Äntligen har solen kommit till Umeå. Tyvärr är det en period där det inte alls känns soligt inombords. Det är som att jag är instängd i min egen kropp, som om jag sitter och tittar ut genom ett fönster, på världen som pågår medan jag står still. Här inne är det mest tomt och ledsamt.

Kanske är det året som varit som hinner ikapp, kanske är det bara min instabilitet som spökar. För ja livet är fortfarande en berg- och dalbana. Jag har nog bara lärt mig att följa med i svängarna på ett annat sätt. Men det gör fortfarande ont. Att i ena stunden känna hopp och inspiration till att nästa stund knappt orka upp ur sängen.

Under våren har jag försökt tänka på a och o för hälsa: kost, sömn och motion och äntligen kändes det som att jag hittat ett bra förhållande till de. Träningen har fungerat, kosten har varit balanserad och jag har inte behövt kontrollera eller överdriva åt något håll. Att få röra på mig har alltid varit ett sätt att hantera ångest och känslor, ibland destruktivt men också konstruktivt, som nu. Men så för ett tag sen började min rygg säga ifrån igen. Jag har försökt att lyssna på den och ta det lugnt med vikter och tänkt på teknik. Dessvärre har det inte hjälpt.

Ingen hund, ingen häst, ingen träning. På det lite smärta och en emotionell dipp.

Livet slutar aldrig utmana.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

I lördags var det din årsdag Simon. Det har redan gått 11 år sedan du lämnade oss här på jorden. Jag minns vissa detaljer kring den dagen. Att jag såg på en Wallander-film, sittandes i den lilla blå bäddsoffan hemma hos min pojkvän när Linda ringde. De var den där filmen när en person i slutet av filmen nästan blir hängd innan de räddar henne. Så märkligt obehagligt passande, eller opassande. För det var hängandes de hittade dig. Men mest minns jag känslan när Linda sa "Simon har tagit livet av sig". Min reaktion var att med en olustig känsla svara "du skämtar" för jag trodde inte hennes ord. Hon fick upprepa det igen några gånger för att jag skulle förstå att hon menade allvar. Sakligt förklarade jag för min pojkvän vad som hänt och vi åkte tillsammans till minnesstunden som redan pågick i kyrkan. Det var nog först där som det sakta började sjunka in. Jag letade länge efter dig bland folkmassan med dina vänner. Så många som var där, du va så älskad. Men jag fann dig inte, istället möttes jag av ett foto av dig vid altaret och tända ljus. I den stunden föll jag in i ett själsligt oändligt hål, mörkt och ångestfyllt. Jag hade tappat dig... så kändes det, som att det var mitt fel. För mitt i allt kunde jag se hur min gråt var annorlunda mot de andras, de visste inte. De undrade hur du som var så glad kunde göra något så hemskt. Jag undrade varför du inte väntade på remissen, som du var så glad över. Men framför allt vad jag hade gjort för fel...

Du förstår du fick en stor plats i mitt hjärta redan under högstadiet. När du jag, E och J blev de fyra pluggisarna som fick eget klassrum på SO:n. Det blev en frizon från alla andra umgängen jag inte kände att jag hörde hemma i. Jag minns sommarkvällarna vid öppen eld, du spelade gitarr och sjöng. Jag lyssnade, log och lutade mig mot din axel. Du och musiken. Kanske var det din flykt från verkligheten. För jag förstod senare att din inte heller var så vacker. Det var i gymnasiet som jag verkligen kom nära dig och jag värdesatte varenda ord vi bytte under året innan du gav dig av. Du var en av få som fick mig le när ångesten höll mig kvar i de tomma skolkorridorerna då de andra gick på lektion. Kanske fick jag vara den samma för dig? För när allt var ödsligt så gick vi till cafeterian, drack kaffe och pratade om ångesten och livet. De gjorde så ont i mig när du berättade om dina tankar på döden, samtidigt som jag höll med dig om hur den lockade med frihet ifrån den smärta vi båda levde i. Men det erkände jag aldrig inför dig. Istället försökte jag lyssna och stötta och jag vet nu att jag gjorde allt jag förmådde. Jag minns sista mötet med dig som igår. Du kramade om mig vid skåpen, jag frågande "hur är det" du svarade "äsch, du vet hur de är, man lever väl". Den där kramen var den längsta du någonsin gett mig. Som att du inte ville släppa taget, inte jag heller.

Kanske sitter du där uppe och ser ned på oss som är kvar. Kanske suckar du över mitt ältande kring dig, för jag vet att du vill att jag ska leva vidare och inte må dåligt över vad som varit. Jag kan se framför mig hur du knuffar mig lätt på axeln och säger "ryck upp dig" med glimten i ögat. Men du förstår, jag vill att världen ska veta vilken fantastisk människa du var! Hur otroligt mycket du gav mig. Att du är en stor del av att jag är där jag är idag. Det spelar ingen roll vad än du säger där uppe, jag kommer aldrig glömma dig.

Du är för alltid älskad och saknad!


Likes

Comments

Psykologstudier

Det är redan i mitten av mars och bara två och en halv månad kvar till sommarlovet! Mitt instagramflöde är fyllt med vårkänslor från södra Sverige, här i Umeå är marken täckt med snö och slask. Men våren finns i luften och ljuset som börjat komma. Dessa fantastiska vårvinterdagar är något jag lärt mig att älska med Norrland. Det gör gott i en lagom sliten själ efter den senaste tidens sorg. Inga mer fyrbenta vänner har jag att dela mitt liv med. Men jag börjar landa i det hela och försöker se framåt. Det är något med hela detta året som andas förändring, planer och framtid. Men också bearbetning, utveckling och processer. Både fantastiskt och fruktansvärt tröttsamt, för det är en utmaning att inte tappa sig själv i allt. Fast ibland känns det som jag gör det lite varje gång i egenterapin. Man får ta sig tid för reflektion och återhämtning. För det är inte farligt att tappa sig själv, så länge man kan ta sig upp.

Men att balansera mellan att inom året ta examen och söka PTP-tjänst, till att resa tillbaka in i tiden då ätstörningen, självskadebeteendet och alkoholen var vardag, det skapar konflikter inombords. Det fyller mig med blandade känslor; sorg och smärta men också stolthet och styrka. Kanske kan det få vara så, dubbelt. För det som varit kommer inte suddas ut för att det bearbetas, men det innebär kanske att framtiden inte behöver styras utav det. En tanke som jag försöker försonas med. Sakta.

Det känns verkligen som att ett nytt kapitel har börjat. Ett utan djur. Kanske låter märkligt för vissa, men för mig en stor omställning. Att våga vara i en vardag där jag är i centrum, där jag inte kan fokusera på att ta hand om någon annan mer än mig själv. Jag tror inte att jag tidigare har varit redo för det. Jag har behövt få ta hand om mina djur, i brist på förmågan att ge mig själv den ömheten jag så länge saknat. Så många gånger jag hållit fast i livet tack vare Hera, jag är evigt tacksam över allt hon gett. Men nu kanske jag kan hålla fast i mig själv. Kanske kan jag få börja bli viktigast i mitt liv på riktigt.

Likes

Comments

Suicid

2016 blev ett år fyllt med kaos och emotionell dränering. Inte alls som jag tänkte mig. Äntligen fick jag påbörja gruppterapin som jag väntat så länge på. Men energin det skulle innebära att gå där och den ökade ångesten var jag inte beredd på. Varje tisdags förmiddag under 18 veckor ägnades åt att slungas tillbaka in i min eget förflutna kring övergrepp men också andras berättelser. Varje tisdags eftermiddag var jag ett vrak, antingen behövde jag sova eller bara få gråta i timmar. Avstängd eller överväldigad av allt omkring och inom mig som rördes upp. För mig var det som att frivilligt slänga sig in i elden en gång i veckan. Med endast en föreställning om att det skulle leda till något bättre. Men det är ju också så; att terapi som inte känns leder sällan någon vart. Och det kändes de vill jag lova.  

Kanske borde jag redan där insett att allt skulle komma bli för mycket; terapi, klientarbete, extrajobb, häst och hund utöver de vanliga studierna. Men kanske är det just tack vare mina djur som jag klarat det. För de är hos dem jag hämtat min energi och laddat batterierna. 

Förmodligen är det just därför som det också tog mig så hårt när de båda blev dåliga.

Midsommarveckan var jag hemma på besök hos mina föräldrar. Lite ledighet mellan det intensiva jobbschemat jag hade framför mig. Men redan på tisdagen fick jag beskedet om att min häst skadat sig allvarligt i hagen. Under 1 dygn gick jag hemma och väntade på att få höra veterinärens bedömning på om han skulle klara sig eller inte. Det gjorde han men skulle behöva boxvila och rehab för att komma tillbaka. Eftersom jag redan låg minus på resurser sa min kropp ifrån och jag blev sjukskriven större delen av sommaren. En sommar som bestod av återhämtning i den mån de gick och återbesök till veterinären nästan två gånger i veckan. Dagarna spenderade jag för det mesta själv med min fyrbenta livskamrat Hera. Jag är så tacksam för sommaren vi fick ihop.

Just innan terminsstart fick Nallen (min häst) gå ut i hagen igen. Men utan att helt ha återhämtat mig började studierna lika intensivt som vanligt, terapin körde igång efter uppehåll och helgerna bestod mest av jobb för att få allt att gå runt. Några veckor in på terminen började jag oroa mig för min Hera. Hon hade tappat energi. Efter några gånger hos fysioterapeut åkte vi till veterinären för att röntga rygg och höfter. Röntgenbilderna såg inte fina ut alls, utan visade att hon förmodligen hade väldigt ont. Det gjorde ont i hjärtat att inse de men blev även glad att jag åkte in med henne så att vi hittade problemet och kunde göra något åt det. 4v efter insättningen av smärtstillande så fick jag tillbaka min glada och energifyllda hund igen. Vi började även med rehabövningar varje dag för att på sikt stärka hennes muskler. Samtidigt började Nallen bli bättre och jag insåg sakta att tiden och pengarna inte fanns för dem båda. Efter många om och men beslutade jag mig för att sälja honom så att jag kunde ge Hera den tid hon nu behövde. Men när besiktningen gjordes visade han hälta och fick gå på en medicinkur. Samma vecka som Nallens uppföljning skulle göras så blev Hera akut dålig. Vi åkte in och det visade sig att hennes lever hade kraschat av medicinerna. I två dagar låg jag med henne på golvet hos veterinären där hon fick dropp och medicin, men det gick inte att göra något. Den 6 dec 2016 fick jag ta det smärtsamma beslutet att låta min älskade vän somna in. Det kändes som att meningen med livet togs ifrån mig… lite senare samma vecka var det dags för Nallens återbesök. Han var inte bättre så en hältutredning gjordes. Och hur mycket jag än älskar min Nalle så mins jag ångesten av saknaden från Hera som skrek och önskade att han hade dött istället för henne. Så hemsk tanke, men så var det. Jag fick åka hem med en trasig häst och bara vänta på att han skulle bli bättre. Orken rann ur mig totalt och det tog över en vecka innan jag orkade ut till stallet igen. Jag sköt på allt jag kunde i skolan och försökte endast göra det allra viktigaste för att hänga med fram till julledigheten.

Julen kom. Jag åkte hem. Fick en välbehövlig paus, men tomheten efter gick inte fly. När jag väl satt på planet tillbaka hem till Norrland så kom tårarna och smärtan hårdare än tidigare. Den där tomheten som följt mig hela livet, som Hera fyllt till en gräns som gjort den uthärdlig. Men nu ekade den inombords och de var där någonstans på vägen hem till min tomma lägenhet, som jag kände hoppet sina och tankarna på döden ta vid igen.  

Den kommande veckan var fylld med jobb och rapporter som jag skjutit på, och på något vis lyckades jag hålla ihop och få det gjort. 5 jobbpass (4 nätter) och två rapporter senare var jag tillbaka på universitetet med föreläsningar och grupparbete. För livet stannar inte upp även fast de känns som att man själv gör det ibland. Stannar kvar, faller handlöst nedåt, medan andra fortsätter framåt.

I onsdags sköt jag fram tentaplugg då Nallen skulle undersökas igen. Hans tidigare bedömning verkade nu felaktig och istället verkar han ha något som heter spatt. Kort och gått så gick det från en senskada till en kronisk sjukdom med skillnaden just nu att jag får börja rida igen. Men också att han på sikt kan bli sämre och inte läka ut helt. Ett besked som kändes skönt och tungt på samma gång. Jag ville bara hem och krama på Hera, men soffan var fortfarande tom och snökaoset fortsatte utanför fönstren. Men inget som ställde in terapin (för utbildningen, mer om den i ett annat inlägg) som jag började med i slutet av november.

Åter igen tog all ansträngning ut sin rätt och jag orkade knappt upp ur sängen igår. Efter lunch kunde jag inte längre skjuta på tentaplugget och begav mig till Universitetet för att använda en dator (examination i SPSS som bara finns på skolans datorer). Jag kan inte riktigt förklara varför men ungefär 40 min senare kände jag ångesten trycka på, så jag tog mig hem igen. Väl bakom stängda dörrar ihopkrupen i ett hörn kom den över mig. Där satt jag och skakade och grät ett bra tag medan tankarna infekterades av självskadeimpulser och döden blev ytterst närvarande igen. Men jag agerade inte, jag bara lät de va och till slut lugnade sig ångesten och jag kunde ta mig till sängen. Kroppen var helt matt, jag låg och stirrade i taket och ville helst av allt bara sjukskriva mig från dagens jobbpass, skita i tentan och bara ligga kvar i sängen hela helgen. Bara ge upp.

Men på något vis tog jag mig upp. Ibland förvånas jag fortfarande över vändningarna, eller kanske min beslutsamhet och förmåga att göra det som behövs i stunden. Förmodligen till både för- och nackdel många gånger. Men utan den skulle jag nog inte tagit mig ur allt helvete som varit, så jag får vara tacksam över den trots allt. Från att vilja ge upp till att bita ihop, plugga och skriva tentan i förmiddags, sitta här och skriva för min egen reflektions skull och åka till jobbet om någon timma. Ja säg mig hur det går till. Kanske är ”bita ihop” inte ett motto jag vill sprida omkring mig. Men det beror på varför man gör det. För min del så vägde jag fördelar mot nackdelar och funderade på vad som skulle gynna mig på sikt. Jag insåg att ångesten skulle vara värre imorgon om jag inte tog tag i situationen och valde att göra det motsatta. Jag menar verkligen inte att det är så enkelt eller att de ens går alla gånger. Men ibland överträffar man sig själv och då måste man få ge sig själv en klapp på axeln. För så många gånger som jag det senaste funderat över att sluta föreläsa på grund utav att jag känt mig falsk. Att jag inte mår tillräckligt bra, som att de förväntas av mig att jag ska vara ”fixad”. Men jag insåg efter gårdagen att den där perfekta ytan är inte de som inspirerar människor. Det är att förmedla att det går att ta sig ur mörkret och de djupaste av dalar. 

 

Det är okej att bryta ihop och komma igen.

 

Kanske kan jag ta med mig detta in i 2017. Låta det få vända nu, vara tacksam över att jag har min Nalle kvar och låta sorgen efter Hera ta den tid det tar. Vad än framtiden har att ge så tror jag att mitt nyårslöfte för i år är de bästa jag hittills haft; att vila mer

 

 

 

 
 
 

 

Likes

Comments

Psykologstudier
Idag har jag varit på en utbildningsdag i Intensive Short Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP) med Jon Frederickson som föreläsare. Väldigt intressant och inspirerande. Det är dagar som dessa jag blir lycklig över mitt yrkesval och känner att "det är det här jag vill göra". Men också dagar som dessa jag tvivlar på min egen förmåga att ta mig dit. Det senaste dagarna har varit tuffa på många vis, bland annat med förhöjd ångestnivå och självskadeimpulser. Jag kopplar det själv till min situation med många bollar i luften men också den pågående terapin som triggat igång mycket smärtsamma processer. Det tar minst sagt energi. Just nu är resurserna låga och jag känner mig något emotionellt dränerad.

Allt det bidrog till att ångesten var närmre än vanligt och den bankade bakom revbenen då identifikationen med patienten i exemplet vi fick se blev för stor. När de pratade om destruktivitet som felriktad ilska som varit ämnad för så många andra i omgivningen. Jag har inte ens för en sekund känt ilska mot han som förgrep sig på mig i parken den natten. Det känslorna är inlåsta, frånkopplade från mig. Kanske är det därför självskadeimpulserna kommit tillbaka. Då terapin väcker starka minnen och känslor men ilskan är fortfarande felriktad, riktad mot mig själv. Jon nämnde även prostitution som en extrem form av "själv-attack". Han sa bara en kort mening kring de men som ändå berörde mig. Ibland glömmer jag den tiden och hur ont det gjort, gör. Hur smärtsam ångesten faktiskt va då. För någon vecka sedan i terapin insåg jag att min fullblodsångest (som G hjälpte mig att döpa den till) bev just de eftersom ångest för mig även varit en trigger för trauma;

 

Den kvällen var jag helt förstörd av känsla att vara övergiven, jag befann mig mitt i en ångestattack och sökte tröst där det gavs. Men en stund senare vaknade jag upp och insåg att jag låg på gräset i parken och han drog ned mina byxor istället för att torka mina tårar.

 

Min kropp reagerade inte med varken fight eller flight, det va freeze och minnena existerar före och efter. Emellan är det svart. Min självdestruktivitet var redan innan mitt enda sätt att hantera känslor. Att kräva att jag skulle kunna hantera min ångest efter övergreppet på något annat sätt än vad jag gjorde var helt enkelt omöjligt. Det förstår jag idag. Att ens tänka tanken att möta en ångest som triggar trauma är inget man gör frivilligt om nätterna. Den dövar man med alla möjliga medel så om du dör på kuppen... för det finns ingen där att trösta dig denna gången heller. 

För mig blev denna insikt en till bricka i pusslet av mitt förflutna. En av många, men o så viktig.

Men allt detta gör mig frustrerad och väcker tvivel inom mig; "kommer jag någonsin bli en bra terapeut?" Om jag nu har så många "issues" kvar. Men så tänker jag tillbaka på den där svåra, mörka, helvetiska perioden som då var mitt liv och jag blir ledsen. Jag förtjänade bättre, så mycket bättre. Men jag ser också en kämpe. För idag, trots smärtsamma minnen och självskadeimpulser nära i tid så gick jag där ifrån med en längtan efter att få krypa upp i soffan med min hund, att koka soppa och laga äpplepaj. Min första reaktion var att ta hand om min själv, trösta och finnas där för mig själv! Inte attackera och anklaga, inte vara destruktiv! 

Så nu sitter jag här med min soppa och paj och hunden som snarkar tätt intill.

Och hur jävla fint är inte de? 

 

 

 



 

Likes

Comments

Diagnos
Det känns som att en dimridå har fallit, en ridå som suddat bort så mycket.

 

Visserligen är det en otrolig lättnad att vara fri venlafaxin, och jag upplever massa positiva förändringar kring känslolivet. Men just nu finner jag mig i en period där jag insett vad avsaknaden av det jag känner idag faktiskt inneburit. Hur venlafaxinets dimridå påverkat mig under 3,5 år. Jag känner sorg över all tid som försvunnit, dels pga min sjukdomshistoria, men också pga all medicinering. Samtidigt vore jag nog inte här idag utan den. En märklig blandning av både tacksamhet och vemod.

I början av utsättningen och 3 månader framåt påverkades jag väldigt negativt känslomässigt. Jag gick runt med ett ständigt ångestpåslag och var otroligt lättpåverkad på så vis att små saker kunde trigga självskadeimpulser och suicidtankar. Men med tiden avtog de och balanserades ut med känslovågor av de positiva slaget. När sommaren kom var det nästan så det tippade över åt andra hållet. Helt plötsligt kunde jag känna glädje över en ljum bris och solens strålar, till och med regnet kändes vackert. Ångesten var som bortblåst och de negativa känsloregistret visade sig mer i form utav irritation i olika former. De djupa dalarna blev allt grundare och de härliga topparna allt fler. 

Den sista månaden av utsättningen blev dock utmanande på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. De härliga topparna blev känsloexplosioner och de minsta av saker kunde få mig så rörd att jag inte kunde hejda gråten. Vissa saker kändes mer normalt, som att kram om min hund. Andra mer absurda, som att inte kunna hålla sig för gråt när V75 reklamen med Vinnie som är ensam på semestern går på tv.n! Jag som aldrig i hela mitt liv gråtit av glädje eller för att jag blivit rörd (mer än till Black Beauty när jag va liten). Jag har nog aldrig gråtit så mycket, utan att vara ledsen, som jag gjorde den månaden.

Att kunna uppleva glädje i det lilla igen gjorde att livet fick färg, stunder blev värdefulla och jag hittade tillbaka till den del jag tappat så länge; den sprudlande och levnadsglada Johanna. En del jag vet att jag inte är ensam om att ha saknat. 

Den fysiska oförmågan att känna tacksamhet och glädje i vardagens skönhet har påverkat hela min tillvaro och så även personen som stått mig närmst. Jag kan därför inte undgå att tänka på hur mitt tidigare förhållande skulle utvecklats om jag bara hade satt ut venlafaxin för 1 år sedan. Det gör ont att tänka på, för jag är väldigt säker på att det hade spelat en stor roll. Det gör sorgen på något vis ännu större. För det känns som att dimridån tagit ifrån mig den del av mig själv som var en av grundstenarna i förhållandet. Den äventyrslystna, fantasifulla, aktiva och drömmande personen som jag ändå är. Den delen som på något vis balanserade ut mina mardrömsliknande dippar av självdestruktivitet och ångest. För Borderline är inte en grå massa, det är svartvitt med euforiska toppar och sotsvarta dalar.

Men det var därför medicineringen sattes in, för att jag tappade mig i de svarta dalarna så hårt att ingen självdestruktivitet hjälpte, mer än den definitiva. Venlafaxinen tog bort de djupaste av mörkret men också livsgnistan och glädjen. Allt blev medelmåtta, för att bli hanterbart. Något jag behövde, men också som jag nu var redo att lämna.

Det är inte så att jag alltid är glad och positiv. Men när jag är det nu så upplever jag känslorna djupare och genuint. Jag låtsas inte längre, bara det är en känsla värd mer än något annat. Kanske är det också vägen till att kunna utrota den starka känslan av ensamhet och utanförskap jag alltid levt med. 

 

 

Vemod och tacksamhet. Så mycket förlorat, så mycket vunnet. Det enda jag kan göra är att blicka framåt och fortsätta upptäcka mitt nya jag.

 

 




 



 

 

Likes

Comments

Vardagen
Mycket har hänt sedan sist får jag nog säga. Dels klarade jag terminen utan rester trots ett tufft upplopp med omtenta, tenta och utsättningssymptom från h*vetet. Jag antar att jag plockade fram mitt driv, som alltid funnits där, det som trots alla motgångar gjort att jag tagit mig dit jag är idag. Det var en bedrift som behövdes för att jag skulle orka gå in i en ovis sommar jag haft många farhågor inför. Detta är nämligen första sommaren utan ett frekvent självskadebeteende eller partner... första sommaren ensam, frisk och stark, men o så skör. Ensam (men inte själv) kvar i Umeå i tre hela månader, utan en stabil vardag med studier och klasskamrater och utan min terapeut. Tidigare i vår avbröts vår kontakt då hon blivit befodrad och inte längre kunde bibehålla en god samtalskontakt oss emellan. Inget jag kunde påverka, men något som påverkade mina farhågor negativt inför sommaren. 

Men innan vi avslutade helt bad jag men terapeut att remitera mig till ASTA-teamet. De hade haft en besöksföreläsning på universitetet och berättat om sin verksamhet. För första gången i mitt liv kände jag att någon kunde sätta ord och ta i den del som jag fortfarande behöver bearbeta. ASTA-teamets patientgrupp är personer som varit utsatta för sexuellt våld och våld i parrelationer. Varpå våld inte enbart innefattar fysiska slag utan har ett brett spektra, bl.a. psykisk och ekonomisk misshandel. Remissen blev skickad och precis i början av sommarlovet blev jag kallad till ett bedömningssamtal. Den innefattade kort redogörelse av min bakgrund och anamnes samt två formulär: ett som utredde en eventuell PTSD (Posttraumatisk stressyndrom) problematik samt ett för depressiva symptom. En vecka senare fick jag återkoppling varpå berättade att testerna gett utslag förbåde PTSD och depression. Själv var jag något överraskad, men så här i efterhand tänker jag att det handlar om att jag levt med allt så länge. Jag blev dock nekad en plats hos dem nu till hösten pga hur jag hanterat vårens utsättning och stress som innehållit enstaka återfall av självdestruktivitet. För att få inleda en behandling hos dem är ett av kraven nämligen att patienten måset varit helt fri från självdestruktivitet i mins 6 månader. Trots förståelsen kring resonemanget blev jag arg och besviken. För hade det inte varit för utsättningen hade jag förmodligen inte haft något bakslag och kunnat påbörja terapin nu redan till hösten. Men så blev inte fallet. Men jag var välkommen att söka mig till dem när jag uppfyller kriterierna...

Jag blev tilldelad en ny terapeut som egentligen bara skulle fungera som ett stöd fram till påbörjan av behandling i höst, men som jag nu förmodligen kommer ha fram till våren nästa år.

Summa kardemumma var en start på sommaren med en sporadisk terapeut jag inte kände och nekande til behandling hos ASTA. Samtidigt som jag fortsatte sätta ut medicinen. Där och då kände jag mig uppgiven inför nekandet och frustrerad över att behöva börja om men en ny terapeut för att bygga upp ett förtroende etc. Tanken slog mig att bara lämna och gå där ifrån. Skriva ut mig från psykiatrin och fortsätta med medicinering. Något jag uppfattade som ett råd ifrån min nya terapeut, vilket inte bidrog till någon vidare aliansskapande oss emellan. Men istället för att göra detta tog jag ett annat beslut. Att fortsätta uttrappningen och ta en paus ifrån terapin. För det finns mycket bra med terapi, men det tar också väldigt mycket ork och engagemang att lämnaut sig så mycket och ofta till någon. Jag beslutade helt enkelt för att fokusera på återhämtning. Något jag inte vet när jag fick senast, mer än någon dag för att andas.

Juni fortsatte med sjukskrivning månaden ut. Jag sänkte då venlafaxinet från 75mg till 32,5mg/dag. Det stora hoppet beror på att doserna ser ut så och det är svårt att ändra. Jag hade då varit fri från symptom under en längre tid och trode någonstans att jag tagit mig genom det värsta, men ack så jag bedrog mig. Nu efteråt har jag fått veta att det oftast är som jobbigast i början och i slutet. Vilket ju säger sig självt i och med att sänkningarna är om 32,5mg varje gång vilket gör att den procentuella sänkningen ökar för varje gång. Juni månad innebar huvudvärk, yrsel, illamående, synrubbningar, trötthet och sömnsvårighet i 3 veckors tid. Till slut lättade det och jag tillät mig stå still på 32,5mg/dag i några veckor under tiden jag jobbade en del. I slutet av juli öppnade jag en kapsel och fann till min lycka att jag fått kapslar som innehöll 3 små tabletter istället för tusen små kulor. Och jag kunde påbörja en långsammare nedtrappning om 12,5mg. För en vecka sedan tog jag min sista dagliga tablett. Sen dess har jag tagit två doser om 12,5mg för att dämpa symptomen. Men nu har jag varit utan venlafaxin i 3 dagar och tror inte jag kommer behöva någon extra dos. Jag kommer förmodligen ha fortsatt symptom i en vecka till, men det är ändå över! 6 månader senare och jag är fri venlafaxin!

För att inte skriva ett än längre inläg så avslutar jag här, med tanken att skriva mer kring utsättningens påverkan kring känslolivet. Samt kring återhämtning och acceptans som varit mina två nyckelord sen här sommaren.

 

 


 


 

 




 

 

Likes

Comments

Medicinering
Från min startdos på 300 mg venlafaxin per dag är jag idag nere på 112,5. De fysiska symptomen har avtagit och nu mer känner jag endast av det i form av illamående några dagar efter en sänkning. Imorgon blir en sån dag, dags för 75 mg. Då är jag nere på så pass låg dos att den inte längre har någon ångestreglerande effekt! Jag är både stolt och glad över att ha kommit så här långt. Men det har inte varit helt smärtfritt.

Om jag ska försöka beskriva skillnaden känslomässigt så skulle jag vilja likna medicineringens funktion med ett bolltäcke. Det håller på något sätt ihop känslolivet och dämpar det så att det inte blir kaos. Intensiteten i känslor, både positiva och negativa, blir starkare. Våren har varit en stor prövning, som jag ändå tycker mig klarat av. Dock inte helt felfritt. Det är lätt att hamna tillbaka i gamla mönster och tankebanor vilket gjort att jag tillsammans med min terapeut beslutat att flytta fram min utskrivning. Jag behöver mer stöd tills dess att jag känner mig stabilare igen. Men också då jag har svårt att hantera och reglera alla känslor. Att bara vara ledsen, rädd, arg etc. med den intensitet som de har är svårt och det blir lätt ångest istället. 

När jag påbörjade medicineringen befann jag mig i botten och mådde riktigt dåligt. Alla dessa känslor påminner om hur det var då. Jag behöver helt enkelt lära känna och lära om mig själv utifrån vart jag är nu. För mig är det inte redskapen som är problemet, de har jag. Problemet är förmågan att kunna vara i en känsla rent fysiologiskt utan att automatiskt undvika eller "omvandla" det till ångest.

Förhoppningsvis kommer jag därför att få gå i gruppterapi utifrån något som heter Unified Protocol. Det är en KBT-baserad terapi för behandling av ångest, depression och annan problematik som är knutet till emotioner. Terapin fokuserar på just känslomässigt undvikande och bristande känsloreglering.

Jag tror det är dags att lämna teori och ord för att fokusera på känslor. Läskigt, men det innebär förmodligen bara att det är precis vad jag behöver.

 

 


 

Likes

Comments

Självskadebeteende

Länge har jag funderat och velat skriva om detta, men inte vågat. Rädslan för era reaktioner och dömande blickar har hindrat mig. Men med tiden inser jag att de som inte förstår får fråga och de som tittar snett och inte frågar behöver jag inte ha att göra med. För jag ska inte behöva skämmas för det jag varit utsatt för eller mitt agerande som respons på det. Många saker ångrar jag, men det går inte att ta tillbaka. Jag vet att jag inte är ensam och någon måste våga bära rösten för oss som trasats. Vi har en rätt att tala, berätta om det som inte får ske.

Detta ämne har varit på tapeten det senaste året i och med medias bevakning av våldtäkter och brist av påföljder, samt genusdiskussionen som finns runt vart och varannat hörn på webben. Det är ett ämne som ligger tätt intill huden hos många drabbade av Borderline, så även mig.

Kampanjen Fatta, dokumentären "16 och prostituerad" i Verkligheten i P3 och författaren Caroline Engvall  är några av anledningarna till att vill lyfta detta ämne; Sexuella övergrepp och Prostitution av unga i Sverige. Något som de flesta inte tror finns men som faktiskt är både vanligt och lättillgängligt i vårt land. Något som uttalas med avsmak och avsky för många. Som för mig mest är laddat med ångest och smärta.

Ytterligare en anledning till att beröra detta är en förfrågan som jag fått angående om sex bör räknas som självskadebeteende? Först bör jag förtydliga att sex inte innefattas i dagens begrepp "självskadebeteende" som syftar till att åsamka den egna kroppen skador. Men det kan ändå ses som ett beteende i självskadande syfte. För mig har det absolut varit självdestruktivt i många avseenden, men det är en komplex fråga.

Just prostitution handlar många gånger om att återupprepa övergrepp, antingen för att bekräfta tanken om att man inte är värd mer eller också för att återuppleva trauma. Att till exempel iscensätta ett tidigare övergrepp för att, till skillnad från tidigare, ha kontroll över situationen. Dock leder det till vidare bekräftelse om värdelöshet och upprepade trauma, det är på så vis en psykologisk mekanism som är kontraproduktiv. Men i stunden kan det kännas som det enda som kan lösa kaoset inombords av tidigare sexuella övergrepp.

Jag kan tänka mig att det för gemene man känns absurt. Men att återuppleva trauman är en del av bearbetningsprocessen som jag talat om i tidigare inlägg. Att få vara i samma situation men ta kontroll över den gör att det är enklare att reda ut situationen, acceptera och gå vidare. Att få ett början och ett slut på vad som skett. Saken är den att det inte finns någon kontroll vid prostitution, den är enbart inbillad, fiktiv.

Jag hade tur det året jag föll in i detta svarta hål av självdestruktivitet. För jag hamnade aldrig i någon livshotande situation. Hade det skett fanns det ingen räddning, för ingen visste vart jag befann mig. Långt inne tror jag att det fanns en önskan om att hamna där, för att aldrig återvända. Så på så vis är jag tacksam, samtidigt som jag känner stor sorg över ärren det gett mig. De själsliga som alltid kommer finnas kvar. Alltid.

Ändå minns jag lyckoruset över tresiffersedlarna i byrålådan, som egentligen endast var ångestdämpning. Sanningen var den att min självkänsla var i botten... det blev mitt nya sätt att hantera ångesten som inga tabletter kunde döva. Dagarna bestod av mailande till män som ville ha mig... på alla sätt man kan föreställa sig. De viktiga var just det, att de ville ha mig. För på så vis bekräftade mig. För allt självskadebeteenden fyller en funktion; jag dög och var åtrådd. Om så än bara min kropp, så var det mer än den tomhet och ångest som fyllde min vardag.

Det var mitt undvikande. För egentligen behövde jag bearbeta det trauma som jag upplevde några år tidigare. Den kvällen i stadsparken, som jag ännu har svårt att prata om. Det är märkligt hur en annan individ kan ta ifrån en så mycket på en och samma gång... hur han kunde säga; "berätta inget för något" och gå där ifrån som om inget hade hänt... men jag försöker att lägga ordet i min mun; våldtäkt, det var vad det var. 

Det jag idag reflekterar över och som gör mig som mest upprörd, är inte dagens våldtäktsstatistik utan hur lätt det var att sälja sexuella tjänster. Det finns inga spärrar eller några som helst svårigheter i att annonsera om sexuella tjänster på nätet idag. Oavsett om du är 12 eller 25. Men det som upprör mest är efterfrågan... som är sjukt stor. 

Så till alla som befinner sig i den situation jag fastnade i... det leder inte till mer än misär och du är värd så mycket bättre! Det som hänt tidigare kommer aldrig bli ogjort, och det kommer alltid att göra ont. Den eller de gånger som någon tog din värdighet, din själ. Den dagen kommer inte försvinna, rättfärdigas eller mildras genom att du själv utsätter dig för det om och om igen. De har ingen rätt, för alla pengar i världen, att nyttja din kropp. Den är din och ingen annans. Det som kan hela är ömhet och förståelse, någon som ser dig, bekräftar dig utan krav. För du är värdefull.

 

 


 

 


Du är perfekt precis som du är. <3

 

 


Likes

Comments

Medicinering
Ungefär 2 månader innan jag fick min diagnos 2011 sates jag på SRNI preparatet Venlafaxin (efexor). SRNI står för Serotonin-Norepinephrine Reuptake Inhibitors (selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare). Serotonin är den signalsubstansen som även påverkas vid SSRI (Selective Serotonin Re-uptake Inhibitors = selektiva serotoninåterupptagshämmare) behandling, vilket är den vanligaste antidepressiva lägemedelsgruppen. Noradrenalin är den signalsubstans som påverkar ångestnivån. Insättning av Venlafaxin gjordes, i samband med sjukskrivning, efter tredje besöket på akuten (pga självskada/överdos i samband med högt alkoholintag) inom loppet av en 1års period. Då jag tidigare stått på SSRI (Fluoxetin) utan någon större förbättring togs beslutet att Venlafaxin var lämpligast att pröva. Själv så var jag inte i ett läge där det spelade någon som helst roll vad de ordinerade, så länge de fanns en chans att det skulle få mig att må bättre. Utan tvekan godtog jag förskrivningen och påbörjade min upptrappning av medicineringen.
Det tog närmare 6 månader för mig innan jag stabiliserades på dosen 300mg/dag (maxdos: 375mg/dag). De första månaderna upplevde jag biverkningar som illamående, dimsyn och ostadighetskänsla. Men det jobbigaste var rastlösheten i kroppen. Trots att jag var psykiskt helt slut och inte ville något annat än att sova så gick det inte. Det stack, kröp och krampade i musklerna dygnet runt. I försök att utmatta min kropp gick jag timslånga promenader i mörkret i decemberslasket. Det blev nog 1-2 mil per dag. Trots det sov jag inte bättre. Men läkarna menade på att detta var normalt och fortsatte höja dosen. Istället fick jag andra preparat mot biverkningarna för att kunna sova under tiden min kropp skulle vänja sig vid Venlafaxinet. Då fick jag, utöver mina tidigare tabletter mot ångest (propavan och lergigan) ytterligare sömn- och insomningstabletter Sobril och Stesolid som båda är Bensodiazepiner och mycket beroendeframkallande (rohypnol tillhör denna grupp och är frekvent på svarta marknaden för sina rus och som våldtäktsdrog). Med tanke på att diagnosen Borderline innebär en risk för komorbiditet med bl.a. missbruk känns detta beslut ytterst tveksamt. Jag var ovetandes om dess påverkan och tacksam över att de fungerade. Men snart upptäckte jag vilka andra effekter de hade om jag inte försökte sova vid intag av tabletterna. Jag kan inte säga med säkerhet, men jag vet att den medicinkarusellen jag var i påverkade att jag senare kom att planera och genomföra det mest "lyckade" suicidförsöket i mitt liv. En upplevelse jag aldrig mer vill vara med om och som jag bara kan tacka min okunskap kring läkemedel för att jag är här idag (och en viss person som inte längre finns i mitt liv), då två av de preparat jag tog slog ut varandra. 
Denna händelse var min vändning, mitt uppvaknande och mitt i all misär och ren och skär skräck fann jag min styrka till att ta mig dit jag är idag.
Det jag med detta vill belysa är hur fel det kan bli när läkemedel skrivs ut utan ordentlig uppföljning och i vissa fall övervakning. Personligen anser jag att jag borde varit inlagd tills dess att min medicinering stabiliserat sig. Men det är lätt att säga nu. Jag misstror inte vården för att inte vilja det bästa, men jag tror att konsekvenser många gånger ses på för lättvindigt. Jag är inte emot mediciner, misstolka mig inte, men jag vill se all farmakologisk behandling som en krycka för att få ett stabilare mående för att i sin tur kunna arbeta med det psykiska. Det är inte en fristående lösning. Målet bör vara att alla patienter ska ha så lite medicinsk behandling som möjligt.
Nu 3,5 år efter första tabletten Venlafaxin har jag och min terapeut beslutat att min samtalsterapi skall avslutas. Men ingen nämner något om  min medicinering. I ärlighetens namn har jag inte träffar min läkare i Umeå, jag vet inte vad hen heter eller om jag ens har någon. Nu när jag faktiskt har de verktygen jag behöver och tagit mig så här lång tänker jag att jag inte längre skall behöva mina tabletter. Ytterligare en anledning till att jag vill sätta ut Venlafaxinet är att jag i julas fick sova utan någon nattmedicin i nästan 1 veckas tid! Något som inte har hänt på många, många år. Jag insåg då hur mycket jag tappar både i tid och mående av att behöva sova på tabletter. För det gör att dygnet förlorar nästan 4h och att vakna pigg och allert finns inte i min värld. Vilken känsla det var att få göra det igen, det går inte beskriva! Då mina insomningstabletter fortfarande används för att dämpa biverkningarna venlafaxinen ger mig i form av sömnproblem så var lösningen enkel; nämligen avsluta den medicinska behandlingen också. 
Jag började göra lite efterforskning om venlafaxin för att lära mig mer om hur det påverkar kroppen och hur olika individer påverkats av utsättningen. Till min förskräckelse fann jag åter igen (precis som när jag första gången letade info om Borderline) endast negativa beskrivningar om hur jobbigt och vissa gånger omöjligt det varit. Allt ifrån de som inte klarat bli av med preparatet till kommentarer som "det är ett rävgift, hade aldrig stoppat i mig det om jag visste hur det skulle bli". Jag fann till och med en artikel där läkaren Sven Ternov, som själv stått på Venlafaxin, fått en tankeställare när han fick biverkningar vid utsättningen. Han menar att det som förskriver preparaten har alldeles för lite kunskap; "Patienterna frågar om man kan bli beroende av SSRI och vi svarar troskyldigt nekande. Vi borde upplysa dem om att de kan få det mycket besvärligt den dagen som de försöker sluta." (Dagens Apotek, 2013) Jag fick ingen information alls om vad det var för medicin jag fick när venlafaxin skrevs ut till mig första gången. Det ska inte vara patientens ansvar att kräva information, det ska ske av ren rutin.
Med lite mer kunskap om vad jag kunde förvänta mig av utsättningen så kontaktade jag min terapeut med önskan om att träffa en psykiatriker. Detta visade sig inte vara så lätt som jag hoppades. Psykiatrin är bra på många sätt och vis men tyvärr finns det även brister var av en av dem är kontakten mellan terapeut och läkare. Min terapeut svarade på mitt mail att vi kunde diskutera en möjlig utsättning under samtalet kommande vecka. För min del var det ingen diskussion utan något jag redan beslutat mig för. Visserligen bör det finnas en dialog kring det, men inte en ifrågasättning av huruvida jag bör sluta med medicineringen. Så jag ringde till receptionen och bad om att få prata med ansvarig psykiatriker och får till svar att det enda de kan göra är att lägga en förfrågan till min terapeut som sedan får ta ställning till om en förfrågan ska skickas till en läkare (då jag inte hade någon annan ansvarig än min terapeut) för att sedan kanske få ett samtal om en månad!
Då jag insåg att det skulle komma att ta tid innan jag kunde få råd tog jag beslutet att påbörja nedtrappningen på egen hand. För att se hur kroppen reagera halverade jag dosen, vilket självfallet inte var det bästa beslutet jag gjort i mitt liv. Förmodligen påverkade irritationen över psykiatrins hantering av mitt ärende mig och gjorde att jag kände att jag var tvungen att ta saken i egna händer. (OBS! Råder ingen till att trappa ned någon medicinering utan råd ifrån läkare, och aldrig i så stor dos på en gång!) De symptom jag upplevde var: illamående, trötthet, yrsel, synrubbningar, dimmsyn, huvudvärk i alla dess former och en känsla av seghet. Efter några dagar insåg jag att symptomen blev allt sämre och att jag inte skulle klara av det, varpå jag ökade dosen till 225mg. 
Veckan där på berättade jag för min terapeut att jag redan börjat trappa ned. Hon sa att det bara var att känna sig fram och inte göra det för fort. Därefter frågade hon om jag kunde tänka mig någon annan medicinering om jag inte lyckades sätta ut Venlafaxinen. Vilket gjorde mig än mer irriterad! Visserligen är det ett alternativ, OM jag inte klarar sätta ut det! I detta läget borde hennes mål vara att stötta mig och fokusera på att ta mig igenom utsättningen, inte börja diskutera nya läkemedel... men så var det tyvärr. Hon informerade om att jag skulle få en läkare som ansvarade över utsättningen, men att hon var sjuk för närvarande. Jag suckade lite för mig själv när jag gick där ifrån, men orken att driva saken framåt var borta. Utsättningen tog ut sin rätt. 
Efter 3 veckor på dosen 225mg började symptomen avta. Den veckan när jag kom till samtalet verkade terapeuten orolig och berättade att hon pratat med läkaren och fått information om att Venlafaxin är det som är svårast att sätta ut och att det kan vara riktigt jobbigt med symptomen. Hon sa även att jag absolut inte skulle sänka med mer än 37,5 mg per gång, en gång i veckan, om ens det. Äntligen, tänkte jag. Hon förstod. Men jag har ännu inte träffat någon läkare.
För snart en vecka sedan sänkte jag ytterligare 37,5mg och ligger idag på 187,5mg. Även denna gång återkom utsättningssymptom så fort jag sänkte, men jag känner mig något bättre redan. Illamående och huvudvärk känns dock som något jag får leva med ett tag, dess värre. Men jag är glad att det ändå går så bra som det gjort hittills. Det jobbigaste är dock inte de fysiska utsättningssymptom utan de psykiska. För varje sänkning upplever jag ett ökat ångestpåslag och jag faller tillbaka i gamla tankemönster. Känslor av värdelöshet och skörhet där jag tar åt mig minsta lilla har blivit allt vanligare igen. Jag har haft ångest av att vara i skolan, att prata med människor och helst av allt velat ligga kvar i sängen vissa dagar. Men jag vet att det hela har att göra med den obalans av signalsubstanser som min kropp för närvarande är i. Att det kommer klinga av med tiden. Det blir bara sjukt jobbigt när jag upplever sorg och smärta åter igen över saker som jag bearbetat. 
Men som avslutning på detta långa inlägg så måste jag berätta det positiva. För samtidigt som jag upplevt dippar igen så är de hanterbara och de toppar jag fått tillbaka gör det hela värt det. För första gången på länge känner jag glädje, tacksamhet och lycka av livets små ting. Som att mitt känsloregister är tillbaka. Jag längtar så efter att bli klar med utsättningen och få gråta och skratta igen. Att få njuta av livets alla sidor till fullo, utan att vara känslomässigt hämmad som jag inser att medicinerna faktiskt inneburit. De har fyllt sin funktion i mitt liv, de har varit en krycka i mitt kaos. Nu är det dags att gå vidare och leva livet igen.
 
  
 
 
 
 

Referenser:
Dagens Apotek (2013). Varning för SSRI:s utsättningssymptom. Hämtad 2015-03-02, från http://www.dagensapotek.se/debatt/varning-for-ssris-utsattningssymtom/

 

 
 
 

Likes

Comments