Header
View tracker

Jag blev ju alltså jättesugen på att starta en bokblogg under ett plötsligt infall i söndags. Problemet är bara att jag är jättebra på att skaffa mig beslutsångest och mindre bra på att hantera den.

Jag vill inte ha en bokblogg på den här bloggen, utan jag vill ha en separat bokblogg med personliga inslag när jag känner för det. Ska jag fortsätta på nouw? Ska jag ta bort alla inlägg på den här bloggen eller ska jag skapa en helt ny blogg? Ska jag blogga på engelska eller är det bara töntigt? Är någon ens intresserad av bokbloggar förutom jag själv???

besluuuutsångeeeeeest.

help me??

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

(Det här med att recensera böcker var ju roligt.Vi kör en recension till!)





Om du är intresserad av att läsa böckerna på svenska istället så heter översättningarna "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" och "Spökstaden."

Beskrivning lånad från Goodreads;

A mysterious island. An abandoned orphanage. A strange collection of curious photographs.

A horrific family tragedy sets sixteen-year-old Jacob journeying to a remote island off the coast of Wales, where he discovers the crumbling ruins of Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. As Jacob explores its abandoned bedrooms and hallways, it becomes clear that the children were more than just peculiar. They may have been dangerous. They may have been quarantined on adeserted island for good reason. And somehow—impossible though it seems—they may still be alive.

Jag ska erkänna en sak – jag hade redan läst den första boken innan jag högg tänderna i dessa två böcker för ett par veckor sedan. Minst två gånger, om inte tre. Jag läste den svenska översättningen när jag gick i sexan, och även om jag minns den som fängslande och spänningsfylld så fann jag den också obehaglig och lite skum.Jag minns slutet som konstigt och osammanhängande, och om jag ska vara ärlig blev jag nog lite mörkrädd av boken.

Jag står fast vidden åsikt jag hade som tolvåring – de här böckerna är skumma! Speciellt den första boken, innan du vant dig vid karaktärerna och deras värld. Och de är obehagliga! Wights och Hollows –creepy är bara förnamnet.
Den första boken är bra, men utan sin uppföljare tappar den kvaliteten. Uppföljaren var helt klart nödvändig, och jag kan förstå varför jag när jag läste boken första gången aldrig fastnade ordentligt för den. Min läsupplevelse blev klart förbättrad av att jag omedelbart satte tänderna i uppföljaren. Det är först iden som sammanhanget börjar kännas lite tydligare, och serien blir plötsligt mycket mer intressant.

Jag läste de här böckerna på engelska, anglofil och originalspråksälskare som jag är. (Känslan när mitt Word-program tycker att originalspråksälskare är ett ord???) Språket ide här böckerna får mig att ta fram mobilen för att använda min lexikon-app gång på gång. Det kan vara lite störande, men när jag lägger till orden longevity (livslängd), inauspicious (illavarslande), amplified (förstärkt) och immutable (oföränderlig) i min mobilanteckning för svåra engelska ord* så är det mest roligt. Ransom Riggs använder inte det lättaste av språk, men om du har lätt för engelska så är det helt klart värt att läsa dessa böcker på originalspråk.

Fotografierna är onekligen ett intressant tillskott. De är dock en av de få saker som är bättre i den första boken, om du frågar mig. Hur som helst är det en fascinerande tanke att Ransom Riggs funnit dessa fotografier hos inbitna samlare, och byggt sin historia med hjälp av dem.

En nackdel med böckerna är att kapitlen är lite väl långa. Det går självklart bra att pausa mitt i, men jag är en person som älskar tillfredsställelsen av att lägga ifrån mig boken precis där kapitlet slutar. Det gick inte här. Snyft, snyft.

In overall, så gillade jag ändå böckerna, och jag är mer än sugen på att läsa den tredje boken i serien. Jag rekommenderar den till alla som gillar spännande böcker på gränsen till skräck,inte har något emot lite onaturligt och kan läsa beskrivningar av slemmig amonster med tentakler utan att behöva sova med ljuset tänt.

(Det är alltså ingenting för dig, mamma.)





*ja, jag har en mobilanteckning med svåra engelska ord. jag är en nörd okej?

Ska jag skriva ännu mer bokrecensioner? Och vill ni att jag ska ändra på något? Betygsystem? Mer detaljerade förklaringar av handlingen? Jag är en nybörjare på det här, så jag är tacksam för alla tips.

​(jag kanske bara ska göra det här till en bokblogg?? jag är frestad!!)

Likes

Comments

View tracker

Såg ni kvällens Sherlock? SÅ bra. Jag kan ha skrikit. Lite. Kanske. Eventuellt. Mest inombords.

Benedict Cumberbatch kommer alltid vara något av det bästa Storbritannien har.

Likes

Comments

^ det är ett citat jag tycker fler borde leva efter.

Jag hade siktat in mig på ett ledarlett gympass idag, efter några träningsfria dagar på grund av en mental svacka. När jag väl kom dit efter att ha promenerat i rask takt hemifrån, så var platserna slut - något jag aldrig tidigare upplevt.

Jag har svårt med motgångar, jag ger lätt upp, och såklart var min första reaktion att bli skitarg och gå hem gråtandes.
Men jag gjorde det inte, inte idag.

Istället gick jag in på gymmet och körde ett oplanerat pass där jag gjorde exakt vad jag ville.
Det var väl inte det bästa passet någonsin, men verkligen inte det värsta heller.

Och jag är faktiskt skitstolt. Jag skulle aldrig klarat det här för ett år sedan. Men idag tog jag motgången och gav den en krossande karate-spark. Hah.

jag är fan bäst.

Likes

Comments

både till mig själv och till alla som behöver det just nu.


  • du betyder något. våga aldrig låtsas att du inte gör det.
  • sov. ät. drick vatten. ta dina mediciner.
  • om det är en skitdag idag behöver du inte göra något annat än ovanstående fyra sysslor, men gör dem.
  • det är okej att äta upp en hel chokladkaka på en onsdag.
  • du är inte ful. du är inte äcklig. jag lovar.
  • det är okej att ha dåliga dagar. och det kommer att komma prata dagar.
  • säg alltid till människor att du älskar dem. berätta det. om och om igen. det är aldrig i onödan.
  • det finns människor som älskar dig.
  • det är okej att se på serier en hel dag. gör vad du vill så länge du håller dig vid liv. ta hand om dig själv.
  • dina finnar, bristningar och celluliter är helt okej. ingen lägger mer tankekraft på dem än du själv gör, jag lovar.
  • prata med någon. mänsklig kontakt kan hjälpa mer än en tror ibland.
  • prata med mig om du inte har någon att prata med.
  • klappa din katt. förutsatt att du har en katt. som vill bli klappad. och inte är pälsallergiker. (du alltså, har aldrig hört om en pälsallergisk katt)
  • jag tycker om dig! 💗

Likes

Comments

Johanna tipsar-time!
(Jag gillar att tipsa människor om saker, hehe.)

Jag tänkte faktiskt bjuda på ett litet pluggtips såhär nu när skolan är i full fart igen. Själv hade jag ett svenska-test i torsdag, ett historieprov idag och jag har ett kemiprov om två veckor samt en massa fysikuppgifter jag måste göra. Min tolvåriga broder stirrade på mig när jag beklagade mig under middagen.

You'll see soon, little brother, you'll see...

Om en får vara lite självgod såhär på sin egen blogg - det tycker jag en får vara - så har jag ganska bra betyg. Jag har lätt för att lära mig (teoretiska) saker från första början, men jag är också bra på att plugga och lägga upp mitt skolarbete på ett bra sätt, ta itu med det jag behöver jobba med och göra det arbete som behövs. Så idag tänkte jag bjuda på ett litet pluggtips som kanske kan vara värt att testa! 👌Simpelt, men effektivt.

Tipset lyder såhär;

Ta fram skolarbete, gör dig en kopp med te(frivilligt, men jag gillar det) och sätt dig på en plats där du jobbar bra, om den ska vara helt tyst eller ha lite ljud i bakgrunden bestämmer du själv. Sedan tar du fram din mobil, letar upp timern och sätter den på någonstans mellan 15-30 minuter. Starta timern.
Lägg mobilen på ett ställe där du hör den men inte kan nå den utan att resa på dig. Sedan jobbar du tills timern ringer!

Om du behöver jobba ännu mer efter att timern ringer; ta en paus på 5-10 min och sätt sedan en ny timer.
Genom att jobba i korta intervaller upplever i alla fall jag att det blir lättare att fokusera, för jag får den där lilla pausen sedan. Att verkligen lägga undan telefonen hjälper verkligen också. Utan min telefon kan jag inte heller kolla klockan, vilket gör att jag försjunker i arbetet väldigt bra.

Let me know if you try it!

​(ja, jag har mobilen med på bilden. Det var för att illustrera timern, ok?)

(jag gillar gummibjörnar.)

Likes

Comments

När jag tänker på det faktum att jag för inte mycket mer än ett år sedan fick lätt panik av tanken på att stanna hemma och göra ingenting en helg vill jag skratta. Jag var livrädd för tanken på att inte tillbringa en dag med att bränna kalorier och vara effektiv. Hur kan en frivilligt välja att sitta still en hel dag? Hur?

Jag är glad att jag förändrat mitt tankesätt sedan dess. Idag är en lugn helg något av det bästa jag vet.

Igår var mitt mest prestationsfyllda åstadkommande att få skjuts till Ica Maxi, köpa glass och choklad till mig själv och gå hem. That's that. Sedan tillbringade jag kvällen i min sackosäck med min röda filt, med glass och filmen The Imitation Game på chromebooken. Har ni inte sett den så rekommenderar jag den verkligen till alla som är intresserade av historia, eller bara älskar Benedict Cumberbatch. (Båda aspekterna stämmer in på mig.)

Filmen handlar om hur en samling matematiker i Bletchley Park jobbade med att lista ut Enigma-koderna under Andra världskriget, och speciellt om Alan Turing som var den som slutligen lyckades. Jag såg den just för att jag har ett historiaprov imorgon, men den var otroligt sevärd i vilket fall som helst! Jag kan ha snyftat lite några gånger, faktiskt..

Ja, jag äter proteinglass. Åtminstone tills de uppfinner Ben&Jerrys i vettiga portionsförpackningar, inte de där små 100g-varianterna. (Plus att jag råkar tycka att det är fett gott.)

​Hur har ni tillbringat helgen? ❤

Likes

Comments

Ibland önskar jag bara att jag kunde skicka ut en gigantisk varm kram till alla därute som kämpar, med vad ni än kämpar med, bjuda er på choklad och säga att det blir bättre, det blir bättre, det blir till och med bra en dag.

För ett år sedan var jag fullkomligt övertygad om att det inte stämde. Jag skulle aldrig kunna tänka på något annat än mat. Jag skulle aldrig kunna sluta räkna kalorier. Jag skulle aldrig kunna acceptera min kropp.

Och jag ska inte ljuga, vissa dagar hatar jag verkligen mig själv. Jag tycker att jag är det fetaste och äckligaste som världen någonsin skådat. Ingen älskar mig. Mina vänner bara låtsas tolerera mig. Jag kommer aldrig åstadkomma någonting i livet, aldrig någonsin. Jag förtjänar inte att äta och är äcklig som gör det ändå. Min dubbelhaka är ful. Mina lår går ihop. Jag borde inte få finnas. Varför fick jag inte ett annat liv?

Men idag är det bara tankar. Det är inte verklighet längre. Det är bara tankar.

Och den viktigaste skillnaden är att idag går det över.

Och det kommer bra dagar.

Det kommer dagar då är jag lycklig, av ingen särskild anledning alls. Bara för att jag lever, för att jag har vänner som skickar ekologiska veganska gummibjörnar till mig, för att jag vet vem jag är och för att jag är så fruktansvärt jävla grym! Idag vet jag att det inte finns någon som tittar på mig och tänker "Oj vad tjock hon är". Och om det finns en sådan person är det fan ingen jag skulle vilja ha kontakt med i alla fall.

Det finns dagar då jag släpper ut håret på gymmet för att det är så snyggt idag och för att det passar mig. Det finns dagar då jag blir riktigt stolt över min eyeliner. Jag tittar på mig själv i spegeln och tycker att jag är rätt så snygg faktiskt. Jag lyfter vikter på gymmet och känner musklerna jobba och jag känner mig stark och jag känner mig lycklig.

Jag tänker på framtiden, och jag tänker på alla vänner jag inte har träffat än, alla snygga människor jag inte kysst än, alla resor jag inte gjort än, alla framgångar och misslyckanden jag ännu inte vet något om. Jag tänker på att allt det bästa inte hänt än, som Håkan Hellström sjunger. Jag tänker på hur bra det kommer bli.

​Det är inte alla dagar. Det kommer aldrig att vara alla dagar, för så fungerar inte livet. Men idag så finns de dagarna, och det är värt att kämpa för att få dem. 

Likes

Comments

​Jag må knappt ha reagerat över David Bowies död - hata mig om ni vill - men när jag fick det här beskedet av en kompis vid 14-tiden idag, då var tårarna inte långt borta. 

Alan Rickman, skådespelaren som spelade Severus Snape i de åtta Harry Potter-filmerna, har avlidit.



Fan. Fan. Fan.

Vissa människor ska bara inte dö.

Hur klyschigt det än låter, så vill jag ändå säga att Alan Rickman inte spelade Snape, Alan Rickman var Snape. Han gjorde många fantastiska roller, men jag kommer alltid minnas honom som Snape. Och jag vet att jag är en tönt, men på något sätt känns det ändå som att en bit av min barndom har ryckts ifrån mig, och jag känner det hålrum som inte fanns där förut. Jag fattar inte att det är sant. Jag fattar inte hur.

"After all, to the well-organized mind, death is but the next great adventure."

~Albus Dumbledore(J.K. Rowling)

Jag lutar mig mot de orden och försöker greppa det ofattbara.

Likes

Comments

Jag var i skolan till 19 på kvällen idag. Rekord, helt klart.

Anledningen var en Informationskväll för sexorna som ska välja högstadieskola. Jag är sekreterare i elevrådet, och det var meningen att hela elevrådet skulle vara där för att berätta om elevrådet på en presentation för föräldrarna. Förutom att de andra i elevrådet "inte kunde komma". :-)))))))

Så det var bara jag där. Och det gick bra, men i efterhand är jag så fruktansvärt utmattad av anspänningen och nervositeten att allting känns overkligt just nu. Lever jag ens?

Dagens bästa var dock det jag började den med; Det nya avsnittet av Pretty Little Liars!!!! Och det jag tittade på nyss; Det första avsnittet av Shadowhunters!! Jag får återkomma om det imorgon, för nu måste jag sova innan jag bryter ihop. 

..hur ska jag orka gå till skolan imorgon igen?

Likes

Comments