saker. Överallt var det neonskyltar, gigantiska byggnader och alkohol. Vi hittade fram till The Venetian, ett av de enorma hotellen, som gjorts som en imitation av Venedig med kanaler, italienska piazzor och gondoler. Att komma in där var skönt, inte nödvändigtvis för att det var så mycket lugnare utan mer för att det påminde om Italien och lugnet man känner av att gå runt på ett av de stora, typiskt italienska torgen. Där åt vi middag och en svindyr gelato, tittade upp i den fejkade himlen och drömde oss bort.

Efteråt gick vi mot den berömda fontänshowen vid Bellagio. Temperaturen hade svalnat men festen var ännu mer intensiv. Trottoaren full med folk, män i latexkalsonger och en och annan spiderman och Chewbacca. Alltjämt dånade bilar, limousiner och partybussar fram längs boulevarden. Fontänshowen var vacker, ett spektakel. En gång var 15 minut spelas den i staden som aldrig sover, där allt är öppet 24 timmar om dygnet, där festen aldrig slutar.

På morgonen när vi åkte därifrån, ivriga att komma vidare och ut i öknen igen, så var festen fortfarande igång. Las Vegas var intressant att uppleva, men det var inte för oss. Det var too much, överallt, hela tiden, utan andrum. Staden gjorde sig förtjänt av sitt smeknamn, Sin City. Liknande tempo går ju att finna i städer som London och New York, städer som vi uppskattar, men känslan där är annorlunda. I Las Vegas är allting kommersiellt och nöjesinriktat. Det blir nästan absurt. Tack och hej Las Vegas, vi ses aldrig igen!

Likes

Comments